I går försökte vi promenera på stranden ute på Hammaren på Gotlands östra sida, mellan fiskelägena Nabben och Nyudden. Vi fick ge upp. Hela strandområdet var täckt av en grönbrun illaluktande fuktig massa som uppenbarligen bestod av ruttnande tång och annat sjögräs, som här kallas släke.
Vi fick ta oss en bit in på land, där vi kunde följa en väg. Fortfarande en vacker utsikt över havet, men ändå inte alldeles inpå bränningarna som vi hade tänkt.
Så här är det tyvärr ofta. Förr i tiden samlade bönderna in släke och la det på åkrarna som gödningsmedel. Idag finns det enklare sätt att öka på skörden.
Släke på stranden i Slite. Den är nu rensad av Region Gotland.
I sommar har man gått ihop lokalt för att rensa stranden vid Lausviken, som är vår närmaste badstrand, attraktiv särskilt för familjer med små barn, eftersom det är mycket långgrunt. Vi tycker att man gör en stor samhällsinsats.
Stranden i Lau rensas från släke
Stränderna på Gotland är ju en stor tillgång, inte bara för fastboende och sommargotlänningar, utan också för den växande besöksnäringen, som blir allt viktigare för Gotland. Naturen och kulturarvet är tillsammans med det fina sommarvädret av grundläggande betydelse för besöksnäringen.
Men alla verkar inte vara lika angelägna om att slå vakt om de faktorer som gör Gotland till ett så attraktivt besöksmål. Två dagar i rad har lokatidningarna skrivit om hur man tvärtom förhindrar sådana insatser. GT har idag rubriken: ”Han förbjuds att sköta om stranden”. Det handlar om eldsjälen Leif Petterson, som i flera år gjort sitt bästa att förbättra stranden i Katthammarsvik. Han har anlagt en badbrygga, med tillstånd, men därutöver har han rensat stranden genom att köra bort gegga från stranden, tagit bort buskar och grävt bort en sandbank som hindrat vattentillförseln in till viken. Hans fru är delägare i den allmänning som äger stranden. Resultatet är att stranden blivit attraktivare för badgäster och de flesta kringboende är positiva till hans insatser.
Stranden i Katthammarsvik
Men det hindrar inte länsstyrelsen från att nu anmäla honom för miljöbrott, eftersom åtgärderna kräver tillstånd inom strandskyddsområde. En nitisk tjänsteman på länsstyrelsen ser här till lagens bokstav hellre än till dess syfte. Naturligtvis borde han först ha sökt de tillstånd som krävs. Det är inte omöjligt att han hade fått tillstånd. Men frågan är ändå om detta ärende verkligen borde prioriteras. Att åtgärderna rimligtvis gagnar såväl närboende som Gotland som turistmål har ingen betydelse, för denne överambitiösa statstjänsteman. Lagen är till för att följas.
Som enda positiva effekt av initiativet kanske man kan hoppas på att strandskyddet ses över och moderniseras i lagstiftningen. Det finns redan så många orimliga effekter av att samma lagregler gäller för varje strandremsa från Stockholms skärgård till tusentals sjöar i Norrlands inland.
I går kunde vi läsa i lokaltidningen att strandridaregården i Kyllaj är till försäljning. Man hoppas få in fem miljoner, vilket torde förutsätta att någon nyrik stockholmare köper fastigheten för att använda som sommarställe.
Kyllaj
Säljare och ägare är Bungemuseet, som vill förbättra sin dåliga ekonomi, och möjligheterna att underhålla övriga byggnader som är i museets ägo.
Strandridaregården
Strandridaregården i Kyllaj byggdes i början på 1700-talet av David Ahlbom, som utsetts till ”strandridare” för sina insatser i Karl XII:s armé. En strandridare var ett slags tulluppsyningsman, med uppsikt över kusthandeln. Ahlbom blev också kalkpatron och skaffade sig en rad kalkugnar på nordöstra Gotland. Strandridaregården i Kyllaj är en förnämlig bostad för en kalkpatron på 1700-talet med en magnifik utsikt över raukar, kalkugnar, hamnar och hav.
Gården inköptes på 1930-talet av David och Gun Nihlén och skänktes till Bungemuseet 1937, med syfte att förvaltas som museigård. Den har sedan decennier tillbaka varit ett besöksmål för alla som är intresserade av gotländsk natur, historia och byggnadskultur.
Interiör
Sedan 1991 är gården statligt byggnadsminne och får alltså inte förändras så att dess kulturhistoriska värde skadas. Att sälja ett sådant kulturminne är helt enkelt absurt, och borde vara ett helgerån för alla som har minsta känsla för Gotländsk historia och kultur. Även om Bungemuseet är en ideell förening borde där finnas något sinne för anständighet. Såvitt jag vet har inte heller någon myndighet, inte heller den annars så nitiska länsstyrelsen, tagit något som helst initiativ för att förhindra försäljningen, även om länsstyrelsen har påpekat att gården inte får förändras. Men det handlar ju också om att den ska vara tillgänglig för allmänheten och inte privatiseras. Region Gotland som genom anslag bekostar Bungemuseets verksamhet borde också vara en aktör med ansvar för det gotländska kulturarvet.
Hur ska besöksnäringen kunna utvecklas om kulturarvet privatiseras samtidigt som positiva initiativ förhindras av myndigheter?
Vi fick ta oss en bit in på land, där vi kunde följa en väg. Fortfarande en vacker utsikt över havet, men ändå inte alldeles inpå bränningarna som vi hade tänkt.
Så här är det tyvärr ofta. Förr i tiden samlade bönderna in släke och la det på åkrarna som gödningsmedel. Idag finns det enklare sätt att öka på skörden.
I sommar har man gått ihop lokalt för att rensa stranden vid Lausviken, som är vår närmaste badstrand, attraktiv särskilt för familjer med små barn, eftersom det är mycket långgrunt. Vi tycker att man gör en stor samhällsinsats.
Stränderna på Gotland är ju en stor tillgång, inte bara för fastboende och sommargotlänningar, utan också för den växande besöksnäringen, som blir allt viktigare för Gotland. Naturen och kulturarvet är tillsammans med det fina sommarvädret av grundläggande betydelse för besöksnäringen.
Men alla verkar inte vara lika angelägna om att slå vakt om de faktorer som gör Gotland till ett så attraktivt besöksmål. Två dagar i rad har lokatidningarna skrivit om hur man tvärtom förhindrar sådana insatser. GT har idag rubriken: ”Han förbjuds att sköta om stranden”. Det handlar om eldsjälen Leif Petterson, som i flera år gjort sitt bästa att förbättra stranden i Katthammarsvik. Han har anlagt en badbrygga, med tillstånd, men därutöver har han rensat stranden genom att köra bort gegga från stranden, tagit bort buskar och grävt bort en sandbank som hindrat vattentillförseln in till viken. Hans fru är delägare i den allmänning som äger stranden. Resultatet är att stranden blivit attraktivare för badgäster och de flesta kringboende är positiva till hans insatser.
Men det hindrar inte länsstyrelsen från att nu anmäla honom för miljöbrott, eftersom åtgärderna kräver tillstånd inom strandskyddsområde. En nitisk tjänsteman på länsstyrelsen ser här till lagens bokstav hellre än till dess syfte. Naturligtvis borde han först ha sökt de tillstånd som krävs. Det är inte omöjligt att han hade fått tillstånd. Men frågan är ändå om detta ärende verkligen borde prioriteras. Att åtgärderna rimligtvis gagnar såväl närboende som Gotland som turistmål har ingen betydelse, för denne överambitiösa statstjänsteman. Lagen är till för att följas.
I går kunde vi läsa i lokaltidningen att strandridaregården i Kyllaj är till försäljning. Man hoppas få in fem miljoner, vilket torde förutsätta att någon nyrik stockholmare köper fastigheten för att använda som sommarställe.
Säljare och ägare är Bungemuseet, som vill förbättra sin dåliga ekonomi, och möjligheterna att underhålla övriga byggnader som är i museets ägo.
Strandridaregården i Kyllaj byggdes i början på 1700-talet av David Ahlbom, som utsetts till ”strandridare” för sina insatser i Karl XII:s armé. En strandridare var ett slags tulluppsyningsman, med uppsikt över kusthandeln. Ahlbom blev också kalkpatron och skaffade sig en rad kalkugnar på nordöstra Gotland. Strandridaregården i Kyllaj är en förnämlig bostad för en kalkpatron på 1700-talet med en magnifik utsikt över raukar, kalkugnar, hamnar och hav.
Sedan 1991 är gården statligt byggnadsminne och får alltså inte förändras så att dess kulturhistoriska värde skadas. Att sälja ett sådant kulturminne är helt enkelt absurt, och borde vara ett helgerån för alla som har minsta känsla för Gotländsk historia och kultur. Även om Bungemuseet är en ideell förening borde där finnas något sinne för anständighet. Såvitt jag vet har inte heller någon myndighet, inte heller den annars så nitiska länsstyrelsen, tagit något som helst initiativ för att förhindra försäljningen, även om länsstyrelsen har påpekat att gården inte får förändras. Men det handlar ju också om att den ska vara tillgänglig för allmänheten och inte privatiseras. Region Gotland som genom anslag bekostar Bungemuseets verksamhet borde också vara en aktör med ansvar för det gotländska kulturarvet.
Hur ska besöksnäringen kunna utvecklas om kulturarvet privatiseras samtidigt som positiva initiativ förhindras av myndigheter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar