Emmas naglar – vad vi upplever och vad vi vet

Emma Green Tregaro protesterade mot Rysslands HBTQ-lagar genom att ha regnbågsfärgade naglar i höjdhoppskvalet. Åtminstone var detta vad hon själv uppgav och vad som återgetts i media. Detta väckte stor internationell uppmärksamhet. Hon varnades av det svenska förbundet och avstod från regnbågsfärgerna i finalen.

Om hon inte hade sagt något om protesten eller i stället sagt att detta var hennes älsklingsfärger hade naglarnas färgsättning knappast uppmärksammats alls. Det krävdes objektiv med lång brännvidd för att alls se färgen på naglarna på stadion. Dessutom kan man hävda att hon inte ens hade regnbågens färger på naglarna, utan att detta bara var något som hon sa. Prideflaggan har vanligen sex färger, röd, orange, gul, grön, blå och violett. 

Regnbågsfärgerna i Prideparaden

Men Emma har faktiskt bara fem fingrar. Tittar man noga på hennes naglar skulle jag snarast beteckna dem rosa/röd, gul, guld, turkos och violett. Ingen nagel är grön och ingen är orange. Trots detta ansågs detta vara en regnbågssymbol som utgjorde en protest mot den ryska gaypolitiken. Hur många färger måste vara rätt? Och vilka färger kan godkännas av det svenska friidrottsförbundet?

Emma Green Tregaros naglar

I finalen målade Emma naglarna röda, kärlekens färg som hon sa, och allt var åter frid och fröjd. Men tänk om hon, hypotetiskt, hade sagt att hon målade naglarna röda, i socialismens färg? Att hon uttryckte en sympati för kommunismen och en protest mot det nuvarande kapitalistiska systemet i Ryssland? Samma naglar men säkert en helt annan reaktion. Regnbågshändelsen är ett intressant exempel på skillnaden mellan vad vi upplever med våra sinnen och vad vi erfar genom vad man säger. Det var inte naglarnas färger i sig som utgjorde hennes protest utan vad hon uttryckte om naglarnas färg. En performance.

Flasktorkare, Marcel Duchamp, 1914

En flasktorkare är inte längre en flasktorkare sedan konstnären Marcel Duchamp upphöjt den till konst. Upplevelsen av flasktorkaren blir en annan eftersom vi erfarenhetsmässigt vet att föremål som ställs ut på ett konstmuseum är konst, inte vardagsföremål. På samma sätt blir upplevelsen av Emmas konstigt färgade naglar en protest, eftersom hon just har talat om att det är en protest.