I mars presenterade indelningskommittén det senaste förslaget till ny regionindelning med bara sex regioner i stället för dagens 21 län. Det tog drygt åtta månader innan även detta förslag blev historia. Sedan alla partier har dragit sig ur förhandlingarna med regeringen kommer inte heller detta förslag att genomföras. Bokhyllan med resultatlösa regionutredningar blir allt större.
Jag ser det trots allt som ett framsteg, eftersom förslaget var uselt. Genom att låta kravet på att regionerna skulle bli så lika i storlek som möjligt befolkningsmässigt, struntade man i alla andra krav genom att stycka funktionella regioner och låta de geografiska avstånden inom flera av regionerna bli extremt stora. Kanske skulle Sverige klara även sju, åtta eller nio regioner som uppfyller funktionella krav för sjukvården, kollektivtrafiken och invånarnas dagliga liv.
Eller kanske elva regioner. För fyra år sedan lade den statliga utredaren Mats Sjöstrand nämligen fram ett hafsigt förslag med ett reducerat antal länsstyrelser från nuvarande 21 till endast 11. Däremot skulle inte länsindelningen inte ändras, vilket innebär att en länsstyrelse skulle kunna ansvara för mer än ett län. Naturligtvis kom det inte att genomföras. Indelningen skiljde sig för övrigt från det senaste förslaget genom att sammanföra Värmland med Örebro län. Men man diskuterade även olika alternativ med sju regioner.
Den grundligaste utredningen om den svenska regionala indelningen och ansvarsfördelningen gjordes redan för tio år sedan av Ansvarskommittén under ledning av landshövdingen Mats Svegfors. Utredningen föreslog 2007 olika alternativ för hur Sverige skulle kunna indelas i mellan sex och nio regioner. Alternativet med sex regioner var klart bättre än Indelningskommitténs nu förkastade.
Ansvarskommitténs alternativ med sex regioner.
Ansvarskommittén föregicks av den parlamentariska Regionkommitténs betänkanden 1998-2000. Förslaget var i sin tur baserat på Regionberedningens slutbetänkande 1995. Regionberedningens arbete ledde till bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne i slutet på 1990-talet.
Ansvarskommitténs förslag var radikalt men också väl motiverade. Kommittén tillsattes av den socialdemokratiska regeringen och slutrapporterade sitt arbete till alliansregeringen, som naturligtvis inte kände sig bundna att följa förslagen och inte heller gjorde det. Indelningskommitténs ordförande Barbro Holmberg (S) fick sitt uppdrag förra året av den rödgröna regeringen, och allianspartierna känner sig naturligtvis inte heller bundna att följa förslaget.
Den regionala röran har pågått tillräckligt länge nu. Det finns knappast några sakliga skäl för att en historisk indelning, som i många fall varit oförändrad sedan 1600-talet, inte skulle reformeras på 2000-talet. Men frågan har nu utretts mer eller mindre kontinuerligt under ett kvarts sekel, där partipolitiska särintressen satt krokben för alla konstruktiva förslag. Det är uppenbart att det krävs blocköverskridande överenskommelser om vi ska kunna få en fungerande regionindelning för framtiden. Ska vi behöva vänta ytterligare ett kvarts sekel?
Jag ser det trots allt som ett framsteg, eftersom förslaget var uselt. Genom att låta kravet på att regionerna skulle bli så lika i storlek som möjligt befolkningsmässigt, struntade man i alla andra krav genom att stycka funktionella regioner och låta de geografiska avstånden inom flera av regionerna bli extremt stora. Kanske skulle Sverige klara även sju, åtta eller nio regioner som uppfyller funktionella krav för sjukvården, kollektivtrafiken och invånarnas dagliga liv.
Eller kanske elva regioner. För fyra år sedan lade den statliga utredaren Mats Sjöstrand nämligen fram ett hafsigt förslag med ett reducerat antal länsstyrelser från nuvarande 21 till endast 11. Däremot skulle inte länsindelningen inte ändras, vilket innebär att en länsstyrelse skulle kunna ansvara för mer än ett län. Naturligtvis kom det inte att genomföras. Indelningen skiljde sig för övrigt från det senaste förslaget genom att sammanföra Värmland med Örebro län. Men man diskuterade även olika alternativ med sju regioner.
Den grundligaste utredningen om den svenska regionala indelningen och ansvarsfördelningen gjordes redan för tio år sedan av Ansvarskommittén under ledning av landshövdingen Mats Svegfors. Utredningen föreslog 2007 olika alternativ för hur Sverige skulle kunna indelas i mellan sex och nio regioner. Alternativet med sex regioner var klart bättre än Indelningskommitténs nu förkastade.
Ansvarskommittén föregicks av den parlamentariska Regionkommitténs betänkanden 1998-2000. Förslaget var i sin tur baserat på Regionberedningens slutbetänkande 1995. Regionberedningens arbete ledde till bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne i slutet på 1990-talet.
Ansvarskommitténs förslag var radikalt men också väl motiverade. Kommittén tillsattes av den socialdemokratiska regeringen och slutrapporterade sitt arbete till alliansregeringen, som naturligtvis inte kände sig bundna att följa förslagen och inte heller gjorde det. Indelningskommitténs ordförande Barbro Holmberg (S) fick sitt uppdrag förra året av den rödgröna regeringen, och allianspartierna känner sig naturligtvis inte heller bundna att följa förslaget.
Den regionala röran har pågått tillräckligt länge nu. Det finns knappast några sakliga skäl för att en historisk indelning, som i många fall varit oförändrad sedan 1600-talet, inte skulle reformeras på 2000-talet. Men frågan har nu utretts mer eller mindre kontinuerligt under ett kvarts sekel, där partipolitiska särintressen satt krokben för alla konstruktiva förslag. Det är uppenbart att det krävs blocköverskridande överenskommelser om vi ska kunna få en fungerande regionindelning för framtiden. Ska vi behöva vänta ytterligare ett kvarts sekel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar