I en artikel på Daily Mail's
Mailonline av David Rose på Luciadagen redovisas ingående vilka slutsatser man kan dra av Climategate, som Rose dock väljer att kalla för Warmergate. Så här skriver han i översättning:
Jordens temperatur är troligen den högsta på 1 300 år. Det hävdar IPCC och det gjorde rubriker världen över. Men några av vetenskapsmännen som hjälpte till med att ta fram nyheten dolde obekväma tvivel. En av dem, David Rind från den amerikanska rymdforskningen NASA, säger a tt det kan ha funnits år kring år 1000 som kan ha varit lika varma. Keith Briffa från University of East Anglia Climatic Research Unit (CRU), som har en nyckelroll för att ta fram underlag för IPCC, varnade och sa att det inte finns några nya historiska data, bara de gamla bevisen som cirkulerat i åratal. ”Lägg inte för många ägg i puddingen” sa han i ett e-mail till en IPCC-kollega i september år 2006.
”Sant, det har använts många olika tekniker för att sammanställa data, men metodiken för detta är långt ifrån etablerad.”
Men när påståendet ”varmast på 1 300 år” publicerades ändå i IPCC:s fjärde rapport år 2007, teg ändå tvivlarna.
Det är först nu när deras samvetsbetänkligheter har börjat att sippra ut genom de tusentals sidor från ”Warmergate” som läckte förra månaden från CRU:s datorer tillsammans med ”tricket” att dölja temperaturnedgången och instruktionerna att stå emot alla ansträngningar från CRU:s kritiker att använda Freedom of Information Act för att kontrollera data och slutsatser.
Förra veckan då en officiell undersökning inleddes av Sir Muir Russel försökte jag bedöma den vidare innebörden av Warmergate.
CRU:s anhängare har hävdat att den är begränsad. ”I långa loppet kommer den inte att göra någon större skillnad i den vetenskapliga enigheten och den politiska responsen, berättade Professor Trevor Davies, universitetets vice kansler och tidigare CRU-direktör för mig. Jag är övertygad om att den vetenskapliga grunden är bergfast. Han erkände att CRU-kollegorna ibland hade använt omdömeslösa uttalanden, men det berodde på att de distraherades av kritiker som ville granska verksamheten. ”Det är begripligt att folk ibland blir frustrerade”, sa han.
Den enda läxan saken hade lärt honom var att ”vi måste bli bättre på att förklara. En del vetenskapsmän tycker fortfarande att det är besvärligt att kommunicera med allmänheten”.
Andra var dock mindre optimistiska. Roger Pielke, professor i miljövetenskap vid universitetet i Colorado, som inte i något avseende kan kallas klimatskeptiker, ännu mindre förnekare, är kompromisslöst fördömande. ”Mänskligt orsakad klimatförändring är verklig, och jag är en stark förespråkare för handling. Men jag är också en stark förespråkare för integritet i forskningen”.
”Dessa e-postmeddelanden öppnar för möjligheten att stora vetenskapliga frågor som vi betraktat som avgjorda kan kräva en ny prövning. De avslöjar att en del av dessa vetenskapsmän mer har sett sig som förkämpar i kampen mot de så kallade skeptikerna mer än som neutrala vetenskapsmän. De har förlorat en stor del av sin trovärdighet och när det gäller deras roller som talesmän i denna fråga finns det ingen väg tillbaka.”
Klimatvetenskap är komplicerat och ofta är enda sättet att bringa reda i rådata att använda sofistikerade dataprogram. Konsekvensen är att de flesta lekmän – politiker och allmänheten – inte har andra alternativ än att lita på vetenskapsmän, som Davies.
Han och andra klimatalarmister hävdar ofta att när det gäller IPCC:s huvudslutsatser – att jorden är i en period av potentiell katastrofal uppvärmning orsakad av människans utsläpp av växthusgaser – finns det inga serösa vetenskapsmän som tvivlar. Därav kanske Gordon Browns kommentar nyligen att de som inte håller med är efter sin tid, ovetenskapliga, skeptiker som hävdar att jorden är platt.
I verkligheten finns det ett stort antal högt respekterade akademiska experter som med emfas ifrågasätter denna tes. Sådana som Richard Lindzen, professor i meteorologi vid Massachusetts Tekniska Högskola och en desillusionerad tidigare medlem av IPCC, och dr Tom Segalstad, föreståndare vid geologiska institutionen vid universitetet i Oslo, som har påstått att de flesta ledande geologer i hela världen vet att IPCC:s syn på jordens utveckling är osannolik för att inte säga omöjlig.
Dessa dissidenter riktar sin kritik på IPCC:s analys av sättet atmosfären fungerar och de modeller som används för att förutsäga framtiden.
Emellertid, Warmergate slår hål på något mer fundamentalt - det grundläggande antagandet som vetenskapen hävdar att den nuvarande uppvärmningen verkligen saknar motstycke åtminstone under några tusen år.
Ta det beryktade e-mail som CRU:s numera suspenderade direktör, Dr Phil Jones, sände till sina IPCC-kollegor den 16 november 1999, när han skrev att han” just hade färdigställt Mike’s Nature-trick” och därigenom lyckats ”dölja nedgången”.
CRU-anhängarna har protesterat bittert mot den uppmärksamhet som detta meddelande fått. I en extraordinär BBC-intervju där han kallade en amerikansk kritiker för skitstövel under direktsändning, hävdade Jones’ kollega professor Andrew Watson att uppståndelsen var helt obefogad, eftersom allt Jones hade gjort var att tala om var att ”vrida om ett diagram”.
Davies sa till mig att e-postmeddelandet hade ”tagits ur sitt sammanhang” och tillade: En definition av ordet ”trick” är ”det bästa sättet att göra någonting” (trick=sätt, knep, påhitt, konstgrepp, hemlighet, spratt, skurkstreck, bus etc). Vad Phil gjorde var rutin och fakta finns i peer-reviewed uppsatser.
Emellertid är hela sammanhanget bakom ”trick-emailet” extremt besvärande, vilket framgår av en ny och hittills opublicerad analys av den kanadensiska klimatstatistikern Steve McIntyre. Genom att ingående studera några av andra läckta tusentals e-mail, säger han att ”tricket” underminerar inte bara CRU utan också IPCC.
Det finns en spridd missuppfattning att den ”nedgång” som Jones refererar till är den nedgång av den globala temperaturen från toppen 1998, som antagligen var det varmaste året under lång tid. I verkligheten syftade ”nedgången” på en mer teknisk och mer avgörande fråga. Det är sant att i Watsons fras under hösten 1999 försökte Jones och hans kollegor vrida ett diagram. Men det var inte vilket diagram som helst.
Det var det diagram som visades på första sidan av ”Sammanfattning för beslutsfattare” av IPCC-rapporten från 2001 – den berömda hockeyklubban som ständigt har återgivits i allt från dagstidningar till läroböcker i grundskolan sedan dess, visande århundraden av jämn eller sjunkande temperatur fram till en svindlande, nästan vertikal stegring under slutet av 1900-talet.
Det kunde inte finnas en enklare och mer dramatisk illustration av den globala uppvärmningen, och om ursprunget till den globala oron för klimatförändringen kunde hänföras till en enda bild, skulle det vara hockeyklubban.
Att rita ett sådant diagram är långtifrån okomplicerat.
Gabriel Fahrenheit uppfann inte termometern förrän 1724, så vetenskapsmän som vill rekonstruera tidigare klimathistoria måste använda uppskattningar, baserade på andra källor som iskärnor, årsringar på träd och växtsäsonger. Olika källor ger emellertid olika resultat.
Några hävdar till exempel att den medeltida värmeperioden på 350 år från år 1000 e.Kr. när vindruvor växte i södra England och vikingarna odlade mark som nu är frusen på Grönland, var betydligt varmare än till och med 1998. Naturligtvis är detta besvärande för dem som tror på klimatförändringen eftersom det inte fanns några bilar eller fabriker som släppte ut växthusgaser år 1000 e. Kr. – ändå blev jorden varmare.
Några årsringsdata utesluter helt den medeltida värmeperioden, medan andra återspeglar den. I september 1999 arbetade Jones IPCC-kollega Michael Mann från Penn State University i USA tillsammans med Jones på hockeyklubban. När de diskuterade vilka data de skulle använda, kom en lång serie årsringar på tal med Keith Briffa.
Briffa förstod precis vad de ville ha och skrev i ett e-meddelande den 22 september: ”Jag vet att det finns en förväntan att presentera en snygg och prydlig historia som inte verkar ha någon motsvarighet på tusen år eller mer”. Men hans samvete besvärade honom. I verkligheten är situationen inte så enkel – jag tror att värmen nyligen nog hade sin motsvarighet för 1000 år sedan.”
En annan brittisk vetenskapsman – Chris Folland vid Met’s Office Hadley Centre – skrev samma dag att det skulle vara känsligt att använda Briffas data, eftersom det skulle visa att det hade varit för varmt tidigare. Det ”försvagar budskapet väsentligt”, klagade han.
De kommande dagarna utbytte Briffa, Jones, Folland och Mann intensivt e-post med varandra. Mann var orolig för att om Briffas årsringar användes för IPCC-diagrammet skulle ”skeptikerna ha julafton med att kasta tvivel på vår förmåga att förstå vad som inverkar på dessa uppskattningar och kan undergräva förtroendet för den – jag tror inte att tvivel är vetenskapligt befogat, och jag avskyr tanken på att vara den som ger dem grund för det.”
Till slut ändrade Briffa sättet att beräkna sina data och levererade en reviderad version. Detta förde hans beräkningar i linje med tidigare århundraden, och ”kylde” ner dem väsentligt. Men ack, det skapade ett annat, potentiellt ännu svårare problem.
Enligt hans årsringar hade perioden efter 1960 inte visat på någon brant ökning av temperaturen, som aktuella mätningar visade, utan en stadigt sjunkande tendens, vilket ställde trovärdigheten hos tidigare data från årsringar i tvivel.
Det är i detta sammanhang som Jones presenterar sitt ”trick” – lika enkelt som bedrägligt.
Allt som behövdes var att klippa av Briffas obekväma data vid den punkt där nedgången började 1961 och ersätta med verkliga temperaturmätningar, som visade en uppgång. På hockeyklubban är hans kurva tvärt avhuggen, men detta förhållande skyms av andra kurvor.
”Alla vetenskapsmän borde veta att man inte kan blanda verkliga mätdata med beräknade data”, sade Philip Stott, professor emeritus i biogeografi vid London School of Oriental and African Studies. ”Det är äpplen och päron. Ändå är det precis vad de gjorde”.
Efter Warmergate har några av CRU:s anhängare hävdat att Jones och hans kollegor varit helt öppna med vad de gjort i avsikt att ta fram hockeyklubban.
Men som McIntyre har påpekat, ”i motsats till vad som hävdas av olika klimatvetenskapsmän, så redovisade inte IPCC:s tredje rapport att beräkningsvärdena efter 1960 hade tagits bort. På det slutliga diagrammet doldes detta bara av andra kurvor.
År 2007 när IPCC hade presenterat sin fjärde rapport, hade McIntyre blivit medveten om manipulationen av Briffa’s data och Briffa själv, som nämndes i början av artikeln, fortsatte att ha samvetskval.
McIntyre var nu IPCC-reviewer och krävde att IPCC inte skulle ta bort data efter 1960 på diagrammet från 2007. De vägrade, sade han, och hävdade att detta skulle vara ”olämpligt”.
Men inte ens detta, har Pielke sagt till mig, kan vara den största konsekvensen av Warmergate.
Några av de mest kontroversiella läckta e-mailen avser försök från Jones och hans kollegor att undvika offentliggörande av CRU:s temperaturdatabas – dess stora bibliotek av mätningar från mer än 1 000 väderstationer över hela världen, den ultimata källan till mätningar av hur temperaturen har förändrats. I ett e-mail från 2005 varnar Jones Mann att inte lämna ut sådana data till sökbara webbsidor, eftersom ”man aldrig vet vem som söker igenom dem”.
Kritiker som McIntyre har varit ”ute efter CRU-data i åratal. Om de någonsin får reda på att det finns en Freedom of Information Act i England numera, tror jag att jag raderar filerna hellre än att lämna ut dem.”
I går sade Davies i motsats till vad som har påståtts att inte några av dessa data har raderats. Men i skandalens kölvatten är dess otillförlitlighet klar för alla.
Problemet är att precis som för iskärnor och årsringar är temperaturmätningar öppna för tolkningar. Väderstationer som förut låg på landsbygden ligger numera i bebyggda och uppvärmda områden och den utrustning som används byts ut med tiden. Resultatet blir data som inte är homogena – anomalier mellan uppmätta data måste korrigeras. Men kan man lita på det sätt med vilket dessa korrigeringar görs?
Förra veckan analyserades data från 130 år i Darwin, Australien i en artikel på en skeptisk site. Analysen visade att medeltemperaturen hade ökat med 2 grader, enligt de korrigerade värdena. Utan korrigering hade temperaturen inte ökat.
År 2007 analyserade McIntyre data från hela USA. Han fann att mellan 1999 och 2007 hade USA:s motsvarighet till Met Office ändrat sätt att justera gamla temperaturdata. Resultatet visade att 1930-talet föreföll kallare och perioden efter 1990 mycket varmare. Tidigare hade det varmaste året som uppmätts varit 1934. Numera var det i linje med CRU och IPCC-ortodoxin 1998.
Vid CRU, sade Davies, hade några väderstationers mätningar justerats av CRU, och i sådana fall kunde rådata jämföras med korrigerade data. Men i 90 procent av fallen hade korrigeringarna skett i det land där mätstationerna var belägna, och CRU kunde inte kontrollera på vilket sätt detta hade gjorts. ”Allt jag kan säga är att proceduren är noggrann och genomtänkt”, säger Davies. För detaljer hänvisar han till de olika stationerna. Konsekvenserna av detta, säger Stott kan vara explosiva. Tänk bara på skillnaderna som påvisats för Darwin. Om samma sak sker på andra ställen, blir det verkligt intressant. Det kommer inte längre att vara tillräckligt bra data för Met Office och CRU.
”För att veta om vi kan lita på data måste vi veta vilka korrigeringar som har gjorts och varför.”
Vid Köpenhamnsmötet förra veckan sade Met Office att 00-talet har varit det varmaste hittills i historien. ”Beroende på hur data har blivit justerade,” säger Stott, ”kan detta påstående vara fel.”
Pielke håller med. ”Efter Climategate håller den uppmätta temperaturen vid jordytan på att ifrågasättas”. För experter som McIntyre och Pielke har det mest förbryllande varit den nästan fullständiga samstämmigheten om global uppvärmning i världens mainstream-media – en samstämmighet som är mycket större än hos vetenskapsmän.
Delvis är detta resultatet av gorillataktik. Till exempel gjorde förra året BBC:s miljöreporter Roger Harrabin betydande ändringari en artikel på BBC:s hemsida, en artikel som ställde frågan varför uppvärmningen verkar ha upphört efter 1998, efter direkta påtryckningar från en klimataktivist, Jo Abbess.
”Personligen tycker jag att det är direkt oansvarigt att spela skeptikerna i händerna, som oupphörligen hävdar att uppvärmningen har upphört 1998, när det uppenbarligen inte är sant”, sade hon i ett e-mail.
Efter ett kort utbyte gav han sig och sände svaret: ”Titta om tio minuter och tala om ifall du är lyckligare. Vi har ändrat rubrik och mer därtill”.
Efter detta skröt Abbess på sin hemsida: ”Climate Changers, kom ihåg att utmana varje media som verkar vara vinklat eller påverkat av skepticism. BBC ändrade faktiskt i en artikel där jag begärde rättelse.”
Förra veckan skickade Michael Schlesinger, professor i atmosfäriska studier vid universitetet i Illinois ett hot till Andrew Revkin vid New York Times och anklagade honom för att skriva rännstensreportage och varnade honom: ”De vibrationer jag får är att dina reportage är mycket obehagliga för klimatvetenskapsmän. Jag känner att du kommer att finna dig avklippt från dem som inte längre tror att de kan lita på dig, inklusive mig.”
Men i kölvattnet från Warmergate kommer sådana hot – och benägenheten att lyssna till dem – att bli mer sällsynta.
”För ett år sedan, om en reporter ringde mig, fick jag bara frågor varför jag försöker förneka klimatförändringen och hotar planetens framtid”, sade professor Ross McKitrick vid Guelph University nära Toronto, en gammal medarbetare till McIntyre.
”Nu får jag frågor om hur de gjorde hockeyklubban och om problem med data. Kanske e-posten har öppnat ögonen på folk”.
Därefter redovisas i artikeln att det var via en rysk server i Sibirien som e-posten läckte ut, men det är ju en ganska oviktig detalj i sammanhanget så det hoppar jag över.
