Höga hus

Samfundet S:t Eriks årsbok för 2010 har som tema ”Höga hus”. Det är ett synnerligen väl valt ämne, med tanke på den debatt som förevarit under det senaste året med anledning av att höghusivrarna har stuckit ut hakan med centerpartisten Per Ankersjö i spetsen och förespråkat skyskrapor i innerstaden eftersom Stockholm måste få växa, att Stockholm Waterfront färdigställts och blivit högre än många tänkt sig, samt att de planerade Tors Torn uppmärksammats. Årsboken innehåller en rad mer eller mindre intresseväckande artiklar på temat. Redaktören Ulf Sörenson har åter bidragit till att årsboken håller hög klass, i jämförelse med en del andra årsböcker som blivit mer och mer urvattnade med åren, till exempel Svenska Turistföreningens.

De 60 m höga Kungstornen räknas som Europas första skyskrapor. De är både vackra och väl placerade.
De olika författarna bidrar också till att ge en väl nyanserad bild av den komplexa frågeställningen, där det inte finns några enkla svar. En levande storstad växer hela tiden och det innebär också mer bebyggelse och att hushöjderna därmed tenderar att öka. Det är en process som har pågått i sekler och som kommer att fortsätta även framöver, om inte staden plötsligt skulle stagnera och dö. Exempel på olika uppfattningar ges till exempel av Aleksander Wolodarski, arkitekten bakom de planerade 140 meter höga tvillingtornen Tors Torn intill Norra station. Han förklarar att tanken bakom förslaget är att möjliggöra mötet mellan Rödabergsområdet och den nya Norra Station på en plats där olika gaturiktningar möts, och som markerar den tullgräns som utstakades på 1600-talet! Vidare skriver han att ”ett spetsigt orgelmotiv stiger över den stockholmska horisonten, och på ett klassiskt sätt möter församlingskyrkornas spiror”. Skönhetsrådets chef Martin Rörby är inte lika entusiastisk. Han konstaterar att ”problemet med dessa tvillingbyggnader i den tappning de presenterades i slutet av 2009 är inte primärt höjden, utan det tafatta, bakåtblickande formspråket som resulterat i vad man lite elakt skulle kunna likna vid skyskrapskarikatyrer.”

Tors torn
Jag förstår själv, trots Wolodarskis förklaringar inte varför två av Stockholms högsta hus ska ligga just på denna plats, och befarar att Rörby kan ha rätt beträffande utformningen av dem. Det finns ju goda exempel på en tilltalande modern skyskrapearkitektur, till exempel Gert Wingårdhs Victoria Tower i Kista. Byggnaden kommer att bli över 120 meter hög, innehålla hotell med 300 rum, restaurang, kontor och konferensverksamhet samt ligga vid Kistamässan. Bygget inleddes sommaren 2009 och invigning planeras till hösten 2011. Tyvärr diskuterar årsboken mest från ett innerstadsperspektiv.

Victoria Tower är under byggnad i Kista
Jämfört med Torsplan tycker jag att det är betydligt mer relevant att planera höga hus i Västra Klara, detta område i Stockholms City invid Centralstationen som är Sveriges mest tillgängliga område med kollektivtrafik, både med pendeltåg och med tunnelbanor. Det är självklart att ett sådant område ges ett högt markutnyttjande. Tors torn ligger ju inte ens nära vare sig tunnelbana eller pendeltåg.
Margareta Sörensson skriver om det inställda höghusbygget, det i mitt tycke mycket vackra och sensuella hus med två rundade torn, ett högre och ett lägre, som också ritats av Gert Wingårdh vid kv Basaren på Hantverkargatan. En lämplig byggnad i det smala kvarteret och bara 250 meter från tunnelbanan vid Fridhemsplan. Projektet tycks som så mycket annat bra tyvärr ha stoppats av de kringboende nimbykrafterna.

Stoppat höghus i Kv Basaren på Kungsholmen
En intressant artikel är Marianne Råbergs redogörelse för hur byggnadsstadgor och byggnadsordningar har reglerat både hushöjder och gatubredder i Stockholm, och därmed format en stor del av den innerstad vi har vant oss vid. Före 1800-talets mitt fanns det få byggnader i Stockholm som var högre än tre våningar. Högre trähus än två våningar tilläts inte av brandskyddsskäl. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Albert Lindhagen, mannen bakom Lindhagenplanen från 1866, låg till stor del bakom byggnadsstadgan. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. I äldre stadsdelar kunde 40 fot räcka, eller 12 m. Huvudgatorna blev bredare, till exempel Sveavägen med 48 m. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m. Detta har gett förutsättningar för den täthet som har tillåtits, men också påverkat en stor del av stadsbilden i Stockholms innerstad och på andra ställen. Äldre flerbostadshus har ofta rumshöjder på över tre meter och dessutom ansenlig bjälklagstjocklek. En taklisthöjd om 20 m som medger 5 våningsplan i ett äldre hus motsvarar därför sju våningsplan med modern rumshöjd och betongbjälklag. Att ersätta en äldre byggnad med en ny innebär därför att tätheten uttryckt i våningsyta per hektar kan ökas med 40 procent utan att hushöjden ökar.

Lindhagenplanen från 1866
Själv är jag ingen principiell motståndare till höga hus, men jag anser att det behöver finns goda skäl för att motivera dem. Vill man bara bygga tätt kan man med fördel använda sig av traditionella slutna kvarter. Sådana går bättre att integrera i en sammanhängande stadsväv som skapar stadsliv, medan enstaka skyskrapor ofta skapar mer problem än de löser. Ett bostadskvarter med femvåningar och hundra meters sida ger utan gårdshus ett exploateringstal på 2,5. Man ytterligare 2 eller 3 våningsplan ökar exploateringen till mellan 3,5 och 4.0. Detta visar att man med en traditionell kvartersbebyggelse kan nå mycket höga tätheter utan att bygga nämnvärt högre hus än vad som redan finns i innerstaden.
Årsboken Höga hus kan rekommenderas, även för icke medlemmar, och kan köpas till exempel på Stadsmuseet.