I åtta år planerades hur stadsbiblioteket i Stockholm skulle kunna byggas till för att motsvara dagen och morgondagens krav på ett huvudbibliotek. Ett led var världens största arkitekttävling år 2007 med över 1 100 förslag från hela världen. Vinnare blev den tyska arkitekten Heike Hanada från Berlin.
Förslaget Delphinium innebar en ny stor glasbyggnad med kortsidan mot Odengatan. En låg byggnad skulle binda samman den nya och den gamla byggnaden. Förslaget visade därmed stor hänsyn mot Asplunds bibliotek, men naturligtvis inte mot annexen, ritade av andra, som skulle rivas, men detta var helt i linje med programmet för arkitekttävlingen, och det hade knappast ifrågasatts före tävlingen.
Däremot växte kritiken från ett antal arkitekter och mer eller mindre kända kulturpersonligheter mot förslaget. Genomförs det är det samma sak som att trampa på arkitekten Asplunds verk och minne, sades det. Kritiken hävdade att ombyggnaden inte respekterar arkitektlegendens Asplunds vision om hur området runt biblioteket skulle se ut. Icomos, FN:s expertorgan för kulturmiljöfrågor, vädjade till Stockholmspolitikerna att stoppa projektet, utan att stadsbiblioteket ens finns med på världsarvslistan. Många kritiker menade nu att det bästa vore att inte bygga om alls, utan att istället bygga ett nytt stadsbibliotek på en helt annan plats. Och den enda plats som nämndes var Slussen, utan att över huvudtaget frågan ställdes om Slussen verkligen var en lämplig eller ens möjlig plats för ett nytt huvudbibliotek. Jag menar att det inte är det. Föreställer er till exempel den diskussion som skulle börja om en byggnadsvolym motsvarande programmet för tävlingen skulle diskuteras vid Slussen i stället. Och vad skulle då Asplund huvudbibliotek användas till.
Däremot var det tyst från staden. För ett par månader sedan stoppades plötsligt biblioteksbygget, vilket meddelades genom att inlägg på kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts (Fp) blogg. Där berättade hon att beslutet var grundat på en nygjord riskanalys. Jag har tidigare kritiserat beslutet och bristen på
visioner. Nu visar det sig att det inte ens fanns några analyser bakom stoppandet av förslaget. Det skrev
Dagens Nyheter den 18 december. Allt som krävdes för att stoppa miljardprojektet var ett power point-utkast – på sex sidor. Någon analys som Sjöstedt talade om existerar inte. "Vi hade fått signaler från stadsledningskontoret om att man inte riktigt hade kontroll över ekonomin", säger Madeleine Sjöstedt. Kostnaden för ett nytt huvudbibliotek som först beräknats till 800 miljoner hade stigit till 1,3 miljarder kronor. En muntlig redogörelse visade sig alltså räcka för att via en blogg sänka ett projekt som efter åtta långa år av förberedelser och dessutom världens största internationella arkitekttävling. Biblioteksstoppet beslutades den 30 november i kommunstyrelsen utan att det fanns något underlag, och utan att ens antyda hur biblioteksfrågan ska lösas i stället.
Heike Hanada är naturligtvis besviken över hur Stockholms stad har hanterat ärendet.
SvD intervjuade henne några dagar efter det att hon fått beskedet. Hon har inte haft någon kontakt med beställarna i Stockholms stad. Om kritiken mot Delphinium säger hon att det är ganska normalt att den sida som är mot förändring är relativt talför och att de som gillar projektet ligger lågt. Hon anser att det är oförskämt att Icomos, FN:s expertorgan för kulturmiljöfrågor, vädjat till Stockholmspolitikerna att stoppa projektet. Om de ekonomiska skälen säger hon att man hade kunnat hitta en väg att reducera omfånget på det hela, kanske också göra Delphinium bättre. Hon är helt övertygad om att man hade kunnat hålla sig inom den beräknade kalkylen. ”Jag tycker att det officiella ställningstagandet är ett fattigdomsbevis och låter som ett svepskäl. Man gör det för lätt för sig”, säger hon.
Jag är böjd att hålla med.
Uppdatering tisdag den 22 december.
I Dagens Nyheter idag skriver Bo Madestrand en krönika med ungefär samma innehåll som denna blogg. Det är naurligtvis en ren tillfällighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar