I föregående inlägg visade jag hur koncentrerad bostadsbristen är till de tre storstadsregionerna. I de tre storstadsregionerna har vi däremot en verklig bostadsbrist, som beror på att vi byggt för få bostäder där, trots att befolkningen har ökat kraftigt. Befolkningsökningen där under de senaste 15 åren innebär omräknat till bostadsbehov ett behov av nya bostäder motsvarande ca 13 000 i Stockholmsregionen, 6 000 i Skåne och 5 000 i Västra Götaland, tillsammans ca 24 000 lägenheter per år. Om alla bostäder som byggts i Sverige under perioden hade byggts i de tre storstadsregionerna skulle ekvationen gå ihop, men eftersom bara 60 % av detta i verkligheten byggdes där skapades ett underskott på bortåt 150 000 lägenheter, enbart i storstadsregionerna.
Men i större delen av Sverige, där befolkningen i stället minskar, uppger kommunerna ändå att det råder bostadsbrist i Boverkets bostadsmarknadsenkät. Men om bostadstillgången är 10 eller 20 procent bättre än den var för femton år sedan borde det vara svårt att tala om bostadsbrist. Eller om bostadsefterfrågan är så svag att en nybyggd bostadsrätt eller villa omedelbart förlorar hälften eller tre fjärdedelar av sitt värde när den bjuds ut på marknaden blir det likaledes svårt att tala om bostadsbrist. Så hur kan det komma sig att fem sjättedelar av landets kommuner ändå menar sig ha detta?
Svaret kan man få om man granskar siffrorna på hur befolkningen förändras i landets olika delar. Vi börjar med de tre avfolkningskommuner som jag nämnde i föregående inlägg, som alla menar att de har bostadsbrist. Så här ser befolkningsförändringarna ut där.
Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i tre avfolkningskommuner med bostadsbrist.
De tre kommunerna Härjedalen, Storuman och Vilhelmina har både negativt födelsenetto och inrikes flyttningsnetto. Det betyder att det dör fler än som föds och att det flyttar ut fler till övriga Sverige än det flyttar in därifrån. Däremot är utrikes flyttningsnettot positivt, men inte så att det räcker att väga upp de övriga komponenterna. Men invandringen tycks med andra ord vara enda anledningen till att det är bostadsbrist i dessa kommuner.
Tittar man på några medelstora kommuner blir bilden annorlunda.
Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i några medelstora kommuner med bostadsbrist.
I sex medelstora kommuner är alla tre komponenterna positiva. Födelseöverskottet svarar för en tredjedel, inrikes flyttningsnettot för en femtedel och invandringen för knappt hälften av befolkningsökningen. I de största regionerna blir bilden denna.
Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i de tre storstadsregionerna med bostadsbrist.
De tre storstadsregionerna skiljer sig något från varandra. I Stockholmsregionen svarar födelseöverskottet för en nästan lika stor andel av befolkningsökningen som invandringen, medan invandringen dominerar helt i såväl Skåne som Västra Götaland. I alla tre regionerna är det inrikes flyttningsnettot obetydligt i jämförelse med de andra komponenterna.
Men hur kan det komma sig att Stockholmsregionen har så stort födelseöverskott? Förklaringen finns i flyttningsströmmarnas åldersfördelning. Så här ser åldersfördelningen ut för den inrikes flyttningen till och från Stockholmsregionen.
Åldersfördelning för inrikes in- och utflyttning till och från Stockholmsregionen 2015.
Vi kan konstatera att det finns ett stort inrikes inflyttningsöverskott i åldrarna mellan 20 och 30 år, men utflyttningsöverskott i nästan alla andra åldersgrupper. Så här ser in- och utvandringen ut åldersmässigt.
Åldersfördelning för in- och utvandring till och från Stockholmsregionen 2015.
Även invandringen domineras av yngre, men inte lika extremt som den inrikes flyttningen. Men tillsammans bidrar dessa flöden till en ung befolkning i Stockholmsregionen och andra storstadsregioner vilket i sin tur leder till ett betydande födelseöverskott. I de tre avfolkningskommuner som jag har nämnt tidigare ser motsvarande diagram ut så här.
Åldersfördelning för inrikes in- och utflyttning till och från Härjedalen, Storuman och Vilhelmina 1997-2015.
För att få lite större tal har jag lagt ihop de tre kommunerna för perioden 1997-2015. Resultatet blir en lika åldersspecifik inrikes flyttning som ovan, men nu handlar det om utflyttning. Det gäller i stort sett åldrarna 19-30 år med betydande utflyttning, medan in- och utflyttning balanserar varandra i andra åldersgrupper. Det leder till minskning av barnafödande åldrar och därmed förstärkt befolkningsminskning. I jämförelse med den inrikes flyttningen är in- och utvandring av marginell betydelse för avfolkningskommunerna.
Åldersfördelning för in- och utvandring till och från Härjedalen, Storuman och Vilhelmina 1997-2015.
Det är Stockholmsregionen som sticker ut med sitt stora födelseöverskott jämfört med Skåne och Västra Götaland, som har måttliga födelseöverskott. Detta beror på att dessa regioner är mer sammansatta och även rymmer avfolkningskommuner.
Så här har invandringen utvecklats i de tre storstadsregionerna sedan 2000.
Nettoinvandringens utveckling i de tre storstadsregionerna samt linjära trender 2000-2015.
I alla tre storstadsregionerna har nettoinvandringen ökat under de senaste 15 åren, men allra mest i Stockholmsregionen, där den ökat från ca 7 000 per år till omkring 17 000. Invandringen leder här till ett bostadsbehov av omkring 8 000 lägenheter per år, men med en ökande trend.
Men i större delen av Sverige, där befolkningen i stället minskar, uppger kommunerna ändå att det råder bostadsbrist i Boverkets bostadsmarknadsenkät. Men om bostadstillgången är 10 eller 20 procent bättre än den var för femton år sedan borde det vara svårt att tala om bostadsbrist. Eller om bostadsefterfrågan är så svag att en nybyggd bostadsrätt eller villa omedelbart förlorar hälften eller tre fjärdedelar av sitt värde när den bjuds ut på marknaden blir det likaledes svårt att tala om bostadsbrist. Så hur kan det komma sig att fem sjättedelar av landets kommuner ändå menar sig ha detta?
Svaret kan man få om man granskar siffrorna på hur befolkningen förändras i landets olika delar. Vi börjar med de tre avfolkningskommuner som jag nämnde i föregående inlägg, som alla menar att de har bostadsbrist. Så här ser befolkningsförändringarna ut där.
De tre kommunerna Härjedalen, Storuman och Vilhelmina har både negativt födelsenetto och inrikes flyttningsnetto. Det betyder att det dör fler än som föds och att det flyttar ut fler till övriga Sverige än det flyttar in därifrån. Däremot är utrikes flyttningsnettot positivt, men inte så att det räcker att väga upp de övriga komponenterna. Men invandringen tycks med andra ord vara enda anledningen till att det är bostadsbrist i dessa kommuner.
Tittar man på några medelstora kommuner blir bilden annorlunda.
I sex medelstora kommuner är alla tre komponenterna positiva. Födelseöverskottet svarar för en tredjedel, inrikes flyttningsnettot för en femtedel och invandringen för knappt hälften av befolkningsökningen. I de största regionerna blir bilden denna.
De tre storstadsregionerna skiljer sig något från varandra. I Stockholmsregionen svarar födelseöverskottet för en nästan lika stor andel av befolkningsökningen som invandringen, medan invandringen dominerar helt i såväl Skåne som Västra Götaland. I alla tre regionerna är det inrikes flyttningsnettot obetydligt i jämförelse med de andra komponenterna.
Men hur kan det komma sig att Stockholmsregionen har så stort födelseöverskott? Förklaringen finns i flyttningsströmmarnas åldersfördelning. Så här ser åldersfördelningen ut för den inrikes flyttningen till och från Stockholmsregionen.
Vi kan konstatera att det finns ett stort inrikes inflyttningsöverskott i åldrarna mellan 20 och 30 år, men utflyttningsöverskott i nästan alla andra åldersgrupper. Så här ser in- och utvandringen ut åldersmässigt.
Även invandringen domineras av yngre, men inte lika extremt som den inrikes flyttningen. Men tillsammans bidrar dessa flöden till en ung befolkning i Stockholmsregionen och andra storstadsregioner vilket i sin tur leder till ett betydande födelseöverskott. I de tre avfolkningskommuner som jag har nämnt tidigare ser motsvarande diagram ut så här.
För att få lite större tal har jag lagt ihop de tre kommunerna för perioden 1997-2015. Resultatet blir en lika åldersspecifik inrikes flyttning som ovan, men nu handlar det om utflyttning. Det gäller i stort sett åldrarna 19-30 år med betydande utflyttning, medan in- och utflyttning balanserar varandra i andra åldersgrupper. Det leder till minskning av barnafödande åldrar och därmed förstärkt befolkningsminskning. I jämförelse med den inrikes flyttningen är in- och utvandring av marginell betydelse för avfolkningskommunerna.
Det är Stockholmsregionen som sticker ut med sitt stora födelseöverskott jämfört med Skåne och Västra Götaland, som har måttliga födelseöverskott. Detta beror på att dessa regioner är mer sammansatta och även rymmer avfolkningskommuner.
Så här har invandringen utvecklats i de tre storstadsregionerna sedan 2000.
I alla tre storstadsregionerna har nettoinvandringen ökat under de senaste 15 åren, men allra mest i Stockholmsregionen, där den ökat från ca 7 000 per år till omkring 17 000. Invandringen leder här till ett bostadsbehov av omkring 8 000 lägenheter per år, men med en ökande trend.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar