Varför släcka på Earth hour?

Idag är det Earth hour, en manifestation för en ljusare framtid. En symbolhandling, men vad syftar manifestationen till egentligen? Jag frågar en bekant som tror att det handlar om att spara energi, kanske för klimatets skull. Men i Sverige är ju nästan all elektricitet kärnkraft eller vattenkraft, samt någon liten del vindkraft, utan betydelse för klimatet. Jag går in på hemsidan för Earth hour och får reda på hur man ska laga årets Earth hour-meny, baka årets Earth hour-bakelse, hur man kan få en gratis Earth hour-yogalektion, allt om årets Earth hour-show och så vidare. Att få reda på exakt vad symbolhandlingen Earth hour syftar till är däremot svårare: Jag läser uppmaningen från Ban Ki-moon: ”Att släcka ljuset är en symbol för vår övertygelse att få hållbar energi åt alla. Vi behöver ladda framtiden med rena energikällor som alla har råd med. Genom att agera idag kan vi få en ljusare framtid i morgon.”

Det är ju klart, alla behöver få billig energi, särskilt elektricitet. Ökad användning av elektricitet för att bättre lysa upp våra städer behövs eftersom det finns så många mörka parker och prång, som känns hotande på kvällar och nätter, och som borde lysas upp bättre. Men hur hänger det nu ihop med att släcka ljuset i våra energisparlampor och i stället tända stearinljus under en timme? Hur stor klimateffekt har billiga stearinljus med paraffin egentligen i jämförelse med energisparlampor och svensk elmix? Men det är kanske frågor som inte bör ställas.

I SvD ställer Susanna Baltscheffsky i stället frågan ”Varför tända till på Earth hour?” Hon polemiserar mot dem som ifrågasätter om Earth hour är meningsfullt och säger att alla givetvis inser att Earth hour är en symbolhandling. Det är ju sant, men det utesluter inte kravet på att definiera vad symbolen står för, och vilka krav vi ställer oss bakom när vi släcker ljuset. Världens energiförsörjning är en mer komplicerad fråga än att protestera mot tortyr. Baltscheffsky raljerar vidare: ”Är det samma personer som blir provocerade nu som på 1990-talet försökte bevisa det förkastliga i att skölja ur tomma mjölkpaket och lämna till återvinningen? Räknenissar i stugorna gjorde kalkyler som visade att det var mer miljövänligt att slänga kartongen än att diska den i varmvatten.”

Baltscheffsky väljer här att raljant karaktärisera sina meningsmotståndare och kritiker på ett föraktfullt sätt, hellre än att bemöta argumenten i sak. Därmed ansluter hon sig till dem som ser återvinning i alla lägen som en symbolhandling, även om det vore rationellt från kostnads-, energi- och klimatskäl att i stället kasta flera fraktioner i samma säck och sedan bränna dem i Högdalens förbränningsanläggning med höggradig rökgasrening och högeffektiv energiåtervinning av värme och elektricitet. Högt kvalificerade ”räknenissar” kan visa vad som är sakligt motiverat i det ena eller andra fallet, men ”vetenskapsjournalisten” Baltscheffsky tycks i alla lägen föredra symbolhandlingen materialåtervinning, oavsett fakta i sak.

Många är fortfarande frågande inför symbolmanifestationen Earth hour.