Häromdagen kommenterade jag i ett inlägg Peter Erikssons idé om att bygga helt nya städer i Sverige för att klara bostadsbristen. Men enligt professor Göran Cars, samhällsbyggnadsprofessor vid KTH, är idén tveksam. "Att bygga från grunden jämfört med att förtäta befintliga orter skulle bli dyrt. Förtätning är det klart bästa alternativet på platser som inte är hemskt befolkade och täta”, säger han. Det beror bland annat på att all infrastruktur måste byggas upp från grunden. Så håller marken på att ta slut för att förtäta våra städer, eller varför kommer Peter Eriksson med den här kostsamma idén? Nej det finns fortfarande gott om plats. Analysföretaget Spacescape har på Hyresgästföreningens uppdrag identifierat byggbar mark i tio svenska städers ”goda lägen” som nu presenteras i rapporten "Alla får plats i stadens goda lägen". Goda lägen är platser där det går att nå stora delar av stadens arbetsplatser och service inom 20 minuter med kollektivtrafik, cykel eller till fots. Analysen visar att det går att bygga en miljon nya bostäder i sådana lägen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Örebro, Linköping, Västerås, Helsingborg, Umeå och Borås. Att bygga i goda lägen, där det finns bra serviceutbud och väl utbyggd kollektivtrafik, minskar segregation, biltrafik och utgifter för ny infrastruktur. En integrerad sammanhållen stad bidrar enligt rapporten både till ökad social rättvisa och ekonomisk tillväxt för hela samhället.
I Stockholmsregionen fanns tanken på nya satellitstäder på 1950- och 1960-talet. I samband med Regionplan 1958 för Stockholmsregionen diskuterades tanken att anlägga en så kallad ”drabantstad” till Stockholm, som dock avfärdades. Regionplanedirektören professor C F Ahlberg ansåg att idén, hade ”frälsningslärans kännemärke”, med Garden Cities of To-Morrow (av Ebenezer Howard, trädgårdsstadens upphovsman) som främsta bekännelseskrift (Se Stockholm blir regionstad, 2006).
Ebenezer Howards idé om nya självständiga städer enligt "Garden Cities of To-Morrow (1902).
Howard ville skapa en stad utanför storstaden som var en självständig stad och inte bara en förort. Enligt Howard ska staden ligga mitt i det gröna och ha bostäder, fabriker och alla kulturella institutioner. Drabantstaden är en självständig stad på tillräckligt avstånd från storstadens arbetsområden för att inte bidra till långväga pendling, men inte en funktionell del av en storstad.
I Skiss 1966 och förslag till Regionplan 1970 föreslogs i stället nya stora utbyggnadsområden i till exempel Knivsta med 22 000 lägenheter, Bålsta 33 000 lägenheter, Grödinge 22 000, Angarn 13 000 lägenheter, Järna 26 000 lägenheter och Nykvarn 14 000 lägenheter.
Nya städer i Stockholmsregionens ytterområden enligt Skiss 66.
Dessa nya städer skulle alltså vara funktionella delar av Stockholmsregionen, ungefär som även Läggesta skulle bli. Samtliga dessa utbyggnader med spår till Stockholm var dock större än Peter Erikssons förslag till ny stad i Läggesta (minst 10 000 bostäder). Men har han i så fall funderat över varför ingenting av detta har blivit förverkligat eller ens diskuterat under de senaste 50 åren? Kanske för att det faktiskt finns bättre alternativ, som Hyresgästföreningens rapport visar. Stockholms stad har hittat mark till 140 000 nya lägenheter inom stadens gränser och alltså i betydligt bättre lägen än i Läggesta, Grödinge, Angarn eller andra alternativ till nya städer. Har Peter Erikssons kanske också förläst sig på Ebenezer Howard?
I Stockholmsregionen fanns tanken på nya satellitstäder på 1950- och 1960-talet. I samband med Regionplan 1958 för Stockholmsregionen diskuterades tanken att anlägga en så kallad ”drabantstad” till Stockholm, som dock avfärdades. Regionplanedirektören professor C F Ahlberg ansåg att idén, hade ”frälsningslärans kännemärke”, med Garden Cities of To-Morrow (av Ebenezer Howard, trädgårdsstadens upphovsman) som främsta bekännelseskrift (Se Stockholm blir regionstad, 2006).
Howard ville skapa en stad utanför storstaden som var en självständig stad och inte bara en förort. Enligt Howard ska staden ligga mitt i det gröna och ha bostäder, fabriker och alla kulturella institutioner. Drabantstaden är en självständig stad på tillräckligt avstånd från storstadens arbetsområden för att inte bidra till långväga pendling, men inte en funktionell del av en storstad.
I Skiss 1966 och förslag till Regionplan 1970 föreslogs i stället nya stora utbyggnadsområden i till exempel Knivsta med 22 000 lägenheter, Bålsta 33 000 lägenheter, Grödinge 22 000, Angarn 13 000 lägenheter, Järna 26 000 lägenheter och Nykvarn 14 000 lägenheter.
Dessa nya städer skulle alltså vara funktionella delar av Stockholmsregionen, ungefär som även Läggesta skulle bli. Samtliga dessa utbyggnader med spår till Stockholm var dock större än Peter Erikssons förslag till ny stad i Läggesta (minst 10 000 bostäder). Men har han i så fall funderat över varför ingenting av detta har blivit förverkligat eller ens diskuterat under de senaste 50 åren? Kanske för att det faktiskt finns bättre alternativ, som Hyresgästföreningens rapport visar. Stockholms stad har hittat mark till 140 000 nya lägenheter inom stadens gränser och alltså i betydligt bättre lägen än i Läggesta, Grödinge, Angarn eller andra alternativ till nya städer. Har Peter Erikssons kanske också förläst sig på Ebenezer Howard?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar