onsdag 28 mars 2012

I Maria Svelands värld

Jag är för jämställdhet i samhället. Jag är det privat och i arbetslivet. Jag tycker att kvinnor ska ha lika lön som män som utför samma arbete. Vi har för låg andel kvinnliga chefer i många delar av näringslivet och det är alldeles för låg andel kvinnor i bolagsstyrelserna. Jag tycker att papporna ska ta större ansvar för barnen och att rätten till föräldraledighet ska delas lika mellan båda föräldrarna. Jag tycker naturligtvis att det är förfärligt att det förekommer så mycket våld av män mot kvinnor, liksom att många kvinnor känner sig hotade ute på mörka och ödsliga platser. Jag är också motståndare till prostitution.
Jag tror att samhällsutvecklingen också går mot ökad jämställdhet, kanske i alldeles för långsam takt, men den går trots allt åt rätt håll. Kvinnorna gör stora insteg på allt fler yrken. När jag utbildades till arkitekt för 40 år sedan var det till exempel en fjärdedel kvinnor i årskursen, nu är de en klar majoritet. När jag anställdes på Regionplanekontoret på 1970-talet fanns visserligen enstaka kvinnor bland handläggarna, men nu utgör de flertalet. Andelen män som tar ut sin föräldraledighet ökar år från år.
Jag är glad att det finns många män och kvinnor som är aktivt engagerade i arbetet att öka jämställdheten bland kvinnor och män i samhället, oavsett om de kallar sig feminister eller ej. Jag har själv haft fackligt uppdrag i jämställdhetsgruppen på min dåvarande arbetsplats och jag har deltagit i konferenser och seminarier om hur jämställdhetsfrågorna bättre ska kunna integreras i samhällsplaneringen. Det är oftast män som står bakom krig och jag är glad att många män och kvinnor deltar i fredsarbetet. Jag har själv varit medlem av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (jo de accepterar manliga medlemmar också). Det kanske är överflödigt att säga att jag inte hatar feminister.
Maria Sveland
Trots detta känner jag mig som en feministhatare när jag läser Maria Svelands långa debattartikel på DN kultur den 26 mars. Det är samma känsla som jag fick när Claes Borgström i samma tidning skrev att vårt samhälle vilar på idén att mannen är överordnad kvinnan, en idé som vi har gemensam med talibanerna, och när Gudrun Schyman i ett tal sa att diskrimineringen av kvinnor bygger på samma norm, samma struktur och samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.
Jag undrar varför jag får den känslan. Jag har inte skickat några hatmejl till Maria Sveland eller någon annan feminist. Men jag måste tillstå att jag inte ovillkorligt skriver under på rätten för insemination för ensamstående kvinnor, för att de ska kunna få barn som ska kunna växa upp utan pappor. Jag har till och med problematiserat frågan i ett tidigare blogginlägg. Jag tycker inte att det är solklart hur man ska ställa sig, även om man är för jämställdhet mellan könen. Jag måste också tillstå att jag inte ser det humoristiska i tanken på kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning (SCUM-manifestet). Mäns våld mot kvinnor är oförsvarligt, men inte heller mäns våld mot män är det. Många män är utsatta för våldsbrott, vilket inte är mindre upprörande än att också många kvinnor är det.
En metod att åstadkomma ökad jämställdhet är kvotering av underrepresenterat kön, vilket förekommer inom olika samhällssektorer. Kvotering innebär ibland att mer kvalificerade personer av fel kön får stå tillbaka för mindre kvalificerade personer av rätt kön, vilket i sig också innebär diskriminering. Att ifrågasätta kvotering innebär inte à priori att man hatar feminister. En som har ifrågasatt kvotering är Pär Ström, av Maria Sveland utnämnd till feministhatare. I sin artikel i DN har Maria Sveland felciterat vad Pär Ström faktiskt har skrivit på sin blogg; han har inte sagt att han hatar feminister, som Sveland skriver, utan att han gav sig in i genusdebatten.
Jag tvivlar inte på att Maria Sveland har fått hatmejl och att det finns människor som hatar feminister, både kvinnor och män. Problemet är väl snarare att det i Maria Svelands värld bara tycks finnas två sorter – feminister och feministhatare. Inga gråzoner och inga mellanlägen. Jag känner inte igen mig i den 30-talsdystopi som hon målar upp.
Maria Sveland avslutar sin artikel med ”den fråga som skriker med sin frånvaro i den här debatten: Var finns försvararna av feminismens grundläggande krav på social, ekonomisk och politisk rättvisa? Alla ni som betraktar er som demokratiskt sinnade, humanistiskt lagda debattörer och makthavare, ni som på olika sätt råder över forum, debattsidor, teveprogram, scensamtal med mera, där man vanligtvis debatterar viktiga demokrati- och rättvisefrågor, var finns er indignation över allt hat? Varför ställs inte extremistbloggarna till svars för alla direkta hot som publiceras på deras sidor?
Och alla ni som sitter på någon form av makt inom medier, kultur, näringsliv, politik, var finns ert avståndstagande? Var finns ert agerande?
Så länge vi låter tystnaden råda kommer vårt samhälle att förbli rasistiskt och orättvist. I tystnaden vilar förnekelsen. Motståndet, däremot, är högljutt och organiserat.”
Så jag går Maria Sveland till mötes: Jag tar härmed bestämt avstånd från allt hat som riktas mot feminister och stödjer de grundläggande kraven på social, ekonomisk och politisk rättvisa. Men varför jag ska avkrävas detta avståndstagande förstår jag inte. Det är inte jag som hatar.
Och jag håller inte med henne om att tystnad råder. Hennes egen långa artikel i DN kultur är bara ett av bevisen på motsatsen.

1 kommentar:

  1. Bra skrivet. Jag känner igen mig i mycket hur jag själv kände inför Svelands artikel.

    SvaraRadera