Alf Svensson och det moraliska förfallet

Alf Svensson har på Newsmill nu sällat sig till dem som försvarar Sofia Arkelsten, som låtit sig bjudas på resor, inte bara av oljebolaget Shell utan även av andra. Dessutom har hon gratis fått disponera en splitterny BMW i ett PR-jippo från tillverkaren, samtidigt som hon varit ledamot av Miljö- och jordbruksutskottet i riksdagen, som behandlar lagförslag som direkt påverkar fordonsindustrin. Riksåklagaren ska nu även granska en resa till Tanzania bekostad av RFSU, och en resa till kärnkraftverk i Olkiluoto i Finland bekostad av Forum för energi och tillväxt, en lobbyorganisation för energibolag som Vattenfall och Fortum. Arkelsten har därefter medverkat till att avskaffa "stopplagen" som förbjöd byggen av nya kärnkraftreaktorer. Vidare styrelseuppdraget i Sweco, ett börsnoterat konsultföretag.

Alf Svensson med gloria är upprörd över fariséer
Alf Svensson tycker inte att det är så mycket att orda om. Han riktar i stället kritiken mot journalisterna, som han kallar moralfundamentalister: ”Samtidens överstepräster skruvar sina texter, moraliserar och anklagar. Det rättfärdigas alltid med det viktiga begreppet "kritisk granskning". Med detta begrepp kan man tyvärr eliminera sådant som gott omdöme och att förstå att en annan människa kan ha annan utgångspunkt. Präster behövs men inte fariséer. God och omdömesgill journalistik behövs men inte moraliserande fariséer. Jesus slängde ut fariséerna från templet (min kursivering). Vad gör vi med den minoritet av journalistkåren som ständigt skapar moralpanik?”
Artiklen på Newsmill är intressant inte bara för att moralisten Alf Svensson nu själv bidrar till den allmänna moralupplösning som pågår, när det gäller korruptionen i samhället. Sverige har sjunkit på den globala rankingen, International Corruption Index, och det var redan innan Göteborgshärvan uppdagades. Och innan Arkelsten. Det intressanta är att kristdemokraten Alf Svensson inte ens kan sin egen bibel. Jesus slängde inte ut fariséerna ur templet, han slängde ut månglarna! Överfört till den aktuella debatten var det alltså Shell som slängdes ut, inte journalisterna. Jesus hade stoppat korruptionen, inte haft överseende med den.

Jesus slänger ut månglarna ur templet
De journalister, samtidens överstepräster enligt Svensson, som skruvar sina artiklar finns även på den konservativa SvD, som ägnat flera kritiska artiklar åt Arkelstenaffären. Tidningens politiska komentator Göran Eriksson skriver att Arkelsten redan har brutit mot de nya Moderaternas viktigaste budord: att vårda varumärket. När Fredrik Reinfeldt säger att Sofia Arkelstens agerande aktualiserar en ”viktig gränsdragningsdiskussion som jag ämnar återkomma till”, så är det ett konstaterande att Arkelsten har rört sig i närheten av gränsen. Fredrik Reinfeldt och de nya Moderaterna vill förändra bilden av partiet och tvätta bort bilden av Moderaterna som näringslivets politiska gren. Finansminister Anders Borg har kritiserat bankernas girighet och bristande ansvar. Sofia Arkelstens agerande visar att de nära relationerna med näringslivet finns kvar strax under ytan. Det är en aning oroväckande att Alf Svensson liksom Carl Bildt tycker att Arkelsten agerat helt OK. Claes Sandgren, juridikprofessor och ordförande för Institutet Mot Mutor (IMM) skriver på Brännpunkt i SvD att Arkelsten har agerat olämpligt. En riksdagsledamot har enligt Sandgren mycket små marginaler och utrymmet för att ta emot förmåner är mycket begränsat.
Det är riksdagen - Arkelsten, Bildt och alla de andra - som beslutat om vår lagstiftning angående bestickning och mutor. Vet de inte om vad de själva har beslutat. Reglerna finns i BrB 17 Kap 7§, 17 Kap 17§, 20 Kap 2 §, 20 Kap 5§. Där anges att om någon i tjänsten eller som förtroendevald tar emot otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning skall han dömas för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år.
Man behöver bara ställa sig själv frågan om man får ett erbjudande på grund av sin tjänst eller uppdrag som riksdagsman för att avgöra om man ska acceptera det. Om det är så, är det uppenbart att den som kommer med erbjudandet vill påverka ens tjänsteutövning. Riksdagsmän får inte ha en gräddfil när det gäller mutor. Därför är det nödvändigt att riksåklagaren granskar de aktuella fallen. Men det tycks också vara nödvändigt att reglerna blir tydligare, eftersom riksdagsmännen inte förstått vilka regler som finns och som de själva beslutat om.

Relaterade inlägg
Dåligt omdöme och rymligt samvete.
Sofia Arkelsten (S)hell

Dåligt omdöme och rymligt samvete!

En rätt fantastisk intervju med Carl Bildt i DN, som jag inte kan låta bli att travestera: Utrikesminister Carl Bildt säger att han inte ser några problem med att riksdagsledamöter låter sig mutas med resor om det är resor och evenemang som är relevanta för deras uppdrag. ”Jag har vid åtskilliga tillfällen låtit mig mutas med resor som har varit betalda av företag, så klart.” Under tiden som statsråd? ”Nej, nej, inte under tiden som statsråd.” När då, då? ”Under motsvarande skede av min karriär som Sofia Arkelsten är i nu, det vill säga det var rätt länge sedan. Men jag tycker att det är väldigt viktigt att politiker kan röra sig ute i samhället. Den här hysterin om att hon har suttit i företagsstyrelser och att hon varit ute på olika seminarier som betalats av dem som arrangerar dem är rätt groteskt egentligen till sina konsekvenser. Konsekvensen är att vi ska låsa in riksdagsledamöterna i riksdagshuset.” Men riksdagsledamöterna kan resa gratis i Sverige och de kan söka pengar för att resa utomlands. ”Ja, det är riktigt men nu vet jag inte hur mycket pengar det är, det är rätt begränsat.”

Bildt säger att han åkte på mutresor under tiden som riksdagsledamot, bland annat för att studera oljeplattformar i Nordsjön. Det gick inte att komma dit på annat vis och Bildt var intresserad av ämnet. Han anser inte det behövs några särskilda förhållningsregler för riksdagsledamöterna. Bara omdöme. Omdöme och öppenhet, säger Bildt och tillägger: ”Om någon blir mutad av Vingresor till Thailand i tre veckor för att studera temperaturen i swimmingpools så är det väl rätt uppenbart vad det handlar om. Men jag har inte sett något i det här fallet (Arkelsten) som tyder på annat än att det handlar om mutresor”, säger Bildt och bedömer att det också verkar ha varit bra mutresor. Bildt säger att han har ett rättesnöre för vad som går an. Gör det som du med rymligt samvete i varje tänkbar del kan redovisa offentligt och förklara. På frågan om varför han inte låter sig mutas nu, som statsråd, när han medverkar i seminarier världen över svarar han: ”Därför att vi har den regeln. Och statsråd är alltid i tjänst.”
Bildt menar alltså: Det är OK att du låter dig mutas bara det sker på fritiden, att det inte handlar om alltför mycket pengar, att det handlar om frågor där du själv är med och påverkar, samt att du samtidigt har ett dåligt omdöme och ett rymligt samvete!

Relaterat inlägg
Sofia Arkelsten (s)

Behåll inte klöverbladen!

Jag trodde nästan att jag hade sagt mitt om Slussen. Men så detta. ”Jag är ingen ruinromantiker, men jag älskar den här fantastiska konstruktionen som har fungerat sedan 1935”, säger Tomas Rudin, socialdemokraternas nya borgarråd enligt DN. Så vad är han om inte ruinromantiker? Teknikfreak? Bilfreak? För vad är den befintliga slussen annat än en teknikhistorisk dröm, en motorvägskorsning mitt inne i den historiska stadskärnan, en parentes från den tid, då vi trodde att det var bilsamhället som skulle lösa alla problem, och ingen annan förbindelse ännu fanns över Mälaren.

Slussen är byggd för bilar, bilar och åter bilar, inte för kollektivtrafik, fotgängare och cyklister. Det kan vara fascinerande att betrakta trafikmaskineriet från Katarinahissen, men det är inte lika fascinerande att som fotgängare trassla sig fram i de mörka gångarna eller på de smala trottoarerna. Och om man är kritisk mot de föreslagna åtta körfälten över vattnet som finns med i nuvarande förslag, varför då förorda att den gamla Slussen rekonstrueras med sina tolv körfält? Det är för mig fullständigt obegripligt.

Låt oss efter åratal av diskussioner äntligen komma till skott, så att vi får uppleva den nya Slussen under min livstid. Det finns många förbättringar att göra i nuvarande förslag, men låt oss slippa att börja om från början.
Tomas Rudin, besinna dig! Det spelar ingen roll om det skulle bli billigare att rekonstruera nuvarande Slussen. Det är inte det frågan handlar om utan vad Stockholmarna vill ha. En miljö anpassad för människor och inte för bilar. Låt sista ordet vara sagt i den frågan, Tomas Rudin!

Sofia Arkelsten (S)

Ja (S) står ju i det här fallet inte för sossarna utan för Shell. Sofia Arkelsten har enligt Aftonbladet låtit sig bjudas på en studieresa till Pau i Frankrike av oljebolaget Shell, trots att hon är riksdagsman och miljöpolitisk talesman för moderaterna. Att man i en sådan position inte ens bör kunna misstänkas för att gå storföretagens ärenden borde vara självklart för varje normalbegåvad person. Att hon tydligen låtit sig imponeras av Shell framgår av att hon enligt Expressen efter resan har nämnt företagets namn hela 13 gånger, men knappast några andra oljebolag. Gunnar Stetler, överåklagare vid riksenheten mot korruption, kommer enligt Expressen nu att titta på fallet. Det är bra eftersom korruptionen tycks öka i Sverige, som har sjunkit på den internationella korruptionslistan, redan innan Göteborgshärvan uppdagades nyligen.

Kommer Sofia Arkelsten att hamna i fängelse?
Även andra riksdagsmän har låtit sig bjudas av Shell. De tycker att det har varit relevant för dem som riksdagsmän att åka. Men det är inte det som är frågan. Är det relevant för dem att åka borde riksdagen eller partiet betala resan, inte oljebolaget Shell. Är det inte relevant bör de inte åka alls. Shell bjuder nämligen inte på resan för att vara snälla och hyggliga. Oljebolag ska tjäna pengar och inte göra av med pengar. Shell bjuder dem i egenskap av riksdagsmän och förväntar sig att det ska vara lönsamt i det långa loppet. Det ska kunna förbättra förutsättningarna för Shell att tjäna pengar i framtiden, till exempel genom att borra efter naturgas i Skåne, vilket förutsätter poliutiskt godkännande. Riksdagsmännen förväntas fatta för Shell mer gynnsamma beslut. Det borde inte vara så svårt att förstå. Jag har till exempel inte blivit bjuden av Shell eftersom jag inte är riksdagsman. Jag är helt ointressant för dem. Av Expressens läsare förstår 65 % att detta inte är OK. Det borde även Arkelsten ha förstått. I stället berömmer hon aningslöst Shells miljöarbete i riksdagens talarstol.
Och efter avslöjandet tycks hon faktiskt börja förstå. Enligt Expressen beklagar hon nu "om mitt deltagande i nämnda studieresa kan uppfattas som att jag låtit mig påverkas på ett otillbörligt sätt. Det är centralt att vi som folkvalda uppträder på ett sätt som gör att vår integritet inte kan ifrågasättas." Dessutom hoppar hon enligt DN av sitt styrelseuppdrag i Sweco, men först sedan hon kontaktats av tidningen. Och motivet är tidsbrist, inte intressekonflikt. Så Sofia förstår fortfarande inte.
Om det handlar om mutbrott är vi alla lika inför lagen. Det vore ju pikant om moderaternas nya partisekreterare fick avtjäna fängelsestraff. Finansdepartementet har dock tagit fram en handbok, ”Om mutor och jäv”, som vänder sig både till statligt anställda och förtroendevalda. Där står det: ”En anställd eller förtroendevald ska inte ens kunna misstänkas för att låta sig påverkas av ovidkommande önskemål eller hänsyn i sitt arbete”. Den borde delas ut till alla riksdagsmän, och andra förtroendevalda med för den delen, som tycks ha svårt att förstå.
Arkelsten utnämndes till moderat partisekreterare för bara någon månad sedan. Reinfelt har haft svårt med sina utnämningar. Fyra moderata ministrar fick avgå för att de skattefuskat, eller på annat sätt betett sig ohederligt. Han tycks ha en enastående otur. Eller har han inte det. Det kanske verkligen är synnerliugen svårt att finna oförvitliga medborgare i de moderata leden.

Det är väl ingen konst

Kungl. Tekniska Högskolan, KTH, använder devisen ”Vetenskap och konst”. Detta utgår från en viss betydelse av ordet ”konst”, nämligen färdighet eller teknik, ungefär som ”det är väl ingen konst” eller ”det är ett konststycke”. ”Konstgjord” betyder tillverkad på artificiell väg. På Christoffer Polhems tid var konst en stånggång, en mekanisk anordning, som överförde vattenkraft till vattenpumpar i gruvorna.

Konst
SAOB förklarade 1937 ordet konst, i betydelsen artistisk verksamhet, som verksamhet som avser framställandet av något som är (estetiskt) tilltalande, till exempel måleri, skulptur, arkitektur och musik. En sådan snäv förklaring är sedan länge alltför begränsad, och var det redan 1937.

Sentida ”auktoriserad replik” av ”Fontän” av Marcel Duchamp (1917), utställd av David Skankbone på Tate Modern – konst?
Idag är det snarare så att konst är det som konstvärlden – dvs museer, gallerister, konstskolor, konstrecensenter - anser är konst. Därmed kan allt möjligt vara konst, t ex installationer, happenings, videofilmer eller bara idéer. Att klä in byggnader i tyg som Christo gör är konst, liksom Vilks muhammedbilder. Anna Odell gjorde ett fejkat självmordsförsök till konst. En videofilm som visar nedklottring av tunnelbanevagnar och som sålts till gallerister och konstsamlare kan hävdas vara konst. Den flasktorkare som Marcel Duchamp ställde ut 1914 är allmänt accepterad som konst.

Brilloboxar – äkta eller falsk konst?
Men det som är konst behöver inte vara äkta konst. Brilloboxar tillverkade med Andy Warhols goda minne, auktoriserade, är äkta konst, medan likadana boxar som Pontus Hulthén senare låtit tillverka inte är det, även om han själv utfärdat intyg på att de till verkats 1968. Om detta har Thomas Anderberg skrivit en bok. Eller kanske just denna konstsvindel är ett konstverk i sig? Dan Wolgers stulna bänk är ju ett konstverk, liksom den signerade dom som följde på tilltaget. Frågan är om flasktorkare, pissoarer eller Brilloboxar som jag ställer ut skulle betraktas som äkta konst, falsk konst eller inte konst alls. Antagligen skulle det inte alls accepteras av konstvärlden eftersom jag inte är en konstnär och därmed kan räknas bort. Men Dan Wolgers har ställt ut en flasktorkare i Louvren. 

Helt vanlig Brillo tvålull – ej konst.

Och frågan är då vad konst som hyllas av konstkritikerna, men som visar sig vara framställd av en apa, ska kallas. Chimpansen Peter, från Borås Zoo, ställde på 1960-talet ut oljemålningar under pseudonymen "Pierre Brassau", som hyllades av kritikerna. När det hela avslöjades anmäldes Åke Axelsson, som ordnat det hela, för bedrägeri av KRO men frikändes.

Numera är jag även konstskribent.

Behövs det parkeringsgarage på Söder?

Det tycker inte några av dem som bor nära Södermalmsskolan vid S:t Paulsgatan på Söder, där Stockholms stad vill bygga ett underjordiskt parkeringsgarage i två våningar för 150 bilar, med infart från S:t Paulsgatan. På Facebook finns en protestgrupp mot garagebygget med 346 medlemmar. Protesterna är en typisk nimby-reaktion – gärna garage men ”inte just där jag bor”. Den 21 oktober 2010 godkändes ändå detaljplanen för garaget i Stadsbyggnadsnämnden. Den kommer förstås att överklagas av nimbyfolket vid Mariatorget.

Bollplanen vid Södermalmsskolan
Många ifrågasätter om garaget behövs eftersom ”det lär finnas gott om lediga garageplatser i omgivningarna”. ”Folk kör ändå omkring och letar efter en ledig plats tills de hittar en eftersom det är billigare än att parkera bilen i ett garage”. ”Bilägare vill inte betala för parkeringsplats”, säger Hans Presto, som har barn i skolan, enligt Södermalmsnytt.
Det finns inte en massa lediga platser. Jag fick själv köa i ett år, för att få garageplats vid Fatbursgatan, ett par kvarter från Mariatorget. Eric Tedesjö på Stadsbyggnadskontoret bekräftar behovet av fler parkeringsplatser i området runt Mariatorget. Bilinnehavet i området har ökat med 105 % från 1980 till 2000 samtidigt som parkeringsmöjligheterna på Hornsgatan minskat pga nya cykelfält och utökad lasttrafik.
Det är uppenbart att behovet av garaget redan finns och kommer att öka. Mariatorget är ett attraktivt område och bostadspriserna ligger på 50-70 000 kronor per kvadratmeter. Hushåll som har råd att betala så mycket för sin bostad har också råd att ha bil. Därför kommer bilinnehavet på Söder att öka, inte minst nära Mariatorget.
I Hammarby Sjöstad försökte man minska bilanvändningen genom att bygga färre parkeringsplatser än normalt, eftersom kollektivtrafiken skulle bli så bra med Tvärbanan. Folk som flyttade in hade ändå bil. Att det finns tillräckligt med parkeringsplats innebär inte att bilarna också kommer att användas. Innerstadsborna åker kollektivt (eller går och cyklar), mer än andra stockholmare eftersom kollektivtrafiken är väl utbyggd.
Naturskyddsföreningen påstår att garaget är olagligt eftersom miljökvalitetsnormerna för kvävedioxid och partiklar överskrids. Parkeringsgarage är till för bilar som inte kör utan står stilla och när bilarna står stilla ger de inte heller några utsläpp. Bilar som åker omkring och förgäves letar efter en ledig p-plats på gatorna leder däremot till utsläpp. 150 bilplatser kanske genererar 300, bilpassager per dag om alla bilar är ute varje dag, vilket är ett helt marginellt tillskott till dygnstrafiken på S:t Paulsgatan. Använder man bilen mera sällan blir det betydligt färre.

Garaget innebär förstås att bollplanen inte kan användas under byggtiden på ett och ett halvt år, vilket naturligtvis är en nackdel, liksom att flera träd måste fällas. Å andra sidan kommer det att anläggas en konstgräsplan när det hela är klart.

Ur lokaltidningen Mitt i Södermalm
Enligt den barnperspektivanalys som trafikkontoret låtit göra vill barnen inte ha parkeringsplatserna. "Om barnen tycker att det är dåligt med bilar bör de övertala sina föräldrar att sluta köra bil", säger Karl-Johan Duvmats på Stadsbyggnadskontoret. Onekligen ligger det något i det.
Det är dumt att försöka begränsa bilanvändandet genom att medvetet skapa brist på parkeringsplatser. Det är bättre att se till att de bilar, som ändå kommer att finnas, används så lite som möjligt. Det gör man genom att se till att kollektivtrafiken är attraktiv och att det kostar att använda bilen.
En ytterligare reflexion man kan göra i sammanhanget är att det fria skolvalet gör att många föräldrar numera väljer en skola som inte ligger i närheten av bostaden, och sedan skjutsar barnen i bil till skolan. Det ser jag ske varje dag vid Maria Elementar. Det bidrar inte till att minska bilanvändningen.

Relaterat inlägg
Brist på parkeringsplatser är ett dåligt styrmedel

Detta var inlägg nr 200 på denna blogg.

Attraktiva och oattraktiva gångstråk på Södermalm

När jag gjorde en lunchpromenad på centrala Södermalm idag passerade jag några av Södermalms mest centrala gångstråk. Södermalmsallén är Södra stationsområdets centrala gångstråk mellan Medborgarplatsen och Tantolunden, som anlades samtidigt som Södra stationsområdet byggdes mellan 1986 och 1990. Stråket är 800 m långt och bilfritt genom att stråket är nedsänkt med broar för korsande trafik. Så här såg det ut där:

Knappt en människa inom synhåll. Vänder man sig om ser det ut så här.

Knappt några människor där heller. Samtidigt ser det ut så här på Hornsgatan några kvarter norrut.

Fullt med människor som promenerar på de smala trottoarerna. På Götgatan är det vid samma tid ännu fler människor på något bredare trottoarer.

Södermalmsallén är alltså planerad som ett centralt gångstråk, men människorna väljer andra gator. Ett klart misslyckande av planerarna kan man alltså konstatera. En upprustning av Södermalmsallén har påbörjats av Stockholms stad. Stadsbyggnadskontoret har samrått med de boende inför upprustningen (varför inte med de arbetande?). Synpunkter som framkom var att det nedsänkta stråket känns otryggt och mörkt kvällstid. Ljudmässigt har allén problem med eko-effekter mellan husen som upplevs störande av de boende. ”Tysta” aktiviteter, blommor och planteringar önskas längs allén. Rastning av hundar förstör gräsmattorna. Bollspel bör placeras i omgivande parker. Cykelbanans läge nära entréer upplevs som en risk. Brister som planerarna har konstaterat gäller sättningar i markbeläggningar, att allén på grund av planskildheten fungerar som en barriär genom området, otrygghet, dålig belysning och få brukare nattetid, få aktiviteter längs stråket, slitna vegetationsytor och avvattninssystem i dåligt skick, och att täta trädplaneringar hindrar ljusinsläpp. Viktigt och oviktigt om vartannat.
Tyvärr Stadsbyggnadskontoret. De grundläggande bristerna är svåra att göra något åt. Felet är att Södra stationsområdet inte är planerat som innerstadskvarter utan som förortsbebyggelse. Södermalmsallén är precis lika illa planerad som de nedsänkta gångstråken med planskildheter i Tensta och Rinkeby, som man nu till stora kostnader funderar på att bygga bort. Det borde man överväga också för Södermalmsallén, om det alls är möjligt. Som boende eller arbetande på Södermalm känner man instinktivt att Södra stationsområdet fungerar som en isolerad ö, trots att det ligger mitt på Södermalm. Att denna känsla också kan mätas framgår av så kallade Space Syntaxanalyser, där man mäter hur väl kommunikationsnätet integrerar bebyggelsen, genom att mäta närheten mellan olika målpunkter i ett området. En Space Syntaxkarta för Södermalm ser ut så här.

Stråk med röd och gul färg markerar täta områden med stor närhet mellan olika målpunkter, medan stråk med grön eller blå färg markerar glesa områden där det är långt mellan målpunkterna. Precis som man upplever under en lunchpromenad framgår det att Hornsgatan och Götgatan fungerar som röda täta stråk, medan Södermalmsallén och Södra stationsområdet, trots det centrala läget är orange eller gula mindre täta stråk. Det så kallade Sofo, området söder om Folkungagatan är ett betydligt rödare område än Södra stationsområdet.
Södermalmsallén saknar så gott som helt direkta målpunkter som entréer och butiker och är genom planskildheterna också avskärmade från målpunkter på korsande gator. Södermalmsallén missar till och med den allra mest självklara målpunkten, Södra station. De planskildheter som i all välmening skapats av trafiksäkerhetsskäl är förfelade eftersom de gör att människorna undviker att använda Södermalmsallén, särskilt på kvällar när det är mörkt.
Hornsgatan och Götgatan är däremot affärsgator med tunnelbanestationer, där det är tätt mellan målpunkterna. Det är gator som upplevs som spännande och lockande för människor, gator som erbjuder ett stadsliv. Att man på dessa gator måste korsa biltrafiken vid varje korsande gata, har ingen betydelse, tvärtom. Det är på grund av avsaknaden av planskildheter lätt att slinka in i en butik eller ett kafé på en korsande gata. Eftersom det ständigt är folk på dessa gator upplevs de som trygga för fotgängare på kvällstid i motsats till den ödsliga Södermalmsallén. Att man som fotgängare störs av trafikbuller är tydligen en mindre nackdel som man är beredd att ta. Det är tråkigt att denna grundläggande kunskap om hur en stad fungerar har varit så svår att ta till sig för modernismens planerare.