I föregående inlägg resonerade jag om födelseöverskottets betydelse för bostadsbyggandet. Den andra huvudorsaken till behovet av fler bostäder gäller alltså invandringen. Medan födelseöverskottet är förhållandevis enkelt att beräkna och prognostisera är invandringen desto mer svårförutsägbar. Så här har in- och utvandring sett ut hittills sedan 1900.
Invandring och utvandring i Sverige 1900-2015.
Sverige var ett utvandringsland under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Under 1930-talet låg både in- och utvandring på extremt låga nivåer. Efter andra världskriget ändrades bilden med arbetskraftsinvandring från Finland, Grekland, Italien, Jugoslavien och Turkiet. Utvandringen ökade också, men under större delen av perioden 1950-1970 låg nettoinvandringen på en måttlig och stabil nivå omkring 10-20 000 per år. Men därefter har det gått upp och ner.
Invandringen nådde en toppnivå på 45-50 000 under åren 1969-1970. På en redan hög arbetskraftsinvandring från Finland och Jugoslavien kom flyktingar från Tjeckoslovakien efter Pragvåren 1968 och militärkuppen i Grekland 1967.
I början av 1990-talet resulterade krisen på Balkan i en stor ström av flyktingar som drev upp nettoinvandringen till nya toppar på ca 50 000 år 1994. Slutet av kurvan stiger brant vilket avspeglar de senaste årens flyktingkris från Syrien och andra oroshärdar. Åren närmast efter en stor invandringsvåg brukar även utvandringen öka vilket syns på kurvan ovan kring 1970 och i någon mån kring 2000, vilket påverkar nettoinvandringen.
Så här ser nettoinvandringen ut sedan 1990.
Nettoinvandring till Sverige samt linjär trend 1970-2015.
Den ökade utvandringen efter 1970 resulterade i nettoutvandring åren 1972-1973. Detta bidrog till att det blev överskott på bostäder t ex i Stockholmsregionen under slutet av miljonprogrammet vilket varade under hela slutet av 1970-talet. I Stockholmsregionen fanns som mest ca 10 000 lägenheter lediga till uthyrning. I mitten på 1970-talet ökade invandringen åter till en nivå om 10-20 000 per år. Vi har dock haft dalar med nästan ingen nettoinvandring alls 1983-1985 samt 1996-1997.
Från 1998 har dock nettoinvandringen relativt stadigt ökat. Under de senaste 10 åren har nettoinvandringen varit större än någonsin tidigare och närmat sig 80 000 under 2015.
Om nettoinvandringen förblir på nivån 80 000 per år skulle det betyda ett bostadsbehov av omkring 40 000 nya lägenheter per år. Men nettoinvandringen har visat ett snitt på ca 27 000 per år, sett över perioden sedan 1970, vilket skulle innebära 13-14 000 lägenheter per år och den trendmässiga ökningen upp emot 50 000 nya invånare per år, vilket skulle betyda ett behov av 25 000 lägenheter per år. Här blir osäkerheten av allt att döma ganska stor.
Man kanske bör påpeka att invandringen består av flera olika typer. Flyktinginvandringen räknas på personer som fått uppehållstillstånd i landet, inte på antalet asylsökande. När Migrationsverket redovisar 160 000 asylsökande under 2015 innebär inte detta att de räknas som invandrade. Det sker först sedan uppehållstillstånd beviljats. En annan viktig komponent i invandringen är anhöriginvandringen, anhöriga till dem som tidigare fått uppehållstillstånd. En annan är arbetskraftsinvandringen Vi har även fri rörlighet inom EES-området, dvs EU, Norge, Schweiz och Island. Så här förhåller sig invandringen totalt till antalet asylsökande, anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen.
Asylsökande, beviljad asyl, anhöriginvandring, arbetskraftsinvandring samt total invandring och linjär trend (1990-2015).
Flykting- och anhöriginvandringen har utgjort mer än hälften av invandringen under perioden. Omkring hälften av de asylsökande brukar beviljas asyl medan anhöriginvandringen har varit betydligt större. Arbetskraftsinvandringen har varit relativt måttlig.
Efter flyktingkrisen 2015, som innebar en topp i antalet asylsökande på 160 000, infördes gränskontroller för att minska antalet asylsökande. Senare infördes nya regler anpassade till miniminivån i EU, för att minska antalet personer som söker och beviljas uppehållstillstånd. Även möjligheterna till anhöriginvandring begränsades. Det går därför inte att dra slutsatser för den framtida invandringen baserade på tidigare trender. Sannolikt kommer flykting- och anhöriginvandringen att minska kraftigt, men från en hög nivå.
Boverkets beräkning av det framtida bostadsbehovet bygger på SCB:s beräkning av den framtida befolkningen. Men SCB:s prognoser har ändrats dramatiskt under de senaste åren. Så här ser dessa prognoser ut.
Faktisk nettoinvandring 1970-2015 samt SCB:s prognoser (2007, 2010, 2013, 2014, 2015 och 2016) för framtida invandring till 2050.
I diagrammet ovan redovisas prognoser från 2007 och fram till 2016. För varje år har befolkningsökningen skruvats upp av SCB för de närmaste åren, för att efter några år anpassa sig till en långsiktig nivå kring ca 20 000 per år. Snittet för nettoinvandringen sedan andra världskrigets slut ligger på ungefär den nivån. Men 2007 antog SCB att denna långsiktiga nivå skulle inträda 2010, medan man nu anser att den inträder först framemot 2050.
Men om den nya flyktingpolitiken skulle medföra att den långsiktiga nivån inträder redan 2020 blir skillnaden avsevärd. Bara under perioden fram till 2025 blir skillnaden omkring 560 000 personer vilket skulle betyda ett bostadsbehov av bara ca 15 000 lägenheter per år i stället för ca 45 000 lägenheter per år. Räknat på Boverkets siffror skulle vi bara behöva bygga 41 000 lägenheter per år i stället för 71 000 per år. Med hänsyn till att vi förra året färdigställde 35 000 lägenheter ser det plötsligt ut som ett fullt realistiskt mål att uppnå. Det verkar säkrast att ta SCB:s prognoser och även Boverkets angivna behov med en rejäl nypa salt.
Sverige var ett utvandringsland under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Under 1930-talet låg både in- och utvandring på extremt låga nivåer. Efter andra världskriget ändrades bilden med arbetskraftsinvandring från Finland, Grekland, Italien, Jugoslavien och Turkiet. Utvandringen ökade också, men under större delen av perioden 1950-1970 låg nettoinvandringen på en måttlig och stabil nivå omkring 10-20 000 per år. Men därefter har det gått upp och ner.
Invandringen nådde en toppnivå på 45-50 000 under åren 1969-1970. På en redan hög arbetskraftsinvandring från Finland och Jugoslavien kom flyktingar från Tjeckoslovakien efter Pragvåren 1968 och militärkuppen i Grekland 1967.
I början av 1990-talet resulterade krisen på Balkan i en stor ström av flyktingar som drev upp nettoinvandringen till nya toppar på ca 50 000 år 1994. Slutet av kurvan stiger brant vilket avspeglar de senaste årens flyktingkris från Syrien och andra oroshärdar. Åren närmast efter en stor invandringsvåg brukar även utvandringen öka vilket syns på kurvan ovan kring 1970 och i någon mån kring 2000, vilket påverkar nettoinvandringen.
Så här ser nettoinvandringen ut sedan 1990.
Den ökade utvandringen efter 1970 resulterade i nettoutvandring åren 1972-1973. Detta bidrog till att det blev överskott på bostäder t ex i Stockholmsregionen under slutet av miljonprogrammet vilket varade under hela slutet av 1970-talet. I Stockholmsregionen fanns som mest ca 10 000 lägenheter lediga till uthyrning. I mitten på 1970-talet ökade invandringen åter till en nivå om 10-20 000 per år. Vi har dock haft dalar med nästan ingen nettoinvandring alls 1983-1985 samt 1996-1997.
Från 1998 har dock nettoinvandringen relativt stadigt ökat. Under de senaste 10 åren har nettoinvandringen varit större än någonsin tidigare och närmat sig 80 000 under 2015.
Om nettoinvandringen förblir på nivån 80 000 per år skulle det betyda ett bostadsbehov av omkring 40 000 nya lägenheter per år. Men nettoinvandringen har visat ett snitt på ca 27 000 per år, sett över perioden sedan 1970, vilket skulle innebära 13-14 000 lägenheter per år och den trendmässiga ökningen upp emot 50 000 nya invånare per år, vilket skulle betyda ett behov av 25 000 lägenheter per år. Här blir osäkerheten av allt att döma ganska stor.
Man kanske bör påpeka att invandringen består av flera olika typer. Flyktinginvandringen räknas på personer som fått uppehållstillstånd i landet, inte på antalet asylsökande. När Migrationsverket redovisar 160 000 asylsökande under 2015 innebär inte detta att de räknas som invandrade. Det sker först sedan uppehållstillstånd beviljats. En annan viktig komponent i invandringen är anhöriginvandringen, anhöriga till dem som tidigare fått uppehållstillstånd. En annan är arbetskraftsinvandringen Vi har även fri rörlighet inom EES-området, dvs EU, Norge, Schweiz och Island. Så här förhåller sig invandringen totalt till antalet asylsökande, anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen.
Flykting- och anhöriginvandringen har utgjort mer än hälften av invandringen under perioden. Omkring hälften av de asylsökande brukar beviljas asyl medan anhöriginvandringen har varit betydligt större. Arbetskraftsinvandringen har varit relativt måttlig.
Efter flyktingkrisen 2015, som innebar en topp i antalet asylsökande på 160 000, infördes gränskontroller för att minska antalet asylsökande. Senare infördes nya regler anpassade till miniminivån i EU, för att minska antalet personer som söker och beviljas uppehållstillstånd. Även möjligheterna till anhöriginvandring begränsades. Det går därför inte att dra slutsatser för den framtida invandringen baserade på tidigare trender. Sannolikt kommer flykting- och anhöriginvandringen att minska kraftigt, men från en hög nivå.
Boverkets beräkning av det framtida bostadsbehovet bygger på SCB:s beräkning av den framtida befolkningen. Men SCB:s prognoser har ändrats dramatiskt under de senaste åren. Så här ser dessa prognoser ut.
I diagrammet ovan redovisas prognoser från 2007 och fram till 2016. För varje år har befolkningsökningen skruvats upp av SCB för de närmaste åren, för att efter några år anpassa sig till en långsiktig nivå kring ca 20 000 per år. Snittet för nettoinvandringen sedan andra världskrigets slut ligger på ungefär den nivån. Men 2007 antog SCB att denna långsiktiga nivå skulle inträda 2010, medan man nu anser att den inträder först framemot 2050.
Men om den nya flyktingpolitiken skulle medföra att den långsiktiga nivån inträder redan 2020 blir skillnaden avsevärd. Bara under perioden fram till 2025 blir skillnaden omkring 560 000 personer vilket skulle betyda ett bostadsbehov av bara ca 15 000 lägenheter per år i stället för ca 45 000 lägenheter per år. Räknat på Boverkets siffror skulle vi bara behöva bygga 41 000 lägenheter per år i stället för 71 000 per år. Med hänsyn till att vi förra året färdigställde 35 000 lägenheter ser det plötsligt ut som ett fullt realistiskt mål att uppnå. Det verkar säkrast att ta SCB:s prognoser och även Boverkets angivna behov med en rejäl nypa salt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar