Mina äldsta rötter har jag spårat tillbaka till 1500-talet i Sundom några mil söder om Vasa i Österbotten. Morfars släkt kom från Österbotten, mormors från Åbo. Alla var svensktalande. I svenskbygderna i Österbotten, Åbotrakten och Nyland har det talats svenska åtminstone sedan 1100-talet. När Skåne blev svenskt 1658 hade dessa områden redan tillhört Sverige i femhundra år.
Min mamma och pappa växte upp i Åbo. Det är det svenska namnet på den stad som på finska heter Turku. Vår närmaste huvudstad heter Reval på svenska. Det sa alltid min mamma som hade en kusin där. De flesta svenskar vet nog inte vad Reval är. Säger man Tallinn förstår de.
Stockholms skärgård slutar inte vid Huvudskär och Svenska Högarna. På Rågöarna, Nuckö, Ormsö, Dagö och Runö har det bott svenskar sedan 1100-talet. Där S:t Petersburg ligger sedan början på 1700-talet fanns det redan en svensk stad, Nyen, residensstad för Ingermanland och Kexholm, och en stor hamnstad. Nyen fick stadsrättigheter av Gustav II Adolf redan 1632. I Nyen hette huvudgatorna Kungsgatan, Viborgsgatan och Mellangatan. I provinsen Ingermanland var majoriteten svensktalande under slutet av 1600-talet, medan ryssarna utgjorde en minoritet. Stockholm ligger i dag i den östra delen av Sverige, men på 1600-talet låg det ganska centralt i riket, ja till och med lite väl långt västerut.
John Chrispinsson beskriver den idag nästan bortglömda historien om Östsverige då Sverige var ett runt, snarare än ett avlångt land i boken ”Den glömda historien” från 2011.
Det är en tegelsten, där olika avsnitt utgår från Åbo, Viborg, Nyen, Riga, Tallinn och Hapsal, sex centra i det gamla Östsverige. Historien behandlas från medeltiden till idag i detaljerade skildringar av människoöden baserade på arkivstudier. Från 1800-talet och framåt baseras berättelserna till stor del på tidningsartiklar – det finns eller har länge funnit svenskspåriga tidningar i hela området.
Idag är kunskapen om till exempel finlandssvenskar låg – om man alls känner till att de finns. Att det dessutom har funnits estlandssvenskar är nog för de flesta helt okänt. Känner man till dem tror man ofta att det bara har handlat om en härskande överklass, men båda grupperna dominerades av fiskare och bönder. I Estland var dessutom godsägarklassen tysk, med rötter i Tyska orden.
Efter första världskriget fick Estland och Lettland sin självständighet. Runö i Rigabukten ville varken höra till Estland eller Lettland utan ansökte två gånger om en anslutning till Sverige! Efter Stalin-Ribbentroppakten 1939 var det fritt fram för Sovjetunionen att åter krossa den. När tyskarna bröt pakten 1941 och körde ut Röda armén upplevde estlandssvenskarna det som en befrielse efter ryssarnas förtryck och övergrepp. Men på officiell svensk nivå ville man länge inte låtsas om den svenska befolkningsgrupperna. Politiskt var det viktigare att hålla sig väl med Tyskland eller Ryssland (beroende på hur det internationella läget var) än att värna om förföljda estlandssvenskar förföljdes. För de var ju inte längre svenska medborgare!
Det är alltså en spännande historia som Chrispinsson lyfter fram. Ibland tenderar berättelserna kanske bli lite väl detaljerade, men den avslutande berättelsen om kapplöpningen med tiden när estlandssvenskarna kanske eller kanske inte skulle kunna evakueras när Röda armén avancerade under 1944 är spännande, nästan som en bladvändande deckare.
Varför var Sverige så tvehågsna inför tanken att ta emot drygt 7 000 svensktalande båtflyktingar från Estland? Idag är antalet asylsökande tio gånger större årligen. Efter finska Vinterkriget tog Finland hand om ca 400 000 karelare som flydde från de områden som förlorades till Sovjetunionen.
Chrispinsson har lagt ner ett stort arbete på att samla in underlag och berätta denna glömda historia. Boken är högst läsvärd, i alla fall för dem som har ett starkt intresse för detta område, kanske lite väl detaljerad och rörig för andra. Genom uppläggningen, där parallella historier berättas för sex olika områden blir det lite väl många upprepningar, där de övergripande skeendena lätt försvinner i detaljernas mångfald. Och tyvärr borde förlagsredaktören ha gått igenom reglerna för hur man sätter komma och punkt i det svenska språket. Chrispinsson tycks nästan helt sakna kunskap om detta. Fullständiga meningar staplas genomgående efter varandra bara åtskilda av kommatecken, där man absolut borde ha satt punkt flera gånger. Samtidigt saknas genomgående kommatecken vid bisatser, där de borde ha funnits i stället. I varje fall stör detta min läsning och tröttar. Tillbaka till skolbänken alltså, John!
Min mamma och pappa växte upp i Åbo. Det är det svenska namnet på den stad som på finska heter Turku. Vår närmaste huvudstad heter Reval på svenska. Det sa alltid min mamma som hade en kusin där. De flesta svenskar vet nog inte vad Reval är. Säger man Tallinn förstår de.
Stockholms skärgård slutar inte vid Huvudskär och Svenska Högarna. På Rågöarna, Nuckö, Ormsö, Dagö och Runö har det bott svenskar sedan 1100-talet. Där S:t Petersburg ligger sedan början på 1700-talet fanns det redan en svensk stad, Nyen, residensstad för Ingermanland och Kexholm, och en stor hamnstad. Nyen fick stadsrättigheter av Gustav II Adolf redan 1632. I Nyen hette huvudgatorna Kungsgatan, Viborgsgatan och Mellangatan. I provinsen Ingermanland var majoriteten svensktalande under slutet av 1600-talet, medan ryssarna utgjorde en minoritet. Stockholm ligger i dag i den östra delen av Sverige, men på 1600-talet låg det ganska centralt i riket, ja till och med lite väl långt västerut.
John Chrispinsson beskriver den idag nästan bortglömda historien om Östsverige då Sverige var ett runt, snarare än ett avlångt land i boken ”Den glömda historien” från 2011.
Idag är kunskapen om till exempel finlandssvenskar låg – om man alls känner till att de finns. Att det dessutom har funnits estlandssvenskar är nog för de flesta helt okänt. Känner man till dem tror man ofta att det bara har handlat om en härskande överklass, men båda grupperna dominerades av fiskare och bönder. I Estland var dessutom godsägarklassen tysk, med rötter i Tyska orden.
Efter första världskriget fick Estland och Lettland sin självständighet. Runö i Rigabukten ville varken höra till Estland eller Lettland utan ansökte två gånger om en anslutning till Sverige! Efter Stalin-Ribbentroppakten 1939 var det fritt fram för Sovjetunionen att åter krossa den. När tyskarna bröt pakten 1941 och körde ut Röda armén upplevde estlandssvenskarna det som en befrielse efter ryssarnas förtryck och övergrepp. Men på officiell svensk nivå ville man länge inte låtsas om den svenska befolkningsgrupperna. Politiskt var det viktigare att hålla sig väl med Tyskland eller Ryssland (beroende på hur det internationella läget var) än att värna om förföljda estlandssvenskar förföljdes. För de var ju inte längre svenska medborgare!
Det är alltså en spännande historia som Chrispinsson lyfter fram. Ibland tenderar berättelserna kanske bli lite väl detaljerade, men den avslutande berättelsen om kapplöpningen med tiden när estlandssvenskarna kanske eller kanske inte skulle kunna evakueras när Röda armén avancerade under 1944 är spännande, nästan som en bladvändande deckare.
Varför var Sverige så tvehågsna inför tanken att ta emot drygt 7 000 svensktalande båtflyktingar från Estland? Idag är antalet asylsökande tio gånger större årligen. Efter finska Vinterkriget tog Finland hand om ca 400 000 karelare som flydde från de områden som förlorades till Sovjetunionen.
Chrispinsson har lagt ner ett stort arbete på att samla in underlag och berätta denna glömda historia. Boken är högst läsvärd, i alla fall för dem som har ett starkt intresse för detta område, kanske lite väl detaljerad och rörig för andra. Genom uppläggningen, där parallella historier berättas för sex olika områden blir det lite väl många upprepningar, där de övergripande skeendena lätt försvinner i detaljernas mångfald. Och tyvärr borde förlagsredaktören ha gått igenom reglerna för hur man sätter komma och punkt i det svenska språket. Chrispinsson tycks nästan helt sakna kunskap om detta. Fullständiga meningar staplas genomgående efter varandra bara åtskilda av kommatecken, där man absolut borde ha satt punkt flera gånger. Samtidigt saknas genomgående kommatecken vid bisatser, där de borde ha funnits i stället. I varje fall stör detta min läsning och tröttar. Tillbaka till skolbänken alltså, John!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar