I radons Studio Ett i P1 häromdagen diskuterade Anders Gardebring från Yimby och Richard Murray, ordförande i förbundet för Ekoparken, överklagandeproblematiken med Ulf Perbo, (KD), statssekreterare hos bostadsminister Stefan Attefall. Bakgrunden är att en utredning ska titta på om det går att begränsa överklagandemöjligheterna för att förkorta planprocessen. De långa planprocesserna har ju lyfts fram som en orsak till det låga bostadsbyggandet och till att byggprojekten fördyras.
Perbo anser att planprocessen idag inte är tillräckligt effektiv, men en effektiv planprocess kan inte bero på i hur många instanser man prövar ärendet. Man ska också titta på vilka som ska betraktas som sakägare.
Yimby förespråkar inte att överklaganderätten ska tas bort men anser att man behöver se över vem som har rätt att överklaga. Sakägarnas intressen borde hanteras i samråds- och detaljplaneprocessen, men frågan är vem som tar tillvara de bostadssökandes intressen? De är inte sakägare och har inte rätt att överklaga detaljplanerna. Därmed får allmänintresset av att klara bostadsförsörjningen inte tillräcklig prioritet.
Richard Murray, som för Förbundet för Ekoparken har överklagat rader av planer, motsätter sig däremot begränsningar. Felet enligt Murray är att kommunerna har gått in för att bygga i redan detaljplanelagda områden med goda kvaliteter där man försöker pressa in nya bostäder. Dessutom är det svårt att överklaga och förutsätter juridisk kompetens, säger Murray. Det vore ett slag mot rättssäkerheten att t ex ta bort rätten att överklaga till mark- och miljööverdomstolen. Det är enligt Murray larvigt att påstå att allmänintresset inte finns representerat. Felet är enligt Murray att man inte tar hänsyn till synpunkter i samrådet och tar exemplet Albano (som Ekoparken har överklagat) "som började med 40 000 kvadratmeter, men sen är det fyra gånger så mycket som ska in" motsvarande ”16 hötorgsskrapor” (vilket betyder ca 160 000 kvadratmeter).
Planområdet för Albano i Stockholms innerstads norra kant
Var och en kan ju lätt inse att det inte alltid går att ta hänsyn till alla synpunkter under ett plansamråd, i varje fall så länge de är motstridiga. Om Yimby anser att planen för Albanoområdet innebär ett alltför glest stadsbyggande och Förbundet för Ekoparken ett alltför tätt så kan inte bådas synpunkter tillgodoses. Ytterst är det då kommunfullmäktiges majoritet som på demokratiskt sätt får avgöra hur mycket som ska byggas. I det här fallet (liksom i många andra) har man alltså inte ansett att Richard Murrays och Förbundet för Ekoparkens uppfattning ligger i kommunflertalets intresse utan tillåtit ett tätare byggande. Detta ställningstagande är dessutom väl förankrat i såväl regionplan som översiktsplan, som har antagits efter planprocesser med samråd och demokratiskt förankring. Båda är inriktade på att utnyttja marken bättre och motverka fortsatt utspridning av bebyggelsen, vilket skulle leda till ökad markåtgång och ett mindre resurseffektivt resande. Ska man satsa på kollektivtrafiken måste man helt enkelt bygga tätt. Albanoplanen är bara en detalj i denna övergripande strategi.
Planförslag för Albano, flygperspektiv
När Förbundet för Ekoparken envist motsätter sig mer bebyggelse gör man det skriftligt i programskede, planskede och två utställningsskeden innan man slutligen överklagar planen, först till länsstyrelsen, och när detta avslås till mark- och miljööverdomstolen. Där ligger ärendet idag, Efter utslag från mark- och miljödomstolen kommer Förbundet för Ekoparken med all sannolikhet att överklaga till mark- och miljööverdomstol, och kanske om det går vidare till högre instanser. Därefter kan man fortsätta med att överklaga byggnadslov för att i det längsta försöka förhindra att den av kommunfullmäktiges majoritet godkända bebyggelsen kommer till stånd. Detta ske alltså med åberopande av rättssäkerheten, enligt Murray, men enligt mig på ett föga övertygande sätt.
Illustrationsplan för Albano
Förbundet för Ekoparken hänvisar i sitt överklagande till de 49 organisationer som ingår i förbundet – hembygdsföreningar, naturskyddsföreningar, ornitologer, områdesvisa miljö- och kulturföreningar m.fl. – och som sammanlagt uppges ha ca 250 000 medlemmar.
Det är ju imponerande många. På Förbundets hemsida finns medlemsorganisationerna förtecknade, för en del med medlemsantal angivet, totalt ca 160 000, för andra inte. Även om medlemsantalet är stort är det uppenbart att det inte rör sig om fullt så många enskilda personer, eftersom det antagligen finns många som är med i flera organisationer. Man bör ju till exempel inte räkna både Naturskyddsföreningen i Stockholms län, som har 27 000 medlemmar och Stockholms naturskyddsförenings 14 000 medlemmar. Där finns också Naturskyddsföreningarna i Solna- Sundbyberg och Sollentuna. Men man kan undra om Saltsjöbadens eller Sigtunabygdens naturskyddsföreningar, också medlemmar i förbundet, verkligen är så engagerade i Albanoärendet.
Det är något förvånande att två av Förbundets medlemsorganisationer är hyresgästföreningen på Norrmalm respektive Östermalm med totalt nära 12 000 medlemmar, detta med tanke på att förbundet så uppenbart motarbetar byggandet av nya bostäder, i Albanofallet många studentbostäder.
I vart fall vet jag säkert att inte alla de 250 000 enhälligt står bakom Förbundet för Ekoparkens överklagande om Albano. Såväl Samfundet S:t Erik som Svenska turistföreningen med tillsammans nära 50 000 medlemmar är med i Förbundet. I båda dessa organisationer är jag medlem. Själv vill jag härmed uttryckligen ta avstånd från detta: Förbundet för Ekoparken företräder inte min uppfattning när det gäller detaljplanen för Albano. Men hur många av Svenska turistföreningens medlemmar känner till att de genom medlemskapet i Förbundet för Ekoparken även motsätter sig detaljplanen för Albano?
Stockholms naturskyddsförening (där jag tidigare varit medlem, till dess jag insåg att föreningen inte agerar på ett ansvarsfullt sätt med avseende på naturskydd, trafik och bostadsbyggande) har 14 000 medlemmar. Där finns också Naturskyddsföreningarna i Solna- Sundbyberg och Sollentuna. Men dessa ingår naturligtvis också i Naturskyddsföreningen i Stockholms län med sina 27 000 medlemmar? Sen kan man undra om Saltsjöbadens eller Sigtunabygdens naturskyddsföreningar, också medlemmar i förbundet, verkligen är så engagerade i Albanoärendet. Att Södermalmsparkernas vänner är med i förbundet är mindre förvånande. De brukar vara emot bebyggandet av en endaste kvadratmeter mark var som helt. Att överklaga i tre instanser eller fler kan inte vara nödvändigt för att garantera rättssäkerheten.
Perbo anser att planprocessen idag inte är tillräckligt effektiv, men en effektiv planprocess kan inte bero på i hur många instanser man prövar ärendet. Man ska också titta på vilka som ska betraktas som sakägare.
Yimby förespråkar inte att överklaganderätten ska tas bort men anser att man behöver se över vem som har rätt att överklaga. Sakägarnas intressen borde hanteras i samråds- och detaljplaneprocessen, men frågan är vem som tar tillvara de bostadssökandes intressen? De är inte sakägare och har inte rätt att överklaga detaljplanerna. Därmed får allmänintresset av att klara bostadsförsörjningen inte tillräcklig prioritet.
Richard Murray, som för Förbundet för Ekoparken har överklagat rader av planer, motsätter sig däremot begränsningar. Felet enligt Murray är att kommunerna har gått in för att bygga i redan detaljplanelagda områden med goda kvaliteter där man försöker pressa in nya bostäder. Dessutom är det svårt att överklaga och förutsätter juridisk kompetens, säger Murray. Det vore ett slag mot rättssäkerheten att t ex ta bort rätten att överklaga till mark- och miljööverdomstolen. Det är enligt Murray larvigt att påstå att allmänintresset inte finns representerat. Felet är enligt Murray att man inte tar hänsyn till synpunkter i samrådet och tar exemplet Albano (som Ekoparken har överklagat) "som började med 40 000 kvadratmeter, men sen är det fyra gånger så mycket som ska in" motsvarande ”16 hötorgsskrapor” (vilket betyder ca 160 000 kvadratmeter).
Var och en kan ju lätt inse att det inte alltid går att ta hänsyn till alla synpunkter under ett plansamråd, i varje fall så länge de är motstridiga. Om Yimby anser att planen för Albanoområdet innebär ett alltför glest stadsbyggande och Förbundet för Ekoparken ett alltför tätt så kan inte bådas synpunkter tillgodoses. Ytterst är det då kommunfullmäktiges majoritet som på demokratiskt sätt får avgöra hur mycket som ska byggas. I det här fallet (liksom i många andra) har man alltså inte ansett att Richard Murrays och Förbundet för Ekoparkens uppfattning ligger i kommunflertalets intresse utan tillåtit ett tätare byggande. Detta ställningstagande är dessutom väl förankrat i såväl regionplan som översiktsplan, som har antagits efter planprocesser med samråd och demokratiskt förankring. Båda är inriktade på att utnyttja marken bättre och motverka fortsatt utspridning av bebyggelsen, vilket skulle leda till ökad markåtgång och ett mindre resurseffektivt resande. Ska man satsa på kollektivtrafiken måste man helt enkelt bygga tätt. Albanoplanen är bara en detalj i denna övergripande strategi.
Skulle man gå på den linje som Förbundet för Ekoparken förespråkar skulle man i stället bygga på obebyggd mark i perifera lägen, vilket obönhörligt skulle leda till ökad exploatering av naturmark och ökad biltrafik. Men Förbundet har redan åtskilliga gånger framfört sina synpunkter och de är väl kända i kommunen. Frågan är verkligen om demokratin skulle sättas i fara om Förbundet för Ekoparken tilläts komma till tals någon enstaka gång mindre än vad som nu är fallet. Men Richard Murray pratar inte om demokrati utan om rättssäkerhet. Därmed menar han egentligen intresset hos dom som en gång valt att bosätta sig på en plats, vars villkor senare ändras, genom att ett nytt hus byggs, alltså dem som redan har sitt boende tillgodosett, till skillnad mot de bostadssökande. Kanske utsikten förändras och värdet på bostaden sänks. Men jag menar nog att rättsäkerheten aldrig kan innebära att en plats aldrig får förändras. Tvärtom anser jag att själva dynamiken i en stad är att den ständigt förändras. Därmed kan förhållandena för invånarna självklart förändras, somliga får sin utsikt försämrad kanske till priset av att andra får en plats att bo på. De som inte vill tillåta detta att ske brukar kallas nimby – not in my back yard.
I en stad som Stockholm, som växer tämligen snabbt, bör vi tillåta staden att bli tätare, särskilt i områden som idag är glesa och dåligt utnyttjade, men ligger centralt och nära till kollektivtrafik. Albanoområdet är ett typiskt sådant område. Det är en del av Nationalstadsparken, men inte ett parkområde som utgör en integrerad del av Nationalstadsparken utan ett före detta industriområde, avgränsat av Roslagsvägen, Roslagsbanan och Värtabanan.
Albano idag
Redan 2004 gjordes ett program för området med en exploatering om ca 50 000 kvm, När ett omtag inleddes 2008 ansåg man att ytterligare exploatering borde vara möjlig.
Redan då handlade det om 110 000 kvadratmeter, något som senare ökat till 150 000 kvm, utbildningslokaler och studentbostäder. Detta efter synpunkter som kommit fram under processen, men kanske inte just från Förbundet för Ekoparkens sida. Men utbildningslokaler behövs, liksom studentbostäder. Om detta är ändå de flesta överens.
När Förbundet för Ekoparken envist motsätter sig mer bebyggelse gör man det skriftligt i programskede, planskede och två utställningsskeden innan man slutligen överklagar planen, först till länsstyrelsen, och när detta avslås till mark- och miljööverdomstolen. Där ligger ärendet idag, Efter utslag från mark- och miljödomstolen kommer Förbundet för Ekoparken med all sannolikhet att överklaga till mark- och miljööverdomstol, och kanske om det går vidare till högre instanser. Därefter kan man fortsätta med att överklaga byggnadslov för att i det längsta försöka förhindra att den av kommunfullmäktiges majoritet godkända bebyggelsen kommer till stånd. Detta ske alltså med åberopande av rättssäkerheten, enligt Murray, men enligt mig på ett föga övertygande sätt.
Förbundet för Ekoparken hänvisar i sitt överklagande till de 49 organisationer som ingår i förbundet – hembygdsföreningar, naturskyddsföreningar, ornitologer, områdesvisa miljö- och kulturföreningar m.fl. – och som sammanlagt uppges ha ca 250 000 medlemmar.
Det är ju imponerande många. På Förbundets hemsida finns medlemsorganisationerna förtecknade, för en del med medlemsantal angivet, totalt ca 160 000, för andra inte. Även om medlemsantalet är stort är det uppenbart att det inte rör sig om fullt så många enskilda personer, eftersom det antagligen finns många som är med i flera organisationer. Man bör ju till exempel inte räkna både Naturskyddsföreningen i Stockholms län, som har 27 000 medlemmar och Stockholms naturskyddsförenings 14 000 medlemmar. Där finns också Naturskyddsföreningarna i Solna- Sundbyberg och Sollentuna. Men man kan undra om Saltsjöbadens eller Sigtunabygdens naturskyddsföreningar, också medlemmar i förbundet, verkligen är så engagerade i Albanoärendet.
Det är något förvånande att två av Förbundets medlemsorganisationer är hyresgästföreningen på Norrmalm respektive Östermalm med totalt nära 12 000 medlemmar, detta med tanke på att förbundet så uppenbart motarbetar byggandet av nya bostäder, i Albanofallet många studentbostäder.
I vart fall vet jag säkert att inte alla de 250 000 enhälligt står bakom Förbundet för Ekoparkens överklagande om Albano. Såväl Samfundet S:t Erik som Svenska turistföreningen med tillsammans nära 50 000 medlemmar är med i Förbundet. I båda dessa organisationer är jag medlem. Själv vill jag härmed uttryckligen ta avstånd från detta: Förbundet för Ekoparken företräder inte min uppfattning när det gäller detaljplanen för Albano. Men hur många av Svenska turistföreningens medlemmar känner till att de genom medlemskapet i Förbundet för Ekoparken även motsätter sig detaljplanen för Albano?
Stockholms naturskyddsförening (där jag tidigare varit medlem, till dess jag insåg att föreningen inte agerar på ett ansvarsfullt sätt med avseende på naturskydd, trafik och bostadsbyggande) har 14 000 medlemmar. Där finns också Naturskyddsföreningarna i Solna- Sundbyberg och Sollentuna. Men dessa ingår naturligtvis också i Naturskyddsföreningen i Stockholms län med sina 27 000 medlemmar? Sen kan man undra om Saltsjöbadens eller Sigtunabygdens naturskyddsföreningar, också medlemmar i förbundet, verkligen är så engagerade i Albanoärendet. Att Södermalmsparkernas vänner är med i förbundet är mindre förvånande. De brukar vara emot bebyggandet av en endaste kvadratmeter mark var som helt. Att överklaga i tre instanser eller fler kan inte vara nödvändigt för att garantera rättssäkerheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar