Nobelpriset och litteraturbegreppet

Reaktionerna på Dylans nobelpris i litteratur har varit överraskning, mest positiva omdömen men också negativa. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman konstaterade att "det bara är tråkmånsar som kan muttra i missnöje". Den kanske största och mest kritiska tråkmånsen var Sydsvenskans Per Svensson, som sa att det var "oerhört deprimerande", "populistiskt" och "en trumpifiering av Nobelpriset". Denna kritik avfärdades dock som ”trams” av akademiens ständiga sekreterare Sara Danius. Hon avvisade också allt tal om att litteraturbegreppet nu skulle ha utvidgats.
Nobelpriset har delats ut sedan 1901. Vid sju tillfällen har inget pris delats ut. Å andra sidan har priset delats av två pristagare vid fyra tillfällen. Det innebär att det totala antalet pristagare är 113. Två av dessa, Boris Pasternak och Jean-Paul Sartre, tackade dock nej, Pasternak sedan han tvingats till detta.
Frankrike har flest nobelpristagare, hela 14, följt av USA och Tyskland med 9 vardera, Storbritannien och Sverige 7 vardera, Italien 6, Sovjetunionen, Polen och Spanien 5 vardera. Ibland har dock pristagaren bott i flera länder, så fördelningen är inte glasklar.

Alltså bara Europa och USA i topp. Europa och framförallt Sverige är naturligtvis överrepresenterat. Akademiens ledamöter har ju varit svenskar och de europeiska språken har ju varit vad man kunnat förstå. Under de senaste 30 åren har dock 12, en dryg tredjedel, varit från resten av världen. Europa har haft 82 pristagare, Nordamerika 12, Sydamerika 7, Asien 7, Afrika 4 och Australien 1. Gränsen mellan Nord- och Sydamerika är inte heller glasklar.

Totalt har 99 män och 14 kvinnor har belönats med nobelpriset i litteratur. Under de senaste 30 åren har 8 pristagare varit kvinnor, under de senaste 13 åren har fem varit kvinnor, nämligen Elfride Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj. Så frekvensen kvinnor ökar alltså.
Årets pristagare Bob Dylan är alltså man, amerikan och poet och dessutom författare av sångtexter och musiker. Att vara man, amerikan och poet är inget unikt som nobelpristagare, författare av sångtexter mera ovanligt liksom musiker, dock knappast unikt. Av de 113 pristagarna hittills är inte mindre än 50 poeter men bara ett fåtal är författare till sångtexter. Dylan fick priset för sin lyrik, inte som musiker, även om musiken stärker hans texter. Redan 1967 föreslog DN:s litteraturkritiker Torsten Ekbom att Bob Dylan skulle få nobelpriset, som en poet som ”valt den direkta kommunikationen via lp-skivan”. Indiern Rabindranath Tagore som fick nobelpriset 1913 skrev dock texten till såväl Indiens nationalsång Jana-Gana-Mana, samt Bangladeshs nationalsång, Amar Sonar Bangla. En annan författare av sångtexter är nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldt (1931), vars dikter ”Jungfru Maria”, ”Aspåkerspolska”, ”Svarta Rudolf han dansar”, ”Dina ögon äro eldar”, ”Vid Färjestaden”, ”I Lissabon där dansa de” och en mängd andra dikter genom åren har tonsatts, spelats och sjungits. Evert Taube fick aldrig Nobelpriset och kom heller aldrig in i Svenska Akademien. Han kom aldrig riktigt över att han inte betraktades som en riktig romanförfattare utan mest som trubadur och vismakare. Han skrev många böcker men ingen har gått till litteraturhistorien på samma sätt som hans visor och sångtexter. Men visst tillhör hans verk litteraturhistorien, liksom Vreeswijks och Bellmans verk också gör det. Så litteraturen är mycket mer än lyrik och prosa.
Så här fördelar sig inriktningarna på de 113 nobelpristagarna hittills (enligt wikipedia.en). Notera att en pristagare ofta ägnar sig åt fler områden.

De flesta pristagare har varit verksamma inom flera områden. Bara 48 inom ett enda, vanligen lyrik eller romaner, men Dario Fo endast som dramatiker. Några få har varit verksamma inom hela fem områden nämligen Rabindranath Tagore, Albert Camus, Jean-Paul Sartre, Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, Bob Dylan passar alltså in under kategorierna ”lyrik” och ”musik, sångtexter”. För detta behövs ingen utvidgning av litteraturbegreppet.

Bob Dylan! Äntligen!!!

Svenska akademien har beslutat att ge 2016 års nobelpris i litteratur till Bob Dylan.

Äntligen. Bob Dylan är vår tids störste poet, så det är inte en dag för tidigt. Jag tyckte att han skulle få priset redan för sju år sedan i detta inlägg. Jag upprepade det året därpå och även för fem år sedan då en annan poet, Tomas Tranströmer, fick priset.
Han är en hygglig konstnär också. Han har inte bara skrivit sångtexter urtan också annan litteratur som i Tarantula, som jag skrivit om också.
”Jag började hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort. Det låg på MacDougal Street, mellan Bleecker och Tredje. … Jag strosade runt en stund och stötte ihop med Izzy Young, ställets ägare. Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med utpräglad Brooklyndialekt och klädde sig i bomullsbyxor, läderbälte, arbetarkängor och en slips nonchalant på snedden. Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar folkaktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där.”
(Bob Dylan, Memoarer första delen sid 23-24).
Idag ligger Izzy Youngs Folklore Center på Söder i Stockholm i hörnet av Wollmar Yxkullsgatan och Björngårdsgatan.
DN Kultur har idag frågat 100 personer inom den svenska litteraturvärlden vem de ville ge priset, men inte en enda av dem valde Dylan. De flesta nämnde Joyce Carol Oates, Don De Lillo, Salman Rushdie och Adonis. Men de flesta som tillfrågats i TV och radio idag har ändå varit positiva, inklusive Salman Rushdie och Joyce Carol Oates.
Två svenska kritiska röster var Per Svensson och Nina Lekander, som båda påpekade att Nobelpriset inte är ett musikpris. Men har dom helt missat Dylans fantastiska texter?
En av Dylans bästa sånger, ”A Hard Rain's A-Gonna Fall” skrevs sommaren 1962. Den spelades in den 6 december samma år för hans andra album ”The Freewheelin' Bob Dylan”. Den har en traditionell balladstruktur med frågor och svar. Den framfördes offentligt första gången den 22 september 1962 på en folksångsgala i Carnegie Hall som organiserats av Pete Seeger. Varje artist skulle bara få framföra tre sånger på högst tio minuter. ”Men bara ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” tar tio minuter”, sa Dylan. Dylan har sagt: ”Varje versrad är faktiskt början på en helt ny sång. Men när jag skrev den trodde jag inte att jag skulle leva så länge att jag skulle hinna skriva alla dessa sånger, så jag stoppade in alla i en enda.” ”A hard rain” handlar inte om atomkriget: ”No, it's not atomic rain, it's just a hard rain. It isn't the fallout rain. I mean some sort of end that's just gotta happen... In the last verse, when I say, 'the pellets of poison are flooding the waters', that means all the lies that people get told on their radios and in their newspapers."

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I've stumbled on the side of twelve misty mountains,
I've walked and I've crawled on six crooked highways,
I've stepped in the middle of seven sad forests,
I've been out in front of a dozen dead oceans,
I've been ten thousand miles in the mouth of a graveyard,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, and it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it,
I saw a black branch with blood that kept drippin',
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin',
I saw a white ladder all covered with water,
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken,
I saw guns and sharp swords in the hands of young children,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin',
Heard the roar of a wave that could drown the whole world,
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin',
Heard ten thousand whisperin' and nobody listenin',
Heard one person starve, I heard many people laughin',
Heard the song of a poet who died in the gutter,
Heard the sound of a clown who cried in the alley,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony,
I met a white man who walked a black dog,
I met a young woman whose body was burning,
I met a young girl, she gave me a rainbow,
I met one man who was wounded in love,
I met another man who was wounded with hatred,
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what'll you do now, my blue-eyed son?
And, what'll you do now, my darling young one?
I'm a-goin' back out 'fore the rain starts a-fallin',
I'll walk to the depths of the deepest dark forest,
Where the people are many and their hands are all empty,
Where the pellets of poison are flooding their waters,
Where the home in the valley meets the damp dirty prison,
Where the executioner's face is always well hidden,
Where hunger is ugly, where souls are forgotten,
Where black is the color, where none is the number,
And I'll tell it and speak it and think it and breathe it,
And reflect it from the mountain so all souls can see it,
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin',
But I'll know my song well before I start singin',
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Detta är verkligen värt nobelpriset.

Var sommaren 2016 på Gotland verkligen så torr?

Oktober har inletts och sommaren 2016 kan nu summeras från maj till september. På Gotland (och Öland och andra delar av östra Sverige) påstås sommaren ha varit ovanligt torr. Tingstäde träsk är en av de viktigaste vattentäkterna på Gotland där vattenvolymen minskade under sommaren. Ungefär 40-50 procent av allt vatten i Visbyområdet kommer från Tingstäde. På grund av för lite nederbörd så har sjön inte varit full sedan 2014. Även grundvattnet har sjunkit och regionen utlyste bevattningsförbud för dem med kommunalt vatten redan 1 april. Senare sänktes även trycket i ledningarna för att ytterligare minska förbrukningen. Till grundvattensänkningen sägs det att en ovanligt nederbördsfattig vinter har bidragit.
Nu kan man granska siffrorna för nederbörden. Det har naturligtvis varierat mellan olika delar av Gotland. Så här såg det ut på sex platser på ön där SMHI har redovisat siffror för nederbörden månadsvis.

Nederbörd i mm per månad vid sex mätplatser på Gotland maj-september 2016.
Som framgår av diagrammet regnade det mest i juni och i augusti, medan det var torrt i maj och september på flertalet platser. I juli regnade det lite i Visby och I Fårösund, men betydligt mer på södra Gotland. Mest regnade det i Hejnum med 52 mm och minst i Vänge med 39 mm. Medeltalet för alla stationer över de fem sommarmånaderna regnade det 45 mm per månad, vilket skulle motsvara 540 mm för helår. Visby låg mycket nära medelvärdet med 44 mm.
Är det mycket eller litet? För att svara på det redovisar jag nedan hur mycket det brukar regna per år i Visby H, där det finns data sedan 1860 att redovisa.

Årsnederbörd 1860-2015 i Visby. Där det saknas data har jag fyllt på med Visby fpl eller annan närliggande station.
Diagrammet visar en uppgång under  perioden 1860-1900, medan det därefter har varit ett relativt stabilt mönster med en årlig nederbörd mellan 400 och 600 mm. Några torra år har det bara regnat ca 300 mm medan det blöta år har regnat kring 700 mm. Medelvärdet för perioden 1900-2015 ligger på 473 mm motsvarande 39 mm per månad. Om det i sommar regnade 45 mm ligger det alltså över medelvärdet. Slutsatsen är alltså att det inte var en torr sommar som media har skrivit. Det har regnat något mer än genomsnittligt.
Så  varför sjönk grundvattnet då? Jo, enligt media så regnade det så lite under den senaste vintern. Men var det verkligen så? Nedanstående diagram visar månadsnederbörden vid Visby Fpl 2013-2016.

Månadsnederbör i mm vid Visby Fpl 2013-2016.
Totalt sett regnade det i snitt 480 mm per år 2013-2015, alltså något mer än medelvärdet på 473 mm per år. Men det regnade (eller snöade) verkligen ganska lite just mellan oktober 2015 och april 2016, bara 28 mm per månad i snitt. Men det var å andra sidan inte unikt för vintern 2015-2016. Våren 2013 och 2014 var också torra, men då var hösten-vintern mera normala. Mellan juni 2015 och maj 2016 regnade det bara 366 mm, alltså drygt 100 mm mindre än normalt. Det räcker för att skapa en krissituation.
Grundvattennivåerna var sommaren 2015 något över de normala men i juni 2016 rapporterade SGU att grundvattennivåerna på Gotland var extremt låga. Mätningen från 1 juni vid Isums nära Roma visade att grundvattennivån var fortsatt mycket under den normala för årstiden. Efter mycket regn i juni visade mätningar en månad senare vid Isums att grundvattennivåerna var ännu något under men nära de normala. Ännu i september rådde fortfarande bevattningsförbud på hela Gotland, vattentrycket var fortsatt sänkt och läget ansågs fortfarande vara allvarligt.

Så här har vattennivån i Tingstäde träsk varierat per vecka genom åren; lägst hittills var det 1976. 
Både grundvattenmagasinen och ytvattentäkten Tingstäde träsk måste enligt regionen fyllas på för att ön överhuvudtaget ska ha en möjlighet att klara hösten och nästa år. Situationen gör att även vattentäkter med sämre vattenkvalitet måste användas. Vattenförbrukningen av det kommunala dricksvattnet ligger på ungefär 20 procent lägre jämfört med samma tid de föregående fem åren.
Gotland tycks verkligen vara känsligt även för korta perioder med lite regn. Det är naturligtvis oacceptabelt att region Gotland inte har planerat för att ön ska kunna klara perioder med lite regn. Så länge jag kan minnas har det från och till inträffat perioder med bevattningsförbud sommartid. En delförklaring till det allvarliga läget sommaren 2016 är troligen den växande besöksnäringen. Vill regionen att besöksnäringen ska fortsätta att växa måste vattenförsörjningen vara stabil. Eftersom man just nu bygger en ny kryssningskaj i Visby vill man nog det.
Lösningen ligger nog framförallt i avsaltning av det bräckta östersjövattnet. Idag finns det bra teknik för detta genom omvänd osmos. En liten anläggning har nyligen invigts i Herrvik och en annan planeras i Kvarnåkershamn. Regionen har nyligen beslutat att göra en förstudie av en större avsaltningsanläggning i Visby, och det är verkligen hög tid. Det borde ha skett långt tidigare, men Mp stretar emot. Att Cementa pumpar ut en massa vatten i havet från sina bergtäkter i Slite är ju knappast optimalt. Kanske kan man på längre sikt också dämma upp åar och träsk så att inte regnvattnet rinner rakt ut i havet igen. Vattenfrågan måste högst upp på dagordningen.

Persikan igen - kritik kan löna sig

Remisstiden går nu ut för den utställda detaljplanen för kv Persikan på östra Södermalm, där drygt 1100 bostäder ska byggas på platsen för SL:s bussgarage. Jag har tidigare diskuterat planerna på denna plats och varit starkt kritisk, liksom f ö även Skönhetsrådet, som totalt dissade förslaget.

Det nu utställda förslaget till detaljplan för Persikan.
Min kritik handlade om att Bondegatan skulle klippas av i stället för att som huvudstråk binda ihop denna del av Södermalm. Inga butiker eller genomgående busstrafik skulle heller bli möjlig på denna gata. Persikan skulle bli en ny förortsenklav, även om det råkar ligga på Söder, liksom tidigare vid kv Plankan och kv Linjalen eller varför inte på Södra stationsområdet. Alla har problemet att de är dåligt integrerade i stadsväven. Förslaget innebar dessutom godtyckligt spretande hushöjder och disparat utformning.

Stadsfronten mot norr förlängs österut.
Oftast brukar den här typen av synpunkter falla på hälleberget, men denna gång har stadsbyggnadskontoret verkligen tagit till sig av den massiva kritiken. Den utställda detaljplanen har förbättrats i de flesta avseenden. Den genomgående Bondegatan, som tidigare sades vara omöjlig är nu plötsligt möjlig, och kvarteren har fått en mer sammanhållen utformning, med ungefär samma höjd på husen som är normalt i innerstaden. Dessutom har ett torg skapats i nordväst och stadsfronten mot norr ansluter till angränsande kvarter.

Torg i nordväst.
Jag har ingen anledning att längre kritisera förslaget utan tillstyrker, liksom f ö även Skönhetsrådet gör i allt väsentligt. Grattis Stadsbyggnadskontoret till ett bra jobb.

Bostadskrisens verkliga orsaker

Under sommaren har Dagen Nyheter i flera artiklar granskat bostadsmarknaden (Därför tar det tio år att bygga lägenheter). Utgångspunkten är en ingående granskning av bostadsbyggandet 2015 med avseende på hur länge de projekt pågått som faktiskt genomförts detta år. Resultatet var ytterst nedslående men faktiskt inte så förvånande, i varje fall för dem som har lite insikt i hur bostadsmarknaden fungerar. Politikerna pratar gärna om att förenkla detaljplaneprocessen, ta bort byråkratiska regler, försvåra överklaganden mm. Detta pratade t ex förra bostadsministern Stefan Attefall om under åtta år med alliansstyre, utan att få märkbara resultat till stånd.
Men DN:s granskning visar att det inte alls var detta som gör att bostadsbyggandet tar så lång tid. I snitt tar bostadsbyggnadsprocessen tio år från idé till inflyttning. Den genomsnittliga detaljplaneprocessen tar 2 år och 8 månader och överklaganden bara 2 månader. Tre fjärdedelar av alla bostadsplaner överklagas inte alls. I storstäderna är det visserligen fler, överklaganden men i alla fall inte mer än hälften av alla planer. Bygglovsprocessen tar bara fem månader för kommunerna i snitt och överklagade bygglov en vecka.
Det som verkligen tar tid är byggherrarnas förmåga att ta fram bygglovsansökan efter det att det finns en färdig lagakraftvunnen detaljplan. Detta tar 5 år och 6 månader, dvs mer än dubbelt så lång tid som detaljplaneprocessen och mer än hälften av hela bostadsbyggnadsprocessen. Är det verkligen så svårt att upprätta bygglovshandlingar, trots att man redan haft flera år att förbereda detta? Är bostadsföretagen helt inkompetenta? Saknar de kapacitet? Nej, så är det förstås inte. Man behöver bara inse att de verkar på en marknad, där priset på varan, dvs bostaden, beror på utbud och efterfrågan. Skulle många bostäder komma ut på marknaden skulle bostadspriserna riskera att sjunka och bostadsföretagen tjäna mindre pengar. Därför agerar de försiktigt och sätter inte igång något bygge förrän tillräckligt många lägenheter sålts till det pris man önskar. Projekten delas in i små, små etapper, som sakta och försiktigt påbörjas och färdigställs i en långsam takt utan att priserna riskerar att sjunka. Svaret på frågan varför det byggs så lite är alltså: Därför att bostadsföretagen inte vill bygga mer, inte därför att de inte kan bygga mer.
Är detta förvånande för någon? Ja tydligen för nya bostadsministern Peter Eriksson. Men inte för dem som har insikt. Ju större efterfrågan är desto högre priser kan du få. Det är så marknaden fungerar, säger professor Göran Cars, KTH.

Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen 1976-2014.
Förut hade vi ett system för bostadsbyggande och bostadsfinansiering, där staten tog nästan hela den ekonomiska risken. Då kunde vi bygga tillräckligt mycket för att tillgodose behovet. Detta system avskaffade politikerna efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet. Sedan dess har det byggts alltför få bostäder för att tillgodose behovet, vilket har gynnat bostadsföretagen, men missgynnat bostadskonsumenterna. Detta är särskilt tydligt i storstadsregionerna.

Nya bostäder per ny invånare i Stockholmsregionen 1976-1993 samt 1994-2014.
Efter miljonprogrammet och fram till 1993 byggdes 1,6 lägenheter per ny invånare i Stockholmsregionen, vilket räckte till en successivt förbättrad utrymmesstandard och minskad trångboddhet. Sedan 1994 har vi med den marknadsanpassade bostadspolitiken bara byggt fjärdedelen, dvs 0,4 lägenheter per ny invånare. Det har inte räckt utan trångboddheten och bostadsbristen har successivt ökat.
Ska vi kunna bygga tillräckligt med bostäder i framtiden behöver stat och kommun ta ett större ansvar. Det har föreslagits av professor Hans Lind, KTH. Bostadsministern vill att kommunerna ska sätta press på bostadsbolagen, så att de bygger snabbare. Jag tror att kommunerna kanske skulle kunna skriva mer tvingande avtal med byggherrarna, så att de får böta eller lämna tillbaka en markanvisning om de inte bygger inom viss tid.  Men morötter brukar för det mesta vara effektivare. Antingen skulle stat och kommun kunna locka med ekonomiska incitament, som motiverar byggherrarna att bygga mer, vilket kräver  ett finansieringssystem där staten ta en aktiv roll, eller också skulle staten kunna bygga själv, kanske i forma av av ”affordable” och ”social housing”, vilket bl a professor Stellan Lundström, KTH har föreslagit.
Att färdigställa 700 000 lägenheter fram till år 2025, som Boverket anser behövs, kräver att regering och riksdag tar ett antal radikala beslut om finansiering och riskfördelning. Det behöver också Peter Eriksson inse.
Dagen Nyheter har också visat att bostadsbeståndet utnyttjas ineffektivt och att ojämlikheten i boendet har ökat. Trångboddheten är särskilt hög i vissa områden, ofta med många invandrare, medan man bor med större bostadsyta i exklusivare villaområden. En delförklaring är här det populistiska avskaffandet av fastighetsskatten och att man inte får skjuta upp reavinstskatten längre, som Kristdemokraterna drev igenom för ett antal år sedan. Detta gör att många äldre småhushåll bor kvar i alltför stora villor, som annars skulle kunna säljas till trångbodda barnfamiljer. För bostadsmarknaden som helhet vore det alltså mycket bättre att höja fastighetsskatten och minska reavinstskatten, vilket de experter son DN talat med bekräftar.
Detta har tidigare påtalats i olika utredningar. Att kostnaderna för att flytta är mycket höga i Sverige har till exempel beskrivits av Boverket, troligen de högsta i OECD (”Låst läge på Bostadsmarknaden”, 2014). Värdestegringen på bostadsrätter och egnahem i kombination med den höga reavinstskatten och den borttagna möjligheten till räntefria uppskov på vinsten vid bostadsförsäljningar har enligt Boverket medfört en inlåsningseffekt som begränsar antalet bostadsbyten. Att omläggningen av fastighetskatten från löpande beskattning till höjd reavinstskatt utan möjlighet till räntefria uppskov vid köp av annan bostad allvarligt har skadat bostadsmarknadens funktionssätt lyfts också fram av Magnus Henreksson i ”Tjänstesamhället och bostadsmarknaden”, 2011.
Betydelsen av god rörlighet på bostadsmarknaden har jag själv pekat på tidigare. I samband med finanskrisen i början på 1990-talet ökade bostadskostnaderna och bostadsbyggandet sjönk dramatiskt under några år. Regionplanekontoret gjorde efter några år en undersökning av effekterna av detta, som jag var projektledare för. Det visade sig något överraskande att nästan alla grupper hade fått det något bättre, men inte i samma takt som under 1980-talet.

För nästan hela nedgången i utrymmesstandard stod den grupp för som hade flyttat från småhus till mindre lägenheter i flerbostadshus, till stor del äldre personer. Deras utrymmesstandard var forfarande helt normal, och det handlade alltså inte om någon allvarlig bostadsnöd. Effekten finns dokumenterad i rapporten ”Rörlighetens värde, flyttningar i Stockholms län”, Regionplane- och trafikkontoret 1998.
Krisen på bostadsmarknaden har skapats genom en rad olyckliga, kortsiktiga och populistiska politiska beslut, som politikerna vägrar att ta fullt ansvar för. De fortsätter att sticka huvudet i sanden och låtsas som att bostadskrisen beror på någon annan.

Vindkraft är inte lösningen

Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjerna motsvarade olika partigruppers syn, men alla innebar avveckling av kärnkraften, Linje 3 på högst tio år, de övriga senast då existerande eller under byggnad varande reaktorer tjänat ut. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Vid den tidpunkten bedömde man att kärnkraftverken dels hade tjänat ut, dels skulle kunna ersättas av förnybar el. Vi har nu 2016 och någon avveckling är inte nära förestående. Vi är dessutom långt ifrån 100 procent förnybar el men mycket nära 100 procent fel i alla gjorda prognoser.
Men det avskräcker inte dagens energiprognosmakare, Jonny Hylander, professor i energiteknik, Göran Sidén, universitetslektor i elkraftteknik båda vid Högskolan i Halmstad, Christian Stenqvist, dr i miljö- och energisystem vid LTH och Charlotta Winkler, energiexpert vid WSP. De presenterade häromdagen i DN debatt (på uppdrag av WWF, SNF, Greenpeace m fl) beräkningar som skulle visa att Sverige skulle kunna ha ett 100 procent förnybart elsystem redan 2020, dvs om bara fyra år! Enligt en blocköverskridande energiöverenskommelse ska detta ske först till 2040. Det krävs bara satsning på solceller och fortsatt utbyggnaden av vindkraft och biokraft och dessutom är sol- och vindkraft (eller kommer snart att bli) billigast. Den absoluta huvuddelen handlar om vindkraft. I det perspektivet ter sig Linje 3 från 1980 som överdrivet återhållsamma och försiktiga. Kritik har också påpekats i ett antal repliker på debattinlägget.
Problemet är att det varken är realistiskt eller trovärdigt, lika lite som alternativen var det 1980. Ett problem är att solen inte skiner jämt. Det gör den till exempel inte så mycket på vintern och på natten. Det blåser inte heller hela tiden. Ibland är det nästan helt vindstilla överallt. Det kan faktiskt vara vindstilla i hela Europa från Atlanten till Ural. Då behövs även så kallad reglerkraft, som kan ersätta sol och vind. Det är effektbalansen som dimensionerar elkraftsystemet. Dessutom är vindkraften olönsam utan subventioner. Vindkraftverk som är utslitna, rivs och ersätts av nya vart femtonde år är inte heller förnybara.

Vindkraft i Tyskland och i Europa juni 2016. Källa Klimatsans.
Elförbrukningen i Sverige är störst på vintern när det är mörkt och solceller inte ger något bidrag alls. Även vindkraften är för osäker som ersättning av kärnkraft. Den totala produktionen är ibland så låg som 3 procent av den installerade effekten. Det betyder att nästan all sol- och vindkraft måste kunna ersättas av annat, när solen inte lyser och det är vindstilla. Idag svarar vattenkraften för detta, men med vindkraft i den föreslagna omfattningen skulle vi behöva uppemot dubbelt så mycket vattenkraft..
Ett annat problem gäller kraftledningarna. Kärnkraften som svarar för ca 40 % av elenergin idag, finns i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals, medan nya vindkraftverk antagligen till stor del skulle ligga i Norrland. Utbyggnaden av elnätet, som kan ta lång tid, blir då en flaskhals.
Jag skulle också vilja avveckla kärnkraften. Att bygga lager för använt kärnbränsle som är starkt radioaktivt i 100 000 år är inte så roligt. Kanske bord vi därför satsa på en ny generation kärnkraft som utnyttjar bränslet mer och därför minskar lagringsproblemet. Forskning pågår. Det tjänar ingenting till att förenkla energidebatten.

Färre dödsfall om det blir varmare

Idag hade lokaltidningen GT här på Gotland en alarmistisk artikel med rubriken ”Extremvädret kommer bli vanligare”.  Det hela handlar om att med klimatförändringarna kommer extremväder bli vanligare med värmeböljor som kommer att öka dödstalen. Man hänvisar till SMHI och Folkhälsomyndigheten, och studier från Umeå universitet som visar att dödligheten hos personer över 80 år ökar vid värmeböljor på över 27 grader Celsius. Dessa temperaturer hade vi här på Gotland före midsommar i år. Inom parentes tycker jag det inte är särskilt alarmerande, eftersom jag har jobbat i länder där temperaturer över 40 grader inte var ovanliga.
Men artikeln i GT är grovt vilseledande eftersom man inte med ett ord nämner att extrem kyla är mycket värre och dödar fler än extrem värme. Så om vi i Sverige får det lite varmare kommer vi att få minskad dödlighet totalt sett, inte ökad dödlighet. Det räcker faktiskt att titta på SCB:s statistik över när dödsfallen inträffar i  Sverige. Nedanstående diagram visar antalet dödsfall per månad 2013-2016.

Dödsfall i Sverige per månad 2013-2016. 
Som framgår av diagrammet är det färre dödsfall än genomsnittligt under sommarhalvåret och fler dödsfall än genomsnittligt under vintern. Under perioden 2013-2016 handlar det om 6965 döda per standardiserad 30-dagarsperiod under sommaren, jämfört med 7875 under vintern, en skillnad på 13 %. Om klimatet blir varmare kommer kanske färre att dö på vintern.
Att kyla dödar fler än värme bekräftas i en artikel i den medicinska tidskriften the Lancet härom året. Man har samlat in data från över 74 miljoner dödsfall vid 384 platser i 13 länder, däribland USA, Storbritannien, Kina, Kanada, Brasilien, Thailand och Sverige. Flera olika klimat finns således representerade i materialet. Länderna som ingår har dessutom olika demografi och olika ekonomiska förutsättningar. Uppgifterna som hämtats in avser perioden 1985 till 2012. Forskarna har beräknat hur stor del av dödligheten som beräknas bero på temperaturen. Studien visar att kyla leder till betydligt fler dödsfall än värme, vilket går stick i stäv mot bilden som förmedlas i artikeln i GT. Artikel har refererats i Läkartidningen i augusti förra året. Men dessa fakta nämner inte GT med ett ord.