Hur mycket bostäder behöver vi egentligen bygga för att klara den bristsituation som vi har levt med under det senaste decenniet och mer? Enligt Boverkets reviderade byggbehovsprognos behöver vi bygga 710 000 lägenheter i hela landet fram till 2025. Så här ser behovet ut fördelat på perioder.
Boverkets angivna behov av nya bostäder (2016).
Landstingets reviderade prognos innebär enligt DN häromdagen en höjning från knappt 16 000 till nästan 21 000 lägenheter per år fram till 2030. Det innebär en fördubbling jämfört med bostadsbyggnadstakten 2010-2015 och lika mycket som under miljonprogrammet 1965-1975. En skillnad är att det då handlade om 10 år medan det nu handlar om 14 år. En annan skillnad är att bostadsbyggandet under miljonprogrammet var subventionerat genom ett system med förmånliga statliga lån, medan det nu förutsätts ske på i huvudsak marknadsmässiga villkor. Under miljonprogrammet byggdes en femtedel av de nya bostäderna i Stockholmsregionen. Nu förutsätts att nästan en tredjedel ska byggas i Stockholm.
Vem som helst förstår att de uppsatta målen inte kommer att nås. Men är det verkligen säkert att de uppsatta målen är så viktiga att nå? Jag började fundera på denna fråga efter ett seminarium på WSP i fredags där deras demograf Maria Pleiborn pekade på osäkerheten i befolkningsprognoserna, som ligger bakom Boverkets uppsatta mål. Och när jag kom hem till datorn kunde jag inte låta bli att själv vrida och vända på siffrorna.
För i grund och botten är det ju befolkningens storlek som bestämmer hur mycket bostäder vi behöver, och naturligtvis vilken bostadsstandard som är rimlig och realistisk. Om vi börjar med denna fråga kan vi studera hur många invånare per bostad vi har haft i landet som helhet under de senaste decennierna.
Invånare per lägenhet i Sverige 1970-2015.
Vi ser av diagrammet ovan att utrymmesstandarden förbättrades stadigt för varje år även efter miljonprogrammets avslutande och ungefär fram till 1990. Boendetätheten sjönk från ca 2,54 år 1970 till 2,05 trettiofem år senare. Inte ens när man i början på 1990-talet i allt väsentligt avskaffade den statliga bostadspolitiken med subventioner och garanterad ränta på de statliga lånen ledde det till mer än en marginell puckel på kurvan. Först efter 2007 har kurvan åter ökat och ligger nu på 2,09. (Den ojämnhet som kurvan visar på slutet hänger framförallt samman med ett ändrat sätt att föra statistik sedan vi fått ett lägenhetsregister.)
Men kan verkligen en ökning av boendetätheten från 2,05 till 2,09 leda till den gigantiska bostadsbrist som vi nu talar om och som innebär att vi måste sätta igång ett nytt miljonprogram? Förra gången vi gjorde detta hade vi en boendetäthet som nästan låg på 3,0. Nej så är det ju knappast. Förklaringen ligger dels i att de bostäder vi har är ojämnt fördelade mellan rika och fattiga, mellan unga och gamla samt mellan växande och krympande regioner i landet. Det är förhållandevis lätt och billigt att få tag på en bostad i glesbygd och perifera småorter medan det är svårt och dyrt i de växande storstäderna, i universitetsorterna och deras omland. Men samtidigt rapporterar en majoritet av landets kommuner att de nu har bostadsbrist. Enligt Boverket har 240 kommuner nu bostadsbrist, vilket är ett nytt rekord.
En förklaring till detta kan vara att efterfrågan har ökat även i kommuner där tillgången är förhållandevis god. I nedanstående diagram redovisas boendetäthetens utveckling i tre av Sveriges arbetsmarknadsregioner som utgör exempel på olika utveckling. Jag tar utgångspunkten i år 1990, eftersom de flesta nog anser att vi hade en generellt god tillgång på bostäder detta år.
Boendetäthet i invånare per lägenhet 1990-2015 i tre arbetsmarknadsregioner.
Den översta kurvan visar Stockholms arbetsmarknadsregion som har fått en ökad boendetäthet sedan 1990. Men i övrigt är det faktiskt bara i de tre storstadsregionerna Stockholm ,Göteborg och Malmö som bostadsbristen har ökat sedan 1990, mätt på detta sätt. Men i Göteborg och Malmö är det relativt marginella ökningar med 1-2 procent. I Stockholm är ökningen i boendetäthet ca 7 procent. Rimligen krävs det fler bostäder i Storstadsregionerna, men framförallt i Stockholmsregionen (inklusive Uppsala).
Mellersta kurvan visar att Gävle har en något minskad boendetäthet jämfört med 1990, dvs ökad bostadstillgång. I inte mindre än 49 regioner har bostadstillgången faktiskt ökat sedan 1990 med upp till 10 procent. Den understa kurvan visar Härjedalen, som ett exempel på en region, där bostadstillgången är relativt god. Det gäller totalt 21 regioner där bostadstillgången har ökat med mer än 10 procent sedan 1990 jämfört med befolkningens storlek. Så om 240 kommuner i landet ändå kan redovisa bostadsbrist måste det rimligen bero på att bostadsmarknaden inte fungerar, inte på att det finns för få bostäder? De som behöver bostäder kan tydligen inte få dem trots att det rimligen borde finnas bostäder till alla, om de bara fördelades jämnare.
Min slutsats är att bristen i Stockholm-Uppsalaregionen är 80 000 lägenheter just nu. Befolkningen i Stockholmsregionen (arbetsmarknadsregionen) har ökat med närmare 40 000 invånare de senast 10 åren. Om befolkningen ökar i denna takt behöver man alltså bygga ca 20 000 lägenheter per år för att inte bristen ska öka. Vill man avverka bristen på säg 10 år behöver man bygga 28 000 lägenheter per år i Stockholm-Uppsalaregionen de närmaste 10 åren. Landstingets angivna siffra på 20 700 (för Stockholms län) är i vare fall inte för lågt satt.
Jag återkommer om befolkningstillväxten i ett kommande inlägg.
Landstingets reviderade prognos innebär enligt DN häromdagen en höjning från knappt 16 000 till nästan 21 000 lägenheter per år fram till 2030. Det innebär en fördubbling jämfört med bostadsbyggnadstakten 2010-2015 och lika mycket som under miljonprogrammet 1965-1975. En skillnad är att det då handlade om 10 år medan det nu handlar om 14 år. En annan skillnad är att bostadsbyggandet under miljonprogrammet var subventionerat genom ett system med förmånliga statliga lån, medan det nu förutsätts ske på i huvudsak marknadsmässiga villkor. Under miljonprogrammet byggdes en femtedel av de nya bostäderna i Stockholmsregionen. Nu förutsätts att nästan en tredjedel ska byggas i Stockholm.
Vem som helst förstår att de uppsatta målen inte kommer att nås. Men är det verkligen säkert att de uppsatta målen är så viktiga att nå? Jag började fundera på denna fråga efter ett seminarium på WSP i fredags där deras demograf Maria Pleiborn pekade på osäkerheten i befolkningsprognoserna, som ligger bakom Boverkets uppsatta mål. Och när jag kom hem till datorn kunde jag inte låta bli att själv vrida och vända på siffrorna.
För i grund och botten är det ju befolkningens storlek som bestämmer hur mycket bostäder vi behöver, och naturligtvis vilken bostadsstandard som är rimlig och realistisk. Om vi börjar med denna fråga kan vi studera hur många invånare per bostad vi har haft i landet som helhet under de senaste decennierna.
Vi ser av diagrammet ovan att utrymmesstandarden förbättrades stadigt för varje år även efter miljonprogrammets avslutande och ungefär fram till 1990. Boendetätheten sjönk från ca 2,54 år 1970 till 2,05 trettiofem år senare. Inte ens när man i början på 1990-talet i allt väsentligt avskaffade den statliga bostadspolitiken med subventioner och garanterad ränta på de statliga lånen ledde det till mer än en marginell puckel på kurvan. Först efter 2007 har kurvan åter ökat och ligger nu på 2,09. (Den ojämnhet som kurvan visar på slutet hänger framförallt samman med ett ändrat sätt att föra statistik sedan vi fått ett lägenhetsregister.)
Men kan verkligen en ökning av boendetätheten från 2,05 till 2,09 leda till den gigantiska bostadsbrist som vi nu talar om och som innebär att vi måste sätta igång ett nytt miljonprogram? Förra gången vi gjorde detta hade vi en boendetäthet som nästan låg på 3,0. Nej så är det ju knappast. Förklaringen ligger dels i att de bostäder vi har är ojämnt fördelade mellan rika och fattiga, mellan unga och gamla samt mellan växande och krympande regioner i landet. Det är förhållandevis lätt och billigt att få tag på en bostad i glesbygd och perifera småorter medan det är svårt och dyrt i de växande storstäderna, i universitetsorterna och deras omland. Men samtidigt rapporterar en majoritet av landets kommuner att de nu har bostadsbrist. Enligt Boverket har 240 kommuner nu bostadsbrist, vilket är ett nytt rekord.
En förklaring till detta kan vara att efterfrågan har ökat även i kommuner där tillgången är förhållandevis god. I nedanstående diagram redovisas boendetäthetens utveckling i tre av Sveriges arbetsmarknadsregioner som utgör exempel på olika utveckling. Jag tar utgångspunkten i år 1990, eftersom de flesta nog anser att vi hade en generellt god tillgång på bostäder detta år.
Den översta kurvan visar Stockholms arbetsmarknadsregion som har fått en ökad boendetäthet sedan 1990. Men i övrigt är det faktiskt bara i de tre storstadsregionerna Stockholm ,Göteborg och Malmö som bostadsbristen har ökat sedan 1990, mätt på detta sätt. Men i Göteborg och Malmö är det relativt marginella ökningar med 1-2 procent. I Stockholm är ökningen i boendetäthet ca 7 procent. Rimligen krävs det fler bostäder i Storstadsregionerna, men framförallt i Stockholmsregionen (inklusive Uppsala).
Mellersta kurvan visar att Gävle har en något minskad boendetäthet jämfört med 1990, dvs ökad bostadstillgång. I inte mindre än 49 regioner har bostadstillgången faktiskt ökat sedan 1990 med upp till 10 procent. Den understa kurvan visar Härjedalen, som ett exempel på en region, där bostadstillgången är relativt god. Det gäller totalt 21 regioner där bostadstillgången har ökat med mer än 10 procent sedan 1990 jämfört med befolkningens storlek. Så om 240 kommuner i landet ändå kan redovisa bostadsbrist måste det rimligen bero på att bostadsmarknaden inte fungerar, inte på att det finns för få bostäder? De som behöver bostäder kan tydligen inte få dem trots att det rimligen borde finnas bostäder till alla, om de bara fördelades jämnare.
Min slutsats är att bristen i Stockholm-Uppsalaregionen är 80 000 lägenheter just nu. Befolkningen i Stockholmsregionen (arbetsmarknadsregionen) har ökat med närmare 40 000 invånare de senast 10 åren. Om befolkningen ökar i denna takt behöver man alltså bygga ca 20 000 lägenheter per år för att inte bristen ska öka. Vill man avverka bristen på säg 10 år behöver man bygga 28 000 lägenheter per år i Stockholm-Uppsalaregionen de närmaste 10 åren. Landstingets angivna siffra på 20 700 (för Stockholms län) är i vare fall inte för lågt satt.
Jag återkommer om befolkningstillväxten i ett kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar