I föregående inlägg talade jag allmänt om bostadsbristen. Behovet av att bygga nya bostäder i landet beror främst på tre faktorer, som alla innebär befolkningsförändringar. Vi har både födelseöverskott och invandringsöverskott. Till detta kommer att befolkningen växer i vissa regioner och krymper i andra, vilket dels beror på flyttningar inom landet, men också på den sneda åldersfördelningen.
Födelseöverskottet beror på att det föds fler barn varje år än människor som dör. Hittills har födelse- och dödstalen utvecklats så här sedan 1900 och fram till 2015.
Födda och döda i Sverige årligen 1900-2015, samt trender.
Födelsetalen har varierat en del men huvudtendensen är sjunkande födelsetal, medan dödstalen har ökat med en jämnare utveckling. I början av 1900-talet sjönk födelsetalen kraftigt och nådde en bottennivå i början på 1930-talet. År 1934 skrev Alva och Gunnar Myrdal boken ”Kris i befolkningsfrågan”. De menade att det föddes färre barn av ekonomiska skäl. Därför måste barnfamiljerna stödjas genom reformer som fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag, större och bättre bostäder, förmånliga bostadslån och subventionerade hyror. Trångboddhet och låg bostadsstandard var alltså en delförklaring till det låga barnafödandet, ansåg man. Här ledde alltså lågt barnafödande till ökat bostadsbyggande.
De sociala förhållandena förbättrades under 1930- och 1940-talen och barnbidrag infördes. Bostadsbyggandet ökade bland annat genom att så kallade barnrikehus byggdes för arbetarfamiljer med svag ekonomi och många barn. Barnafödandet ökade också starkt under 1940-talet, för att sedan åter sjunka under 1950-talet. Under miljonprogrammet 1965-1974 ökade barnafödandet åter med en topp kring 1966. Från slutet av 1960-talet skedde en nedgång i barnafödandet samtidigt som fler kvinnor började förvärvsarbeta. På 1960-talet introducerades också p-piller.
Minskningen av födelsetalen ersattes av en uppgång kring 1990. Det var högkonjunktur samtidigt som en ”snabbhetspremie” introducerades i föräldraförsäkringen som medförde att många valde att av ekonomiska skäl få sina barn tätare.
Under 1990-talet sjönk födelsetalen dramatiskt som en följd av en ekonomisk kris med stor arbetslöshet och 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Under 2000-talet har barnafödandet ökat och under 2015 var fruktsamhetstalet 1,85 barn per kvinna.
Så vad ska vi tro om framtiden? Trendlinjerna ser ut att mötas inom de närmaste åren, vilket i så fall skulle innebära att födelseöverskottet borde bytas till ett underskott i framtiden. I så fall skulle vi inte behöva bygga några bostäder enbart av detta skäl. Men det är ett misstag att tänka så, åtminstone om man ska tro SCB. Så här ser kurvorna ut sedan 1960 i landet som helhet med en prognos fram till 2060 enligt SCB.
Födda och döda 1960-2015 samt prognoser till 2060 enligt SCB.
Visst ser det lite underligt ut. Stora variationer under hela 1900-talet men framöver utvecklas allt ungefär precis som det är just nu. SCB tror på ett fruktsamhetstal på 1,9 barn per kvinna framöver, samtidigt som medeltalet sedan 1970-talet bara legat på 1,8. Så här ser fruktsamheten ut historiskt och enligt SCB:s prognoser
Fruktsamhet i antal barn per kvinna 1960-2015 samt prognos till 2060 enligt SCB.
Att vi har en stor bostadsbrist precis som tidigare verkar inte bekymra SCB alls, även om tidigare perioder med bostadsbrist påverkat födelsetalen. Även SCB inser att barnafödandet kommer att variera mer i framtiden än vad som är antaget i prognosen, men redovisar ändå vad som just nu tycks gälla för de närmaste åren. Av detta förstår man att det finns en betydande osäkerhet. Jämför man med andra länder i Europa hade Sverige mycket höga födelsetal med 1,94 barn per kvinna (år 2009) medan genomsnittet i EU var 1,59. Tendensen har varit internationellt att ekonomisk utveckling leder till sjunkande födelsetal. Det generella mönstret i Europa är att medellivslängden ökar samtidigt som födelsetalen minskar vilket leder till en allt mindre befolkning. Ett rikt land som Tyskland har en fruktsamhet om 1,36 per kvinna, trots att sysselsättningsgraden för kvinnor är ca 69 procent, visserligen inte i nivå med Sveriges 76 procent, men inte så mycket lägre. Skulle vi drabbas av nya ekonomiska kriser kan födelsetalen sjunka snabbt. Vi kan alltså knappast vara säkra på att våra höga födelsetal ska bestå.
Den andra delen i ekvationen handlar om dödligheten, som alltså sjunker eftersom vi blir allt äldre. I Sverige är medellivslängden drygt 82 år, omkring 84 år för kvinnor och 81 år för män, men i t ex Italien, Spanien och Japan är den ännu högre. Och livslängden ökar.
Medellivslängd 1960-2015 för kvinnor och män samt prognos till 2060 enligt SCB.
Medellivslängden förändras utan några större hack i kurvan, åtminstone i Sverige. I vissa andra länder påverkas utvecklingen av t ex vissa sjukdomar som AIDS. SCB räknar med att medellivslängden kommer att fortsätta att öka mer eller mindre linjärt de närmaste decennierna. I så fall blir kvinnorna 86 år i snitt runt 2030 och 88 år kring 2050. Männen blir 84 år omkring 2040 och 86 år 2055. År 2060 blir medellivslängden i Sverige oavsett kön alltså nästan 88 år, fyra år äldre än den är idag i Japan, som leder åldersligan enligt WHO. Det är naturligtvis möjligt om inga nya farsoter slår till, men WHO har varnat för epidemier av zikavirus och för allmän antibiotikaresistens. I media varnas regelbundet för fett eller socker som hot mot folkhälsan för att inte tala om partnervåld, diskriminering och extrem värmebölja. Enligt SCB verkar inga sådana hot sannolika och kanske är det sant, men hur säkert är det. Jag tror nog ändå att även dödlighetens utveckling bör omges med vissa reservationer.
Så vad betyder nu dessa faktorer för bostadsbehovet. Enligt min inledande redovisning av de långsiktiga tendenserna skulle vi alltså snart få födelseunderskott, alltså inget behov av nya bostäder av denna anledning. Om SCB:s prognoser ovan realiseras skulle vi få ett födelseöverskott på 18 000 personer per år de närmaste decennierna, vilket skulle innebära ett årligt behov av 9 000 nya lägenheter. Men man kan också göra en egen bedömning baserad på utvecklingen de senaste decennierna, som redovisas nedan.
Födda och döda i Sverige 1970-2015, samt födelseöverskott och trendlinje.
Sett över en längre tidsperiod, 1970-2015, finns det faktiskt ingen tendens till ökning av födelseöverskottet som i snitt har legat kring 13 000 per år. Därför borde det vara ett väl så gott antagande att denna nivå kommer att bestå. Om man bortser från variationer behöver det i så fall i snitt tillkomma ca 6-7 000 bostäder i hela landet för att klara födelseöverskottet. Skillnaden är kanske marginell gentemot SCB:s bedömning. Slutsatsen är rimligen att bostadsbehovet för att klara födelseöverskottet bör ligga någonstans mellan noll och 9 000 lägenheter per år i hela landet.
Kanske är det inte så mycket att bråka om. Boverket menar ju att vi behöver bygga 71 000 lägenheter per år, så vad gör det om vi bara behöver bygga 61 000? Hittills har vi ju inte lyckats färdigställa mer än 35 000 som mest förra året, så vi är ändå långt från att nå målet.
Födelseöverskottet beror på att det föds fler barn varje år än människor som dör. Hittills har födelse- och dödstalen utvecklats så här sedan 1900 och fram till 2015.
Födelsetalen har varierat en del men huvudtendensen är sjunkande födelsetal, medan dödstalen har ökat med en jämnare utveckling. I början av 1900-talet sjönk födelsetalen kraftigt och nådde en bottennivå i början på 1930-talet. År 1934 skrev Alva och Gunnar Myrdal boken ”Kris i befolkningsfrågan”. De menade att det föddes färre barn av ekonomiska skäl. Därför måste barnfamiljerna stödjas genom reformer som fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag, större och bättre bostäder, förmånliga bostadslån och subventionerade hyror. Trångboddhet och låg bostadsstandard var alltså en delförklaring till det låga barnafödandet, ansåg man. Här ledde alltså lågt barnafödande till ökat bostadsbyggande.
De sociala förhållandena förbättrades under 1930- och 1940-talen och barnbidrag infördes. Bostadsbyggandet ökade bland annat genom att så kallade barnrikehus byggdes för arbetarfamiljer med svag ekonomi och många barn. Barnafödandet ökade också starkt under 1940-talet, för att sedan åter sjunka under 1950-talet. Under miljonprogrammet 1965-1974 ökade barnafödandet åter med en topp kring 1966. Från slutet av 1960-talet skedde en nedgång i barnafödandet samtidigt som fler kvinnor började förvärvsarbeta. På 1960-talet introducerades också p-piller.
Minskningen av födelsetalen ersattes av en uppgång kring 1990. Det var högkonjunktur samtidigt som en ”snabbhetspremie” introducerades i föräldraförsäkringen som medförde att många valde att av ekonomiska skäl få sina barn tätare.
Under 1990-talet sjönk födelsetalen dramatiskt som en följd av en ekonomisk kris med stor arbetslöshet och 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Under 2000-talet har barnafödandet ökat och under 2015 var fruktsamhetstalet 1,85 barn per kvinna.
Så vad ska vi tro om framtiden? Trendlinjerna ser ut att mötas inom de närmaste åren, vilket i så fall skulle innebära att födelseöverskottet borde bytas till ett underskott i framtiden. I så fall skulle vi inte behöva bygga några bostäder enbart av detta skäl. Men det är ett misstag att tänka så, åtminstone om man ska tro SCB. Så här ser kurvorna ut sedan 1960 i landet som helhet med en prognos fram till 2060 enligt SCB.
Visst ser det lite underligt ut. Stora variationer under hela 1900-talet men framöver utvecklas allt ungefär precis som det är just nu. SCB tror på ett fruktsamhetstal på 1,9 barn per kvinna framöver, samtidigt som medeltalet sedan 1970-talet bara legat på 1,8. Så här ser fruktsamheten ut historiskt och enligt SCB:s prognoser
Att vi har en stor bostadsbrist precis som tidigare verkar inte bekymra SCB alls, även om tidigare perioder med bostadsbrist påverkat födelsetalen. Även SCB inser att barnafödandet kommer att variera mer i framtiden än vad som är antaget i prognosen, men redovisar ändå vad som just nu tycks gälla för de närmaste åren. Av detta förstår man att det finns en betydande osäkerhet. Jämför man med andra länder i Europa hade Sverige mycket höga födelsetal med 1,94 barn per kvinna (år 2009) medan genomsnittet i EU var 1,59. Tendensen har varit internationellt att ekonomisk utveckling leder till sjunkande födelsetal. Det generella mönstret i Europa är att medellivslängden ökar samtidigt som födelsetalen minskar vilket leder till en allt mindre befolkning. Ett rikt land som Tyskland har en fruktsamhet om 1,36 per kvinna, trots att sysselsättningsgraden för kvinnor är ca 69 procent, visserligen inte i nivå med Sveriges 76 procent, men inte så mycket lägre. Skulle vi drabbas av nya ekonomiska kriser kan födelsetalen sjunka snabbt. Vi kan alltså knappast vara säkra på att våra höga födelsetal ska bestå.
Den andra delen i ekvationen handlar om dödligheten, som alltså sjunker eftersom vi blir allt äldre. I Sverige är medellivslängden drygt 82 år, omkring 84 år för kvinnor och 81 år för män, men i t ex Italien, Spanien och Japan är den ännu högre. Och livslängden ökar.
Medellivslängden förändras utan några större hack i kurvan, åtminstone i Sverige. I vissa andra länder påverkas utvecklingen av t ex vissa sjukdomar som AIDS. SCB räknar med att medellivslängden kommer att fortsätta att öka mer eller mindre linjärt de närmaste decennierna. I så fall blir kvinnorna 86 år i snitt runt 2030 och 88 år kring 2050. Männen blir 84 år omkring 2040 och 86 år 2055. År 2060 blir medellivslängden i Sverige oavsett kön alltså nästan 88 år, fyra år äldre än den är idag i Japan, som leder åldersligan enligt WHO. Det är naturligtvis möjligt om inga nya farsoter slår till, men WHO har varnat för epidemier av zikavirus och för allmän antibiotikaresistens. I media varnas regelbundet för fett eller socker som hot mot folkhälsan för att inte tala om partnervåld, diskriminering och extrem värmebölja. Enligt SCB verkar inga sådana hot sannolika och kanske är det sant, men hur säkert är det. Jag tror nog ändå att även dödlighetens utveckling bör omges med vissa reservationer.
Så vad betyder nu dessa faktorer för bostadsbehovet. Enligt min inledande redovisning av de långsiktiga tendenserna skulle vi alltså snart få födelseunderskott, alltså inget behov av nya bostäder av denna anledning. Om SCB:s prognoser ovan realiseras skulle vi få ett födelseöverskott på 18 000 personer per år de närmaste decennierna, vilket skulle innebära ett årligt behov av 9 000 nya lägenheter. Men man kan också göra en egen bedömning baserad på utvecklingen de senaste decennierna, som redovisas nedan.
Sett över en längre tidsperiod, 1970-2015, finns det faktiskt ingen tendens till ökning av födelseöverskottet som i snitt har legat kring 13 000 per år. Därför borde det vara ett väl så gott antagande att denna nivå kommer att bestå. Om man bortser från variationer behöver det i så fall i snitt tillkomma ca 6-7 000 bostäder i hela landet för att klara födelseöverskottet. Skillnaden är kanske marginell gentemot SCB:s bedömning. Slutsatsen är rimligen att bostadsbehovet för att klara födelseöverskottet bör ligga någonstans mellan noll och 9 000 lägenheter per år i hela landet.
Kanske är det inte så mycket att bråka om. Boverket menar ju att vi behöver bygga 71 000 lägenheter per år, så vad gör det om vi bara behöver bygga 61 000? Hittills har vi ju inte lyckats färdigställa mer än 35 000 som mest förra året, så vi är ändå långt från att nå målet.
Jag återkommer om andra faktorer av betydelse för bostadsbehovet.
Vettiga demografiska prognoser använder sig av underliggande åldersspecifika trender. De mönster du tittar på i antalet födda och antalet döda bestäms i huvudsak av åldersstrukturen i befolkningen (som i huvudsak kommer från svårförklarliga fluktuationer i fruktsamhet). Det finns ingen anledning att prognostisera antal absoluta dödsfall eller nya barn för en långsiktig prognos, utan du bör använda dig av dödstal och fruktsamhetstal (om du inte vill tjäna pengar på BVC eller begravningar).
SvaraRaderaDet går också inte alls att se något mönster mellan ökat välstånd och färre barn de senaste decennierna i västvärlden, om något precis tvärtom.
Viktigt i att SCB prognostiserar så låga migrationsöverskott är att de räknar med mycket hög utvandring, det förstår jag inte riktigt varför det gör. Utvandringen baseras vara mycket högre än från tidigare observerad återinvandring från utlandsfödda, samt migration bland svenskfödda. Invandringen är ju naturligtvis mycket svår att bedöma, men sannolikt klart viktigast för bostadsbristen.