Släke på Gotlands stränder och kulturvärden som hotas

I går försökte vi promenera på stranden ute på Hammaren på Gotlands östra sida, mellan fiskelägena Nabben och Nyudden. Vi fick ge upp. Hela strandområdet var täckt av en grönbrun illaluktande fuktig massa som uppenbarligen bestod av ruttnande tång och annat sjögräs, som här kallas släke.
Vi fick ta oss en bit in på land, där vi kunde följa en väg. Fortfarande en vacker utsikt över havet, men ändå inte alldeles inpå bränningarna som vi hade tänkt.
Så här är det tyvärr ofta. Förr i tiden samlade bönderna in släke och la det på åkrarna som gödningsmedel. Idag finns det enklare sätt att öka på skörden.

Släke på stranden i Slite. Den är nu rensad av Region Gotland.
I sommar har man gått ihop lokalt för att rensa stranden vid Lausviken, som är vår närmaste badstrand, attraktiv särskilt för familjer med små barn, eftersom det är mycket långgrunt. Vi tycker att man gör en stor samhällsinsats.

Stranden i Lau rensas från släke
Stränderna på Gotland är ju en stor tillgång, inte bara för fastboende och sommargotlänningar, utan också för den växande besöksnäringen, som blir allt viktigare för Gotland. Naturen och kulturarvet är tillsammans med det fina sommarvädret av grundläggande betydelse för besöksnäringen.
Men alla verkar inte vara lika angelägna om att slå vakt om de faktorer som gör Gotland till ett så attraktivt besöksmål. Två dagar i rad har lokatidningarna skrivit om hur man tvärtom förhindrar sådana insatser. GT har idag rubriken: ”Han förbjuds att sköta om stranden”. Det handlar om eldsjälen Leif Petterson, som i flera år gjort sitt bästa att förbättra stranden i Katthammarsvik. Han har anlagt en badbrygga, med tillstånd, men därutöver har han rensat stranden genom att köra bort gegga från stranden, tagit bort buskar och grävt bort en sandbank som hindrat vattentillförseln in till viken. Hans fru är delägare i den allmänning som äger stranden. Resultatet är att stranden blivit attraktivare för badgäster och de flesta kringboende är positiva till hans insatser.

Stranden i Katthammarsvik
Men det hindrar inte länsstyrelsen från att nu anmäla honom för miljöbrott, eftersom åtgärderna kräver tillstånd inom strandskyddsområde. En nitisk tjänsteman på länsstyrelsen ser här till lagens bokstav hellre än till dess syfte. Naturligtvis borde han först ha sökt de tillstånd som krävs. Det är inte omöjligt att han hade fått tillstånd. Men frågan är ändå om detta ärende verkligen borde prioriteras. Att åtgärderna rimligtvis gagnar såväl närboende som Gotland som turistmål har ingen betydelse, för denne överambitiösa statstjänsteman. Lagen är till för att följas.

Som enda positiva effekt av initiativet kanske man kan hoppas på att strandskyddet ses över och moderniseras i lagstiftningen. Det finns redan så många orimliga effekter av att samma lagregler gäller för varje strandremsa från Stockholms skärgård till tusentals sjöar i Norrlands inland.

I går kunde vi läsa i lokaltidningen att strandridaregården i Kyllaj är till försäljning. Man hoppas få in fem miljoner, vilket torde förutsätta att någon nyrik stockholmare köper fastigheten för att använda som sommarställe.

Kyllaj
Säljare och ägare är Bungemuseet, som vill förbättra sin dåliga ekonomi, och möjligheterna att underhålla övriga byggnader som är i museets ägo.

Strandridaregården
Strandridaregården i Kyllaj byggdes i början på 1700-talet av David Ahlbom, som utsetts till ”strandridare” för sina insatser i Karl XII:s armé. En strandridare var ett slags tulluppsyningsman, med uppsikt över kusthandeln. Ahlbom blev också kalkpatron och skaffade sig en rad kalkugnar på nordöstra Gotland. Strandridaregården i Kyllaj är en förnämlig bostad för en kalkpatron på 1700-talet med en magnifik utsikt över raukar, kalkugnar, hamnar och hav.

Gården inköptes på 1930-talet av David och Gun Nihlén och skänktes till Bungemuseet 1937, med syfte att förvaltas som museigård. Den har sedan decennier tillbaka varit ett besöksmål för alla som är intresserade av gotländsk natur, historia och byggnadskultur.

Interiör
Sedan 1991 är gården statligt byggnadsminne och får alltså inte förändras så att dess kulturhistoriska värde skadas. Att sälja ett sådant kulturminne är helt enkelt absurt, och borde vara ett helgerån för alla som har minsta känsla för Gotländsk historia och kultur. Även om Bungemuseet är en ideell förening borde där finnas något sinne för anständighet. Såvitt jag vet har inte heller någon myndighet, inte heller den annars så nitiska länsstyrelsen, tagit något som helst initiativ för att förhindra försäljningen, även om länsstyrelsen har påpekat att gården inte får förändras. Men det handlar ju också om att den ska vara tillgänglig för allmänheten och inte privatiseras. Region Gotland som genom anslag bekostar Bungemuseets verksamhet borde också vara en aktör med ansvar för det gotländska kulturarvet.
Hur ska besöksnäringen kunna utvecklas om kulturarvet privatiseras samtidigt som positiva initiativ förhindras av myndigheter?

Att gå till botten med vad som hände

På torsdagen den 17 juli kraschade Malaysia Airlines Flight 17 (MH17/MAS17) i östra Ukraina. Alla 298 människor som var ombord på planet omkom.

Det malaysiska flygplanet.
Enligt flera uppgifter sköts det ner av proryska separatister. "Många oskyldiga dog. Vi måste gå till botten med vad som hände", sa Barack Obama på en presskonferens dagen efter kraschen.

Det kraschade malaysiska flygplanets rutt.
Ukraina och regeringar i väst beskyller separatisterna för att ha skjutit ner passagerarplanet, eventuellt med rysk hjälp,. Separatisterna och Ryssland lägger i stället skulden på Ukrainas militär.
FN:s säkerhetsråd har enhälligt krävt att de ansvariga för katastrofen ställs till svars och att alla länder samarbetar fullt med en utredning. EU hotar med vapensanktioner mot Ryssland – som kan klubbas igenom om landet hindrar utredningen kring det störtade MH17. Dessutom diskuteras sanktioner mot den ryska energisektorn.
Om planet har skjutits ned är det naturligtvis en avskyvärd handling, och de ansvariga för att nästa 300 människor dödades borde naturligtvis ställas till ansvar och bestraffas.
Men tyvärr är det inte alltid vad som sker vid liknande händelser. Jag vill påminna om att 3 juli 1988 sköts ett iransk passagerarplan, Iran Air Flight 655 (IR655) ned vid Hormussundet. Vid den här tiden pågick fortfarande kriget mellan Iran och Irak. Planet var på väg från Bandar Abbas i Iran till Dubai. Även detta plan sköts ned av missiler. De hade avfyrats från den amerikanska robotkryssaren USS Vincennes. Alla 290 ombordvarande, passagerare och besättning, dödades, alltså ungefär lika många som på det malaysiska planet. Planet befann sig inom iransk luftrum. Besättningen hade felaktigt uppfattat planet som ett fientligt jaktplan.

Det iranska flygplanet.
Åtta år efter händelsen betalade USA skadestånd till de efterlevande, men USA har inte medgivit ansvar eller bett om ursäkt för händelsen. De ansvariga har inte ställts till svars för vad som hände. Hur vore det att även ”gå till botten med vad som hände” den gången, president Obama? Har FN:s säkerhetsråd inga krav på att de ansvariga ska ställas till svars?

Jag är skeptisk…

Att vara skeptisk är att tvivla, inte att förneka. Den som säger sig inte vara skeptiker är alltså inte tvivlare utan troende. Eftersom jag tvivlade på Guds existens lämnade jag redan för snart 50 år sedan den kristna kyrkan. Något bevis har jag sedan dess inte sett. Vare sig för hans existens eller motsatsen.
Inom vetenskapen ifrågasätter en skeptiker giltigheten i påståenden om verkligheten, som saknar empiriskt stöd. Jag anser till exempel att det finns tillräckligt stöd för hypotesen att jorden är rund och jag tillhör således inte ”flat earth society” vilket en del icke-skeptiker/troende vill hävda.
Det är just nu osedvanligt varmt här på Gotland, men ännu varmare tycks det vara i Norrland. Detta är ju bara exempel på hur vädret kan variera från tid till annan. Enligt Kyotoprotokollet från den 11 december 1997 ska de årliga globala utsläppen av växthusgaser minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2012. Detta i syfte att påverka den globala uppvärmningen. Vid klimatkonferensen i Doha 2012 förlängdes avtalet till år 2020. Men vi fortsätter ändå att åka bil, flyga och värma upp våra bostäder ungefär som förut, eller mer.
Det är nog bra att hushålla med energi och att minska utsläppen av växthusgaser, men kommer det att påverka den globala uppvärmningen och i så fall hur mycket? Och vad kommer det att kosta? Om vi ska sluta åka bil, flyga och värma upp våra hus krävs det nog att vi vet vad vi gör och varför.
Jag ifrågasätter inte att det pågår klimatförändringar. Det har blivit lite varmare under de senaste 200 åren. Jag antar att människans utsläpp av växthusgaser numera är en av flera orsaker till detta. Jag är däremot skeptisk till hypotesen att människans utsläpp av växthusgaser är den helt dominerande orsaken, i varje fall tills jag har sett tillfredsställande förklaringar till tidigare klimatförändringar. Klimatförändringar har ju alltid skett, även utan människans påverkan, och det vore mycket egendomligt om dessa naturliga orsaker plötsligt skulle upphöra.

 IPCC är till 95% säkra på att människans utsläpp av växthusgaser är en dominerande orsak till uppvärmningen sedan 1950. Men vad har då varit orsaken till uppvärmningen för 2000 år sedan eller den för 1000 år sedan? Båda av ungefär samma omfattning som dagens. Källa.
Jag är också skeptisk till om de framtidsscenarier som IPCC och andra klimathotstroende tar fram kommer att visa sig vara riktiga. De har ju inte varit korrekta hittills. Met Office förutspådde exempelvis ”en fortsatt uppvärmning under det kommande decenniet, där år 2014 förutsägs vara 0.30° ± 0.21°C [5 till 95% konfidens intervall (CI)] varmare än det observerade värdet för 2004.”

Prognosen visade en temperaturhöjning på 0,30 grader.  Med facit i hand visade i själva verket. Met Offices egna observationer visade att en avkylning på 0.014°C hade sket under decenniet 2004-2014. 
Med facit i hand hade det hade alltså varit mer korrekt att förhålla sig skeptisk till Met Offices utsagor än att tro på dem som en vetenskaplig sanning. Men de klimathotstroende lever i en egen värld där faktiska observationer inte är något att bry sig om. En mer skeptisk inställning vore sundare, eller hur?

Förtäta städerna för solidaritet och rättvisa

För att lösa bostadsbristen och den orättvisa fördelningen av stadskvaliteter behöver staden förtätas. Detta kräver jag och några andra debattörer i Aftonbladet idag. 

Utgångspunkten är att skapa mervärden genom att utveckla grönytor och parker, förbättra servicen, minska biltrafik och buller och bygga ut kollektivtrafiken. Vi tror att det finns en alternativ stad, som är tätare, grönare, bilfriare, mer jämlik och mycket attraktivare än dagens. Förtäta för solidaritet och ökad rättvisa!

Kvarteret Mullvaden på Söder

Mitt på Södermalm ligger kvarteret Mullvaden, omgärdat av Hornsgatan, Timmermansgatan, Krukmakargatan och Torkel Knutssonsgatan.

Gården och fasad mot Krukmakargatan i kv Mullvaden 1974.
Kvarteret är kanske känt av två orsaker. Under 1977-1978 ockuperades fyra av de gamla omoderna 1880-talshusen mot Krukmakargatan. Ockupanterna ville stoppa den av Svenska Bostäder planerade rivningen. En av ockupanterna var skådespelaren Marika Lagercrantz, dotter till Olof Lagercrantz och syster till författaren David Lagercrantz. Hon har senare berättat om ockupationen i Reflex i SVT. Teatergruppen Jordcirkus skrev och framförde "Mullvadsoperan" på närbelägna Mariatorget och ockupanterna ordnade fackeltåg men allt blev förgäves.

Polisinsatsen mot Mullvaden 1979.

I september 1978 stormade polisen kvarteret. Jag stod utanför avspärrningarna och såg det hända. Husen tömdes och revs.
Svenska Bostäders motiv var att husen höll på att sätta sig och att en modernisering skulle bli för kostsam. Ockupationen av kv Mullvaden följdes av andra. Även om husen i kv Mullvaden revs ledde aktionen sannolikt till att rivningsvågen som varit mest intensiv under 1950- och 1960-talen så småningom ebbade ut och att det normala i stället blev modernisering och upprustning. 

1980-talshus på Krukmakargatan i kv Mullvaden på Södermalm. 

På platsen finns nu en modern, men ointressant 1980-talsbyggnad med bostadsrätter, som ägs av Bfr Ockupanten. I ett längre tidsperspektiv kan man sannolikt hävda att rivningen inte ens var ekonomiskt befogad, eftersom lägenheter i gamla, men moderniserade hus, idag betingar högre priser på bostadsmarknaden än hus från 1980-talet.
Den andra orsaken till att kvarteret är känt är att assessorn i Bergskollegium Emanuel Swedenborg hade sin malmgård där från 1743.

Emanuel Swedenborg, (1688-1772).
Swedenborg var förutom ämbetsman även andeskådare och mystiker och en av 1700-talets ledande vetenskapsmän i Sverige, hur nu detta kan förenas. I april 1745 upplevde han vid 57 års ålder sin stora vision – ett personligt möte med Jesus Kristus – som kom honom att ge upp den vetenskapliga banan för att i stället helt ägna sig åt andliga studier genom drömmar och visioner. Han talade med änglar, andar och avlidna personer och fick ett andligt uppvaknande. Han ansåg sig vara utsedd av Gud att skriva en himmelsk doktrin, baserad på en reformerad kristendom. Swedenborgianism, är idag en kristen rörelse med trogna sympatisörer och med kyrkor i bl a USA, Sverige och Afrika. Nya kyrkan i Stockholm finns t ex vid Tegnérlunden. 

Centrala Södermalm i mitten på 1700-talet.
I Swedenborgs trädgård på Hornsgatan i kv Mullvaden fanns ett lusthus med gul brädpanel och gråa dörr- och fönsterfoder där han sägs ha suttit och läst om somrarna.

Swedenborgs lusthus, Hornsgatan 43, akvarell av Herman Müller 1865.
Malmgården revs omkring 1880 men lusthuset i trädgården från 1767 bevarades. Det flyttades till Skansen 1896 och är sedan 1960 placerat i rosengården.

Swedenborgs lusthus på Skansen.
Huset från 1767 är kvadratiskt och har säteritak vilket ger det en ålderdomlig prägel. Färgsättningen med ljust gula fasader med grå inramningar var modernt på 1700-talet och imiterade dyrare material som sandsten och liknande. Stora rummet med hans orgel har målade tapeter och över dörren till det forna bibliotekets förrum finns ännu ett vackert blyinfattat fönster.

På gården i kvarteret Mullvaden finns numera en för 25 år sedan nybyggd kopia av Swedenborgs lusthus.

Lättsinniga vallöften från alliansen

Alliansen har utlovat infrastruktur och bostäder för 400 miljarder kronor fram till 2035. Mest uppmärksammat har förslaget om höghastighetsbanor för tåg från Stockholm till Göteborg och Malmö blivit. Det handlar alltså om en tidsperiod drygt 20 år och sex riksdagsval innan vallöftet behöver vara infriat. Eftersom de rödgröna föreslog liknande infrastrukturinvesteringar redan till valet 2010 borde det finnas goda utsikter att komma överens över blockgränserna. Frågan är förstås varför alliansen, om de verkligen menar allvar, har väntat i nästan åtta år på att ta detta initiativ. Tidigare har de ju rentav avvisat tankarna på snabbtåg. Och den här investeringen är inte heller finansierad ”krona för krona”, som Anders Borgs haft som grundprincip till helt nyligen. Man kan fortsätta med att erinra om annat som Anders Borg har sagt tidigare. År 2007 sa han till exempel att Sverige har ”överinvesterat i järnväg. En investering i väg är fyra–fem gånger viktigare än i järnväg.” När de rödgröna år 2010 lovade höghastighetståg på Ostlänken sa Borg att det vore ”robust olönsamt”. I lördagsintervjun 2012 avvisade Anders Borg ”höghastighetsbana med magneträls”, trots att ingen föreslagit detta. ”Men att tala om att bygga bana ända ned till Oslo eller Köpenhamn som går i 300 kilometer. Det är enligt min uppfattning robust olönsamt,” sade Borg då. Nu nämns hastigheten 320 km/tim!

Det är inte längre något tal om "krona för krona" rån Anders Borgs sida. Plötsligt lägger han 400 ofinansierade miljarder på bordet.
Frågan är alltså varför alliansen nu anser att höghastighetsbanor, som man tidigare avvisat som samhällsekonomiskt olönsamma, är något som det är vettigt att satsa hundratals miljarder på? Finns det nya utredningar? Nej, knappast.
Förklaringen är naturligtvis att de inte alls menar allvar, och inte har minsta avsikt att komma överens. De är nu så säkra på att förlora valet att det är fullständigt riskfritt att ge i stort sett vilka vallöften som helst, även sådana som man bara för en kort tid sedan avvisade som orealistiska. För flera i regeringen är det dessutom ganska riskfritt att utfärda vallöften som kan kontrolleras först om mer än 20 år. Göran Hägglund är 76 år, Jan Björklund 73 år och Fredrik Reinfeldt 70 år 2035. Det är bara Annie Lööf som kanske är kvar i politiken då, 52 år gammal.
Den största tveksamheten borde finnas kring en storskalig satsning på höghastighetsbanor från Stockholm till Göteborg och Malmö, särskilt som hastigheten 320 km/tim nämns. Det beror på att Sverige är ett glesbefolkat land, där höghastighetsbanor inte är självklara. Det är en sak att bygga för framtiden när ökad spårkapacitet ändå krävs, en helt annan att bygga nya höghastighetsspår som inte krävs av kapacitetsskäl. Ska man bygga ut sådana borde investeringens samhällsnytta vara så stor att den motiverar de höga kostnaderna, och regeringen har inte presenterat sådana kalkyler. Tvärtom har man tidigare ifrågasatt samhällsnyttan. Stockholm-Göteborg borde vara enklare att räkna hem än Stockholm-Malmö, eftersom det där är svårare att konkurrera med flyget. Regeringen nämner här att sträckorna Göteborg-Borås och Ostlänken Järna-Linköping redan ingår i infrastrukturplanen till 2025 med 24 miljarder. (Ca 1,6 miljarder per mil för Ostlänken). Det tog ca 20 år för dessa delsträckor att komma mad i infrastrukturplanerna. Ska resten av paketet byggas 2025-2035? Och hur ser kalkylen ut mellan Stockholm och Järna? Räcker det med befintliga spår  eller krävs ytterligare spår utöver Citybanan, som nu är under byggnad (för drygt 3,2 miljarder per km).

Jan Björklund (FP) tonar ner betydelsen av samhällsekonomiska analyser i trafikplaneringen.
FP-ledaren Jan Björklund har tidigare sagt att det vore ”ekonomiskt oförsvarbart” med den typen av snabbtåg som regeringen nu vill bygga. På presskonferensen i Visby menade han att höghastighetsbanor kanske inte kommer att löna sig på kort och medellång sikt, men att de på lite längre sikt har dynamiska effekter. Och sedan hänvisade han till Stockholms tunnelbana: ”Om man hade gjort en samhällsekonomisk kalkyl så hade den varit robust olönsam när den byggdes. Samtidigt är den nödvändig för att Stockholm ska fungera.”
Men tyvärr, Björklund, är detta faktiskt en myt, som används för att förringa betydelsen av samhällsekonomiska analyser, och som du nu fortsätter att sprida. Maria Börjesson vid Centre for Transport Studies vid KTH visade för ett par år sedan i en studie att tunnelbanan faktiskt var samhällsekonomiskt lönsam och att det ofta återkommande påståendet om motsatsen är en myt.

Maria Börjesson, KTH, avfärdar myten om Stockholms tunnelbanas olönsamhet.
Det hindrar naturligtvis inte att det finns delar i paketet som är realistiska och som borde genomföras. Alliansen nämner till exempel för Stockholm en fortsatt utbyggnad av tunnelbanan med en ny linje mellan Liljeholmen och Odenplan, förlängning av tunnelbanan från Arenastaden mot nordost samt tunnelbaneutbyggnad mellan Hagsätra och Älvsjö samt en östlig förbindelse. Alliansen vill att staten ska komma överens med storstadskommunerna om 100 000 nya bostäder i samband med infrastrukturutbyggnad, vilket borde vara möjligt. I övrigt nämns i allmänna ordalag i stort sett alla åtgärder som har nämnts i debatten och som kan öka byggandet i någon mån.