Hitta hem?

Bostadsbristen i storstäderna och särskilt i Stockholm tenderar alltmer att bli en av de mest akuta frågorna för medborgarna inför valet. Boken ”Hitta hem” är arkitekten Ola Anderssons bidrag i ansträngningarna att göra bostaden till en social rättighet i stället för en handelsvara, detta enligt hans egen presentation i förordet.

Ola Anderssons bok börjar bra, när han redan i förordet medger att han hellre än att skriva boken hade ägnat sig åt att göra det han egentligen är bra på, nämligen att rita hus. Han vädjar dessutom till läsaren att överse med tillkortakommanden han säger sig visa de ekonomer och politiker, som regelbundet uttalar sig om bostadskrisen. Själv visar han inte samma förståelse för dem han kritiserar.
OA ger en rad exempel på tvärsäkra uttalanden på områden, som han alltför tydligt visar sig inte behärska. Inledningsvis gör han ändå en bra beskrivning av bostadsfrågans betydelse socialt och ekonomiskt. Han pekar också på att PBL tillkom 1987 i en tid då Sverige efter miljonprogrammet ansågs färdigbyggt, och därför inriktad på mindre kompletteringar och tidsbegränsade detaljplaner. Att en översyn av planeringssystemet krävs är många överens om. Han konstaterar vidare att en friare hyressättning skulle innebära att hyrorna steg på ett stt som skulle innebära en sänkt bostadsstandard för stora delar av Stockholms befolkning och tvinga ut alla hyresgäster med normala inkomster ur de centrala delarna av regionen. En fri hyressättning skulle alltså inte leda till att fler bostäder skulle byggas. Om detta kan jag också instämma.
Men Ola Andersson tycks också anse att tunnelbanenätet har nått gränsen för hur långt det kan byggas ut. Någon tunnelbana till Täby eller Nacka borde alltså inte byggas, om jag har förstått honom rätt. Orsaken är de långa restiderna till norra Botkyrka, Rågsved och Hässelby, Rinkeby-Tensta-Hjulsta och Hallonbergen-Kista-Husby-Akalla ligger enligt OA för långt ut (från innerstaden) för att bli attraktiva.
OA gör också en egen hemsnickrad kalkyl för att kvantifiera bostadsbristen genom att utgå från läget år 1992, då vi hade den högsta bostadsstandarden hittills. Det skulle enligt OA krävas runt 300 000 lägenheter till för att bibehålla den standarden men det har bara byggts 125 000. Vi har alltså ett underskott på 135 000. Enligt OA.
Kalkylen är urusel av flera skäl. Det första är att den inte stämmer med den statistik vi har över befolkning och bostadsbestånd. OA räknar till exempel bara med nybyggnad av bostäder och bortser från t ex rivning, ombyggnad, permanentning av fritidshus och annat.

Antalet invånare per lägenhet, boendetätheten, är ett mått på bostadsstandarden. Diagrammet visar utvecklingen efter 1990 i Stockholms län. Vi har successivt fått tränga ihop oss.
Utgår man från offentlig statistik från SCB är underskottet 2013 i stället ca 75 000 lägenheter, som skulle krävas för att upprätthålla den bostadsstandard på 2,02 invånare per lägenhet vi hade år 1992. Det är nog så mycket men ändå bara hälften av vad OA har beräknat. Ett annat skäl för att inte utgå från 1992 är att denna bostadsstandard och bostadsefterfrågan var resultatet av en omfattande statlig subvention av bostadssektorn, med förmånliga statliga lån mm. När detta i huvudsak avskaffades i början på 1990-talet minskade bostadsefterfrågan så kraftigt att nybyggandet av bostäder sjönk till mindre än en tredjedel av byggandet i slutet av 1980-talet. Först fram emot år 2000 hade bostadssektorn någorlunda återhämtat sig.
Om man inte vill återinföra denna gigantiska statliga subvention (vilket knappast någon tänkbar riksdagsmajoritet kommer att göra) är det därför mera relevant att utgå från läget år 2000, då boendetätheten var 2,11 invånare per lägenhet, eller kanske 2005, då den var 2,09. Gör man så blir bostadsunderskottet år 2013 mellan 30 000 och 40 000 lägenheter.
Men varför gör OA egna amatörmässiga beräkningar mellan tummen och pekfingret när det faktiskt finns beräkningar, som är utförda ganska nyligen av verkliga experter? Enligt rapporten "Regional bedömning av behovet av nya bostäder i Stockholmsregionen fram till 2030" från TMR, var det uppdämda behovet 2012 ca 53 000 lägenheter. Denna något högre siffra bygger på antaganden om hushållsbildning, som jag själv tror kan vara något överskattade. I alla händelser är det en välgrundad beräkning, som finns offentligt tillgänglig, men som OA inte har brytt sig om att studera.
OA resonerar mycket om mark och utgår från att marken som ska bebyggas i huvudsak är i kommunal ägo. Så är det ju ofta i Stockholms stad på grund av en framsynt markpolitik och även i till exempel Solna och Sundbyberg, framförallt på grund av att den tidigare statliga marken i dessa kommuner senare har överlåtits till respektive kommun. Men det är långtifrån det vanliga i andra kommuner i länet. När kommunen äger marken kan man också sätta priset, men det sker naturligtvis inom marknadens ramar. OA gör gällande att till exempel Stockholms stad driver upp markpriset av kortsiktigt vinstintresse genom att begränsa antalet markanvisningar, samtidigt som det långsiktiga allmänintresset borde leda till fler markanvisningar. Det är naturligtvis en central fråga, men kanske mer komplicerad än vad OA antyder. Enligt kommunallagens likställighetsprincip måste mark som säljs av kommuner för bostadsändamål säljas till marknadspriser. Kanske borde kommunallagen i så fall ändras?
Var ska vi då bygga ut staden? Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 förordar en utveckling mot en mer flerkärnig region med åtta yttre regionala stadskärnor utöver den centrala regionkärnan i innerstaden med närområden. Detta struktur är underbyggd med internationell forskning om flerkärniga regioner och väl förankrad i de berörda kommunerna. Både hushåll och företag skulle vinna på en sådan utveckling.
Men OA tycker inte om RUFS. Han menar till och med att "avsaknaden av regional planering" är en förklaring på stadens många problem. Men Stockholmsregionen är ju den enda region i Sverige som faktiskt bedriver regional planering sedan många år.
Enligt OA är de regionala stadskärnorna inte attraktiva för något annat än externhandel. För OA finns det en enda faktor som ger attraktivitet – kort restid till innerstaden. I stället bör tillväxten enligt OA därför i huvudsak ske i ett stråk utanför innerstaden, som sträcker sig från Nackas centrala delar längs Tvärbanan genom Stockholms södra och västra delar genom Sundbyberg till Solna station. Ska därmed 22 av länets 26 kommuner sluta bygga bostäder? Nej, enligt OA ska enbostadshusen dominera där. Men detta är ju ett säkert sätt att bygga en bilstad! För OA är problemet med dessa 22 kommuner de långa restiderna till innerstaden.

Ola Andersson, arkitekt
Ola Anderssons egen bostadskarriär speglar kanske hans endimensionella syn på staden; en HSB-etta i Traneberg, rivningsetta på Kungsholmen, 1:a i bostadsrätt på Kungsholmen, 4:a i Vasastan, där han bor än i dag. Andersson har aldrig bott längre bort från innerstaden än i Traneberg.
Det finns en vanlig missuppfattning att alla egentligen vill bo i innerstaden, men så är inte fallet. De flesta vill faktiskt i första hand bo kvar i den kommun, där de redan bor. Det visar också analyser av flyttningsmönster som visar att de flesta flyttningar sker på korta avstånd (se till exempel rapporten "Nio gånger i livet" från Regionplanekontoret). Det finns dock en efterfrågan på att bo centralt och i täta miljöer, som är större än vad som har tillgodosetts, och därför stiger marknadspriserna mest i innerstaden. Idag byggs det täta miljöer i Stockholm, Solna och Nacka, men även ytterkommunerna planerar för ökat bostadsbyggande i täta miljöer i de regionala stadskärnorna. Huddinge planerar till exempel för 6 000 nya bostäder i Flemingsberg, Järfälla för 10 000 nya bostäder i Barkarbystaden, Täby för 6 000 nya bostäder i Täby centrum. Bara i dessa tre regionala stadskärnor kommer det att bo ytterligare närmare 50 000 personer om ett antal år. Detta kommer i sin tur att ge underlag för nya verksamheter, butiker, restauranger och kaféer, vilket skapar stadsliv. Också i de andra stadskärnorna kommer nya bostäder att byggas. Det är kortsiktigt att bedöma dessa platsers attraktivitet efter hur de ser ut idag.

Täby Galopp med 6 000 nya bostäder.
Det finns omfattande forskning, som beskriver vilka faktorer som ger attraktivitet i stadsbebyggelse som är betydligt mer nyanserade. Regionplanekontoret, nuvarande TMR, har tillsammans med några kommuner låtit studera detta under de senaste åren. Resultatet av studierna visar att man med några få stadskvaliteter kan förklara bostäders och kontors attraktivitet. Avgörande stadskvaliteter är förutom regional tillgänglighet även utbudet av urbana verksamheter, utformningen av gatunätet för gående, tillgången på grönområden och vatten samt byggnadsform. Hög täthet i bebyggelsen är en förutsättning för flera av dessa kvaliteter.
Nyligen har ju en överenskommelse träffats om en utbyggnad av tunnelbanan till Nacka, Barkarby och Solna. Men i stället för att bygga nya stationer på tunnelbanan längre ut vill OA ha en ringlinje som förbinder Skarpnäck-Hökarängen-Bandhagen-Älvsjö-Solberga-Västberga-Liljeholmen-Fridhemsplan ”som skulle skapa läge för ny bebyggelse i Söderort”. Nu ger ju inte en sådan linje så många nya lägen, eftersom där redan finns tunnelbanestationer. Bortsett från sträckan Älvsjö-Liljeholmen-Fridhemsplan är det dessutom en ren tvärlinje. Decenniers erfarenhet av trafikanalyser i stockholmsregionen visar att tvärlinjer på visst avstånd från centrum ger så lågt resande att det inte behövs tunnelbanor här. Den föreslagna linjen skulle ge så låg nytta i förhållande till kostnaderna att det nästan är bortkastade pengar. Inte ens billigare tvärspårvägar är enkla att motivera i periferin och redan föreslagna tvärspårvägar i söder och norr har inte kunnat finansieras.
”Hitta hem” innehåller också ett antal sakfel, utöver det jag redan har tagit upp. Stockholms läns landsting bildades t ex inte 1971 som Andersson påstår utan 1862. Vad som hände var att Stockholms stad ingick i landstinget. Saneringsbegreppet ”lägsta godtagbara standard” motsvarar inte nybyggnadsstandard, som OA påstår. Enligt 18 a §. LGS definieras lägsta godtagbara standard (LGS) i 18 a § 6 och 7 styckena med att en bostadslägenhet måste ha anordning för uppvärmning, varm- och kallvatten, avlopp för spillvatten, anordningar för personlig hygien, elektrisk ström och anordningar för matlagning mm.
”Hitta hem” ger många svagt underbyggda analyser och bristfälliga förslag på lösningar. Inte mycket nytta för dem som söker recept på hur vi ska lösa bostadskrisen alltså.

Uppdatering
Forskningssammanställningar om flerkärniga regioner finns t ex i rapporten Flera kärnor (2003) och Stadsutbredning och regionala stadskärnor (2011), båda från RTK.