Varför släcka på Earth hour?

Idag är det Earth hour, en manifestation för en ljusare framtid. En symbolhandling, men vad syftar manifestationen till egentligen? Jag frågar en bekant som tror att det handlar om att spara energi, kanske för klimatets skull. Men i Sverige är ju nästan all elektricitet kärnkraft eller vattenkraft, samt någon liten del vindkraft, utan betydelse för klimatet. Jag går in på hemsidan för Earth hour och får reda på hur man ska laga årets Earth hour-meny, baka årets Earth hour-bakelse, hur man kan få en gratis Earth hour-yogalektion, allt om årets Earth hour-show och så vidare. Att få reda på exakt vad symbolhandlingen Earth hour syftar till är däremot svårare: Jag läser uppmaningen från Ban Ki-moon: ”Att släcka ljuset är en symbol för vår övertygelse att få hållbar energi åt alla. Vi behöver ladda framtiden med rena energikällor som alla har råd med. Genom att agera idag kan vi få en ljusare framtid i morgon.”

Det är ju klart, alla behöver få billig energi, särskilt elektricitet. Ökad användning av elektricitet för att bättre lysa upp våra städer behövs eftersom det finns så många mörka parker och prång, som känns hotande på kvällar och nätter, och som borde lysas upp bättre. Men hur hänger det nu ihop med att släcka ljuset i våra energisparlampor och i stället tända stearinljus under en timme? Hur stor klimateffekt har billiga stearinljus med paraffin egentligen i jämförelse med energisparlampor och svensk elmix? Men det är kanske frågor som inte bör ställas.

I SvD ställer Susanna Baltscheffsky i stället frågan ”Varför tända till på Earth hour?” Hon polemiserar mot dem som ifrågasätter om Earth hour är meningsfullt och säger att alla givetvis inser att Earth hour är en symbolhandling. Det är ju sant, men det utesluter inte kravet på att definiera vad symbolen står för, och vilka krav vi ställer oss bakom när vi släcker ljuset. Världens energiförsörjning är en mer komplicerad fråga än att protestera mot tortyr. Baltscheffsky raljerar vidare: ”Är det samma personer som blir provocerade nu som på 1990-talet försökte bevisa det förkastliga i att skölja ur tomma mjölkpaket och lämna till återvinningen? Räknenissar i stugorna gjorde kalkyler som visade att det var mer miljövänligt att slänga kartongen än att diska den i varmvatten.”

Baltscheffsky väljer här att raljant karaktärisera sina meningsmotståndare och kritiker på ett föraktfullt sätt, hellre än att bemöta argumenten i sak. Därmed ansluter hon sig till dem som ser återvinning i alla lägen som en symbolhandling, även om det vore rationellt från kostnads-, energi- och klimatskäl att i stället kasta flera fraktioner i samma säck och sedan bränna dem i Högdalens förbränningsanläggning med höggradig rökgasrening och högeffektiv energiåtervinning av värme och elektricitet. Högt kvalificerade ”räknenissar” kan visa vad som är sakligt motiverat i det ena eller andra fallet, men ”vetenskapsjournalisten” Baltscheffsky tycks i alla lägen föredra symbolhandlingen materialåtervinning, oavsett fakta i sak.

Många är fortfarande frågande inför symbolmanifestationen Earth hour.

I Maria Svelands värld

Jag är för jämställdhet i samhället. Jag är det privat och i arbetslivet. Jag tycker att kvinnor ska ha lika lön som män som utför samma arbete. Vi har för låg andel kvinnliga chefer i många delar av näringslivet och det är alldeles för låg andel kvinnor i bolagsstyrelserna. Jag tycker att papporna ska ta större ansvar för barnen och att rätten till föräldraledighet ska delas lika mellan båda föräldrarna. Jag tycker naturligtvis att det är förfärligt att det förekommer så mycket våld av män mot kvinnor, liksom att många kvinnor känner sig hotade ute på mörka och ödsliga platser. Jag är också motståndare till prostitution.

Jag tror att samhällsutvecklingen också går mot ökad jämställdhet, kanske i alldeles för långsam takt, men den går trots allt åt rätt håll. Kvinnorna gör stora insteg på allt fler yrken. När jag utbildades till arkitekt för 40 år sedan var det till exempel en fjärdedel kvinnor i årskursen, nu är de en klar majoritet. När jag anställdes på Regionplanekontoret på 1970-talet fanns visserligen enstaka kvinnor bland handläggarna, men nu utgör de flertalet. Andelen män som tar ut sin föräldraledighet ökar år från år.

Jag är glad att det finns många män och kvinnor som är aktivt engagerade i arbetet att öka jämställdheten bland kvinnor och män i samhället, oavsett om de kallar sig feminister eller ej. Jag har själv haft fackligt uppdrag i jämställdhetsgruppen på min dåvarande arbetsplats och jag har deltagit i konferenser och seminarier om hur jämställdhetsfrågorna bättre ska kunna integreras i samhällsplaneringen. Det är oftast män som står bakom krig och jag är glad att många män och kvinnor deltar i fredsarbetet. Jag har själv varit medlem av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (jo de accepterar manliga medlemmar också). Det kanske är överflödigt att säga att jag inte hatar feminister.

Maria Sveland
Trots detta känner jag mig som en feministhatare när jag läser Maria Svelands långa debattartikel på DN kultur den 26 mars. Det är samma känsla som jag fick när Claes Borgström i samma tidning skrev att vårt samhälle vilar på idén att mannen är överordnad kvinnan, en idé som vi har gemensam med talibanerna, och när Gudrun Schyman i ett tal sa att diskrimineringen av kvinnor bygger på samma norm, samma struktur och samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Jag undrar varför jag får den känslan. Jag har inte skickat några hatmejl till Maria Sveland eller någon annan feminist. Men jag måste tillstå att jag inte ovillkorligt skriver under på rätten för insemination för ensamstående kvinnor, för att de ska kunna få barn som ska kunna växa upp utan pappor. Jag har till och med problematiserat frågan i ett tidigare blogginlägg. Jag tycker inte att det är solklart hur man ska ställa sig, även om man är för jämställdhet mellan könen. Jag måste också tillstå att jag inte ser det humoristiska i tanken på kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning (SCUM-manifestet). Mäns våld mot kvinnor är oförsvarligt, men inte heller mäns våld mot män är det. Många män är utsatta för våldsbrott, vilket inte är mindre upprörande än att också många kvinnor är det.

En metod att åstadkomma ökad jämställdhet är kvotering av underrepresenterat kön, vilket förekommer inom olika samhällssektorer. Kvotering innebär ibland att mer kvalificerade personer av fel kön får stå tillbaka för mindre kvalificerade personer av rätt kön, vilket i sig också innebär diskriminering. Att ifrågasätta kvotering innebär inte à priori att man hatar feminister. En som har ifrågasatt kvotering är Pär Ström, av Maria Sveland utnämnd till feministhatare. I sin artikel i DN har Maria Sveland felciterat vad Pär Ström faktiskt har skrivit på sin blogg; han har inte sagt att han hatar feminister, som Sveland skriver, utan att han gav sig in i genusdebatten.

Jag tvivlar inte på att Maria Sveland har fått hatmejl och att det finns människor som hatar feminister, både kvinnor och män. Problemet är väl snarare att det i Maria Svelands värld bara tycks finnas två sorter – feminister och feministhatare. Inga gråzoner och inga mellanlägen. Jag känner inte igen mig i den 30-talsdystopi som hon målar upp.

Maria Sveland avslutar sin artikel med ”den fråga som skriker med sin frånvaro i den här debatten: Var finns försvararna av feminismens grundläggande krav på social, ekonomisk och politisk rättvisa? Alla ni som betraktar er som demokratiskt sinnade, humanistiskt lagda debattörer och makthavare, ni som på olika sätt råder över forum, debattsidor, teveprogram, scensamtal med mera, där man vanligtvis debatterar viktiga demokrati- och rättvisefrågor, var finns er indignation över allt hat? Varför ställs inte extremistbloggarna till svars för alla direkta hot som publiceras på deras sidor?

Och alla ni som sitter på någon form av makt inom medier, kultur, näringsliv, politik, var finns ert avståndstagande? Var finns ert agerande?

Så länge vi låter tystnaden råda kommer vårt samhälle att förbli rasistiskt och orättvist. I tystnaden vilar förnekelsen. Motståndet, däremot, är högljutt och organiserat.”
Så jag går Maria Sveland till mötes: Jag tar härmed bestämt avstånd från allt hat som riktas mot feminister och stödjer de grundläggande kraven på social, ekonomisk och politisk rättvisa. Men varför jag ska avkrävas detta avståndstagande förstår jag inte. Det är inte jag som hatar.
Och jag håller inte med henne om att tystnad råder. Hennes egen långa artikel i DN kultur är bara ett av bevisen på motsatsen.

Det var bättre förr

Transportstyrelsen har beslutat att taxiförare i Stockholm från och med 1 april inte längre behöver ha någon lokalkännedom. De tror att det ska leda till ökad konkurrens. Men frågan är om vi är betjänta av taxiföretag utan lokalkännedom? Det finns redan tusentals taxiföretag, bland annat sådana som tar ockerpriser på tusentals kronor för en relativt kort resa. Det finns nämligen inget tak för taxipriser. Så länge det finns en skylt i bilen som upplyser om priset är det ok att ta vilka priser som helst.

Det finns redan nu en massa taxiförare som inte hittar i stan. Nu vill alltså Transportstyrelsen avskaffa det kravet. Det finns ju kartor och GPS. Men GPS-en ger inte alltid rätt väg. Mer än en gång har den lett taxiförare in på återvändsgator som slutar i trappor. Jag har ett flertal gånger blivit tvungen att dirigera taxiförare som inte hittar fram till mig. Jag har också råkat ut för förare som inte heller hittar därifrån utan snurrar runt flera varv på Södermalm, ringer kollegor som inte heller hittar, innan jag tar över och dirigerar. Det är ju tur att jag hittar på Söder, men tänk om jag var en tillfällig besökare utan lokalkännedom eller synskadad. Då skulle jag vara helt utlämnad.

Förr i tiden, innan GPS fanns, krävdes det lokalkännedom och mycket kartpluggande innan man kunde få sitt taxikort. Då brukade också taxiförarna hitta fram. Transportstyrelsen borde ta tag i de verkliga problemen och inte föreslå reformer som leder till försämringar för kunderna.

Peter Blake på Wetterling Gallery

På Wetterling Gallery vid Kungsträdgården visas just nu en separatutställning med den brittiska konstnären Peter Blake med totalt 37 verk varav huvuddelen collage.

Peter Blake är mest känd för att ha utformat det berömda omslaget till Beatlesalbumet Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, där Beatles står bakom en trumma och är omgivna av ett antal kända personer, däribland Marlene Dietrich, James Dean, Bob Dylan, Marilyn Monroe, Karl Marx, och Marlon Brando.

Född 1932 blev Blake en av de mest kända brittiska popkonstnärerna i slutet av 1950-talet. 

Därmed var han en föregångare till Andy Warhol, Roy Lichtenstein och andra amerikanska popkonstnärer med att använda Marilyn, Elvis och andra idolbilder från masskulturen och bilder ur serietidningar i sin konst.

Bland de verk som är utställda på Gallery Wetterling finns såväl gamla som nya verk. 

Som motiv använder han huvudsakligen vardagliga bilder, reklam och episoder från stadsmiljö. 

Peter Blakes collage innehåller för det mesta tidningsurklipp, konsertbiljetter, samlarobjekt, vinylskivor, badges, pins, och en massa annat skräp som tycks vara insamlat från olika loppmarknader.

Några av bilderna på konstverken ovan är något beskurna.

Tunnelbanan till Nacka

I dagarna har en principöverenskommelse träffats om att bygga tunnelbanan till Nacka, vilket meddelats av DN och SvD. Det är knappast en dag för tidigt. Hur ska då en tunnelbana till Nacka dras? Det har i media framställts som om huvudfrågorna gäller en berg- eller betongtunnel samt om linjen ska passera Djurgården eller ej. Så här ser de två huvudalternativen enligt SL:s PM från i januari.

Alternativ med bergtunnel, stationer vid Sofia (Tengdahlsgatan), Sjöstaden, Sickla, Saltsjö-Järla och Nacka C.

Alternativ med betongtunnel, stationer vid Sofia (Åsögatan), Sjöstaden, Sickla, Saltsjö-Järla och Nacka C.

 Men man borde också diskutera vilken huvudsaklig trafikuppgift tunnelbanan ska ha. Då skulle jag vilja börja med att diskutera ett antal andra frågor:

• Ska tunnelbanan svara för hela ostsektorns kollektivtrafikförsörjning, inklusive bussmatning från Värmdö eller ej?
• Ska den gamla tanken på att koppla Hagsätragrenen till Nackabanan analyseras på nytt?
• Hur många stationer behövs på Södermalm och i Hammarby sjöstad för att ge en bra täckning?
• Ska tunnelbanan passera Slussen eller ej?

Med svaren på dessa fyra frågor är nästa steg att titta på betong- eller bergtunnel. Frågan om att passera Djurgården borde för länge sedan vara avförd från dagordningen. Det finns alldeles för litet trafikantunderlag för en sådan sträckning (bortsett från enstaka soliga lördagar och söndagar sommartid).

 Redan när tunnelbanans blå linje planerades från Järvafältet till Kungsträdgården var tanken att den skulle fortsätta i en tunnel under Strömmen via Slussen, östra Södermalm och vidare ut till Nacka. Hagsätragrenen skulle kopplas till Nackabanan från Skärmarbrink, för att få ett jämnare befolkningsunderlag för de olika tunnelbanesystemen.

SO-banan från 1965 års tunnelbaneplan.

Trots att Nacka-Värmdösektorn är en av regionens snabbast växande delar har fortsättningen till Nacka aldrig kommit nära ett genomförande. En orsak till detta har varit att den moderatledda kommunen länge motsatte sig tunnelbana. En annan orsak var tveksamhet om den spridda bebyggelsestrukturen i Nacka lämpade sig för tunnelbana. En tredje orsak var de höga kostnaderna för en tunnel under Strömmen. Nu har den politiska inställningen svängt och genom att bebyggelsen i Nacka förtätas blir bebyggelsestrukturen i kommunen allt lämpligare för tunnelbanan. Kostnaderna är däremot fortfarande höga, sannolikt till och med högre jämfört med om man byggt tunnelbanan för 20 eller 30 år sedan. Men regionen växer nu med omkring 40 000 invånare per år och till slut tvingas man fatta även kostsamma beslut om infrastrukturen, om inte trafiksituationen ska bli helt ohållbar. Det är då viktigt att sträckningen blir optimal för kollektivtrafiken även om kostnaderna är höga.

När tunnelbaneplanen togs fram räknade man med en kapacitetsgräns om 200 000 invånare för tunnelbanornas influensområden. För den sydöstra tunnelbanan till Nacka, inklusive Hagsätragrenen omkopplad till samma system, räknade man med ett befolkningsunderlag på 169 000 invånare år 1990. Men nuvarande befolkningsprognoser kommer denna befolkningssiffra att överskridas för Nackabanans influensområde omkring 2030, även utan Hagsätragrenen. Då kommer Nacka att ha drygt 100 000 invånare, Värmdö mer än 50 000 och östra Södermalm-Hammarby sjöstad mer än 50 000. Om befolkningstillväxten fortsätter efter 2030 – och varför skulle den inte göra det – behövs en högre kollektivtrafikkapacitet. Det blir då naturligt att låta delar av busstrafiken till sektorns ytterdel fortsätta att gå till Slussen i stället för att matas till tunnelbanan. Då har man nytta av den planerade underjordiska bussterminalen vid Slussen.

Är den ursprungliga tanken att koppla Hagsätragrenen till Nackabanan överspelad? För den södra tunnelbanan – gröna linjens grenar till Hagsätra, Farsta och Skarpnäck – räknade tunnelbaneplanen med ett befolkningsunderlag på 163 000 invånare år 1990, exklusive Hagsätragrenen, men med en tänkt förlängning av Skarpnäcksgrenen till Tyresö. Idag är befolkningsunderlaget omkring 200 000 inklusive Hagsätragrenen, men exklusive Tyresö. Befolkningen kommer sannolikt att öka uppemot 250 000 fram till år 2030. Därmed skulle kapacitetsgränsen riskera att överskridas rejält. Då skulle en omkoppling av Hagsätragrenen innebära en jämnare belastning på tunnelbanesystemen. En fördel med omkopplingen är ju att turtätheten på de två återstående grenarna till Farsta och Skarpnäck skulle kunna ökas med 50 procent, vilket innebär en rejäl kapacitetsförstärkning.

Enligt de två huvudalternativ som SL har presenterat skulle det endast bli en station i Sofia och en i Hammarby sjöstad, och tunnelbanan skulle inte passera Slussen utan fortsätta direkt till Kungsträdgården. Trafikanter med målpunkter på andra delar av Södermalm skulle då antingen få byta till buss i Sofia eller fortsätta med tunnelbanan till T-centralen och där byta till grön eller röd linje och resa tillbaks till Söder, en irriterande omväg. Med station vid Slussen skulle man med ett enkelt byte kunna nå i stort sett hela Söder snabbt och enkelt. Slussen är idag en strategiskt viktig knutpunkt för många trafikanter från Nacka och Värmdö. Enligt SL:s studie från 2008 borde frågan om en sträckning direkt från Kungsträdgården eller via Slussen utredas närmare innan beslut fattas.

SL:s studie från 2008 – antingen via Slussen eller direkt till Kungsträdgården.

Den trafikanalys som gjordes då visade att de båda sträckningarna var i stort sett likvärdiga vad gäller resande och restider. Kostnaderna skulle bli högre för en sträckning via Slussen eftersom det dels krävs en extra station, dels sträckningen i berg beräknas bli 500 meter längre. Enligt SL:s idéstudie 2012-01-20 är detta dock omöjligt: ”Sträckningar som går via Slussen bedöms inte möjliga av tekniska skäl.” Det är naturligtvis inte sant. Det kan vara dyrt och tekniskt besvärligt att åstadkomma en bra lösning via Slussen, men knappast omöjligt.

Alla studerade alternativ, men inte kopplingen till Hagsätra

Den andra frågan gäller antalet stationer. Tunnelbaneplanen illustrerar Nackabanan med en station i Katarina, en station vid Sofia, en station i Hammarby sjöstad och en i Lugnet. De ger en bra täckning av hela detta område. Enligt SL:s aktuella illustrationer skulle tunnelbanan inte passera Slussen och bara få en station i Sofia samt en i Hammarby sjöstad. Stationen är illustrerad vid Åsögatan/Klippgatan respektive vid Tengdahlsgatan. Dessa lägen ligger på ömse sidor om Vita berget. Det ger en dålig täckning både av östra Södermalm och av Hammarby sjöstad. Särskilt östra Södermalm, med 40 000 invånare behöver få en bättre täckning. Lägger man stationen vid Åsögatan hamnar Barnängen och Norra Hammarbyhamnen utom gångavstånd från tunnelbanan. Lägger man den vid Tengdahlsgatan blir östra Katarina utom gångavstånd från tunnelbanan. En station vid Lugnets Allé ger stora gångavstånd till delar av Hammarby sjöstad, även om också Tvärbanan finns. Mer optimalt är det naturligtvis med två stationer, som man får möjlighet till med tunnelbaneplanens lösning.

Att ta bussen eller gå?

Häromdagen hade jag ett ärende i Vasastan. Eftersom jag hade en tid att passa tog jag bussen. Resan tog exakt 43 minuter från dörr till dörr. Eftersom hela sträckan från Söder var 5,6 km innebar det en medelhastighet på knappt 8 km per timme från dörr till dörr. Visserligen går bussen något fortare. Enligt tidtabellen kör buss nr 2 i 12 km per timme från Sofia till Norrtull. Men jag har också en sträcka till och från hållplatsen att gå, och dessutom en väntetid som i genomsnitt är knappt 3 minuter i högtrafiktid. Buss 2 är en stomlinje som ska kunna hålla en relativt hög medelhastighet, bland annat med reserverade körfält, långa hållplatsavstånd och hög turtäthet. Andra bussar med tätare mellan hållplatserna och sämre turtäthet får lägre medelhastighet.

Stomlinje nr 2

När ärendet var avslutat valde jag att gå hem, eftersom jag inte hade en tid att passa. Det tog mig 50 minuter, alltså 7 minuter mer än bussen. Då har jag räknat in att jag fick stanna vid övergångsställen och vänta på grön gubbe några gånger. Samtidigt kunde jag gå en rakare väg än bussen, bara 4,3 km. Jag gick alltså med drygt 5 km per timme. Hade jag klarat att gå i 6 minuter per timme hade jag gjort det på samma tid som bussen, 43 minuter, men då hade jag kanske blivit lite svettig. Genom att gå i rask takt kan man ofta tidsmässigt konkurrera med att åka buss, i alla fall i innerstaden. En rask promenad är dessutom bra för hälsa och välbefinnande.

Fotgängare

Från Kvarnberget mitt på Södermalm, där jag bor, kan jag nå i stort sett hela innerstaden utom västra Kungsholmen och Gärdet inom 45 minuter till fots. Jag kan dessutom nå Liljeholmen, Årsta, Hammarby Sjöstad och västra Sickla. Inom detta område bor det mer än 300 000 människor och det arbetar mer än 350 000. Det är en sjättedel av regionens befolkning och en tredjedel av alla arbetsplatser. Tack vare att den centrala staden är så tät skulle jag i stort sett kunna bo, arbeta och uträtta de flesta ärenden utan att vare sig använda bilen eller kollektivtrafiken. Jag kan göra det till fots, det äldsta och fortfarande det bästa av transportmedel.

Område tillgängligt inom 45 minuters avstånd från Kvarnberget till fots.

Skulle jag bo i en av de yttre förorterna, till exempel i Upplands Väsby, skulle jag inte kunna nå mer än dem som bor och arbetar i samma kommun inom 45 minuter till fots. I den täta kvartersstaden sker omkring en tredjedel av alla resor till fots. I gles småhusbebyggelse är denna andel bara några få procent. 

Färdmedelsval för boende i olika bebyggelsetyper.

Genom att stadens bebyggelse under lång tid har spridits ut allför glest har vi också förstört möjligheterna att bibehålla en hög andel gång- och cykeltrafik. Detta kan vi i viss mån reparera genom att förtäta den redan byggda staden. Det är inte innerstadens bebyggelse som i första hand behöver göras tätare, utan bebyggelsen i ytterstaden och i Stockholms grannkommuner. Då kan allt fler människor uträtta ärenden till fots eller med cykel. Människor som rör sig till fots är alltid potentiella kunder till butiker och kaféer de passerar. Därför blir stråk med många fotgängare intressanta platser för etablering av butiker och kaféer vilket leder till ett livligare stadsliv.

Kvartersstad eller höga hus?

Dagens DN tar under rubriken ”Stockholm riskerar en död stadskärna” åter upp frågan om höga hus i innerstaden, med utgångspunkt i länsstyrelsens sågning av Citybanans nya stationshus. Anders Sundström konstaterar att om Stockholm varit riksintresse i början av 1900-talet är det nog säkert att Stadshuset aldrig byggts.

Brott mot riksintresset Stockholms innerstad?

Det ligger onekligen en poäng i detta. Länsstyrelsen tolkningar av riksintresset tycks innebära att ingenting nytt längre får sticka ut och synas. Stadskärnan riskerar då att bli död – inte i bemärkelsen att allt stadsliv dör ut, men genom att den för alla levande städer naturliga förändringsprocessen riskerar att kvävas.

Debatten om höga hus i innerstaden tenderar tyvärr att förenklas och fördummas, till stor del genom de korkade uttalanden som förespråkarna ständigt återkommer till. Centerpartisten Per Ankersjö är i det avseendet ett praktexempel. Det är han som citeras i rubriken om en ”helt död stadskärna”. ”Om vi förbjuds att bygga något som är högre än husen intill kan vi inte bygga tusentals nya bostäder i Citykärnan. Då kan vi inte bygga en modern storstad och samtidigt skona grönytorna,” säger Ankersjö. 

Per Ankersjö

Men frågan om att bygga många nya bostäder i Stockholm har nästan ingenting med höghus i City att göra, och inte heller motsättningen mellan å ena sidan höga hus och å andra sidan grönytor och parker. Stockholm behöver kanske bygga 60 000-70 000 nya bostäder de närmaste 20 åren. Dessa kan utan svårighet rymmas i de i översiktsplanen utpekade stadsutvecklingsområden och i övriga delar av staden, främst i Söderort och i Västerort, där den nuvarande bebyggelsetätheten bara är en fjärdedel av den nuvarande innerstadens. Tät kvartersstad med normala hushöjder rymmer lätt den nya bebyggelse som behövs. Frågan om höga hus i City eller i övriga innerstaden har ingenting med detta att göra. Även om det byggdes många nya höga hus i innerstaden skulle de inte rymma mer än en bråkdel av de nya bostäderna. Ett vanligt innerstadskvarter med sjuvåningshus kan rymma fler lägenheter än Sveriges högsta byggnad, Turning Torso i Malmö, som är 190 m högt och har 54 våningar.

Turning torso

Jag är inte emot höga hus i innerstaden men de bör diskuteras på egna meriter och inte av de skäl som Ankersjö för fram. Det är naturligt för en stad som växer att även stadens hushöjder och stadens silhuett successivt förändras. Det har också varit fallet i Stockholm. Den nu gängse hushöjden beror på byggnadsordningen från 1800-talets slut som innebar att femvåningshus blev gängse, en hushöjd som med dagens rumshöjder snarare motsvarar sju eller åtta våningar. 

Gängse hushöjd i Stockholms innerstad

När de två Kungstornen färdigställdes på 1920-talet var det de högsta husen i Europa och kallades då skyskrapor. Höjden är 61 respektive 60 meter, med 17 respektive 16 våningar. Sedan dröjde det till 1949 då Bonnierhuset nådde samma höjd som Kungstornen. Folksamhuset vid Skanstull blev sedan med 24 våningar och 79 meters höjd det högsta huset tillsammans med Skattehuset som båda färdigställdes 1959. Skattehuset, som ritades av Paul Hedqvist, hade från början 24 våningar men fick ytterligare två i samband med ombyggnaden till studentbostäder 2007. År 1964 blev så DN-skrapan Stockholms och Sveriges högsta byggnad med sina 27 våningar och 84 m. Rollen som Stockholms högsta byggnad övertogs 2003 av Kista Science Tower med 30 våningar och 117 meter högt och 2011 av Victoria Tower, också i Kista, med 33 våningar och över 120 meter högt. 

Stockholms högsta byggnad

Det höga hus som har föreslagits på platsen för en av de nuvarande gasklockorna i Värtan, skulle med sina 170 meter bli Stockholms högsta byggnad om det kommer till stånd, och varför inte? 

Stockholms stadshus, som egentligen är ett torn och inte ett högt hus, är en etablerad och internationellt känd symbol för Stockholm som också identifieras med Nobelfesten och Nobelpriset. The Gherkin (gurkan) är det populära namnet på den kontorsbyggnad för ett schweiziskt försäkringsbolag i Londons finansdistrikt, ritad av Norman Foster, som har väckt stor internationell uppmärksamhet på grund av sin design, men är inte exceptionellt hög. 

The Gherkin

The Gherkin i London och Stockholms stadshus är exempel på byggnader som fått internationell uppmärksamhet på grund av sin arkitektur, inte på grund av höjden.

Södermalms värsta gatukorsning

För någon vecka sedan hade lokaltidningen Södermalmsnytt en artikel om Söders farligaste trafikkorsningar. Korsningen mellan Folkungagatan och Götgatan är en av de värsta om man frågar söderborna. Det är kanske inte den med flest olyckor, men ett tiotal fotgängare har ändå blivit påkörda här under de senaste sex åren. Trafikljusen för bilar har olika signaler för dem som ska till vänster eller rakt fram respektive till höger.

När fotgängarna tror att bilarna har fått rött ljus är det fortfarande grönt ljus för dem som svänger till höger. Fotgängarna luras att stiga ut i gatan för tidigt vilket dagligen leder till konflikter med bilar. Det är uppenbart att detta system ökar konflikterna mellan bilar och fotgängare fullständigt i onödan. Detta trots att korsningen inte har så mycket biltrafik.

Många fotgängare passerar här, antagligen i den tron att bilarna har rött ljus.

Men det finns ytterligare en anledning till att konflikter uppstår och det är att biltrafiken prioriteras mycket högre än fotgängarna, trots att det är fler fotgängare än bilar som passerar korsningen, bland annat många som kommer från tunnelbanan. Jag stod en stund och tittat på signalväxlingen och kunde lätt konstatera detta. Det är grönt för bilar som kommer västerut på Folkungagatan och som kör rakt fram eller svänger till vänster i ungefär 30 sekunder. Grönt ljus för bilar som svänger till höger är det ungefär 45 sekunder. 

För fotgängare som ska korsa Folkungagatan här mitt för tunnelbaneentrén är det grönt bara i omkring 20 sekunder. Fotgängare som vill gå över Folkungagatan på andra sidan Götgatan har bara 15 sekunder på sig. För bilar som kommer norrut på Götgatan och som kör rakt fram eller svänger är det grönt ljus i över en minut. Även här är det grönt för fotgängare i omkring 20 sekunder. Dessutom är det inte fritt fram för fotgängare att gå över när det är grön gubbe eftersom svängande trafik samtidigt har grönt ljus, så det uppstår ändå konflikter.

Både fotgängarna och den svängande trafiken har grönt samtidigt.

Enligt Södermalmsnytt ska Josefine Weinberg på Trafikkontoret, som ansvarar för trafikplaneringen på Söder, undersöka vad man kan göra. Hon får två gratistips från mig:

•  Ta bort signalerna för bilar som ska svänga till höger.
•  Förläng generellt de gröna faserna för fotgängare och korta dem för bilarna.

Jag är övertygad om att detta skulle minska konflikterna och göra Söders värsta korsning något mindre läskig utan att framkomligheten för biltrafiken nämnvärt skulle påverkas.

Stigberget på Söder

Sista Styverns trappor är en lång trätrappa som leder från Fjällgatan upp till Stigbergsgatan på Södermalm i Stockholm.

Enligt boken Stockholms gatunamn fick trapporna fick sitt nuvarande namn 1967. Dessförinnan hette gatan Mikaels trappgränd. Jag tvivlar starkt på att den uppgiften är korrekt. Jag bodde nämligen där 1967-1968 och är tämligen säker på att gatan hette Mikaels trappgränd hela tiden till april 1968. 

Jag hade en fantastisk utsikt över Gröna lund och Skeppsholmen. Jag hade en vattenpump på gården och torrdass i en angränsande byggnad. Huset värmdes med en vedspis i köket och med kakelugnar. I samma kvarter, i huset mot Fjällgatan bodde författaren Per Anders Fogelström. En gång besökte jag honom i en lägenhet som var fylld med böcker från golv till tak.

Mäster Mikael var Stockholms bödel Mikael Reissuer. "Sista Styvern" var en krog som låg i Stadsgården och som revs när Stadsgården breddades 1899. De ursprungliga Sista Styfwerns Trappor, ledde från Fjällgatan ner till krogen i Stadsgården.

Intill trappornas östra sida, vid Stigbergsgatan, ligger Anna Lindhagens täppa, med ett gammalt lusthus från 1700-talet. Anna Lindhagen, dotter till Albert Lindhagen, levde mellan 1870 och 1941 och var sjuksköterska, socialdemokrat och kvinnosaksaktivist. Hon var redaktör för Morgonbris, ledamot av stadsfullmäktige och medlem av Stockholms skönhetsråd. Mest känd är hon kanske som drivande kraft i koloniträdgårdsrörelsen men hon arbetade också för att bevara den småskaliga bebyggelsen på Södermalm.

De sista åren bodde hon på Stigberget, där det nu finns ett litet museum, delvis möblerat med saker från hennes eget hem, som visar hur en borgarfamilj bodde under mitten av 1800-talet.

Nya Aktuellt blev en flopp

Att ägna en helt timme år nyheter är förstås bra, och ger mer utrymme för fördjupningar. Därmed är också allt positivt sagt, som kan sägas.

Bortsett från en del missar med namnskyltar och att Syrien döptes om till Jemen på kartan blev Nya Aktuellt alltför sönderhackat för att bli riktigt bra. Att först ha en kortare nyhetsläsning och sedan fördjupa sig lite grann ytterligare i några av inslagen en kvart senare och sedan ha en sammanfattning på slutet blir alltför mycket upprepningar, särskilt om man redan råkar ha sett samma inslag i Rapport tidigare. Att sedan vissa nyheter både tas upp i ABC och sedan i Aktuellt (eller Rapport) borde kunna undvikas. Att höra en kort snutt om ett sportinslag som sedan ska fördjupas en halvtimme senare är också onödigt. Jag tyckte det var varken hackat eller malet. Jag vet inte hur många gånger t ex Carin Jämtin dök upp i programmet, antingen i studion eller i ett filmat inslag. Eller inslaget om bantningsmaten som innehåller en tredjedel socker; upprepningar, upprepningar i all oändlighet. Vad är poängen med att nyhetsinslagen läses av två uppläsare som läser varann mening var? Att sedan Jon och Anna ska småprata med varandra efter amerikansk förebild är fullständigt onödigt.

Assisterad befruktning, i vems intresse?

Moderaterna, Folkpartiet och Centern vill införa så kallas assisterad befruktning även av ensamstående kvinnor. Partierna har kommit fram till att tiden är kommen för att också se de många ensamstående barnlängtande kvinnorna. Antagligen tror de att det kommer att förbli undantagsfall, att den stora majoriteten kvinnor kommer att fortsätta att välja att bli naturligt inseminerade av en karl.

Det är ingen mänsklig rättighet att bli mamma eller pappa? Det är inte heller en mänsklig rättighet för barn att få två föräldrar, men ändå något som borde eftersträvas. Vems rättigheter borde komma i främsta rummet, kvinnornas eller barnens? Många ensamstående kvinnor skulle bli bra mammor, även om de inte kan ersätta en bra pappa. Andra skulle kanske bli dåliga mammor. Precis som det finns både dåliga och bra föräldrar bland dem som inte är ensamstående. Möjligen är oddsen bättre att åtminstone någon av dem är bra om det finns två. Sannolikheten talar för det.

Antag att fler och fler kvinnor och till slut en stor majoritet kvinnor skulle välja bort mannen. I princip blir ju männen överflödiga, med undantag för ett mindre antal spermadonatorer. Skulle vi vilja ha det så att de allra flesta barn skulle växa upp utan pappor?

Moderaterna, Folkpartiet och Centern har ju inte sagt någonting om hur de många ensamstående barnlängtande männen ska kunna bli pappor. Kanske tror de inte att det är tekniskt möjligt. Men det är i så fall en från jämställdhetssynpunkt ovidkommande omständighet. Inom en överskådlig framtid kan troligen män som vill bli pappor få en konstgjord livmoder inopererad. Jag hoppas att partierna då är överens om att också låta detta bli en rättighet. I så fall blir kvinnor också överflödiga som mammor och reduceras till äggdonatorer.

Den som inte har en pappa har heller ingen farfar eller farmor

Kant har formulerat det kategoriska imperativet som ”handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”. En tolkning av detta är att man borde acceptera att alla handlar enligt maximen, om detta vore möjligt. Skulle vi verkligen vilja ha principen om assisterad befruktning av såväl kvinnor som män genomförd som en allmän princip, ja då är det en bra reform, annars borde den inte genomföras, detta enligt Kant.

Men det är väl bättre att göra det tillåtet i Sverige, eftersom kvinnorna ändå kan göra det helt lagligt utomlands. Visst, och vad mer som är lagligt i andra länder ska bli lagligt här?

Folklore Centrum vid Kvarnberget

I januari 1961 kom Robert Zimmerman till New York och började gå på kaféer och klubbar som Café Wha?, The Gaslight och Café Bizarre, och ibland fick han också en och annan spelning där. Efter ett tag började han hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort på 110 MacDougal Street. Stället innehades av folkmusikentusiasten Israel G. Young, kallad Izzy.

Izzy Young utanför Folklore Center

Folklore Center var mötesplatsen för den verkliga kärntruppen av folksångare, och Izzy Young ordnade en och annan konsert med folk- och bluesartister. Där fanns också många böcker och skivor och Robert – Bob Dylan – brukade sitta i ett bakre rum och lyssna på dem. Izzy Young ordnade i samarbete med Mike Porco konserter på Gerdes’ Folk City på 11 West 4th Street i West Village. 

Gerdes' Folk City

Izzy Youngs roll för Bob Dylans tidiga karriär finns beskriven i hans Memoarer.

Konsertaffisch för Bob Dylan 1961.

Sedan han blivit intresserad av svensk folkmusik flyttade Young 1973 till Sverige och etablerade sitt Folklore Centrum i Vasastan i Stockholm. Sedan 1986 ligger det på Söder i hörnet av Wollmar Yxkullsgatan och Björngårdsgatan vid Kvarnbergets fot. 

Folklore Centrum på Söder

Sedan 45 år tillbaka har Young givit ut en tidskrift med samma namn, vars sista nummer utkom i början på året. I stället kommer han att ordna fler konserter än tidigare i den lilla lokalen på Söder.

Izzy Young

I går spelade bluesartisterna Allen Finney och Eric Hansson för en mindre grupp besökare på Folklore Centrum. De flesta numren var kompositioner av Finney, som kommer från Michigan och har en bakgrund i folk, blues och rock från 1960-talet. Om det inte vore för hatten, som gör att han påminner om Leonard Cohen, kunde man ta honom för en pensionerad kommunaltjänsteman - tills han börjar spela. 

Finney spelar gitarr och munspel och sjunger blues med en karaktäristiskt hes och skrovlig röst och gör fantastiska solon på munspel. Eric Hansson, en generation yngre än Finney, gör strålande gitarrsolon. 

Allen Finney på munspel

Eric spelar annars i Erics bluesband som liksom Finney fått fina priser. Ett nummer av Bob Dylan, All Along the Watchtower, är också obligatoriskt i denna lokal, där Dylan sitter både i och på väggarna. En av de sista låtarna var en stark version av St James’ Infirmary. På slutet uppträder också en gästartist med ett gypsy bluesnummer med sång och fiol, kompad av de båda gitarristerna. 

Gypsy blues

Publiken verkar vara mycket nöjd med kvällen, liksom Izzy Young själv. Via hemsidan www.folklorecentrum.se kan man få information om kommande spelningar.