Nytt förslag om Slussen - nja...

Idag presenterade SvD det nya förslaget till Slussen, det som staden själv kommer att offentliggöra på måndag. Frågan är om det också är det sista och slutgiltiga förslaget. Jämfört med tidigare kan jag se både fördelar och nackdelar med förslaget. Bland fördelarna finns att siktlinjen från Peter Myndes backe ut mot Strömmen har frilagts, genom att de nya byggnaderna framför KF-huset dragits tillbaka och minskats. I övrigt har nästan all ny bebyggelse ovan mark försvunnit. Huvudbron och gångbron är ungefär som förut och de öppna vattenspeglarna finns kvar, så den grupp som hävdar att ”näset” mellan Söder och Gamla Stan ska synas kommer att vara fortsatt kritiska.

Själv tycker jag att förslaget är i huvudsak bra, men jag har fortfarande vissa invändningar. Det som slår mig först är den egendomliga triangulära byggnaden som föreslås mitt på Södermalmstorg. Denna byggnad kommer dels att helt spoliera de formmässiga kvaliteterna av torget, dels skymma en del av den unika raden av husfasader från 1600-talet i kv. Överkikaren. Det torg, som i det tidigare förslaget hade distinkt rektangulär form som framhävde husraden, blir nu ett triangulärt torg utan distinkt avgränsning. Det historiskt förankrade 1600-talstorget borde vara en självklar utgångspunkt för planeringen. I mitt tycke är förslaget på denna punkt en katastrof. De flesta trekantiga hus är missfoster från arkitektonisk synpunkt. Ett undantag är Flatiron building i New York, men det har faktiskt en rundad spets. Tanken är antagligen att leda fotgängarströmmarna diagonalt över Södermalmstorg mot den nya gångbron, men det hade kunnat göras med mindre förödande medel.

Dessutom har man tagit bort de föreslagna byggnaderna framför hotell Hilton, som till och med upphovsmannen, Mats Edblom, ansåg vara positiva tillskott, eftersom de skulle dölja de enligt honom delvis misslyckade fasaderna. Det är svårt att förstå varför de har tagits bort.

I övrigt avvaktar jag den mera fullständiga presentationen av stadens förslag innan jag eventuellt återkommer med fler synpunkter.

För övrigt hörde jag häromdagen min gamla kurskamrat arkitekt Johan Nyrén, som själv vunnit en av tävlingarna om Slussen, kommentera den långdragna processen i radions P1. Han hade ganska kloka synpunkter att föra fram.
Uppdatering den 26 maj
Jag har nu förstått att planerna på byggnader framför Hilton inte är skrinlagda, bara utlyfta ur denna detaljplan, p g a komplicerade förutsättningar. Stadsbyggnadskontoret kan alltså tänkas återkomma med förslag i denna del.

Moderaternas svek mot Kristinebergs strandpark

Nordvästra Kungsholmen har länge betraktas som en utkant, ett område man inte besöker om man inte absolut måste. Kungsholmsbon Svante Grundberg, känd från TV-programmet Nattsudd, som sändes i slutet av 1980-talet, drog gränsen för Kungsholmen någonstans kring S:t Eriksgatan. Västra Kungsholmen bortom S:t Erikgatan betraktade han som ”Samojedland”, ett uttryck för ödsligheten på den tiden. Nu förändras nordvästra Kungsholmen totalt och blir en del av staden. Stadsutvecklingsprogrammet för nordvästra Kungsholmen innebär en tätbebyggd stadsdel med ca 3 500 nya bostäder och ca 350 000 kvm lokaler.

Kristinebergs strandpark
För att balansera den stadsmässiga tätheten har hittills en stor sammanhängande stadspark, Kristinebergs strandpark, planerats för lek, idrott, möten, lugn och ro, en av det nya områdets stora kvaliteter. Parken kommer att hänga ihop med Kristinebergs slottspark, Rålambshovsparken och Fredhällsparken som ett grönt nätverk. Den täta bebyggelsen förutsätter tillgång till högkvalitativ park inom nära gångavstånd från bostäderna. Det är balansen mellan tät stad och park som ger staden dess attraktivitet. Trovärdigheten i strategin ”Promenadstaden”, stadens nya översiktsplan bygger på att denna balans upprätthålls.
Parken har varit en förutsättning för bebyggelsen och planerats under ett antal år. En tävling om utformningen genomfördes under hösten 2004. Det vinnande förslaget "Allram", som utformats av Sydväst arkitektur och landskap AB, har legat till grund för detaljplaneringen. Tennishallen som funnits på platsen med tillfälliga tillstånd i decennier skulle ha försvunnit redan 2001 när arrendeavtalet löpte ut.

Tennishall och parksnuttar
Nu sviker de styrande moderaterna i Stadshuset Kungsholmsborna och övriga Stockholmare, som har sett fram mot denna stora park, den första som anlagts i innerstaden på decennier. I februari föreslog enligt DN stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M) och exploateringsborgarrådet Joakim Larsson (M) att tennishallen ska vara kvar. Regina Kevius tror att den kan få en ”ny utformning som får hallen att smälta in i Kristinebergs strandpark”. Joakim Larsson tycker att ”det känns bra att nu finna en lösning på den plats där tennishallen varit etablerad under lång tid.” ”Nu kan alla de som nyttjar tennishallen äntligen få besked”. Men samtidigt sviker han alla gamla och nyinflyttade Kungsholmsbor som har lovats en park. Alla samråd har byggt på att parken ska anläggas i sin helhet. Det är ingenting att hymla om att tennishallen innebär inskränkningar av parkens kvaliteter. Det innebär ett stort svek som urholkar trovärdigheten.
Vad som sades när gestaltningstävlingen genomfördes gäller plötsligt inte längre. Med tennishallen kvar mitt i parken bryts hela den arkitektoniska grundstrukturen med fri sikt från Kristinebergs slott och ända ner till Ulvsundasjön. Då konstaterades att utbyggnaden av den nya stadsdelen innebär att parkmark med uppvuxen vegetation tas i anspråk för exploatering. Därför behöver den nya parken behöver vara grön. Det försöker man lösa genom att plantera gräs på taket, så att tennishallen ska ”smälta in” i parken. Men man har tidigare också konstaterat att befintliga parker inom stadsdelen domineras av naturmark i sluttningszoner med uppvuxna träd. Därför finns det ett behov av öppna plana ytor i den nya parken. Det får man inte genom att låta tennishallen vara kvar.
Folkpartiet på Kungsholmen har sagt klart nej till förslaget om att ha kvar tennishallen, vilket är rakryggat och konsekvent. Folkpartiet konstaterar att tennishallen är alldeles för stor och tar upp all den plats som finns i parken. Det är helt enkelt inte ett rimligt alternativ, anser folkpartiet. Vi får hoppas att folkpartiet gör gemensam sak med de rödgröna och säger nej till det moderata förslaget.
Låt inte ett särintresse gå före allmänintresset. Låt inte Kristinebergs strandpark bli en ny halvmesyr där alla kvaliteter kompromissas bort.

Privat eller offentligt stadsrum

New urbanism är ett sätt att försöka återskapa de kvaliteter som finns i de traditionella europeiska städerna, kanske ofta småstadens kvaliteter. Problemet är att det oftast har varit isolerade öar som inte hänger samman med den omgivande staden. Därför får man inte heller det underlag som krävs för att skapa ett intressant stadsliv. Järla sjö i Nacka är ett område som brukar nämnas som ett bra exempel på svensk nyurbanism. Där finns också en blandning av boende och verksamheter. Som del i staden lider det av samma problem som andra liknande områden. En skillnad är att Nacka numera har ambitionerna att bygga mer riktig stad på västra Sicklaön, som idag är ett mycket uppsplittrat område påfallande nära Stockholms centrala delar. Då kan också Järla sjö bli en del i ett större sammanhang. Kanske krävs det också att tunnelbanan byggs ut till Nacka.

Ett problem med den öppna lamellhusbebyggelsen som dominerar många förorter har varit den otydliga uppdelningen av den obebyggda marken. Ingenting är riktigt privat, när slutna innergårdar saknas. De ointressanta gräsmattorna som omger lamellhusen är inte heller helt offentligt tillgängliga, eftersom man inte vill gå för nära människornas fönster och balkonger. I den traditionella staden är uppdelningen tydlig. I stort sett alla mark utanför kvarteren tillhör det offentliga. I Järla sjö fann jag ett påtagligt exempel på problemet, som visar att stadsdelen har en bit kvar.

"Privat område. Ej genomgång."
Sådana skyltar borde vara absolut förbjudna att sätta upp. Nacka kommun borde ta sig en funderare på om det alls är lagligt att försöka inskränka den allemansrättsliga tillgängligheten till staden på detta sätt.

Stockholmsporten - en skålformad motorvägskorsning

Nyligen har en arkitekttävling om utformning av en trafikplats, Stockholmsporten, avslutats. Det har tidigare presenterats i pressen. Det gäller korsningen mellan E18 och Förbifart Stockholm, dvs E4. Stockholms stad har tillsammans med Trafikverket arrangerat en inbjuden tävling om gestaltningen av landskapet kring trafikplatsen. Förbifart Stockholm kommer att sammanbinda regionens norra och södra delar. Drygt 17 kilometer av Förbifart Stockholms 21 kilometer planeras gå i tunnel. Strax före Hjulsta går vägen upp i en landbro och vid Hjulstakorset planeras Trafikplats Hjulsta i tre våningsplan där Förbifart Stockholm och E 18 möts. En gigantisk trafikplats som skulle ha alla förutsättningar att bli helt monstruös, eftersom den är så stor.

Jag var nyligen på Tekniska nämndhuset där en modell av det vinnande förslaget är utställd och plockade åt mig ett häfte om förslaget och tävlingen. Jag blev faktiskt positivt överraskad och glad att se att det faktiskt går att göra något riktigt bra. Det vinnande förslaget, som lämnats in av det danska arkitektkontoret BIG, svenska Grontmij och Spacescape, innebär att ett skålformat landskapsrum skapas, som både gestaltar trafikplatsen, ger bullerskydd och knyter ihop de omgivande stadsdelarna på ett elegant sätt med en lokal gångväg. Ny bebyggelse kan tillkomma på utsidan av vallen. I stället för att bli en barriär knyter trafikplatsen samman stadsdelarna.

Bjerget.
Danska BIG - Bjarke Ingels group - är ett lysande stjärnskott inom arkitekturen under de senaste åren som bland annat skapat bostadskomplexet Bjerget i Örestad i Köpenhamn. Grontmij är ett nederländskt teknikkonsultföretag, medan svenska Spacescape arbetar med park och stadsstruktur.

Bjerget
En stor speglande sfär har föreslagits sväva ovanför trafikplatsen, vilket är en kul idé. Men förslaget står inte och faller med det. Det ska bli spännande att se hur förslaget kan utformas mera i detalj i det fortsatta arbetet.

Fördubbla vargstammen!

Vargfrågan väcker starka känslor på de flesta håll. Antingen är man för eller mot. Storstadsbor älskar vargar, i synnerhet Stockholmare, och glesbygdbor hatar dem, och i synnerhet samerna. Så ser schablonbilden ut. Verkligheten är mer nyanserad. Det finns också glesbygdsbor som tycker att vi kan ha vargar i landet, liksom storstadsbor som hatar vargar.

På senare tid, dvs sedan årets makabra vargjakt avslutats, har dock flera för vargarna positiva nyheter kommit. Två genetiskt friska vargar har flyttats från sameland; en till Örebro län, varifrån den dock snabbt tog sig till Norge, och en till Dalarna. Vi får hoppas att de får sprida sina gener innan de stryker med för jägarnas kulor. Eller hagel, för tjuvjägarna tycks jaga varg med hagel, vilket är dubbelt förbjudet. Det visar obduktionen av årets varglik. Två hade hagel från illegal tjuvjakt. Varghatarna i jägarförbundet borde kanske hålla lite lägre profil, när de nu företräder en så uppenbart kriminell kår.

Lars-Erik Liljelund
En annan positiv nyhet är att rovdjursutredningen föreslår en fördubbling av vargstammen i Sverige. Utredaren Lars-Erik Liljelund vill att det ska finnas 450 vargar i landet, mot drygt 200 i dag. Jag har inte haft så hög tanke om Liljelund tidigare, men det är ett klart besked regeringen nu får. En av Liljelunds slutsatser är att antalet vargar i Sverige i dag är för litet för att beståndet ska kunna öka livskraftigt. Till underlag för sina slutsatser om vargen har Liljelund bland annat inhämtat bedömningar från danska, finländska och amerikanska forskare. Det stämmer bra med vad Svenska Rovdjursföreningen tidigare har sagt. Miljöminister Andreas Carlgren fick genast svårigheter att förklara varför det är OK att jaga varg när vi bara har drygt 200 djur, trots att det borde vara 450, men logiken är inte hans bästa gren.
Liljelund säger att bedömningen är baserad enbart på biologi och ekologi och vad som krävs för att vargen ska uppnå gynnsam bevarandestatus, inte på ”socioekonomiska faktorer”, läs ”de varghatande jägarna”. Men de kommer aldrig att vara nöjda så länge det finns en enda varg i landet.

Det gäller nu för regeringen att agera rakryggat och inte falla till föga för jägarna. Även järvarna är för få för att populationen ska vara livskraftig på lång sikt. Antalet ligger under målet på 850 djur. Däremot finns det över 3.000 björnar och mer än 1.200 lodjur i landet, vilket ligger en bit över den godtagbara nivån.
Jag har tidigare pekat på att den svenska stammen är en av de minsta i ett europeiskt perspektiv. Ett tjugotal europeiska länder har fler vargar än Sverige, och de flesta av dessa länder är mindre till ytan än Sverige och har en större befolkning. Dessa länder tar ett större ansvar än Sverige för att bevara sin vargstam. Inte heller med 450 vargar kommer Sverige att utmärka sig. Med 450 vargar blir det en varg per 1 000 kvadratkilometer. Många länder i Europa har 10-15 vargar per 1 000 kvkm, till exempel Albanien, Estland, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien, länder som är mindre och mer tättbefolkade än Sverige. Så regeringen borde följa Liljelunds förslag.

Det är mindre risk för människor med vargar i landet än att med getingar, huggormar och älgar, för att inte tala om bilar. Vargar är rädda för människor. Det är alltså en nästintill obefintlig risk att bli vargdödad i Sverige. Vargar dödar visserligen tamboskap, men i regel bara när skydd i form av elstängsel saknas. Fler hundar trafikdödas eller vådaskjuts av jägare jämfört med dem som dödas av vargar. Varghatet bygger på myter, inte på fakta.

Hur Stockholm Waterfront växte

Höjden på Stockholm Waterfront är 55 meter, med 12 våningsplan, räknat från Klarabergsgatan. Den höjden bestämdes 2007. När projektet presenterades i juni 2006 var den höjden fastlagd, men på den datorgenererade presentationsbilden verkade huset vara 5 meter lägre, motsvarande mer än en våning lägre. Det framgår av en intressant artikel i tidskriften Arkitekturs marsnummer av Dan Hallemar och har tidigare påpekats av Anders Bodin i Samfundet S:t Eriks årsbok. Frågan är om det är sant och i så fall har varit frågan om en medveten manipulering av Stockholms beslutsfattare och den allmänna opinionen, eller ett olycksfall i arbetet.

Skillnaden kan tyckas vara marginell, i varje fall om man jämför med den höjd som huset hade i de första utredningsskisserna från 2000, då höjden var 36,5 meter. Den ökade till 44,6 meter i Wingårdh/Bergs förslag från 2003, och till 51,6 m i Whites anbudsprojekt från 2006. Nästan 20 meter högre på tio år, som Hallemar konstaterar i Arkitektur. Trots den utökade hushöjden uteblev debatten sommaren 2007. I stället pågick debatten om den så kallade Badringen, det knasiga projektet med ett gigantiskt kallbadhus vid Norr Mälarstrand. Klarar inte stockholmarna att diskutera mer än en fråga i taget? Eller var Badringen bara en setup, som konspirationsteoretikerna tror?

Waterfront enligt Whites bild
Trots att stockholmarna inte brydde sig om frågan förrän huset kom på plats försökte länsstyrelsen in i det sista stoppa projektet. Innerstaden är utpekad som riksintresse för kulturmiljövården, och det är länsstyrelsens sak att bevaka att riksintresset inte skadas. Länsstyrelsen skulle därför kunna stoppa detaljplanen för Stockholm Waterfront om man ansåg att riskintresset skulle skadas. Till riksintresset hör bland annat karaktärsdrag som innerstadens front mot vattenrummen och den begränsade hushöjden. Länge verkade länsstyrelsen vara kritiska mot hushöjden. När landshövding Per Unckel skrev under det kritiska utställningsyttrandet ändrade man dock inställning och fann att riksintresset i alla fall inte skadades ”påtagligt”. Därmed får man väl anta att den framöver tillåtna högsta höjden i Västra City nu är tydligt definierad till 55 meter men inte mer.
För många år sedan talade man om att låta den ”dalgång” som Klara sjö och järnvägsområdet bli synligt i stadsbilden. Den tiden är nu för länge sedan förbi, och kanske med viss logik. Som jag tidigare har påpekat är detta område Sveriges mest tillgängliga plats, där fjärrtåg, regionaltåg, pendeltåg och tunnelbanor möts. Det vore knappast realistiskt att på lång sikt behålla en låg exploateringsgrad på denna plats, utan är ganska naturligt att tillgängligheten också kommer till uttryck genom ett högt markutnyttjande. Det är också vad vi kommer att få se när överdäckningen av järnvägsområdet fortsätter.