Två svenska muslimska kvinnor kräver sin rätt att bära niqab under utbildningen och senare i arbetslivet. Den ena kvinnan, Leila Mahmoud, studerar till lärare, den andra, Alia Khalifa, studerar till barnskötare. De hävdade sin rätt till utbildning oavsett klädsel eller livsåskådning.
Inom islam hävdas ofta att kvinnan ska täcka sin kropp i en så kallad hijab, när hon befinner sig bland främmande män, män hon kan ingå i äktenskap med, dvs alla utom sin far, bror eller son. Medan en hijab täcker håret döljer en så kallad niqab även hela ansiktet utom ögonen. Ibland täcks även ögonen, t ex med den afghanska burkan. Med niqab och burka är det svårt eller omöjligt att identifiera vilken person som döljs bakom tyget.
I många muslimska länder är det ovanligt att bära niqab även där hijab är vanligt förekommande, och i Sverige naturligtvis ännu mer ovanligt. Hittills tycks det främst röra sig om en liten grupp religiösa fundamentalister som hävdar denna rätt. När jag bodde och arbetade i ett muslimskt land erfor jag många gånger att kvinnor utan sjal blev trakasserade. Jag är medveten om att det omvända kan förekomma här i Sverige.
Ett antal personer har på Newsmill med olika argument intagit ståndpunkter som i högre eller lägre grad inskränker på friheten att bära niqab i olika sammanhang. Det gäller bland andra Nalin Pekgul (s) och tre andra (s)-kvinnor, Helen Thörnqvist (c), Staffan Danielsson (c), Lotta Edholm (fp) och Fredrik Malm (fp), Merit Wager, Mikael Johansson, Avni Dervishi och Sten Levander. Flertalet har nöjt sig med att inte acceptera heltäckande slöja i skolan eller arbetslivet. Staffan Danielsson (c) har lagt en motion i riksdagen och förespråkar centrala riktlinjer att ansikten inte ska döljas även utanför skolans värld, till exempel för offentligt finansierad verksamhet som skolor, daghem, sjukvård och äldreomsorg. Mikael Johansson frågar sig om konsekvenserna kan bli en kollektiv religiös tvångskultur och om vi verkligen ha det så. Wager har gått längst som anser att det borde vara en självklarhet att man i Sverige år 2009 inte kan gå klädd i burqa eller niqab i offentliga sammanhang.
På andra sidan finns några SSU-kvinnor, Yvonne Ruwaida m fl (mp), Nima Gholam Ali Pour (s), Porang Zahedi samt Leila Mahmoud och Alia Khalifa, som hävdar rätten till utbildning och arbete oavsett klädsel eller livsåskådning.
Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor. Dessa rättigheter återfinns även i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen. Religionsfriheten får endast begränsas om det är föreskrivet i lag och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Skyddet för religionsfriheten innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som uppenbart syftar till att motverka en viss religiös åskådning.
Rätten till arbete innebär inte en ovillkorlig rätt till ett arbete, utan en skyldighet för staterna att vidta åtgärder som syftar till att avskaffa arbetslösheten. Religionsfriheten innebär inte en ovillkorlig rätt att tillämpa religiösa sedvänjor utan hänsyn till konsekvenserna för andra människors fri- och rättigheter. Observera att även muslimska länder som ratificerat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ofta nekar muslimer att byta religion utan att världssamfundet påtalar detta. En muslim i Sverige har alltså många gånger större mänskliga fri- och rättigheter än en muslim i ett muslimskt land.
Vi har redan dragit upp gränser för religionsfriheten. Det är till exempel inte tillåtet med månggifte i Sverige, även om man enligt islam hävdar rätten för män att ha upp till fyra fruar. Det är till exempel inte heller tillåtet med faraonisk omskärelse av kvinnor även om man hävdar detta bruk av religiösa skäl. Det är inte osannolikt att friheten att bära niqab inom skola och barnomsorg skulle inskränka möjligheterna till kommunikation med barnen alternativt begränsa möjligheterna att anställa män i dessa verksamheter. Att det förekommer muslimska friskolor med lärare som använder niqab är för mig inget argument, utan snarare ytterligare ett skäl att även förbjuda religiösa friskolor.
Några länder har förbjudit maskering i vissa sammanhang, till exempel demonstrationer. Jag är ändå tveksam till om vi med hänsyn till religionsfriheten generellt bör förbjuda någon att gå klädd i burka eller niqab i offentliga sammanhang?
Däremot är det ingen mänsklig rättighet att arbeta inom skola och barnomsorg. Det är det inte heller att utbilda sig till vissa yrken. Det är rimligt att en arbetsgivare ställer upp regler för vad som är lämplig klädsel inom olika yrken, liksom att en skola förbjuder användandet av heltäckande slöja, niqab eller burka, i utbildningen. Jag välkomnar därför de ställningstaganden som man har gjort i Stockholms skolor, och ser gärna att riksdagen utfärdar centrala riktlinjer för detta.
Det är därför oroande att diskrimineringsombudsman Katri Linna hävdar att ”religionsfriheten är en omistlig del av vårt öppna och demokratiska samhällssystem”, där rätten att utöva religiösa sedvänjor enligt Linna självfallet också gäller i skolan. Det finns inget tvång att använda slöja i Sverige, och ingen utestängs således från skola och arbete. Det tycks som om DO redan tycks ha tagit ställning i sak, utan att se de möjligen långtgående konsekvenserna av detta. Denna inställning öppnar vägen för religiös fundamentalism.
Uppdatering den 23 december
Mitt inlägg i motsvarande fråga på Newsmill var under hela gårdagen bland de tio mest lästa, kommenterade och millade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar