Idag kom mark- och miljödomstolens (nya) dom angående kalkbrytning i Bunge på norra Gotland och kalktäkten fick tillstånd, kanske överraskande för en del. Högsta domstolen undanröjde 2013 Nordkalks redan beviljade tillstånd för brytning och krävde att det görs en sammanhållen tillståndsprövning av alla effekter som brytningen kan få på naturen i området. Högsta domstolen konstaterade att det inte skett någon fullständig prövning av kalkbrytningens effekter på miljön i de två Natura 2000-områden som gränsar till kalkbrottet. Det har alltså skett nu.
Från miljöaktivisternas håll är besvikelsen stor. I spontana uttalanden heter det att domstolen går i näringslivets ledband och att vi måste sluta att tära på jordens resurser etc. Det måste bli ett slut på alla nya gruvor. Enligt Daniel Heilborn "är det uppgjort och att regeringen bestämt det här", ett anmärkningsvärt ifrågasättande av domstolens oberoende. "Det går inte att tolka på annat sätt än att miljöbalken är satt ur spel", säger Lisa Wanneby från Urbergsgruppen. Naturskyddsföreningen har omedelbart deklarerat att domen ska överklagas. Något annat var heller inte att vänta. SNF anser att täkttillståndet bryter mot såväl miljöbalkens bestämmelser som EU:s bindande miljölagstiftning. Nu är det ju domstolarna som fastställer vad som är lagligt och inte Naturskyddsföreningen och mark- och miljödomstolen håller alltså inte med om SNF:s tolkning.
Protester mot kalkbrytning på Gotland
Men behöver vi verkligen bryta kalksten? Det verkar inte vara en fråga som engagerar miljövännerna. Just här på Gotland har kalksten en lång tradition som byggnadssten. Världsarvet Visby med ringmur, kyrkoruiner och bebyggelse med medeltida anor skulle inte ha funnits om det hade varit förbjudet att bryta kalksten på medeltiden. Runt kusten är det fullt av gamla kalkugnar som idag utgör turistmål. En stor turistattraktion är den Blå Lagunen, som är ett nedlagt kalkbrott som numera fungerar som en populär badsjö, och är beläget inom riksintresseområdet på norra Gotland. Fortfarande används kalksten till exempelvis golv i stockholmarnas fina sommarhus. Vi har själva kalksten i fönsterbänkar och ett kalkstensbord. Även många byggnader i Stockholm har kalksten från Gotland i fasad och utsmyckning.
En betydligt vanligare användning av kalksten är idag som råvara vid tillverkning av cement som bindemedel i betong. De flesta cementfabriker i Sverige har redan lagts ned. Idag finns det tre cementfabriker kvar i Sverige, i Slite, Skövde och Degerhamn. Cementas kalkbrott i Slite berörs inte av dagen beslut, men även det kommer att vara beroende av framtida brytningstillstånd.
Pantheons kupol är världens största oarmerade betongkupol.
Redan romarna använde cement för tvåtusen år sedan. Mest känd av de antika betongbyggnaderna är Pantheon som byggdes omkring år 120 av kejsar Hadrianus som tempel för romerska gudar, men som sedan 600-talet är en kyrka, Santa Maria ad Martyres. Pantheons rotunda täcks av en kupol som är byggd av betong, som faktiskt fortfarande är världens största oarmerade betongkupol. Det är svårt att idag tänka sig att vi skulle sluta att använda cement och betong vid byggande av hus och broar. I Skulpturfabriken i Boge tillverkar Stina Lindholm konstföremål i betong. Lyckligtvis finns det ännu gott om kalksten globalt sett.
Kalksten har också många andra användningsområden. Kalk behövs för framställning av järn, som det också är svårt att klara sig utan. Kalksten från Gotland används i stor utsträckning inom den nordiska stålindustrin. Kalk används även som gödningsmedel inom jordbruket. Många av våra sjöar är fortfarande så sura att regelbunden kalkning behövs för att bevara biologisk mångfald. Det finns kalk i till exempel tandkräm. Och någonstans måste vi då bryta kalksten. Tanken att vi globalt skulle sluta att använda kalksten för att inte tära på jordens resurser ter sig för mig ytterst orealistisk. Vi måste alltså fortsätta att bryta kalksten även i framtiden, frågan är bara var. Kan man verkligen med gott samvete säga ”bryt gärna någon annan stans, men inte här i Sverige och i synnerhet inte på Gotland där vi ska värna om vår natur”.
Det är alltså tillåtet att bryta kalk liksom andra mineraler i Sverige under förutsättning att miljöeffekterna är godtagbara i enlighet med Miljöbalken och annan tillämplig lagstiftning. Bland annat ska det göras en Natura 2000-prövning som uppfyller unionsrättens krav med avseende på Natura 2000-bestämmelserna i 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken samt artikel 6.3 i art- och habitatdirektivet, vilket inte anses ha skett i tidigare domstolsprövning.
Mark- och miljödomstolens dom om Bungetäkten är på drygt 100 sidor inklusive bilagor och jag kan inte på detta utrymme göra ett rättvisande referat. Domstolen refererar dock till tidigare domar i tillämpliga delar och konstaterar att ”Bungetäktens högst begränsade randeffekter mot Bästeträsks och Bräntings haids Natura 2000-områden relativt sett betraktas som försumbara”. Domstolen konstaterar också att det knappast finns ”något projekt i Sverige, och sannolikt inom EU i övrigt, som varit föremål för sådana noggranna baslinjemätningar, inventeringar och utredningar som Bungetäkten.”
I domen avfärdas yttranden av bland annat Naturvårdsverket och länsstyrelsen. Bland annat ifrågasätts Naturvårdsverket kompetens på området liksom om Länsstyrelsen verkligen har tagit del av allt underlag.
Besvärande i sammanhanget är att det inte råder full enighet om vad som egentligen ska prövas i den nya prövningen. Flertalet frågor har redan behandlats i tidigare domstolsbehandlingar innan Högsta domstolen återförvisade ärendet till mark- och miljödomstolen. Länsstyrelsen anser trots det att samtliga frågor som kommit upp i målet ska prövas av mark- och miljödomstolen oavsett tidigare prövning. På liknande sätt framför Naturvårdsverket att en ny fullständig prövning ska göras enligt miljöbalken inklusive riksintresseavvägning, lokaliseringsprövningen och efterbehandlingen, för att konsekvenserna för kringliggande Natura 2000-områden ska kunna bedömas på ett med EU-rätten förenligt vis. Många av dem som har haft invändningar anser att det fortfarande finns oklarheter, till exempel i frågan om grundvattenförhållandena, trots att Nordkalk redan har besvarat flertalet av de tekniska frågor som ställts. Mark- och miljödomstolen gör däremot tolkningen att domstolens prövning nu ska vara inriktad på kraven i unionsrätten på en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form av den ansökta verksamhetens påverkan på Natura 2000-områdena. Det måste anses djupt otillfredsställande att det över huvudtaget kan råda osäkerhet i vad prövningen avser efter så många år av rättslig prövning.
Mark- och miljööverdomstolen gör sammanfattningsvis bedömningen att den sökta verksamheten med erforderliga villkor och skyddsåtgärder kan bedrivas utan att Natura
2000-områdena påverkas på ett otillåtet sätt. Domen kommer självklart att överklagas till Mark- och miljööverdomstolen, så sista ordet är ännu inte sagt, trots att olika prövningar nu har skett sedan 2006. Den domen väntas inte förrän tidigast vid årsskiftet.
Men behöver vi verkligen bryta kalksten? Det verkar inte vara en fråga som engagerar miljövännerna. Just här på Gotland har kalksten en lång tradition som byggnadssten. Världsarvet Visby med ringmur, kyrkoruiner och bebyggelse med medeltida anor skulle inte ha funnits om det hade varit förbjudet att bryta kalksten på medeltiden. Runt kusten är det fullt av gamla kalkugnar som idag utgör turistmål. En stor turistattraktion är den Blå Lagunen, som är ett nedlagt kalkbrott som numera fungerar som en populär badsjö, och är beläget inom riksintresseområdet på norra Gotland. Fortfarande används kalksten till exempelvis golv i stockholmarnas fina sommarhus. Vi har själva kalksten i fönsterbänkar och ett kalkstensbord. Även många byggnader i Stockholm har kalksten från Gotland i fasad och utsmyckning.
En betydligt vanligare användning av kalksten är idag som råvara vid tillverkning av cement som bindemedel i betong. De flesta cementfabriker i Sverige har redan lagts ned. Idag finns det tre cementfabriker kvar i Sverige, i Slite, Skövde och Degerhamn. Cementas kalkbrott i Slite berörs inte av dagen beslut, men även det kommer att vara beroende av framtida brytningstillstånd.
Redan romarna använde cement för tvåtusen år sedan. Mest känd av de antika betongbyggnaderna är Pantheon som byggdes omkring år 120 av kejsar Hadrianus som tempel för romerska gudar, men som sedan 600-talet är en kyrka, Santa Maria ad Martyres. Pantheons rotunda täcks av en kupol som är byggd av betong, som faktiskt fortfarande är världens största oarmerade betongkupol. Det är svårt att idag tänka sig att vi skulle sluta att använda cement och betong vid byggande av hus och broar. I Skulpturfabriken i Boge tillverkar Stina Lindholm konstföremål i betong. Lyckligtvis finns det ännu gott om kalksten globalt sett.
Kalksten har också många andra användningsområden. Kalk behövs för framställning av järn, som det också är svårt att klara sig utan. Kalksten från Gotland används i stor utsträckning inom den nordiska stålindustrin. Kalk används även som gödningsmedel inom jordbruket. Många av våra sjöar är fortfarande så sura att regelbunden kalkning behövs för att bevara biologisk mångfald. Det finns kalk i till exempel tandkräm. Och någonstans måste vi då bryta kalksten. Tanken att vi globalt skulle sluta att använda kalksten för att inte tära på jordens resurser ter sig för mig ytterst orealistisk. Vi måste alltså fortsätta att bryta kalksten även i framtiden, frågan är bara var. Kan man verkligen med gott samvete säga ”bryt gärna någon annan stans, men inte här i Sverige och i synnerhet inte på Gotland där vi ska värna om vår natur”.
Det är alltså tillåtet att bryta kalk liksom andra mineraler i Sverige under förutsättning att miljöeffekterna är godtagbara i enlighet med Miljöbalken och annan tillämplig lagstiftning. Bland annat ska det göras en Natura 2000-prövning som uppfyller unionsrättens krav med avseende på Natura 2000-bestämmelserna i 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken samt artikel 6.3 i art- och habitatdirektivet, vilket inte anses ha skett i tidigare domstolsprövning.
Mark- och miljödomstolens dom om Bungetäkten är på drygt 100 sidor inklusive bilagor och jag kan inte på detta utrymme göra ett rättvisande referat. Domstolen refererar dock till tidigare domar i tillämpliga delar och konstaterar att ”Bungetäktens högst begränsade randeffekter mot Bästeträsks och Bräntings haids Natura 2000-områden relativt sett betraktas som försumbara”. Domstolen konstaterar också att det knappast finns ”något projekt i Sverige, och sannolikt inom EU i övrigt, som varit föremål för sådana noggranna baslinjemätningar, inventeringar och utredningar som Bungetäkten.”
I domen avfärdas yttranden av bland annat Naturvårdsverket och länsstyrelsen. Bland annat ifrågasätts Naturvårdsverket kompetens på området liksom om Länsstyrelsen verkligen har tagit del av allt underlag.
Besvärande i sammanhanget är att det inte råder full enighet om vad som egentligen ska prövas i den nya prövningen. Flertalet frågor har redan behandlats i tidigare domstolsbehandlingar innan Högsta domstolen återförvisade ärendet till mark- och miljödomstolen. Länsstyrelsen anser trots det att samtliga frågor som kommit upp i målet ska prövas av mark- och miljödomstolen oavsett tidigare prövning. På liknande sätt framför Naturvårdsverket att en ny fullständig prövning ska göras enligt miljöbalken inklusive riksintresseavvägning, lokaliseringsprövningen och efterbehandlingen, för att konsekvenserna för kringliggande Natura 2000-områden ska kunna bedömas på ett med EU-rätten förenligt vis. Många av dem som har haft invändningar anser att det fortfarande finns oklarheter, till exempel i frågan om grundvattenförhållandena, trots att Nordkalk redan har besvarat flertalet av de tekniska frågor som ställts. Mark- och miljödomstolen gör däremot tolkningen att domstolens prövning nu ska vara inriktad på kraven i unionsrätten på en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form av den ansökta verksamhetens påverkan på Natura 2000-områdena. Det måste anses djupt otillfredsställande att det över huvudtaget kan råda osäkerhet i vad prövningen avser efter så många år av rättslig prövning.
Mark- och miljööverdomstolen gör sammanfattningsvis bedömningen att den sökta verksamheten med erforderliga villkor och skyddsåtgärder kan bedrivas utan att Natura
2000-områdena påverkas på ett otillåtet sätt. Domen kommer självklart att överklagas till Mark- och miljööverdomstolen, så sista ordet är ännu inte sagt, trots att olika prövningar nu har skett sedan 2006. Den domen väntas inte förrän tidigast vid årsskiftet.
Bra inlägg!
SvaraRaderaNorra Gotland har många kalktäkter och en lång tradition av att utnyttja dessa naturtillgångar.
Frågan är hur de lyckades lägga in ett Natura 2000 område i detta område fyllt av täkter.
Du skriver att kalk behövs för att tillverka "järn". Grundämnet järn i ren form är inte särskillt användbart. Folk i allmänhet är inte metallurger och fattar inte skillnaden mellan grundämnet järn och legeringen stål. Miljöpartister vet tydligen ännu mindre eftersom de driver utan konsekvensanlys önskningar om väldigt drabbande förbud t ex förbud år 2030 mot import och användning av grundämnet kol som är en förutsättning för att göra stål av järnet. Mps politik tycks bygga på att man skall förbjuda allt som de är rädda för (och de hyser obefogad fruktan för det mesta i vår vardag). Det blir kärvt för våra arkitekter utan stål på trettiotalet eller hur?
SvaraRaderaDet är riktigt. Grundämnet järn är inte heller vanligt förekommande i naturen i ren form utan som järnmalm, främst magnetit (Fe3O4) och hematit (Fe2O3). Redan för att omvandla malmen till järn används kalk, antingen som pellets eller sinter som innehåller kalk eller kalksten, och sedan vid de olika stegen till olika stålprodukter. Det behövs cirka 50 kg bränd kalk för att tillverka ett ton stål. Naturligtvis behövs det även kol, vilket förutsätter kolgruvor och kolimport, som några miljövänner gärna tänker bort. Men vi bygger ju redan flerfamiljshus i trä, så varför inte broar också. De kan ju sedan limmas ihop så slipper vi använda stålförband.Bilar, bussar och cyklar får tillverkas av plast framställd av biomassa på något sätt. Plastcykeln Itera fanns ju redan på 1980-talet, men populariteten avtog snabbt. Järnvägar får ersättas av... tja. En utmaning blir det i alla händelser.
RaderaVi får väl göra räls av pockenholz då eller något när rälsstålet går all världens väg. Då blir det själva rälsen som övertar rollen som känsligaste komponent i stället för luftledningarna som är det idag. Vi har ju dock maglevtekniken men den fordrar också stål och helst supraledare i normaltemperaturområdet. Miljöpartiet är svenska mästare på att lägga fällben för sig själva! (eller i att glappa iväg utan att ha tänkt färdigt eller ö h t alls ha tänkt). Vad gillar Du oarmerad betong? Hur fan bygger man ut vindkraft och järnväg (se där min tes om att begripa skillnaden på järn och stål!) utan stål?
SvaraRaderaPantheon är väldigt vacker oarmerad.
RaderaFast kalk går det åt ändå!
MP är bra som blåslampa men kanske lite för hett som styrande!
Betong har mycket hög tryckhållfasthet, men ganska begränsad böj- och draghållfasthet. En oarmerad betongkupol, som Pantheon är, går bra, eftersom kupolens form anpassas så att det bara blir tryckpåkänningar, men en oarmerad betongbalk är praktiskt taget värdelös. Där kommer järnet in. I en belastad liggande betongbalk uppstår höga trycklaster i balkens övre del, som betongen klarar bra själv, medan det uppstår hög dragspänning i balkens undre del; där krävs det armering med kamstål för att kompensera betongens svaghet. Järn och betong har goda vidhäftningsegenskaper också vid olika temperaturer. Men som oppti säger, det krävs ju kalk till båda.
RaderaDet blir nog besvärligt att bygga ut vindkraft i den omfattning som Mp har tänkt sig utan vare sig betong eller järn. Här på Gotland har vi god erfarenhet av vindkraft, inte bara den moderna på Näsudden och andra platser, utan också de traditionella väderkvarnarna. Både tornen och vingarna kan ju byggas i trä och vingarna kan förses med segelduk. Kanske inte riktigt samma effektivitet dock, som moderna vindkraftverk.
Men järnväg utan järn, nej jag ger nog upp...