Häromdagen råkade jag lyssna på denna sång av Olle Adolphson, som jag inte hört på länge och knappast ens mindes. Den kallas även "Blåsveds paradmarsch". När jag lyssnade på den gjorde jag en del reflexioner med anledning av texten.
Kom lyssna ni hjältar som bygger vår stad
och hör på min ensliga sång
I Blåsved där sovhusen sover i rad
Där göres med tiden så lång
Vi bor här för att visas upp för en värld
Som skulle av häpnad stå stum
Men sanningen är nog att vad vi ser här
Är världens dyraste slum
På papper verkade allting så bra
På byggmästarns gyllene bild
Där glada familjer går fram rad i rad
Är lyckan att få finnas till
Där vandrar vi fram i ett Samarkand
En svindlande ändlös stund
På piazzan skrider mot templet fram
Där Konsum förvaltar sitt pund
Oh byggherrar gapa så mycket ni vill
Om allt fint som blir till för vår skull
Men sanningen är att vi bara finns till
För att föröka ert guld
Släng lögnen om strävan i samhällets tjänst
Och omtanken om våra barn
Och säg som det är att det gäller förtjänst
Det gäller ju stålar för fan
Och byggherrar Blåsved är bara en myt
Det är inte mycket att ha
För det som ni byggde blev dåligt och dyrt
I stället för billigt och bra
Vi bor här för att visas upp för en värld
Som skulle av häpnad stå stum
Men sanningen är nog att vad vi ser här
Är världens dyraste slum
Denna sång gavs ut 1974 på albumet ”Olle Adolphson och fyra Ferlin” och åter 1988 på CD:n Olle "Adolphson - 4 Ferlin, 7 Taube".
Rågsved.
Rågsved byggdes i slutet av 1950-talet. Tunnelbanan öppnades redan 1959 och där finns en hel del höga punkthus. Rågsved finns redan omsjunget genom Sonja Hedenbratt i Hasse & Tages sång med samma namn från revyn "Konstgjorda Pompe" 1963:
Rågsved - åtta trappor
fyra rum, två barn
en man och jag
en frysbox - åttio liters
det är bra…
Sonja Hedenbratt sjunger Svenska ord.
Även Olle Adolphson själv har omnämnt Rågsved tidigare i ”Vals på Sergels torg”, som han skrev med anledning av Stockholms stads julaftonsfirande på Plattan vid Sergels Torg. Den finns inspelad 1969 på albumet "På gott och ont".
Sergels Torg.
Vals på Sergels torg
Kom lapplisa, kasta blocket min syster
och dansa med gasade förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta,
från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nerlagda bönder
och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att ni släpas omkring och blir fösta som boskap
o Lyckoplanerarnas dröm.
Omkring 1970 började man tala om Rågsved som förslummat och som ”Drogsved”. Bland några är Rågsved känt för ungdomsgården Oasen på 1970-talet, som blev berömd för att Ebba Grön spelade där. År 1979 släpptes Ebba gröns debutskiva ”We’re only in it for the drugs”.
"We’re only in it for the drugs" med Ebba Grön.
Men jag lutar nog åt att Olle Adolphson ändå inte tänkte på Rågsved 1974. Det ligger däremot nära till hands att tänka på miljonprogrammet som byggdes 1965-1975. I Solna ligger det storskaliga bostadsområdet Hagalund som i folkmun kallas Blåkulla. Det byggdes mitt under miljonprogrammet mellan 1969 och 1973 och var alltså helt nybyggt när albumet släpptes. Där finns ingen tunnelbana. Kanske fick Blåsved symbolisera Blåkulla?
Blåkulla.
Innan Blåkulla byggdes var gamla Hagalund en idyll med träkåkar som har dokumenterats av konstnären Olle Olsson. Hans kåk finns kvar som museum, och det är värt ett besök. Rivningen av det gamla Hagalund har också dokumenterats genom en sång, ”Lyckliga gatan” av Britt Lindeborg, som blev en storsäljare genom inspelningen med Anna-Lena Löfgren, som låg 14 veckor på Svensktoppen 1967.
Minnena kommer så ofta till mig,
Nu är alla borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram
Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam
Lyckliga gatan, du finns inte mer ...
Hagalund enligt konstnären Olle Olsson.
Texten tar avstamp från Britt Lindeborgs barndom i Hagalund på 1930-talet. När texten
skrevs var rivningarna i Hagalund i gång och Britt Lindeborg beskriver i en intervju från 1998 att grävskoporna drog fram. När melodin fick guldskiva delades den ut av Expressen på rivningstomten på Södra Långgatan 17 där Lindeborgs farföräldrars hus tidigare hade stått. Tomten skulle förvandlas till en parkeringsplats. Vid intervjutillfället uttryckte Britt Lindeborg att det är sorgligt att alla hade glömt textens sammanhang. Det var inte längre någon som frågade om det gamla Hagalund.
Melodin är ursprungligen italienska ”Il ragazzo della via Gluck” av Adriano Celentano från 1966. Den italienska texten handlar om en pojke som växer upp i slummen, men som överger sin familj för att flytta in till staden. Sången översattes till ett antal språk, förutom svenska till exempel franska (La Maison où j'ai grandi av Françoise Hardy) 1966. Själv lutar jag åt att Françoise Hardys version är den bästa.
Omslag till EP:n La Maison où j'ai grandi av Françoise Hardy 1966.
Om vi återvänder till ”Världens dyraste slum” tror jag att man kan kritisera Adolphsons slutsatser om miljonprogrammets kvalitet. ABC-stadsdelarna Vällingby och Farsta visades verkligen upp för en ”häpen omvärld”, men precis lika enformiga stadsdelar som under miljonprogrammet byggdes också i vår omvärld.
Olle Adolphson menar att det som byggdes blev dåligt och dyrt i stället för billigt och bra. Låt vara att bostäderna kanske var tråkiga och ensartade, men planlösningarna var välstuderade och funktionella. In i miljonprogrammets moderna lägenheter, till exempel i Blåkulla, flyttade familjer från gamla kåkar i Hagalund, omoderna lägenheter i innerstan, från den borttynande landbygdens och från fattiga förhållanden i Grekland och Turkiet. De uppfattade knappast bostäderna som slum utan som moderna och bra. Bostäderna var verkligen inte dyra eftersom de subventionerades av förmånliga statliga lån. I början av 1970-talet uppstod balans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden för första gången efter kriget vilket innebar att fler än någonsin tidigare kunde få en egen lägenhet. Miljonprogrammet byggdes knappast för byggherrarnas förtjänst i första hand, eftersom hyrorna var reglerade och en mycket stor del byggdes av allmännyttan. Om Hagalund kan man för övrigt läsa mer i ett examensarbete av Emil Bergstén på Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet med titeln "Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång? Om DIVE-analysen och rekordårens miljöer som kulturarv."
Examensarbete om Blåkulla
Men vad Olle Adolphson däremot inte säger är att miljonprogrammets stadsdelar blev enformiga och ödsliga. Stadsdelarna blev alltför glesa jämfört med tidigare på grund av slöseri med onödiga gräsytor och skogsdungar vilket också ledde till brist på stadskvalitet. Kritiken har varit stark mot detta sätt att bygga stad. Resultatet har enligt Nils Ahrbom, professor i stadsbyggnad, varken blivit stad eller land utan en mellanform som saknar bådas fördelar men har bådas fel. Som Adolphson sjunger i ”Vals på Sergels torg”:
…du som tänkte rätt, fast det vart rätt!
Och du som tänkt fel, fast det vart så fel…
Kom lyssna ni hjältar som bygger vår stad
och hör på min ensliga sång
I Blåsved där sovhusen sover i rad
Där göres med tiden så lång
Vi bor här för att visas upp för en värld
Som skulle av häpnad stå stum
Men sanningen är nog att vad vi ser här
Är världens dyraste slum
På papper verkade allting så bra
På byggmästarns gyllene bild
Där glada familjer går fram rad i rad
Är lyckan att få finnas till
Där vandrar vi fram i ett Samarkand
En svindlande ändlös stund
På piazzan skrider mot templet fram
Där Konsum förvaltar sitt pund
Oh byggherrar gapa så mycket ni vill
Om allt fint som blir till för vår skull
Men sanningen är att vi bara finns till
För att föröka ert guld
Släng lögnen om strävan i samhällets tjänst
Och omtanken om våra barn
Och säg som det är att det gäller förtjänst
Det gäller ju stålar för fan
Och byggherrar Blåsved är bara en myt
Det är inte mycket att ha
För det som ni byggde blev dåligt och dyrt
I stället för billigt och bra
Vi bor här för att visas upp för en värld
Som skulle av häpnad stå stum
Men sanningen är nog att vad vi ser här
Är världens dyraste slum
Denna sång gavs ut 1974 på albumet ”Olle Adolphson och fyra Ferlin” och åter 1988 på CD:n Olle "Adolphson - 4 Ferlin, 7 Taube".
Olle Adolphson - 4 Ferlin, 7 Taube.
Men vad betyder egentligen Blåsved. Det jag först tänker på är Rågsved.
Rågsved byggdes i slutet av 1950-talet. Tunnelbanan öppnades redan 1959 och där finns en hel del höga punkthus. Rågsved finns redan omsjunget genom Sonja Hedenbratt i Hasse & Tages sång med samma namn från revyn "Konstgjorda Pompe" 1963:
Rågsved - åtta trappor
fyra rum, två barn
en man och jag
en frysbox - åttio liters
det är bra…
Även Olle Adolphson själv har omnämnt Rågsved tidigare i ”Vals på Sergels torg”, som han skrev med anledning av Stockholms stads julaftonsfirande på Plattan vid Sergels Torg. Den finns inspelad 1969 på albumet "På gott och ont".
Vals på Sergels torg
Kom lapplisa, kasta blocket min syster
och dansa med gasade förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta,
från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nerlagda bönder
och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att ni släpas omkring och blir fösta som boskap
o Lyckoplanerarnas dröm.
Omkring 1970 började man tala om Rågsved som förslummat och som ”Drogsved”. Bland några är Rågsved känt för ungdomsgården Oasen på 1970-talet, som blev berömd för att Ebba Grön spelade där. År 1979 släpptes Ebba gröns debutskiva ”We’re only in it for the drugs”.
Men jag lutar nog åt att Olle Adolphson ändå inte tänkte på Rågsved 1974. Det ligger däremot nära till hands att tänka på miljonprogrammet som byggdes 1965-1975. I Solna ligger det storskaliga bostadsområdet Hagalund som i folkmun kallas Blåkulla. Det byggdes mitt under miljonprogrammet mellan 1969 och 1973 och var alltså helt nybyggt när albumet släpptes. Där finns ingen tunnelbana. Kanske fick Blåsved symbolisera Blåkulla?
Innan Blåkulla byggdes var gamla Hagalund en idyll med träkåkar som har dokumenterats av konstnären Olle Olsson. Hans kåk finns kvar som museum, och det är värt ett besök. Rivningen av det gamla Hagalund har också dokumenterats genom en sång, ”Lyckliga gatan” av Britt Lindeborg, som blev en storsäljare genom inspelningen med Anna-Lena Löfgren, som låg 14 veckor på Svensktoppen 1967.
Anna-Lenna Löfgrens singel "Lyckliga gatan".
Minnena kommer så ofta till mig,
Nu är alla borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram
Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam
Lyckliga gatan, du finns inte mer ...
Texten tar avstamp från Britt Lindeborgs barndom i Hagalund på 1930-talet. När texten
skrevs var rivningarna i Hagalund i gång och Britt Lindeborg beskriver i en intervju från 1998 att grävskoporna drog fram. När melodin fick guldskiva delades den ut av Expressen på rivningstomten på Södra Långgatan 17 där Lindeborgs farföräldrars hus tidigare hade stått. Tomten skulle förvandlas till en parkeringsplats. Vid intervjutillfället uttryckte Britt Lindeborg att det är sorgligt att alla hade glömt textens sammanhang. Det var inte längre någon som frågade om det gamla Hagalund.
Melodin är ursprungligen italienska ”Il ragazzo della via Gluck” av Adriano Celentano från 1966. Den italienska texten handlar om en pojke som växer upp i slummen, men som överger sin familj för att flytta in till staden. Sången översattes till ett antal språk, förutom svenska till exempel franska (La Maison où j'ai grandi av Françoise Hardy) 1966. Själv lutar jag åt att Françoise Hardys version är den bästa.
Om vi återvänder till ”Världens dyraste slum” tror jag att man kan kritisera Adolphsons slutsatser om miljonprogrammets kvalitet. ABC-stadsdelarna Vällingby och Farsta visades verkligen upp för en ”häpen omvärld”, men precis lika enformiga stadsdelar som under miljonprogrammet byggdes också i vår omvärld.
Olle Adolphson menar att det som byggdes blev dåligt och dyrt i stället för billigt och bra. Låt vara att bostäderna kanske var tråkiga och ensartade, men planlösningarna var välstuderade och funktionella. In i miljonprogrammets moderna lägenheter, till exempel i Blåkulla, flyttade familjer från gamla kåkar i Hagalund, omoderna lägenheter i innerstan, från den borttynande landbygdens och från fattiga förhållanden i Grekland och Turkiet. De uppfattade knappast bostäderna som slum utan som moderna och bra. Bostäderna var verkligen inte dyra eftersom de subventionerades av förmånliga statliga lån. I början av 1970-talet uppstod balans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden för första gången efter kriget vilket innebar att fler än någonsin tidigare kunde få en egen lägenhet. Miljonprogrammet byggdes knappast för byggherrarnas förtjänst i första hand, eftersom hyrorna var reglerade och en mycket stor del byggdes av allmännyttan. Om Hagalund kan man för övrigt läsa mer i ett examensarbete av Emil Bergstén på Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet med titeln "Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång? Om DIVE-analysen och rekordårens miljöer som kulturarv."
Men vad Olle Adolphson däremot inte säger är att miljonprogrammets stadsdelar blev enformiga och ödsliga. Stadsdelarna blev alltför glesa jämfört med tidigare på grund av slöseri med onödiga gräsytor och skogsdungar vilket också ledde till brist på stadskvalitet. Kritiken har varit stark mot detta sätt att bygga stad. Resultatet har enligt Nils Ahrbom, professor i stadsbyggnad, varken blivit stad eller land utan en mellanform som saknar bådas fördelar men har bådas fel. Som Adolphson sjunger i ”Vals på Sergels torg”:
…du som tänkte rätt, fast det vart rätt!
Och du som tänkt fel, fast det vart så fel…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar