I fredagens DN skrev åtta före detta ledare inom MP en debattartikel med skarp kritik mot partiledningen, ”MP har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Det var sex tidigare språkrör och två f d sammankallande i politiska utskottet, alltså en betydande del av MP:s tidigare ledare, och detta bara ett halvår efter det att man valt en ny ledning på kongressen. Kritikerna avslutar med att uppmana till ”lojalitet med den gröna visionen, inte med enskilda politiker”, underförstått inte med partiets nuvarande ledning utan snarare med den nya fraktionen.
Skulle man ta den kritiken på allvar borde MP omedelbart lämna regeringen, vilket antagligen skulle leda till regeringskris och eventuellt nyval och ännu mindre inflytande från MP. Kritiken från de åtta, tillsammans med de fyra fraktionsmedlemmarna i riksdagsgruppen, tyder på att sprickan inom MP nu är djupare och mer fundamental än någonsin. Frågan är om den alls går att läka, om det fortfarande är ett parti vi talar om, annat än till namnet.
Åtta tidigare språkrör mm i MP kritiserar sin egen partiledning i DN.
Det är enklare att bedriva oppositionspolitik i opposition än i regeringen. Valet står mellan en obefläckad och kompromisslös miljö- och solidaritetspolitik och att faktiskt genomföra någonting alls. Tanken med partier är väl när allt kommer omkring just att de ska komma i regeringsställning och därmed tillhöra etablissemanget. Men sedan MP efter valet 2014 befinner sig i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna är det svårare för partiet att driva sin egen politik. MP har också misslyckanden i olika politiska frågor, till exempel om Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, försäljning av Vattenfalls tyska kolgruvor, avskaffande av effektskatten för att rädda kärnkraften och värdlandsavtalet med Nato. Då räcker det inte för de egna medlemmarna att skydda Ojnareskogen och säga nej till vapenavtal med Saudiarabien. Men den förändring av migrationspolitiken som genomfördes med brett politiskt stöd inom och utanför riksdagen kritiserades allra hårdast internt inom MP och de båda språkrören fick bära merparten av kritiken.
Det underlättar inte att olika MP-företrädare beter sig olämpligt genom att träffa suspekta högerextremister eller vägrar att ta kvinnliga journalister i hand. Ett språkrör trasslade in sig i olyckliga formuleringar om terroristattentat. En MP-minister jämförde Israels agerande mot palestinierna med nazisternas behandling av judar. En lokal MP-politiker lovar väljarna att partiet ska arbeta för att det armeniska folkmordet inte ska erkännas.
När partiets ledning förnyats med ett nytt språkrör som tycks ha en viss allmän uppskattning och man tror att det ska lugna ner sig inleder fyra MP-riksdagsmän en fraktionsbildning inom riksdagsgruppen, som i praktiken innebär att riksdagen har fått ett nionde parti. Denna fraktionsbildning får dessutom stöd av tunga före detta ledande MP-politiker, som nu bedriver öppet krig mot sin egen partiledning i våra stora media. En minister och före detta språkrör säger: "Jag tycker att antingen är man med eller så får man lämna partiet". Uteslutning skulle naturligtvis ha aktualiserats i andra partier, men inte i MP.
Under förra mandatperioden låg MP stadigt kring 10 procent av väljaropinionen. Sedan valet 2014 då man lyckades komma i regeringsställning har stödet sviktat och balanserar nu strax över 4-procentspärren. Ett val nu skulle sannolikt vara förödande för partiet, om det ens skulle kunna överleva. Med eller utan nyval skulle sannolikt alliansen ta över i någon form, men mycket osannolikt med MP som underlag.
Svensk väljaropinion 2010-2016, SIFOS och SR:s redovisning av en sammanvägning av sex opinionsundersökningar.
För varje normalt parti skulle utvecklingen under de senaste två åren ha varit en mardröm. Partiet som skulle bevisa sin regeringsduglighet tycks snarare bevisa sin regeringsoduglighet. Antingen får man genomföra den politik som är möjlig tillsammans med det större partiet socialdemokraterna i en minoritetsregering eller så får man driva oppositionspolitik. Det går inte att göra bådadera, som många miljöpartister tycks tro. Miljöpartiet tycks inte ha förstått de grundläggande förutsättningarna för att driva ett parti. Jag säger som Vpk-ledaren C H Hermansson sa 1969, när detta parti skakades av interna fraktionsstrider: ”Någon djävla ordning ska de va’ i ett parti”.
Skulle man ta den kritiken på allvar borde MP omedelbart lämna regeringen, vilket antagligen skulle leda till regeringskris och eventuellt nyval och ännu mindre inflytande från MP. Kritiken från de åtta, tillsammans med de fyra fraktionsmedlemmarna i riksdagsgruppen, tyder på att sprickan inom MP nu är djupare och mer fundamental än någonsin. Frågan är om den alls går att läka, om det fortfarande är ett parti vi talar om, annat än till namnet.
Det är enklare att bedriva oppositionspolitik i opposition än i regeringen. Valet står mellan en obefläckad och kompromisslös miljö- och solidaritetspolitik och att faktiskt genomföra någonting alls. Tanken med partier är väl när allt kommer omkring just att de ska komma i regeringsställning och därmed tillhöra etablissemanget. Men sedan MP efter valet 2014 befinner sig i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna är det svårare för partiet att driva sin egen politik. MP har också misslyckanden i olika politiska frågor, till exempel om Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, försäljning av Vattenfalls tyska kolgruvor, avskaffande av effektskatten för att rädda kärnkraften och värdlandsavtalet med Nato. Då räcker det inte för de egna medlemmarna att skydda Ojnareskogen och säga nej till vapenavtal med Saudiarabien. Men den förändring av migrationspolitiken som genomfördes med brett politiskt stöd inom och utanför riksdagen kritiserades allra hårdast internt inom MP och de båda språkrören fick bära merparten av kritiken.
Det underlättar inte att olika MP-företrädare beter sig olämpligt genom att träffa suspekta högerextremister eller vägrar att ta kvinnliga journalister i hand. Ett språkrör trasslade in sig i olyckliga formuleringar om terroristattentat. En MP-minister jämförde Israels agerande mot palestinierna med nazisternas behandling av judar. En lokal MP-politiker lovar väljarna att partiet ska arbeta för att det armeniska folkmordet inte ska erkännas.
När partiets ledning förnyats med ett nytt språkrör som tycks ha en viss allmän uppskattning och man tror att det ska lugna ner sig inleder fyra MP-riksdagsmän en fraktionsbildning inom riksdagsgruppen, som i praktiken innebär att riksdagen har fått ett nionde parti. Denna fraktionsbildning får dessutom stöd av tunga före detta ledande MP-politiker, som nu bedriver öppet krig mot sin egen partiledning i våra stora media. En minister och före detta språkrör säger: "Jag tycker att antingen är man med eller så får man lämna partiet". Uteslutning skulle naturligtvis ha aktualiserats i andra partier, men inte i MP.
Under förra mandatperioden låg MP stadigt kring 10 procent av väljaropinionen. Sedan valet 2014 då man lyckades komma i regeringsställning har stödet sviktat och balanserar nu strax över 4-procentspärren. Ett val nu skulle sannolikt vara förödande för partiet, om det ens skulle kunna överleva. Med eller utan nyval skulle sannolikt alliansen ta över i någon form, men mycket osannolikt med MP som underlag.
För varje normalt parti skulle utvecklingen under de senaste två åren ha varit en mardröm. Partiet som skulle bevisa sin regeringsduglighet tycks snarare bevisa sin regeringsoduglighet. Antingen får man genomföra den politik som är möjlig tillsammans med det större partiet socialdemokraterna i en minoritetsregering eller så får man driva oppositionspolitik. Det går inte att göra bådadera, som många miljöpartister tycks tro. Miljöpartiet tycks inte ha förstått de grundläggande förutsättningarna för att driva ett parti. Jag säger som Vpk-ledaren C H Hermansson sa 1969, när detta parti skakades av interna fraktionsstrider: ”Någon djävla ordning ska de va’ i ett parti”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar