Ekonomer har en naiv marknadstro

Bland ekonomer finns ibland en nästan naiv tro på den fria marknaden. Ett exempel på detta är den så kallade Bokriskommitténs förslag om marknadshyror, som skulle innebära att fler hyresbostäder byggdes. Det presenterades i SvD härom dagen. Bokriskommittén låter nästan som en statlig utredningen men är ett partsorgan som initierats av Fastighetsägarna och handelskamrarna. Där finns många kända namn som t ex Tor Borg, chefekonom, SBAB, Klas Eklund, seniorekonom, SEB, Ulrika Francke, vd, Tyréns och Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, KTH. Men namnen garanterar inte klokheten.

Klas Eklund är ordförande i Bokriskommittén.

Tidigare har till exempel även Assar Lindbeck förspråkat marknadshyror. ”För att åter få i gång produktion av nya hyresbostäder och utnyttja de befintliga bostäderna bättre krävs en ordnad och gradvis avveckling av hyreskontrollen”, skrev han på DN Debatt för en tid sedan.

Det är ju självklart att fastighetsägarna skulle tjäna pengar på marknadshyror, men det är lika uppenbart att det skulle ske på bekostnad av hyresgästerna och speciellt dem med låga och måttliga inkomster. 

Det kanske är förvånande för några att ”drygt hälften av befolkningen är positiva till marknadshyror”, enligt en undersökning som Novus gjort som presenterats på Dn debatt. Detta samtidigt som en klar majoritet inte vill tillåta vinstdrivande sjukhus och vill förstatliga järnvägen, vilket ju är vanliga vänsteråsikter. Men frågan är försåtligt formulerad: ”Anser du att Sverige ska införa marknadsanpassade bostadshyror?” Bostadshyrorna är ju faktiskt redan marknadsanpassade, eftersom lägesfaktorn redan har inverkan på den förhandlade hyresnivån, enligt träffade överenskommelser mellan parterna på hyresmarknaden. Man frågade alltså inte om ”fria marknadshyror” även om resultatet gärna tolkas så av dem som redan har sin uppfattning klar. Svaret kanske också beror på att mer än hälften inte bor i hyreslägenheter och därför inte är personligen berörda av frågan.

Det är mycket osannolikt att fria marknadshyror skulle leda till att fler hyresbostäder byggs. Och det är ännu mer osannolikt att det skulle leda till att så många nya bostäder byggdes att prisnivån skulle sjunka, som  Bokriskommittén och Assar Lindbeck vill få oss att tro.

Det finns hos marknadsliberaler en tro på att marknaden fixar allt, detta mot bättre vetande. Under efterkrigstiden har vi bara haft ett bostadsbyggande som har nått upp till marknadens efterfrågan under en kortare period i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet. Då fanns det som mest omkring 10 000 lediga lägenheter att hyra i Stockholmsregionen, men detta berodde inte på den fria marknaden utan på en statligt planerad massproduktion av bostäder, det så kallade miljonprogrammet, i kombination med omfattande statliga bostadssubventioner. Då byggdes omkring 20 000 lägenheter per år i Stockholmsregionen, som då var betydligt mindre än vad den är nu.

När de statliga bostadssubventionerna avskaffades efter den ekonomiska krisen kring 1990 och vi övergick i en mer marknadsanpassad bostadskonsumtion  avstannade bostadsbyggandet nästan totalt – det sjönk till ca 3 000 lägenheter per år, för att åter hämta sig något först mot slutet av 1990-talet, men återkom aldrig till erforderliga nivåer.

Vi har ju redan facit på vad en fri bostadsmarknad innebär. Hyresbostäder svarar för mindre än hälften av bostäderna i Stockholmsregionen. Majoriteten är antingen ägda småhus eller bostadsrätter och för dem finns ingen prisreglering. Där råder således redan en fri marknad, men trots detta har inte bostadsbyggandet ökat så mycket att bostadspriserna har sjunkit, som Assar Lindbeck och Bostadskriskommittén hävdar ska ske för hyreslägenheterna vid en marknadsanpassning. Det är ju rent nys. Producenterna tjänar nämligen mer pengar på att hålla en låg produktionstakt så att priserna kan hållas uppe.

Fri marknadsprissättning på bostäder kommer däremot naturligtvis att öka rörligheten, eftersom låginkomsthushåll som bor i attraktiva områden tvingas flytta. Om man inte inser att detta kommer att öka segregationen är man naiv. Bokriskommittén vill trots detta inte införa så kallade sociala bostäder, något som är vanligt i länder med marknadsprissättning,  där hyresnivåerna är oöverstigliga för hushåll med låga inkomster. Men sociala bostäder behöver inte innebära att ”utsatta hushåll samlas i särskilda områden”, som Bokriskommittén utgår från, utan kan ligger insprängda precis var som helst, även i samma hus som marknadshyressatta lägenheter.

Kommittén vill också stimulera rörligheten i bostadsrätter och småhus genom att sänka reavinstskatten liksom skatten på uppskov, som ska finansieras med en ny fastighetsskatt. Detta är däremot ett förnuftigt förslag. Avskaffandet av fastighetsskatten var en huvudlös och populistiskt idé, som har fått stora negativa konsekvenser för bostadsmarknadens funktionssätt. Dessutom gynnade förändringen ensidigt villaägare i Lomma, Danderyd och Lidingö, på bekostnad av villaägare i mer perifera orter i landet.

Även Göran Hägglund kan tänka  sig marknadshyror, åtminstone för nyproduktionen. Men den nya lagen om så kallade presumtionshyror innebär att hyrorna i nyproduktion i praktiken redan ligger på marknadsnivå. Trots detta byggs det för lite. Men han menar kanske att hyrorna sedan skulle vara fria att höjas i takt med att marknadspriserna ökar. Men Göran Hägglund har i så fall inte regeringen med sig. Finansminister Anders Borg sågar Bokriskommitténs förslag: ”Vi tror ju inte att huvudvägen framåt i det svenska systemet är att avreglera hyresmarknaden, därför att Sverige har väldigt omfattande byggreglering, och det gör att om man bara skulle dra bort hyresregleringen, så skulle det leda till väldigt kraftiga hyreshöjningar, så det är inte en bra lösning”, säger han till TT.

Kommunerna ska bygga fler hyreslägenheter

Det finns faktiskt ett mycket enkelt sätt att öka produktionen av hyresrätter i storstadsregioner och detta kan dessutom enkelt beslutas av våra folkvalda politiker. De kommuner som fortfarande äger bostadsbolag, de som förut kallades allmännyttiga, kan ålägga dem att öka produktionen. Äger kommunen dessutom mark kan de kommunala bostadsbolagen få markanvisningar i lämpliga lägen. Ett exempel på en kommun som uppfyller båda kriterierna är Stockholms stad, men i stället för att bygga så många hyreslägenheter som möjligt används de kommunala bostadsbolagen i Stockholm som kassako för att leverera in miljarder i överskott till staden, som därigenom kan hålla nere den kommunalskatt som behövs för driften av de kommunala uppgifterna.

Man kan med visst fog hävda att kommunerna inte bara borde göra detta utan att de rent av är skyldiga att göra detta enligt grundlagen. Enligt regeringsformen kap. 1, 2 § ska den offentliga makten ”utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

Om stat och kommun ska trygga rätten till bostad borde de alltså göra vad som faktiskt ligger i deras makt redan nu. Fria marknadshyror kommer inte att leda till att fler bostäder byggs och blir ekonomiskt tillgängliga för alla efter behov. Att införa marknadshyror utan kompenserande åtgärder i övrigt vore alltså ett grundlagsbrott.