Finns det någon djävla ordning i Miljöpartiet?

I fredagens DN skrev åtta före detta ledare inom MP en debattartikel med skarp kritik mot partiledningen, ”MP har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Det var sex tidigare språkrör och två f d sammankallande i politiska utskottet, alltså en betydande del av MP:s tidigare ledare, och detta bara ett halvår efter det att man valt en ny ledning på kongressen. Kritikerna avslutar med att uppmana till ”lojalitet med den gröna visionen, inte med enskilda politiker”, underförstått inte med partiets nuvarande ledning utan snarare med den nya fraktionen.
Skulle man ta den kritiken på allvar borde MP omedelbart lämna regeringen, vilket antagligen skulle leda till regeringskris och eventuellt nyval och ännu mindre inflytande från MP. Kritiken från de åtta, tillsammans med de fyra fraktionsmedlemmarna i riksdagsgruppen, tyder på att sprickan inom MP nu är djupare och mer fundamental än någonsin. Frågan är om den alls går att läka, om det fortfarande är ett parti vi talar om, annat än till namnet.

Åtta tidigare språkrör mm i MP kritiserar sin egen partiledning i DN.
Det är enklare att bedriva oppositionspolitik i opposition än i regeringen. Valet står mellan en obefläckad och kompromisslös miljö- och solidaritetspolitik och att faktiskt genomföra någonting alls. Tanken med partier är väl när allt kommer omkring just att de ska komma i regeringsställning och därmed tillhöra etablissemanget. Men sedan MP efter valet 2014 befinner sig i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna är det svårare för partiet att driva sin egen politik. MP har också misslyckanden i olika politiska frågor, till exempel om Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, försäljning av Vattenfalls tyska kolgruvor, avskaffande av effektskatten för att rädda kärnkraften och värdlandsavtalet med Nato. Då räcker det inte för de egna medlemmarna att skydda Ojnareskogen och säga nej till vapenavtal med Saudiarabien. Men den förändring av migrationspolitiken som genomfördes med brett politiskt stöd inom och utanför riksdagen kritiserades allra hårdast internt inom MP och de båda språkrören fick bära merparten av kritiken.
Det underlättar inte att olika MP-företrädare beter sig olämpligt genom att träffa suspekta högerextremister eller vägrar att ta kvinnliga journalister i hand. Ett språkrör trasslade in sig i olyckliga formuleringar om terroristattentat. En MP-minister jämförde Israels agerande mot palestinierna med nazisternas behandling av judar. En lokal MP-politiker lovar väljarna att partiet ska arbeta för att det armeniska folkmordet inte ska erkännas.
När partiets ledning förnyats med ett nytt språkrör som tycks ha en viss allmän uppskattning och man tror att det ska lugna ner sig inleder fyra MP-riksdagsmän en fraktionsbildning inom riksdagsgruppen, som i praktiken innebär att riksdagen har fått ett nionde parti. Denna fraktionsbildning får dessutom stöd av tunga före detta ledande MP-politiker, som nu bedriver öppet krig mot sin egen partiledning i våra stora media. En minister och före detta språkrör säger: "Jag tycker att antingen är man med eller så får man lämna partiet". Uteslutning skulle naturligtvis ha aktualiserats i andra partier, men inte i MP.
Under förra mandatperioden låg MP stadigt kring 10 procent av väljaropinionen. Sedan valet 2014 då man lyckades komma i regeringsställning har stödet sviktat och balanserar nu strax över 4-procentspärren. Ett val nu skulle sannolikt vara förödande för partiet, om det ens skulle kunna överleva. Med eller utan nyval skulle sannolikt alliansen ta över i någon form, men mycket osannolikt med MP som underlag.

Svensk väljaropinion 2010-2016, SIFOS och SR:s redovisning av en sammanvägning av sex opinionsundersökningar.
För varje normalt parti skulle utvecklingen under de senaste två åren ha varit en mardröm. Partiet som skulle bevisa sin regeringsduglighet tycks snarare bevisa sin regeringsoduglighet. Antingen får man genomföra den politik som är möjlig tillsammans med det större partiet socialdemokraterna i en minoritetsregering eller så får man driva oppositionspolitik. Det går inte att göra bådadera, som många miljöpartister tycks tro. Miljöpartiet tycks inte ha förstått de grundläggande förutsättningarna för att driva ett parti. Jag säger som Vpk-ledaren C H Hermansson sa 1969, när detta parti skakades av interna fraktionsstrider: ”Någon djävla ordning ska de va’ i ett parti”.

Fortsatt regional röra

I mars presenterade indelningskommittén det senaste förslaget till ny regionindelning med bara sex regioner i stället för dagens 21 län. Det tog drygt åtta månader innan även detta förslag blev historia. Sedan alla partier har dragit sig ur förhandlingarna med regeringen kommer inte heller detta förslag att genomföras. Bokhyllan med resultatlösa regionutredningar blir allt större.
Jag ser det trots allt som ett framsteg, eftersom förslaget var uselt. Genom att låta kravet på att regionerna skulle bli så lika i storlek som möjligt befolkningsmässigt, struntade man i alla andra krav genom att stycka funktionella regioner och låta de geografiska avstånden inom flera av regionerna bli extremt stora. Kanske skulle Sverige klara även sju, åtta eller nio regioner som uppfyller funktionella krav för sjukvården, kollektivtrafiken och invånarnas dagliga liv.
Eller kanske elva regioner. För fyra år sedan lade den statliga utredaren Mats Sjöstrand nämligen fram ett hafsigt förslag med ett reducerat antal länsstyrelser från nuvarande 21 till endast 11. Däremot skulle inte länsindelningen inte ändras, vilket innebär att en länsstyrelse skulle kunna ansvara för mer än ett län. Naturligtvis kom det inte att genomföras. Indelningen skiljde sig för övrigt från det senaste förslaget genom att sammanföra Värmland med Örebro län. Men man diskuterade även olika alternativ med sju regioner.
Den grundligaste utredningen om den svenska regionala indelningen och ansvarsfördelningen gjordes redan för tio år sedan av Ansvarskommittén under ledning av landshövdingen Mats Svegfors. Utredningen föreslog 2007 olika alternativ för hur Sverige skulle kunna indelas i mellan sex och nio regioner. Alternativet med sex regioner var klart bättre än Indelningskommitténs nu förkastade.

Ansvarskommitténs alternativ med sex regioner.
Ansvarskommittén föregicks av den parlamentariska Regionkommitténs betänkanden 1998-2000. Förslaget var i sin tur baserat på Regionberedningens slutbetänkande 1995. Regionberedningens arbete ledde till bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne i slutet på 1990-talet.
Ansvarskommitténs förslag var radikalt men också väl motiverade. Kommittén tillsattes av den socialdemokratiska regeringen och slutrapporterade sitt arbete till alliansregeringen, som naturligtvis inte kände sig bundna att följa förslagen och inte heller gjorde det. Indelningskommitténs ordförande Barbro Holmberg (S) fick sitt uppdrag förra året av den rödgröna regeringen, och allianspartierna känner sig naturligtvis inte heller bundna att följa förslaget.
Den regionala röran har pågått tillräckligt länge nu. Det finns knappast några sakliga skäl för att en historisk indelning, som i många fall varit oförändrad sedan 1600-talet, inte skulle reformeras på 2000-talet. Men frågan har nu utretts mer eller mindre kontinuerligt under ett kvarts sekel, där partipolitiska särintressen satt krokben för alla konstruktiva förslag. Det är uppenbart att det krävs blocköverskridande överenskommelser om vi ska kunna få en fungerande regionindelning för framtiden. Ska vi behöva vänta ytterligare ett kvarts sekel?

Nya städer i Sverige?

Häromdagen tillsatte regeringen på Peter Erikssons (MP) initiativ Johan Edstav (MP) som samordnare med uppgift att bland annat hitta platser för helt nya städer. Det kan vara platser vid nya järnvägssträckningar, där staten kan hjälpa till med infrastruktur för att fler bostäder ska byggas. Han ska också bedöma om och på vilket sätt staten kan medverka. Uppdraget ska slutredovisas till regeringen senast i juni 2017.
Det här ska enligt Eriksson bidra till att få upp bostadsbyggandet och att skapa hållbara städer. Som exempel på en tänkbar ny stad har han nämnt Läggesta i Strängnäs kommun, där det finns en station men just inga bostäder i närheten.
Det var länge sedan vi anlade helt nya städer i Sverige. Kiruna byggdes i samband med gruvbrytningen i slutet av 1800-talet och dessförinnan anlades Karlskrona 1680, men det var ju mer än 300 år sedan. Kanske är det snart dags igen.

Chandigarh, kanske kan inspirera till ny arkitektur i Läggesta.
Utomlands känner vi ju till nya städer, till exempel Brasilia, huvudstad i Brasilien, och Chandigarh, huvudstad i delstaten Punjab i Indien. Båda dessa är samtidigt modernistiska vallfartsplatser, Chandigarh med arkitektur av Le Corbusier och Brasilia av Oscar Niemeyer. Som nya städer kunde ju dessa vara förebilder eller möjligen avskräckande exempel.
I närheten av Läggesta ligger Mariefred och Åkers styckebruk, två populära småorter. Kanske kan helt enkelt dessa idylliska småorter byggas ihop vid Läggesta, som döps om till Mariefred. Med minst 10 000 nya bostäder kan staden  tillsammans med Åker och Mariefred få uppemot 35 000 invånare. Kan det vara en framtida attraktiv och hållbar stad?
I Strängnäs ganska färska översiktsplan från 2014 har Läggesta identifierats som ett utvecklingsområde tillsammans med omgivande Åkers styckebruk och Mariefred. Men i översiktsplanen redovisas en annan föreställning om vad denna utveckling skulle kunna innebära.

Läggesta samt omgivande Åkers styckebruk och Mariefred enligt Översiktsplan 2014.
Utbyggnadsstrategin handlar om att sammanlänka Mariefred och Läggesta, där det enligt ÖP finns stora utvecklingsmöjligheter med ”högre och tätare exploatering”, dvs 750 bostäder för 1 500 invånare och lika många i de befintliga tätorterna fram till 2040. Men hur tänker man om det ska byggas mer än tio gånger så mycket i Läggesta jämfört med översiktsplanen. Kanske ska man bygga mycket högre och tätare, eller kanske ska man bebygga ett större område. Men enligt ÖP finns det områden med naturvärden av riksintresse och av riksintresse för friluftslivet. Även Mälarens strandområden är av riksintresse med hänsyn till natur- och kulturvärdena. Befintliga tätorter Åkers styckebruk och Mariefred av riksintresse på grund av kulturmiljövärdena, så det är inte bara att bygga.

Kanske kan Läggesta bli någonting i denna stil?

Attraktiviteten för en ny stad i Läggesta kan man få en fingervisning om genom att granska Tobins q för småhus och bostadsrätter, som jag tog upp i ett tidigare inlägg. Sannolikt kan man bygga småhus eftersom Tobins q i Strängnäs ligger på 1,21, men marknaden medger antagligen bara ett begränsat antal nya bostadsrätter, knappast uppåt 10 000.
Kommunen bedömde 2014 att behovet av nya bostäder ligger på ca 200 lägenheter per år de närmaste åren, men det har bara byggts hälften så många, dock främst i småhus. Skulle man bygga 10 000 lägenheter i flerbostadshus i Läggesta skulle detta ta mer än 200 år med nuvarande takt. Att mångdubbla utbyggnadstakten skulle antagligen kräva helt nya styrmedel eller subventioner. Som jämförelse handlar flytten av Kirunas stadskärna om 3 000 lägenheter.
Peter Eriksson talar om att bygga en ny stad, vilket innefattar arbetsplatser och service. Arbetsplatser inom detaljhandel, skola samt barn- och äldreomsorg kommer nog att inrättas, men det behövs ju mera. Kanske kan staten utlokalisera ett eller ett par statliga verk. Jag föreslår Naturvårdsverket med 500 anställda, till att börja med. Om inte Boverket redan var utlokaliserat skulle jag föreslå även detta verk. Men kanske kan man också lägga länsstyrelsen i den nya Svealandsregionen där.
Men kommer det i så fall att bli en hållbar stad. Bostäderna kan naturligtvis byggas med utomordentligt låg energiförbrukning, men hur kommer resandet att se ut. Idealet vore förstås att alla arvbetande också bodde i Läggesta eller i varje fall reste med tåg. Men ska man döma efter erfarenheten kommer sannolikt bilägandet att bli högt. Så ser det nämligen ut i andra kommuner som ligger på 40 minuters restid från Stockholm.

Bilinnehav, antal bilar per 1000 invånare i några kommuner i Stockholm med omnejd.
Bilinnehavet i Strängnäs är idag omkring 520 bilar per 1000 invånare, medan det i Stockholm är ca 370. Så även om man kan resa med tåg från Läggesta kommer sannolikt en betydande del av invånarna ändå använda bil. Så hur får man då en hållbar stad?
Det självklara alternativet vore ju att förtäta storstäderna där det redan finns bara kollektivtrafik, till exempel i Stockholms närförorter. Där äger och använder man bil mindre ofta jämfört med kommuner i periferin. Men sådana förslag brukar stöta på motstånd från lokalt aktiva miljöpartister, som inte vill förtäta i just deras stadsdel.

Mer om bostadsbyggande och regional fördelning

I föregående inlägg visade jag hur koncentrerad bostadsbristen är till de tre storstadsregionerna. I de tre storstadsregionerna har vi däremot en verklig bostadsbrist, som beror på att vi byggt för få bostäder där, trots att befolkningen har ökat kraftigt. Befolkningsökningen där under de senaste 15 åren innebär omräknat till bostadsbehov ett behov av nya bostäder motsvarande ca 13 000 i Stockholmsregionen, 6 000 i Skåne och 5 000 i Västra Götaland, tillsammans ca 24 000 lägenheter per år. Om alla bostäder som byggts i Sverige under perioden hade byggts i de tre storstadsregionerna skulle ekvationen gå ihop, men eftersom bara 60 % av detta i verkligheten byggdes där skapades ett underskott på bortåt 150 000 lägenheter, enbart i storstadsregionerna.
Men i större delen av Sverige, där befolkningen i stället minskar, uppger kommunerna ändå att det råder bostadsbrist i Boverkets bostadsmarknadsenkät. Men om bostadstillgången är 10 eller 20 procent bättre än den var för femton år sedan borde det vara svårt att tala om bostadsbrist. Eller om bostadsefterfrågan är så svag att en nybyggd bostadsrätt eller villa omedelbart förlorar hälften eller tre fjärdedelar av sitt värde när den bjuds ut på marknaden blir det likaledes svårt att tala om bostadsbrist. Så hur kan det komma sig att fem sjättedelar av landets kommuner ändå menar sig ha detta?
Svaret kan man få om man granskar siffrorna på hur befolkningen  förändras i landets olika delar. Vi börjar med de tre avfolkningskommuner som jag nämnde i föregående inlägg, som alla menar att de har bostadsbrist. Så här ser befolkningsförändringarna ut där.

Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i tre avfolkningskommuner med bostadsbrist.
De tre kommunerna Härjedalen, Storuman och Vilhelmina har både negativt födelsenetto och inrikes flyttningsnetto. Det betyder att det dör fler än som föds och att det flyttar ut fler till övriga Sverige än det flyttar in därifrån.  Däremot är utrikes flyttningsnettot positivt, men inte så att det räcker att väga upp de övriga komponenterna. Men invandringen tycks med andra ord vara enda anledningen till att det är bostadsbrist i dessa kommuner.
Tittar man på några medelstora kommuner blir bilden annorlunda.

Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i några medelstora kommuner med bostadsbrist.
I sex medelstora kommuner är alla tre komponenterna positiva. Födelseöverskottet svarar för en tredjedel, inrikes flyttningsnettot för en femtedel och invandringen för knappt hälften av befolkningsökningen. I de största regionerna blir bilden denna.

Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i de tre storstadsregionerna med bostadsbrist.
De tre storstadsregionerna skiljer sig något från varandra. I Stockholmsregionen svarar födelseöverskottet för en nästan lika stor andel av befolkningsökningen som invandringen, medan invandringen dominerar helt i såväl Skåne som Västra Götaland. I alla tre regionerna är det inrikes flyttningsnettot obetydligt i jämförelse med de andra komponenterna.
Men hur kan det komma sig att Stockholmsregionen har så stort födelseöverskott? Förklaringen finns i flyttningsströmmarnas åldersfördelning. Så här ser åldersfördelningen ut för den inrikes flyttningen till och från Stockholmsregionen.

Åldersfördelning för inrikes in- och utflyttning till och från Stockholmsregionen 2015.
Vi kan konstatera att det finns ett stort inrikes inflyttningsöverskott i åldrarna mellan 20 och 30 år, men utflyttningsöverskott i  nästan alla andra åldersgrupper. Så här ser in- och utvandringen ut åldersmässigt.

Åldersfördelning för in- och utvandring till och från Stockholmsregionen 2015.
Även invandringen domineras av yngre, men inte lika extremt som den inrikes flyttningen. Men tillsammans bidrar dessa flöden till en ung befolkning i Stockholmsregionen och andra storstadsregioner vilket i sin tur leder till ett betydande födelseöverskott. I de tre avfolkningskommuner som jag har nämnt tidigare ser motsvarande diagram ut så här.

Åldersfördelning för inrikes in- och utflyttning till och från Härjedalen, Storuman och Vilhelmina 1997-2015.
För att få lite större tal har jag lagt ihop de tre kommunerna för perioden 1997-2015. Resultatet blir en lika åldersspecifik inrikes flyttning som ovan, men nu handlar det om utflyttning. Det gäller i stort sett åldrarna 19-30 år med betydande utflyttning, medan in- och utflyttning balanserar varandra i andra åldersgrupper. Det leder till minskning av barnafödande åldrar och därmed förstärkt befolkningsminskning. I jämförelse med den inrikes flyttningen är in- och utvandring av marginell betydelse för avfolkningskommunerna.

Åldersfördelning för in- och utvandring till och från Härjedalen, Storuman och Vilhelmina 1997-2015.
Det är Stockholmsregionen som sticker ut med sitt stora födelseöverskott jämfört med Skåne och Västra Götaland, som har måttliga födelseöverskott. Detta beror på att dessa regioner är mer sammansatta och även rymmer avfolkningskommuner.
Så här har invandringen utvecklats i de tre storstadsregionerna sedan 2000.

Nettoinvandringens utveckling i de tre storstadsregionerna samt linjära trender 2000-2015.
I alla tre storstadsregionerna har nettoinvandringen ökat under de senaste 15 åren, men allra mest i Stockholmsregionen, där den ökat från ca 7 000 per år till omkring 17 000. Invandringen leder här till ett bostadsbehov av omkring 8 000 lägenheter per år, men med en ökande trend.

Bostadsbrist och regional fördelning

I ett par inlägg har jag diskuterat bostadsbristen i relation till barnafödande och invandring i ett nationellt perspektiv. En tredje lika betydelsefull faktor gäller fördelningen inom landet. Enligt Boverkets bostadsmarknadsenkät råder det nu bostadsbrist i 240 av landets 290 kommuner. Det är 57 kommuner fler än enligt 2015 års bostadsmarknadsenkät. Så här ser kartan ut.

Kommuner med bostadsbrist, balans resp överskott i Sverige enligt Boverket 2016.
Av kartan att döma har vi bostadsbrist i nästan hela Sverige, vilket är minst sagt anmärkningsvärt. Tittar man på relationen mellan invånarantal och antal bostäder har vi nämligen idag fler bostäder per invånare i 70 av Sveriges 73 LA-regioner (lokala arbetsmarknadsregioner) än vi hade 1990. Bara i tre regioner är det färre, nämligen i Stockholms, Göteborgs och Malmös arbetsmarknadsregioner.
År 2015, då endast 183 av Sveriges 290 kommuner ansåg att det rådde bostadsbrist, såg kartan ut så här.

Kommuner med bostadsbrist, balans resp överskott i Sverige enligt Boverket 2015.
En av de kommuner som anger bostadsbrist i Boverkets enkät 2016 men som hade överskott året innan är Härjedalen. Men sedan 1990 har antalet bostäder per invånare i Härjedalen ökat med 16,8 procent, alltså med mer än 1 procent per år. Tillgången på bostäder är bland de bästa i landet, sett i förhållande till folkmängden. Det beror inte på att antalet bostäder har ökat utan på att befolkningen har minskat med ungefär 1 procent per år eller totalt nästan en femtedel. Men tydligen leder inte minskande befolkningstal till att några lägenheter blir lediga. Enligt kommunen är det underskott på bostäder i centralorten Sveg, medan det är balans i andra delar av kommunen.
En annan kommun som redovisar underskott är Vilhelmina. Där har befolkningen minskat något mer än i Härjedalen, med 20 procent sedan 1990, men ändå råder bostadsbrist i kommunen. Här är det underskott inte bara i centralorten utan även i övriga delar av kommunen. Ändå är bostadstillgången per invånare 15 procent bättre än den var 1990. En kommun som anger bostadsbrist både i centralorten och övriga delar är Storuman, där situationen liknar den i Vilhelmina, bara det att befolkningen har minskat med drygt 23 procent, alltså nästan en fjärdedel. Men vart har bostäderna som de lämnat tagit vägen?
Kanske är det bara så att kommunerna befarar bostadsbrist på grund av den stora flyktingvågen förra året. Men som jag redovisade i mitt förra inlägg är det långt ifrån säkert att den kommer att resultera i faktisk invandring.
Ungefär 135 av Sveriges 290 kommuner ökar i befolkning medan 150 kommuner minskar. Ändå anger 240 kommuner att de har bostadsbrist. I hela landet revs drygt 17 000 lägenheter på grund av uthyrningssvårigheter mellan 2000 och 2012. 67 av dem låg i Vilhelmina. Om inte så hade skett hade
I 27 av Sveriges arbetsmarknadsregioner växer befolkningen, medan den minskar i de övriga 46 regionerna. Det borde inte vara så svårt att klara av bostadsbyggandet om befolkningen minskar, eller hur.
Ett sätt att ordna bostad är att låta bygga en egen villa. Och det finns färdiga men obebyggda villatomter i hela landet, ungefär 115 000 totalt i hela landet. Även i de kommuner med bostadsbrist jag nämnde ovan finns det obebyggda villatomter. I Härjedalen finns det  2 073 obebyggda villatomter, så det är egentligen bara att köpa en tomt och bygga.  I Vilhelmina finns det 905 och i Storuman 916. Så även där är det bara att börja bygga eller hur?
Det finns förstås ett krux. Om jag bygger en ny villa i Vilhelmina eller Storuman kommer värdet att rasa med 75 %, omedelbart efter inflyttningen. Så ingen kostnadsmedveten person bygger en ny villa där, eftersom de befintliga är så billiga att köp. Eller vad sägs om en villa från 1991 om 6 rum och 121 kvm i Vilhelmina  för 625  000 kr, ca 5 000 kr per kvm? Eller en villa från 1977 i Storuman med fyra rum och boarea på 98 kvm för 375 000 kr, knappt 4 000 kr per kvadratmeter. Eller villa med 6 rum och kök om 97 kvm från 1972  i Sveg i Härjedalen för 495 000 kr eller 5 000 kr per kvm. Det är några exempel på vad som sålts den senaste tiden.

Om man inte vill att det mesta av marknadsvärdet på villan ska försvinna i samma ögonblick som den färdigställts bör man se var marknadspriserna balanserar byggkostnaderna för en villa. Denna kvot kallas Tobins q och beräknas regelbundet av Institutet för bostadsforskning. James Tobin fick nobelpriset i ekonomi 1981. Genomsnittligt Tobins q för hela Sverige är 1,05, dvs det lönar sig i genomsnitt att bygga i vårt land, men kvoten ligger under 1,0 i 70 procent av alla kommuner. Där är det  billigare att köpa en befintlig villa i stället för att bygga nytt. När det är så blir det svårt att tala om brist, i varje fall på villor. För närvarande lönar det sig alltså att bygga villor i 30 % av landets kommuner. För fem år sedan var siffran bara 12 %, vilket är en indikator på den ökande bostadsbristen.
I Vilhelmina kan man köpa tre befintliga villor till priset av en enda nybyggd. I Storuman får man två befintliga villor och i Härjedalen får man bara en och en halv befintlig villa för samma pris. I dessa kommuner kan man säga att den marknadsmässiga efterfrågan på nya villor är ytterst obetydlig.
Men detta handlar ju ändå om perifera glesbygdsområden. Men även i många medelstora städer som Gävle, Falun, Borlänge Karlstad och Borås ligger Tobins q också under 1,0, dvs småhusbyggande är i princip olönsamt. I alla kommuner i Stockholms län är kvoten minst 1,0. De 45 kommuner i landet där Tobins q ligger högst ligger alla i de tre storstadsområdena. På plats nummer 46 kommer Linköping. Det är tydligt att om man utgår från Tobins q är bostadsbristen starkt koncentrerad till de tre storstadsregionerna samt ett fåtal medelstora städer som Norrköping, Linköping, Örebro, Västerås, Jönköping, Halmstad, Umeå och kanske Östersund. Kartbilden blir en helt annan än den som Boverkets enkät visar.
På liknande sätt som för småhus har Boverket räknat ut hur marknadsprisen för bostadsrätter varierar geografiskt. Så här såg Tobins q ut för bostadsrätter i Stockholmsregionens centralare delar år 2014.

Tobins q för bostadsrätter i Stockholmsregionen 2014.
I de blå områdena ligger Tobins q under 1,0, vilket innebär att det är olönsamt att bygga bostadsrätter där. Det gäller delar av Bålsta, Södertälje, Jordbro och Norra Botkyrka, men studerar man samma karta bara fem år tidigare blir betydande delar av Stockholmsregionens ytterdelar blå på kartan. Till helt nyligen har det alltså inte ens där varit lönsamt att bygga bostadsrätter, trots den omtalade bostadsbristen, på grund av att efterfrågan varit alltför låg.

Bostadsbyggande och invandring

I föregående inlägg resonerade jag om födelseöverskottets betydelse för bostadsbyggandet. Den andra huvudorsaken till behovet av fler bostäder gäller alltså invandringen. Medan födelseöverskottet är förhållandevis enkelt att beräkna och prognostisera är invandringen desto mer svårförutsägbar. Så här har in- och utvandring sett ut hittills sedan 1900.

Invandring och utvandring i Sverige 1900-2015.
Sverige var ett utvandringsland under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Under 1930-talet låg både in- och utvandring på extremt låga nivåer. Efter andra världskriget ändrades bilden med arbetskraftsinvandring från Finland, Grekland, Italien, Jugoslavien och Turkiet. Utvandringen ökade också, men under större delen av perioden 1950-1970 låg nettoinvandringen på en måttlig och stabil nivå omkring 10-20 000 per år. Men därefter har det gått upp och ner.
Invandringen nådde en toppnivå på 45-50 000 under åren 1969-1970. På en redan hög arbetskraftsinvandring från Finland och Jugoslavien kom flyktingar från Tjeckoslovakien efter Pragvåren 1968 och militärkuppen i Grekland 1967.
I början av 1990-talet resulterade krisen på Balkan i en stor ström av flyktingar som drev upp nettoinvandringen till nya toppar på ca 50 000 år 1994. Slutet av kurvan stiger brant vilket avspeglar de senaste årens flyktingkris från Syrien och andra oroshärdar. Åren närmast efter en stor invandringsvåg brukar även utvandringen öka vilket syns på kurvan ovan kring 1970 och i någon mån kring 2000, vilket påverkar nettoinvandringen.
Så här ser nettoinvandringen ut sedan 1990.

Nettoinvandring till Sverige samt linjär trend 1970-2015.
Den ökade utvandringen efter 1970 resulterade i nettoutvandring åren 1972-1973. Detta bidrog till att det blev överskott på bostäder t ex i Stockholmsregionen under slutet av miljonprogrammet vilket varade under hela slutet av 1970-talet. I Stockholmsregionen fanns som mest ca 10 000 lägenheter lediga till uthyrning. I mitten på 1970-talet ökade invandringen åter till en nivå om 10-20 000 per år. Vi har dock haft dalar med nästan ingen nettoinvandring alls 1983-1985 samt 1996-1997.
Från 1998 har dock nettoinvandringen relativt stadigt ökat. Under de senaste 10 åren har nettoinvandringen varit större än någonsin tidigare och närmat sig 80 000 under 2015.
Om nettoinvandringen förblir på nivån 80 000 per år skulle det betyda ett bostadsbehov av omkring 40 000 nya lägenheter per år. Men nettoinvandringen har visat ett snitt på ca 27 000 per år, sett över perioden sedan 1970, vilket skulle innebära 13-14 000 lägenheter per år och den trendmässiga ökningen upp emot 50 000 nya invånare per år, vilket skulle betyda ett behov av 25 000 lägenheter per år. Här blir osäkerheten av allt att döma ganska stor.
Man kanske bör påpeka att invandringen består av flera olika typer. Flyktinginvandringen räknas på personer som fått uppehållstillstånd i landet, inte på antalet asylsökande. När Migrationsverket redovisar 160 000 asylsökande under 2015 innebär inte detta att de räknas som invandrade. Det sker först sedan uppehållstillstånd beviljats. En annan viktig komponent i invandringen är anhöriginvandringen, anhöriga till dem som tidigare fått uppehållstillstånd. En annan är arbetskraftsinvandringen Vi har även fri rörlighet inom EES-området, dvs EU, Norge, Schweiz och Island. Så här förhåller sig invandringen totalt till antalet asylsökande, anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen.

Asylsökande, beviljad asyl, anhöriginvandring, arbetskraftsinvandring samt total invandring och linjär trend (1990-2015).
Flykting- och anhöriginvandringen har utgjort mer än hälften av invandringen under perioden. Omkring hälften av de asylsökande brukar beviljas asyl medan anhöriginvandringen har varit betydligt större. Arbetskraftsinvandringen har varit relativt måttlig.
Efter flyktingkrisen 2015, som innebar en topp i antalet asylsökande på 160 000, infördes gränskontroller för att minska antalet asylsökande. Senare infördes nya regler anpassade till miniminivån i EU, för att minska antalet personer som söker och beviljas uppehållstillstånd. Även möjligheterna till anhöriginvandring begränsades. Det går därför inte att dra slutsatser för den framtida invandringen baserade på tidigare trender. Sannolikt kommer flykting- och anhöriginvandringen att minska kraftigt, men från en hög nivå.
Boverkets beräkning av det framtida bostadsbehovet bygger på SCB:s beräkning av den framtida befolkningen. Men SCB:s prognoser har ändrats dramatiskt under de senaste åren. Så här ser dessa prognoser ut.

Faktisk nettoinvandring 1970-2015 samt SCB:s prognoser (2007, 2010, 2013, 2014, 2015 och 2016) för framtida invandring till 2050.
I diagrammet ovan redovisas prognoser från 2007 och fram till 2016. För varje år har befolkningsökningen skruvats upp av SCB för de närmaste åren, för att efter några år anpassa sig till en långsiktig nivå kring ca 20 000 per år. Snittet för nettoinvandringen sedan andra världskrigets slut ligger på ungefär den nivån. Men 2007 antog SCB att denna långsiktiga nivå skulle inträda 2010, medan man nu anser att den inträder först framemot 2050.
Men om den nya flyktingpolitiken skulle medföra att den långsiktiga nivån inträder redan 2020 blir skillnaden avsevärd. Bara under perioden fram till 2025 blir skillnaden omkring 560 000 personer vilket skulle betyda ett bostadsbehov av bara ca 15 000 lägenheter per år  i stället för ca 45 000 lägenheter per år. Räknat på Boverkets siffror skulle vi bara behöva bygga 41 000 lägenheter per år i stället för 71 000 per år. Med hänsyn till att vi förra året färdigställde 35 000 lägenheter ser det plötsligt ut som ett fullt realistiskt mål att uppnå. Det verkar säkrast att ta SCB:s prognoser och även Boverkets angivna behov med en rejäl nypa salt.

Bostadsbyggande och barnafödande

I föregående inlägg talade jag allmänt om bostadsbristen. Behovet av att bygga nya bostäder i landet beror främst på tre faktorer, som alla innebär befolkningsförändringar. Vi har både födelseöverskott och invandringsöverskott. Till detta kommer att befolkningen växer i vissa regioner och krymper i andra, vilket dels beror på flyttningar inom landet, men också på den sneda åldersfördelningen.
Födelseöverskottet beror på att det föds fler barn varje år än människor som dör. Hittills har födelse- och dödstalen utvecklats så här sedan 1900 och fram till 2015.

Födda och döda i Sverige årligen 1900-2015, samt trender.
Födelsetalen har varierat en del men huvudtendensen är sjunkande födelsetal, medan dödstalen har ökat med en jämnare utveckling. I början av 1900-talet sjönk födelsetalen kraftigt och nådde en bottennivå i början på 1930-talet. År 1934 skrev Alva och Gunnar Myrdal  boken ”Kris i befolkningsfrågan”. De menade att det föddes färre barn av ekonomiska skäl. Därför måste barnfamiljerna stödjas genom reformer som fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag, större och bättre bostäder, förmånliga bostadslån och subventionerade hyror. Trångboddhet och låg bostadsstandard var alltså en delförklaring till det låga barnafödandet, ansåg man. Här ledde alltså lågt barnafödande till ökat bostadsbyggande.
De sociala förhållandena förbättrades under 1930- och 1940-talen och barnbidrag infördes. Bostadsbyggandet ökade bland annat genom att så kallade barnrikehus byggdes för arbetarfamiljer med svag ekonomi och många barn. Barnafödandet ökade också starkt under 1940-talet, för att sedan åter sjunka under 1950-talet. Under miljonprogrammet 1965-1974 ökade barnafödandet åter med en topp kring 1966. Från slutet av 1960-talet skedde en nedgång i barnafödandet samtidigt som fler kvinnor började förvärvsarbeta. På 1960-talet introducerades också p-piller.
Minskningen av födelsetalen ersattes av en uppgång kring 1990. Det var högkonjunktur samtidigt som en ”snabbhetspremie” introducerades i föräldraförsäkringen som medförde att många valde att av ekonomiska skäl få sina barn tätare.
Under 1990-talet sjönk födelsetalen dramatiskt som en följd av en ekonomisk kris med stor arbetslöshet och 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Under 2000-talet har barnafödandet ökat och under 2015 var fruktsamhetstalet 1,85 barn per kvinna.
Så vad ska vi tro om framtiden? Trendlinjerna ser ut att mötas inom de närmaste åren, vilket i så fall skulle innebära att födelseöverskottet borde bytas till ett underskott i framtiden. I så fall skulle vi inte behöva bygga några bostäder enbart av detta skäl. Men det är ett misstag att tänka så, åtminstone om man ska tro SCB. Så här ser kurvorna ut sedan 1960 i landet som helhet med en prognos fram till 2060 enligt SCB.

Födda och döda 1960-2015 samt prognoser till 2060 enligt SCB.
Visst ser det lite underligt ut. Stora variationer under hela 1900-talet men framöver utvecklas allt ungefär precis som det är just nu. SCB tror på ett fruktsamhetstal på 1,9 barn per kvinna framöver, samtidigt som medeltalet sedan 1970-talet bara legat på 1,8. Så här ser fruktsamheten ut historiskt och enligt SCB:s prognoser

Fruktsamhet i antal barn per kvinna 1960-2015 samt prognos till 2060 enligt SCB.
Att vi har en stor bostadsbrist precis som tidigare verkar inte bekymra SCB alls, även om tidigare perioder med bostadsbrist påverkat födelsetalen.  Även SCB inser att barnafödandet kommer att variera mer i framtiden än vad som är antaget i prognosen, men redovisar ändå vad som just nu tycks gälla för de närmaste åren. Av detta förstår man att det finns en betydande osäkerhet. Jämför man med andra länder i Europa hade Sverige mycket höga födelsetal med 1,94 barn per kvinna (år 2009) medan genomsnittet i EU var 1,59. Tendensen har varit internationellt att ekonomisk utveckling leder till sjunkande födelsetal. Det generella mönstret i Europa är att medellivslängden ökar samtidigt som födelsetalen minskar vilket leder till en allt mindre befolkning. Ett rikt land som Tyskland har en fruktsamhet om 1,36 per kvinna, trots att sysselsättningsgraden för kvinnor är ca 69 procent, visserligen inte i nivå med Sveriges 76 procent, men inte så mycket lägre. Skulle vi drabbas av nya ekonomiska kriser kan födelsetalen sjunka snabbt. Vi kan alltså knappast vara säkra på att våra höga födelsetal ska bestå.
Den andra delen i ekvationen handlar om dödligheten, som alltså sjunker eftersom vi blir allt äldre. I Sverige är medellivslängden drygt 82 år, omkring 84 år för kvinnor och 81 år för män, men i t ex Italien, Spanien och Japan är den ännu högre. Och livslängden ökar.

Medellivslängd 1960-2015 för kvinnor och män samt prognos till 2060 enligt SCB.
Medellivslängden förändras utan några större hack i kurvan, åtminstone i Sverige. I vissa andra länder påverkas utvecklingen av t ex vissa sjukdomar som AIDS. SCB räknar med att medellivslängden kommer att fortsätta att öka mer eller mindre linjärt de närmaste decennierna. I så fall blir kvinnorna 86 år i snitt runt 2030 och 88 år kring 2050. Männen blir 84 år omkring 2040 och 86 år 2055. År 2060 blir medellivslängden i Sverige oavsett kön alltså nästan 88 år, fyra år äldre än den är idag i Japan, som leder åldersligan enligt WHO. Det är naturligtvis möjligt om inga nya farsoter slår till, men WHO har varnat för epidemier av zikavirus och för allmän antibiotikaresistens. I media varnas regelbundet för fett eller socker som hot mot folkhälsan för att inte tala om partnervåld, diskriminering och extrem värmebölja. Enligt SCB verkar inga sådana hot sannolika och kanske är det sant, men hur säkert är det. Jag tror nog ändå att även dödlighetens utveckling bör omges med vissa reservationer.
Så vad betyder nu dessa faktorer för bostadsbehovet. Enligt min inledande redovisning av de långsiktiga tendenserna skulle vi alltså snart få födelseunderskott, alltså inget behov av nya bostäder av denna anledning. Om SCB:s prognoser ovan realiseras skulle vi få ett födelseöverskott på 18 000 personer per år de närmaste decennierna, vilket skulle innebära ett årligt behov av 9 000 nya lägenheter. Men man kan också göra en egen bedömning baserad på utvecklingen de senaste decennierna, som redovisas nedan.

Födda och döda i Sverige 1970-2015, samt födelseöverskott och trendlinje.
Sett över en längre tidsperiod, 1970-2015, finns det faktiskt ingen tendens till ökning av födelseöverskottet som i snitt har legat kring 13 000 per år. Därför borde det vara ett väl så gott antagande att denna nivå kommer att bestå. Om man bortser från variationer behöver det i så fall i snitt tillkomma ca 6-7 000 bostäder i hela landet för att klara födelseöverskottet. Skillnaden är kanske marginell gentemot SCB:s bedömning. Slutsatsen är rimligen att bostadsbehovet för att klara födelseöverskottet bör ligga någonstans mellan noll och 9 000 lägenheter per år i hela landet.
Kanske är det inte så mycket att bråka om. Boverket menar ju att vi behöver bygga 71 000 lägenheter per år, så vad gör det om vi bara behöver bygga 61 000? Hittills har vi ju inte lyckats färdigställa mer än 35 000 som mest förra året, så vi är ändå långt från att nå målet.

Jag återkommer om andra faktorer av betydelse för bostadsbehovet.

Hur många bostäder behöver byggas och var?

Hur mycket bostäder behöver vi egentligen bygga för att klara den bristsituation som vi har levt med under det senaste decenniet och mer? Enligt Boverkets reviderade byggbehovsprognos behöver vi bygga 710 000 lägenheter i hela landet fram till 2025. Så här ser behovet ut fördelat på perioder.

Boverkets angivna behov av nya bostäder (2016).
Landstingets reviderade prognos innebär enligt DN häromdagen en höjning från knappt 16 000 till nästan 21 000 lägenheter per år fram till 2030. Det innebär en fördubbling jämfört med bostadsbyggnadstakten 2010-2015 och lika mycket som under miljonprogrammet 1965-1975. En skillnad är att det då handlade om 10 år medan det nu handlar om 14 år. En annan skillnad är att bostadsbyggandet under miljonprogrammet var subventionerat genom ett system med förmånliga statliga lån, medan det nu förutsätts ske på i huvudsak marknadsmässiga villkor. Under miljonprogrammet byggdes en femtedel av de nya bostäderna i Stockholmsregionen. Nu förutsätts att nästan en tredjedel ska byggas i Stockholm.
Vem som helst förstår att de uppsatta målen inte kommer att nås. Men är det verkligen säkert att de uppsatta målen är så viktiga att nå? Jag började fundera på denna fråga efter ett seminarium på WSP i fredags där deras demograf Maria Pleiborn pekade på osäkerheten i befolkningsprognoserna, som ligger bakom Boverkets uppsatta mål. Och när jag kom hem till datorn kunde jag inte låta bli att själv vrida och vända på siffrorna.
För i grund och botten är det ju befolkningens storlek som bestämmer hur mycket bostäder vi behöver, och naturligtvis vilken bostadsstandard som är rimlig och realistisk. Om vi börjar med denna fråga kan vi studera hur många invånare per bostad vi har haft i landet som helhet under de senaste decennierna.

Invånare per lägenhet i Sverige 1970-2015.
Vi ser av diagrammet ovan att utrymmesstandarden förbättrades stadigt för varje år även efter miljonprogrammets avslutande och ungefär fram till 1990. Boendetätheten sjönk från ca 2,54 år 1970 till 2,05 trettiofem år senare. Inte ens när man i början på 1990-talet i allt väsentligt avskaffade den statliga bostadspolitiken med subventioner och garanterad ränta på de statliga lånen ledde det till mer än en marginell puckel på kurvan. Först efter 2007 har kurvan åter ökat och ligger nu på 2,09. (Den ojämnhet som kurvan visar på slutet hänger framförallt samman med ett ändrat sätt att föra statistik sedan vi fått ett lägenhetsregister.)
Men kan verkligen en ökning av boendetätheten från 2,05 till 2,09 leda till den gigantiska bostadsbrist som vi nu talar om och som innebär att vi måste sätta igång ett nytt miljonprogram? Förra gången vi gjorde detta hade vi en boendetäthet som nästan låg på 3,0. Nej så är det ju knappast. Förklaringen ligger dels i att de bostäder vi har är ojämnt fördelade mellan rika och fattiga, mellan unga och gamla samt mellan växande och krympande regioner i landet. Det är förhållandevis lätt och billigt att få tag på en bostad i glesbygd och perifera småorter medan det är svårt och dyrt i de växande storstäderna, i universitetsorterna och deras omland. Men samtidigt rapporterar en majoritet av landets kommuner att de nu har bostadsbrist. Enligt Boverket har 240 kommuner nu bostadsbrist, vilket är ett nytt rekord.
En förklaring till detta kan vara att efterfrågan har ökat även i kommuner där tillgången är förhållandevis god. I nedanstående diagram redovisas boendetäthetens utveckling i tre av Sveriges arbetsmarknadsregioner som utgör exempel på olika utveckling. Jag tar utgångspunkten i år 1990, eftersom de flesta nog anser att vi hade en generellt god tillgång på bostäder detta år.

Boendetäthet i invånare per lägenhet 1990-2015 i tre arbetsmarknadsregioner.
Den översta kurvan visar Stockholms arbetsmarknadsregion som har fått en ökad boendetäthet sedan 1990. Men i övrigt är det faktiskt bara i de tre storstadsregionerna Stockholm ,Göteborg och Malmö som bostadsbristen har ökat sedan 1990, mätt på detta sätt. Men i Göteborg och Malmö är det relativt marginella ökningar med 1-2 procent. I Stockholm är ökningen i boendetäthet ca 7 procent. Rimligen krävs det fler bostäder i Storstadsregionerna, men framförallt i Stockholmsregionen (inklusive Uppsala).
Mellersta kurvan visar att Gävle har en något minskad boendetäthet jämfört med 1990, dvs ökad bostadstillgång. I inte mindre än 49 regioner har bostadstillgången faktiskt ökat sedan 1990 med upp till 10 procent. Den understa kurvan visar Härjedalen, som ett exempel på en region, där bostadstillgången är relativt god.  Det gäller totalt 21 regioner där bostadstillgången har ökat med mer än 10 procent sedan 1990 jämfört med befolkningens storlek. Så om 240 kommuner i landet ändå kan redovisa bostadsbrist måste det rimligen bero på att bostadsmarknaden inte fungerar, inte på att det finns för få bostäder? De som behöver bostäder kan tydligen inte få dem trots att det rimligen borde finnas bostäder till alla, om de bara fördelades jämnare.
Min slutsats är att bristen i Stockholm-Uppsalaregionen är 80 000 lägenheter just nu. Befolkningen i Stockholmsregionen (arbetsmarknadsregionen) har ökat med närmare 40 000 invånare de senast 10 åren. Om befolkningen ökar i denna takt behöver man alltså bygga ca 20 000 lägenheter per år för att inte bristen ska öka. Vill man avverka bristen på säg 10 år behöver man bygga 28 000 lägenheter per år i Stockholm-Uppsalaregionen de närmaste 10 åren. Landstingets angivna siffra på 20 700 (för Stockholms län) är i vare fall inte för lågt satt.
Jag återkommer om befolkningstillväxten i ett kommande inlägg.

Novembervinter

Efter en dryg vecka har vintern etablerat sig ordentligt här på Kvarnberget. Så här ser utsikten mot Maria kyrka ut just nu och snöfallet fortsätter.

På balkongen i söder samlar sig allt högre snödrivor.

När man kommer ut ur porten är Fredmansgatan alldeles tom på bilar.

Efter en städnatt följt av snöfall kommer man inte längre upp på Kvarnberget med bil.

Och från andra hållet. Ute på gatorna runt omkring ser man knappt några bilar ute.

Också bussarna kör fast, här vid Slussen. Inte ens bussarna klarar längre spårviddshindret som ska stoppa bilar. Vintern är här omkring två månader för tidigt. Det har inte snöat så mycket i Stockholm redan i början på november sedan SMHI startade statistiken 1905.
Dagens andra händelse är förstås att USA har valt Donald Trump till president.

Bromma flygplats 1953

Våren 1953 följde jag och mamma min mormor till Bromma flygplats. Hon skulle resa hem till Helsingfors efter att ha besökt oss i Stockholm. Jag var sex år på det sjunde, och det var första gången jag såg flygplan på riktigt. Jag blev inspirerad och gjorde nedanstående teckningar för att dokumentera händelsen.

Här ser man att det var propellerplan, bagaget lastas på med vagnar, som dras av en flygplatsanställd, flygbränsle fylls på från en tankbil och i nederkanten syns passagerarna som väntar på att få stiga på planet.

Ja, vad ska man säga. Bromma flygplats lär i alla fall finnas kvar till åtminstone 2038, mot alla odds.