Isle of Lime - whisky från Gotland?

Ja, om två år kommer den första 3-åriga whiskyn från Gotland att vara klar att njuta av.

I det nya whiskydestilleriet som är inrymt i Roma gamla sockerbruk puttrar det nu för fullt i whiskypannorna.

Här destilleras det för fullt.

Fortsatt livsmedelstillverkning i den gamla sockerfabriken.

Redan lagras tusentals liter destillerad råsprit i skotska ektunnor från Laphroaig. 
Råvaran är korn som odlats i närheten av whiskyfabriken och det blir alltså en äkta maltwhisky. Så snart får Mackmyra inhemsk och stenhård konkurrens.

Rötmånaden framkallar metangasutsläpp på redaktionerna

Man blir ibland lite trött på hur media okritiskt vidarebefordrar allehanda larmrapporter, utan att närmare fundera på relevans. Nyhetstorka på redaktionerna? Nu menar jag naturligtvis risken för att smältande polarisar frigör otroliga mängder med den hyperaktiva klimatgasen metan som kommer att kosta mänskligheten tusen miljoner miljarders triljoner dollar, allt enligt en artikel i Nature. Enligt DN kan smälta isar bli rekorddyrt och enligt SvD hotar smältande havsisar hela världekonomin. Istäckets utbredning började ju mätas först 1979, så historien är kort. Dessutom har istäcket återhämtat sig en hel del efter förra sommarens rekordavsmältning.

Istäckets utveckling i Arktis är just nu ganska normalt för de senaste åtta åren.
Kunde man kanske fråga någon expert varför dessa metangaser inte frigjordes redan under den medeltida värmeperioden, då det var mycket varmare än nu i Arktis och vikingarna kunde odla upp Grönland. Men istäcket mättes ju inte på den tiden. Forskarna antar att all metan har läckt ut i atmosfären till 2035. Det är alltså modellberäkningar av ett extremt osannolikt scenario som har gjorts. Man kunde ju fundera över hur det kommer sig att temperaturen inte längre ökar enligt modellberäkningarna och varför någon snabbare höjning av världshavets nivå inte kunnat konstateras under de senaste hundra åren. Det kan väl aldrig bero på något fel i modellerna? Kostnadsberäkningen bygger på den mycket kritiserade Sternrapporten från 2006, som bygger på att kostnaderna som en följd av den globala uppvärmningen skulle leda till att att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år.
Anmärkninsvärt nog avfärdades just detta scenario för bara någon vecka sedan i just Nature: ”Catastrophic, widespread dissociation of methane gas hydrates will not be triggered by continued climate warming at contemporary rates (0.2ºC per decade; IPCC 2007) over timescales of a few hundred years.”
Vad som helst går naturligtvis att bevisa beroende på vilka antaganden man utgår ifrån. Det tycks i alla fall inte röra sig om någon peer-rewied forskningsartikel. Här och här och här kan man läsa lite fler kommentarer. DN nyanserar det något i en ledarartikel.

Egen vingård på Gotland

Kan man odla vin på Gotland? Ja, det kan man.

Hur smakar det då? Ja, Bengt-Göran Kronstam har ju inte testat det - ännu. Men inget går upp emot det man odlat själv, eller hur?

Nordkalk till motattack om Bunge

Förra sommaren pågick kampen om Ojnareskogen i Bunge på norra Gotland för fullt, med en massa aktivister från när och fjärran, som försökte förhindra Nordkalks arbete med förberedelser för ett nytt kalkbrott i Bunge. Sedan kom en antiklimax genom HD:s märkliga beslut den 18 juni i år att den rättsliga processen om villkor för kalkbrytningen måste börja om från början.
Därefter har det varit tyst – fram till den senaste veckan. Då gick två företrädare för Nordkalk ut i media i ett besynnerligt vredesutbrott riktat mot både myndigheterna och sina meningsmotståndare bland miljövännerna. Enligt Nordkalks kommunikationschef och projektledaren för Bunge har varken myndigheter, miljöorganisationer eller sakägare har varit intresserade av att diskutera kompensationsåtgärder. Aktivisterna har ägnat sig åt grundlösa anklagelser, polisanmälningar, trakasserier, mytbildning, skrämselpropaganda och häcklerier mot alla som offentligt visade stöd för kalkbrytningen.

Cementas kalkbrott i Slite
Men det så kallade debattinlägget var knappast ägnat att skapa debatt om sakfrågorna. Intrycket var snarare att det hade tillkommit efter en sen kväll på krogen under Almedalsveckan. Som de flesta alster som skrivs i vredesmod borde det kanske ha rivits sönder när upphovspersonerna nykter läst igenom det i lugn och ro. Att sprida fördomar om arbetslösa demonstranter gagnar knappast en seriös diskussion om sakfrågorna. Däremot har det kommit en storm av upprörda motinlägg. Någon annan effekt än att bidra till ett ökat stöd för Ojnareskogens vänner tycks det knappast ha fått.

Nedlagt kalkbrott i Limhamn
Det är egentligen tråkigt eftersom det trots all debatt ändå finns mer seriösa argument att lyfta fram. Miljööverdomstolen hade redan den 9 oktober 2009 beslutat att kalkbrytningen var tillåtlig, en dom som har vunnit laga kraft. Den fortsatta hanteringen har sedan gällt villkoren för brytningen, en process som nu efter HD:s dom kan pågå ytterligare 2-3 år. Men hur länge kan en tillståndsprocess drivas?
På mig var HD:s dom svårbegriplig. Å ena sidan är kalkbrytningen bedömd tillåtlig enligt en lagakraftvunnen dom som HD inte rivit upp. Å andra sidan innefattade inte tillåtlighetsdomen någon fullständig prövning av den sökta verksamhetens påverkan på miljön i Natura 2000-områdena, varför en samlad bedömning ska ske vid tillståndsprövningen. Men man kan undra om det verkligen måste kräva en tioårig rättslig process för att klara ut ett tillstånd. Det område där Nordkalk vill bryta kalk är inte skyddat. Det frågan gäller är alltså om och hur kalkbrytningen påverkar de två angränsande Natura 2000-områdena Bästeträsk och Bräntings hajd, som båda är skyddade som naturreservat.
Jag kan ärligt talat tillstå att jag aldrig hade hört talas om Ojnareskogens naturkvaliteter innan konflikten med det eventuella kalkbrottet uppmärksammades i media. Detta trots att jag tillbringat 35 somrar på Gotland och har ett par meter Gotlandica i bokhyllan. I skriften ”Gotlands natur” utgiven 1987 av länsstyrelsen på Gotland presenteras till exempel 100 sevärda naturplatser. Urvalet baserades på ett stort antal inventeringar under 1970-talet. Där finns Bästeträsk med men inte Bräntings hajd. I ”Gotlands Flora” från 2007 presenteras 116 växtmiljöer finns Bräntings hajd med liksom Tvärlingsmyr inom Bästeträsks naturreservat. Kanske tillhörde området inte de 100 mest sevärda platserna med däremot de 116 intressantaste. Själva Bunge Ducker-området, platsen för kalkbrottet finns inte med i någon av dessa.

Kalkbrottet i Storugns
Den andra sidan av saken borde vara frågan om vi verkligen behöver denna kalksten (snarare än om vi behöver jobben). Den obetydliga industrisektorn på Gotland består till betydande del av just Cementa i Slite och Nordkalk i Storugns på norra Gotland, som båda utnyttjar kalksten som råvara med stora kalkbrott som följd. Cementfabriken i Slite är landets utan jämförelse största.

Den nedlagda kalkindustrin i Furillen är numera en attraktiv plats för turister som rymmer både natur- och kulturvärden.
Men vem behöver egentligen kalksten? Det behöver vi faktiskt allihop. Det behövs betong till nästan alla nya byggnader och dessutom till vägar och broar och till betong använder man cement som görs av kalksten. Hamnen i Visby innehåller massor av betong och en eventuell bro till Fårö kommer också att innehålla betong. Grövre avloppsrör görs av betong, liksom trädgårdssten och takpannor. För att tillverka stål behövs också kalksten, och det är svårt att tänka sig ett samhälle utan stål, ännu mindre utan vare sig betong eller stål. Kalksten behövs också i en mängd andra sammanhang. Det behövs kalk till mur- och putsbruk för att bygga nytt och för att reparera alla murade och putsade byggnader från medeltiden fram till nu. Också inom papperstillverkningen behövs kalk. Kalk används även till rökgasrening i kolkraftverk, som vi inte har så många av i Sverige men desto fler i Danmark och Tyskland. Vi borde allstå kunna enas om att vi behöver bryta kalksten någonstans om vi ska kunna fortsätta att leva ungefär som vi gör idag.

Blå lagunen, ett nedlagt kalkbrott på norra Gotland
Om kalkbrottet i Bunge skulle få sitt tillstånd och startas kommer det ju ändå inte att vara för evigt. Hur ska man då använda den jättelika gropen. Att bryta kalksten är inte alltid vackert, även om gamla kalkbrott kan ha sin charm. Tänk på Dalhalla och Blå lagunen.

Dalhalla
I Limhamns nedlagda kalkbrott i Malmö tänker man bygga bostäder, och så här beskriver HSB miljön där: ”Kalkbrottet, med sin specifika landskapsbild och sitt läge, erbjuder både storstad, enastående natur och kvaliteter där vi lägger vårt fokus när vi utvecklar området med honnörsorden trygghet, bekvämlighet och hållbarhet”.

Nordkalks jakt- och fiskeförening har planterat ut regnbågslax i Bläse gamla kalkbrott. 
Medan pågående kalkbrytning inte alltid är så vacker tycks nedlagda kalkbrott och gamla kalkindustrier ofta vara attraktiva platser för närboende och turister. Det kan faktiskt vara möjligt att ett nedlagt kalkbrott i Bunge i framtiden förvandlas till en vacker insjö, som dessutom kan fungera som reservvattentäkt för norra Gotland, med mer vatten av högre kvalitet än dagens grunda insjö Bästeträsk. Det borde väl vara detta debatten om kalkbrottet egentligen behandla, vilket Nordkalk effektivt förhindrade genom sitt oöverlagda inlägg i Gotlandstidningarna.

Ökar antalet självmord?

Medierna är inte alltid så noga med detaljerna. Huvudsaken verkar ofta vara att kunna slå larm oavsett om det är befogat eller ej. ”Kolla aldrig en bra story” är ett bevingat uttryck i pressen. Enligt radioprogrammet Medierna häromdagen skrämde Dagens Nyheter upp Sveriges diabetiker när man påstod att diabetesmedicinen Metformin riskerar att förgifta patienterna och att antalet sådana fall tiodubblats sedan millennieskiftet. Men DN hade fått viktiga fakta om bakfoten, eller kanske aldrig kollat ordentligt.

I går skrämdes DN på nytt med rubriken ”antalet larm om självmord ökar”. Enligt DN ”ökar självmordslarmen stort i Stockholm. Hittills i år har polisen fått 1 969 larm om självmordsförsök, över hundra fler än samma period förra året.” DN fortsätter: ”Förra året skrev polisen 30 procent fler rapporter om självmord eller självmordsförsök än året innan och antalet verkar fortsätta att stiga. Bara i juni månad uppgick självmordslarmen till 427 stycken.” Enligt det diagram som redovisas bredvid artikeln var ökningen av antalet larm under första halvåret 2013 dock inte 100 som anges i texten utan bara 14, en ökning med mindre än 1 procent. Den verkliga ökningen ägde rum mellan 2011 och 2012, medan nivån nu ligger kvar på samma nivå. Rubriken på diagrammet om larmen handlar dessutom om självmord, inte om larm!

Nu är statistiken för larm om självmord inte samma sak som vare sig självmordsförsök eller självmord. Alla självmordsförsök rapporteras inte till polisen. Även t ex räddningstjänsten och SOS Alarm kan beröras. Trafikolyckor med dödsfall som följd är ibland självmord och dödsfall vid järnvägstrafik nästan alltid självmord, även om det kan vara svårt att veta säkert. Det finns alltså både dubbelrapportering och underrapportering. Det går ca 10 självmordsförsök på ett fullbordat självmord. 

Men DN drar ändå följande slutsats: ”Om antalet larm följer tidigare utveckling kommer självmorden och självmordsförsöken att vara rekordmånga i år.” Hur man nu kan dra slutsatsen om antalet självmord utifrån antalet larm som polisen fått om detta.

Under de senaste åren har det dessutom pågått ett samarbetsprojekt mellan Polisen, SOS Alarm Brandförsvaret och Landstinget om för att gemensamt diskutera åtgärder att förebygga och förhindra självmord i länet (SPIS). Enligt DN har Stockholmspolisen skrivit 1 969 rapporter om misstänkt självmord, en ökning med en tredjedel på bara fyra år, som av en händelse just så länge som SPIS-projektet har pågått. Kanske har detta projekt påverkat larmfrekvensen? En del i projektet har ju handlat om att använda samma larmsystem, att åka på fler larm för att rädda fler liv.  

Som jag har nämnt i en tidigare blogg har i verkligheten antalet självmord minskat kraftigt i landet sedan en lång följd av år. För flertalet åldersgrupper har antalet självmord minskat kraftigt sedan 1980. 

Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet redovisar statistik över säkra och osäkra fall av självmord i Sverige. Enligt statistiken ligger antalet självmordsförsök på ungefär samma nivå från 2005 till 2011. Räknat per capita har det skett en minskning med 2,7 procent, befolkningen ökar ju i antal.

DN:s artikel handlar ju om självmord i Stockholm. Men även i Stockholm sjunker antalet självmord. Så här ser statistiken ut mellan 2005 och 2011, med trendlinje inlagd.

Antalet självmord i Stockholms län 2005-2011. 

En svagt sjunkande trend alltså. Men eftersom befolkningen samtidigt ökar är det intressantare att titta på frekvensen, dvs antalet självmord per 100 000 invånare. 

Antalet självmord per 100 000 invånare i Stockholms län 2005-2011.

Alltså en klart sjunkande självmordsfrekvens mellan 2005 och 2011, ca 11 procent mindre eller nästan 2 procent per år. DN:s artikel pekar i så fall på ett trendbrott för utvecklingen efter 2011 och fram till 2013. Där finns inte sjävmordsstatistiken klar att hämta ännu från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, där jag hämtat övrig statistik, men det finns inte heller någon annan grund för att anta att vare sig självmordsförsöken eller själmorden ökar. Något rekord lär vi knappast få, som DN spekulerar i, åtminstone inte om vi räknar utvecklingen från 1980-talet.

Uppdatering den 15 juli
Idag har DN Sthlm en uppföljning, där man meddelar att en specialgrupp som skulle hjälpa Stockholmspolisen att rädda liv har stoppats. Fortfarande hävdar DN att "självmorden ökar i stor omfattning i Stockholm", dock utan att visa en enda siffra som faktiskt visar att detta sker. Den statistik som finns visar däremot att självmorden minskar i Stockholm och i landet som helhet. DN låter Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd komma till tals och framföra sin upprördhet över "felaktiga" beslut på ledningsnivå.
Dramaturgin börjar klarna kring denna konstruerade larmrapport.  Det kan väl aldrig vara så att DN i sommartorkan bara okritiskt återgett vad påtryckargrupper och direkt inblandade i den nedlagda specialgruppen hävdar utan att först granska fakta?

Att sjävmord förekommer i så stor omfattning är naturligtvis förfärligt och förebyggande arbete är nödvändigt. Men samtidigt ska nyheter bygga på fakta och ingenting annat.   

Ny bok om planering i Sverige

En ny bok om svensk samhällsplanering på engelska har nyligen utkommit, med titeln Planning and Sustainable Urban Development in Sweden. Boken behandlar dels det svenska planeringssystemet, dels ett antal exempel på projekt och processer på nationell, regional och lokal nivå som bidrar till en hållbar stads- och samhällsutveckling i Sverige. Jag har skrivit en av artiklarna, Regional Planning in Sweden. Boken kan beställas hos Föreningen för Samhällsplanering.

Innehåll
Sustainable development in a Swedish perspective
Kristina Nilsson, professor, Luleå Tekniska Universitet
Planning in a New Reality – new conditions, demands and discourses
Göran Cars, professor & Carl-Johan Engström, gästprofessor, KTH
The Swedish Planning Legislation – a historic perspective
Gösta Blücher, f d generaldirektör/adj professor (tidigare Boverket & BTH)
The Swedish Planning System in a Legal Perspective – the PBA and related legislation
Reigun Thune Hedström, seniorkonsult, Reigun consult (tidigare SKL)
Swedish Regions and Regional Development – in a Swedish and European Perspective
Ulf Wiberg, professor, Umeå universitet
Regional Planning in Sweden
Göran Johnson, arkitekt SAR-MSA (tidigare Regionplanekontoret, Stockholms läns landsting)
Local Democracy and the Swedish Administrative System
Eva Hägglund, civilingenjör, Sveriges kommuner och landsting
Implementation of Development Projects
Thomas Kalbro, professor, KTH
Urban Policy and Strategic Urban Development
Charlotta Fredriksson, TeknD, konsult, WSP Analys & strategi
Multi-level governance for environmentally sustainable urban development
Mats Johan Lundström, tekn. Lic, KTH
Exporting Swedish Know-How and Expertise in Sustainable Urban Development
Ulf Ranhagen, adj professor, KTH
Swedish Transport Planning – a New Deal in a New Reality
Susanne Ingo, arkitekt SAR-MSA, utvecklingsstrateg, Trafikverket
Housing and Housing Policy
Bo Bengtsson, professor, IBF/Uppsala universitet
Sustainable Urban Development in a Social Perspective
Micael Nilsson, fil. Dr, verksam vid Boverket
Communicative Planning Processes - Involving the Citizens
Johan Wänström, fil. Dr, Linköpings universitet
Public Space in the City
Torbjörn Andersson, adj professor, SLU Ulltuna
I bokens andra del presenteras ca 15 svenska stadsutvecklings- och planeringsprojekt, bl a från Lund, Malmö, Kristianstad, Växjö, Göteborg, Västerås, Stockholm och Göteborg.

Cyklister är sådana som har fått hjärnsläpp

Det är mycket med cykel i media just nu. På nätet och insändarsidorna frodas cyklisthatet. Radion kör just nu serien Cykla i P1, som tar sin utgångspunkt i Martin Emanuels avhandling om cyklingens historia i Stockholm. Jag besökte hans disputation eftersom jag har ett avlägset förflutet som cykelplanerare och gjorde ett cykelvägnät för Stockholm som exjobb för 40 år sedan. På den tiden fanns knappast cyklisterna med alls i planeringen. Sedan dess har en hel del hänt, men naturligtvis alldeles för lite. Ansvaret för detta ligger på politikerna, inte på trafikplanerarna. Själv cyklade jag mycket i Stockholm förr men föredrar numera att gå.
Här kommer lite fakta om att gå och cykla.

Färdmedelsfördelning för Stockholms stad
26 procent av resorna med start och mål i Stockholms stad sker till fots och 8 procent med cykel. Resor med cykel eller till fots handlar mest om korta avstånd. Så här ser fördelningen ut.

Färdmedelsfördelning på olika avstånd
På kortare avstånd än 2 km sker hälften av resorna till fots. Det är bland annat därför vi bör bygga staden tät. Men även cykelresorna är korta, i genomsnitt drygt 5 km. Så här har cyklingen utvecklats.

Kanske var det minskningen som gjorde att cyklisterna tidigare negligerades. Nedgången fortsatte fram till mitten av 1990-talet men har ökat under de 20 senaste åren. Nästan tre av fyra stockholmare känner sig otrygga när de cyklar i innerstadstrafiken, enligt en undersökning från Opinion Stockholm, och många efterlyser fler cykelbanor. Lars Strömgren, Cykelfrämjandet, tycker att 10 procent av investeringarna i trafikanläggningar borde gå till cyklisterna eftersom andelen cykelresor är 10 procent. Men andelen är mycket lägre på vintern. Dessutom är cykelresorna relativt korta, så cyklisterna svarar bara för 3 procent av trafikarbetet. Men även en sådan andel skulle innebära en radikal höjning av anslagen jämfört med idag, då man får räkna i delar av promille. Även om cyklisterna står för en miljövänlig del av trafiken innebär det relativt låga trafikarbetet att denna betydelse är begränsad.
Trafikborgarrådet Ulla Hamilton, som ansvarar för cykelbanorna, hävdade i Metro, att cyklisternas avsaknad av hänsyn till varandra är ett större problem än bristen på avskilda cykelbanor. Oppositionsborgarrådet Daniel Helldén, som för övrigt skymtade i vimlet i Almedalen förra veckan, menade att det inte handlar om cyklisternas attityd, utan att det är stadens ansvar att skapa förutsättningar för cyklister så att de känner sig trygga. Jag tror att han bagatelliserar problemet.
I lördags fick vi i Cykla i P1 lyssna på Märit Halmin, som tycker att hon borde få uppskattning för att hon cyklar, men blir upprörd när polisen i stället stannar henne för att hon har kört mot rött ljus på Mäster Samuelsgatan och får betala 1500 kronor i böter. Hon uppfattar sig som förföljd just för att hon är cyklist. Men stopp ett tag. Händer det inte att bilister också får böta? Det är uppenbart att en del cyklister inte anser sig förpliktigade att följa trafikreglerna. Att cykla mot rött eller mot enkelriktningen hör till vanligheterna. Naturligtvis ska inte bilar parkera på cykelbanan, men respekten måste vara ömsesidig.

Cykelolycka
I programmet får vi också möta Magnus Lagher som skadats allvarligt, när han blev påkörd av en bil. Men faktum är att bilister bara är inblandade i 20 procent av cykelolyckorna. De flesta cykelolyckor är singelolyckor, men detta nämndes inte i programmet. Tendensen i programmet var tydlig: Cyklisterna är en utsatt grupp. Men cyklisterna är också en grupp som tar för sig på andra trafikanters bekostnad, särskilt fotgängarnas. Studera till exempel situationen på Götgatan.

Cyklister trängs med fotgängare på Götgatan
I programmet hävdar beteendevetaren Sören Nordlund att det inte är cyklisternas fel att de beter sig illa och inte följer trafikreglerna, utan lika mycket trafikplanerarnas. Man kan nämligen inte lära cyklister trafikregler, eftersom cyklister inte tänker. Man kan därför inte ställa samma krav på cyklister som på bilister. I samma stund som en bilist sätter sig på cykeln stänger han alltså av hjärnan. Nordlunds kvasivetenskapliga resonemang är enligt min mening kvalificerat struntprat. Dessutom leder det fel. Den logiska konsekvensen blir ju cyklister bör straffbefrias för alla trafikbrott, de är ju inte ansvariga.
Naturligtvis bör vi bygga ut cykelbanor och annat men även med ökade satsningar kommer det ta lång tid innan vi får ett acceptabelt cykelvägnät. Dessutom finns det knappast gatuutrymme att förse alla gator med separata körfält för cyklister. Det finns därför goda skäl att också påverka cyklisternas attityder. Jag tror nämligen, till skillnad mot Nordlund, att även cyklister har hjärnor och kan lära sig att följa trafikregler och bete sig hänsynsfullt mot andra trafikanter. Svenska bilister beter sig till exempel hänsynsfullare mot andra trafikanter än bilister i Libyen och Indien, två länder som jag råkar ha erfarenheter från. Det tror jag till stor del beror på mångårig svensk trafikupplysning som däremot saknas i dessa länder. Jag efterlyser alltså mer trafikupplysning riktad till cyklister. Cyklisterna i Holland, där man cyklar mycket mer än i Sverige, visar oftast mycket bättre respekt för fotgängare och andra trafikanter jämfört med Stockholms cyklister. Om det beror på bättre trafikupplysning eller att fler cyklar i Holland vet jag inte.

Enbomsaffären – om svensk rättsröta

De flesta anser nog numera att Thomas Quick är felaktigt dömd för de mord som han erkänt och där domarna senare har rivits upp efter resningsansökningar, sedan han tagit tillbaka sina tidigare erkännanden. Domarna byggde till stor del på hans egna erkännanden men utan stöd av vittnen eller teknisk bevisning. Han dömdes för sammanlagt åtta mord av det trettiotal som han erkänt. Dessförinnan hade advokat Pelle Svensson begärt att samtliga åtta domar skulle granskas av JK, viket Göran Lambertz dock avvisat efter en kortare utredning. Domarna hade kritiserats redan tidigare, bland annat av Leif G.W. Persson eftersom såväl vittnen som teknisk bevisning saknades. Överåklagare Björn Ericson har redovisat sina synpunkter, och konstaterat att fallet Thomas Quick främst är resultatet av den ”tidsanda” som rådde. Quickdomarna måste utan tvekan betraktas som en rättsskandal, men är ingalunda den enda. Kejne- och Hajbyaffärerna på 1950-talet var mycket uppmärksammade på 1950-talet. På 1970-talet skyddades justitieminister Geijer av Olof Palmes lögner i den så kallade bordellaffären.

Fritiof Enbom
I sommarvärmen har jag nu läst en bok om den så kallade Enbomsaffären, en bok som legat på sänghyllan sedan i vintras. Med den boken och annan dokumentation kan ytterligare ett fall av rättsröta läggas till listan. Boken ”Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget” av journalisten Tomas Bresky (ordfront 2009) är en synnerligen spännande och ingående genomgång av spionhistorien, mer spännande än de flesta svenska deckare.

Fritiof Enbom och Hugo Gjersvold dömdes 1952 till livstids straffarbete och ett antal av Enboms bekanta till kortare fängelsestraff för inblandning i en påstådd spionhärva, där försvarshemligheter i norr skulle ha utlämnats till Sovjetunionen. Läsaren blir så småningom helt övertygad om att  Fritiof Enbom precis som Thomas Quick var mytoman. Om han hade haft kontakt med ryssarna och gett dem information var det i alla fall inga försvarshemligheter utan sådant som fanns beskrivet i tidskrifter eller som en lingonplockare kunde se. I vilket fall som helst ingenting som borde rendera något längre fängelsestraff. Tomas Bresky kom i kontakt med fallet redan 1983 då han intervjuade en av de dömda, Fingal Larsson, som då hade begärt resning för fjärde gången, förgäves skulle det visa sig. Därefter kunde han aldrig riktigt släppa fallet. Enbom själv var då död sedan länge men flera andra fanns kvar i livet. Bresky går igenom rättegångarna, granskar sakskälen och konstaterar att de var mycket svaga, att advokaterna i flera fall misskötte sig gravt. Han intervjuar alla inblandade som fortfarande är i livet, han möter de mänskliga tragedier som domarna innebar och han reser till Ryssland för att fråga ut KGB.

Hugo Gjersvold
År 1999 sändes radiodokumentären om Enbomaffären i Dokument inifrån. I programmet ifrågasattes domarna. Bresky hjälpte sedan Gjersvold att göra en ytterligare resningsansökan 2001. Efter fyra år beslutade Högsta domstolen att avslå ansökan. Gjersvold var vid det laget död sedan tre år tillbaka. Riksåklagaren ansåg i sitt yttrande att ”det är självfallet närmast omöjligt att femtio år senare sätta sig in i förhållandena – när det kalla kriget mellan dåtidens stormakter präglade världsbilden – och göra en bedömning av hur sådana omständigheter skulle ha påverkat ’Enbomaffären’ och hovrättsdomen.” Vad Riksåklagaren faktiskt säger är ju att tidsandan på något sätt hade påverkat domen. Kort före Enbomaffären hade Hilding Andersson avslöjats som sovjetisk spion. Den svenska DC-3:an sköts ned över Östersjön. Svenska kommunister hyllade Stalin. Under det kalla kriget behövde förrädare pekas ut och vad kunde vara lämpligare än några kommunister, där Enbom dessutom var journalist på Ny dag och Norrskensflamman. Pressen skötte sig inte, granskade knappast materialet utan piskade snarare upp stämningen.

Tomas Bresky
Men varför beviljades inte resning? HD tog fyra år på sig att med tre olika handläggare avsluta ärendet. Tydligen hade man ingen brådska. Det kanske var enklast att vänta ut den 82-årige och cancersjuke Gjersvolds död.

Om fossiloberoende fordon i Almedalen

I min barndom hade vi ingen bil i familjen. Ingen av mina föräldrar hade ens körkort. Jag var den första som skaffade körkort, redan på den tiden när vi hade vänstertrafik i Sverige. I mitt eget hushåll har vi haft tillgång till bil sedan mer än 30 år tillbaka, först genom att dela bilen med andra familjer, men därefter genom en egen ägd bil. Den främsta anledningen är att resa till och från vårt sommarhus på Gotland, och naturligtvis när vi är där, till exempel för att handla eller åka till Almedalen och delta i seminarier. Det finns ingen reguljär busstrafik till Lau på östra Gotland och inte längre någon livsmedelsbutik. Vi har aldrig använt bilen för att resa till arbetet, vi handlar nästan aldrig mat med bilen i Stockholm, men ibland för att åka till Ikea och handla möbler. Vi har också gjort ett antal semesterresor med bil, både i Sverige och utomlands. Ibland med vår egen bil, ibland med hyrbil.
Det är svårt att se hur livet skulle te sig utan bil, särskilt på Gotlands glesbebyggda delar. Lau fick inte ens elektricitet förrän i slutet av 1940-talet. Den fastighet i Lau, där vi nu bor hade stått öde sedan slutet av 1950-talet, men hade aldrig haft elektricitet innan vi köpte den för fenton år sedan. Det kanske är svårt att föreställa sig idag, att det för bara en mansålder sedan gick det att leva utan både elektricitet och bil även i glesbygden. Naturligtvis skulle det gå att ställa om till en framtid utan bil, men jag tror inte att det kommer att ske. Bilen har nästan blivit en nödvändighetsprodukt för så många av oss och nästan hela samhällsstrukturen är byggd för bilen. Oljan kommer ju aldrig att ta slut, men om den skulle bli alltför dyr för att använda till bensin och diesel kommer den att ersättas av andra energikällor. Frågan är väl bara när detta kommer att ske.

Per Kågesson
Ett av seminarierna i Almedalen handlade om just detta - hur Sverige ska kunna få en fossiloberoende fordonsflotta redan till 2030. Observera skillnaden mellan ”fossilfri” och ”fossiloberoende”. Det är stor skillnad mellan fordon som kan drivas av annat än fossila bränslen och fordon som helt använder andra energikällor. Professorerna Thomas B Johansson och Per Kågesson redogjorde vid ett fullsatt seminarium noggrant och genomtänkt för den pågående utredningen kring hur Sverige ska nå fram till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Det står nu klart att man kommer föreslå kilometerskatt och sänkning av bränsleskatten. Inte ens Johansson och Kågeson tror dock det kommer bli lätt att nå fram till en verklighet med fordon som inte är beroende av fossila bränslen redan till 2030.
Det är bara 17 år till dess. Min egen bil är idag 14 år och rullar fortfarande på som en klocka år efter år – förstås en Toyota – utan annan tillsyn än ordinarie underhåll. Även om bränslekostnaderna stiger väger det inte upp kostnaderna för en ny och mera bränslesnål bil. Mitt intresse för att byta mot en hybrid, Toyota Prius, svalnade när det stod klart att den inte kunde förses med dragkrok, som är nästan nödvändigt på landet. År 2030 kommer fortfarande en del av dagens fordonspark (och de bilar som kommer att säljas de närmaste åren) att rulla och den är ju allt annat än fossiloberoende. Därför tror jag att målet om en fossiloberoende fordonsflotta år 2030 är ungefär lika fast förankrat i verkligheten som målet om att avveckla kärnkraften senast år 2010 var efter folkomröstningen om kärnkraft 1980. Det vill säga inte alls. Frågan är om det kommer att gå ens till 2050 då hela Sverige ska vara fossilfritt. Mycket av förhoppningarna läggs på elbilar och laddhybrider när det gäller personbilar men den stora svårigheten gäller tunga lastbilar. Kågesson uppehöll sig vid olika styrmedel och beskattningsregler och där finns förstås mycket att göra.
Enligt Johansson har biodrivmedlen stor potential men det räcker ju inte att öka inblandningen i det fossila bränslet. Kågesson dömde för något år sedan i en rapport ut biogasen ut som ett framtida alternativ för personbilar och menade att den borde användas i tunga transporter, som bussar, lastbilar och fartyg. Men även biobränslen innebär ju utsläpp av koldioxid.
Tanken bakom att det är bättre att släppa ut koldioxid från biobränslen i stället för från fossila bränslen bygger ju på att det fossila kolet stannar i atmosfären i stort sett för evigt, medan kolet från biobränslen ingå i ett kretslopp, där det så småningom återgår till växterna. Nu pekar ju forskningen på att koldioxiden inte beter sig riktigt så. Dels tar det kanske 100 år för ett träd att växa upp och ta upp all koldioxid från atmosfären och sedan avverkas vilket är en avsevärd tid om siktet är inställt på att stoppa utsläppen redan till 2050. Alldeles för lång kan man tycka. Ett träd som avverkas nu för att förvandlas till biobränsle som innebär utsläpp av koldioxid till atmosfären, kommer ju inte att hinna bli till ett nytt träd förrän 2113, åtminstone i norra Sverige. Att göra biobränsle av grödor i stället för livsmedel är knappast vettigt.
Å andra sidan har ju forskning visat att koldioxiden i atmosfären inte stannar där för evigt som IPCC har antagit utan också ingår i ett kretslopp, som i övrigt är ganska outforskat. Gösta Pettersson, professor i biokemi, har i boken ”Falskt Alarm” visat hur snabbt den radioaktiva koldioxid, som tillfördes atmosfären på grund av kärnvapenprov i atmosfären, har avtagit sedan proven upphörde 1963. Den är i stort sett helt borta redan efter femtio år. Läs boken, den finns på nätet, se länk ovan.

Kurvan visar hur halten av koldioxid i atmosfären sjunker efter tidpunkten för ett utsläpp. Bernmodellen (blå kurva) är den teoretiska modell som IPCC använder medan den röda kurvan visar hur halten sjunker i verkligheten efter atombombsproven på 1950-talet.
En slutsats blir att även den fossila koldioxiden ingår i kretslopp, som vi ännu inte vet så mycket om och att skillnaden mellan fossil koldioxid och koldioxid från biobränslen delvis är konstruerad. En annan och ännu viktigare slutsats är att atmosfärens ökande halt av koldioxid inte bara kan bero på antropogena utsläpp utan också måste ha andra orsaker. Försvinner engångsutsläpp av koldioxid så snabbt som bombprovskurvan visar, måste den observerade ökningen av luftens koldioxidhalt till övervägande del ha ett icke-antropogent ursprung, något som IPCC helt har bortsett ifrån. Eftersom det ännu återstår 17 år till 2030 har jag gott hopp om att forskningen kring detta kommer att gå framåt innan vi genomfört beslutet om en fossiloberoende fordonsflotta. Jag tror därför att precis som för kärnkraften kommer politiska beslut om fossiloberoende fordonsflotta att omprövas när verkligheten hinner ikapp politiken. Ingenting av detta togs dock upp på seminariet.

Om ökat bostadsbyggande i Almedalen

Jag har bevistat några seminarier i Almedalen de senaste dagarna. Om man har tillbringat ett par semesterveckor i ödemarkerna på östra Gotland känns det lite surrealistiskt att ströva omkring i Almedalen, på Strandgatan och vid Visby hamn och trängas med ministrar och andra makthavare, journalister, lobbyister och naturligtvis också en och annan vanlig medborgare. Bland de mer än 2000 seminarier som hålls i olika ämnen valde jag några som fokuserade kring trafik, bostadsbyggande och hur vi bygger våra städer. Och till min överraskning var det knökfullt på i alla fall dessa seminarier och stolarna räckte inte alls till.

Bostadsminister Stefan Attefall i Almedalen
Alla tycks numera vara överens om att vi bygger för lite bostäder, särskilt i storstadsregionerna och universitetsstäderna. Kanske allra mest akut är situationen i Stockholmsregionen. Att det byggs för lite bostäder leder naturligtvis till stigande bostadspriser och att vi får trängas ihop allt mer i dem som redan finns. Särskilt besvärligt blir det för nya hushåll, till exempel för dem som vill flytta till Stockholm och för ungdomarna som växer upp där. Men det innebär inte bara sociala problem utan också ekonomiska. WSP har på uppdrag av Riksbyggen och HSB räknat ut de samhällekonomiska konsekvenserna av att det byggs för lite. Sett över hela perioden 2010-2030 beräknas det samlade produktionsbortfallet i Stockholms län till mellan 330 och 660 miljarder kronor. Skillnaderna beror på olika antaganden om hur boendetätheten utvecklas framöver. Oavsett alternativ visar det på hur viktigt det är att ”de ansvariga” löser problemen och ser till att bostadsbyggandet ökar. Stockholmsregionens andel av BNP ökar hela tiden, som en följd av den nya ekonomiska geografin. Den ökar också om än något saktare i Skåneregionen, medan Västra Götaland ligger still och övriga län minskar sin andel. Stockholmsregionens roll i Sveriges ekonomi har ökat successivt vilket innebär att bostadsbristen kan bli en hämsko för hela Sveriges utveckling.
Många tycks vara intresserade av "den tyska modellen" som innebär korta planeringstider och fri hyressättning vid inflyttningen, men därefter indexreglerad höjning. Men så länge bostadbristen är så stor blir det svårt att gå över till en sådan modell utan exceptionellt stora hyreshöjningar nästan överallt, vilket knappast väljarna skulle uppskatta. Först måste alltså bristen bort vilket nog är lättare sagt än gjort. Framförallt kommer det att ta tid.
Det är inte längre så att de flesta tycker att bostäderna ska byggas ”någon annanstans”. Det är inte bara Yimby som bejakar mer byggande, utan många kommuner har insett betydelsen av att bygga bostäder även i den egna kommunen och är inte längre bromsklossar, som tidigare. Här på seminarierna jag besökte uttryckte bland annat Sundbyberg, Huddinge, Uppsala och Stockholm sådana ambitioner. Bara för några år sedan var Huddinge betydligt mera tveksamma. I många år hade Täby ett mål om oförändrad befolkning, vilket de lyckligtvis nu har släppt och vill bygga mycket och tätt kring Täby centrum i den regionala stadskärnan. Andra kommuner som bejakar högt bostadsbyggande är till exempel Solna och Nacka.
Flera uttryckte också på seminarierna uppfattningen att en grundläggande förutsättning för att öka bostadsbyggandet är att det finns en politisk vilja till detta, och det är naturligtvis sant. Men vad är egentligen ett högt bostadsbyggande? Enligt den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 behövs ett tillskott om 13 000 lägenheter per år i regionen (vid högre scenariot och egentligen behövs det ännu lite till på grund av tidigare eftersatt byggande och den nu ännu snabbare befolkningstillväxten). Det motsvarar ungefär 6 lägenheter per år och 1000 invånare. Hur många kommuner klarar detta, kanske någon undrar? Jo sammanlagt sex kommuner i länet har byggt så mycket under de senaste 20 åren, nämligen Vaxholm, Värmdö, Solna, Vallentuna, Österåker och Ekerö. Resten har byggt mindre. Bortsett från Solna är detta glesa ytterkommuner, där en del av byggandet har inneburit villor i tidigare fritidshusområden, vilket har skapat ännu mer av glesare bebyggelsestrukturer, som vi egentligen inte alls skulle behöva få mer av. Stockholm, som naturligtvis har byggt mest i absoluta tal, har till exempel bara byggt 3,6 lägenheter per 1000 invånare och skulle alltså nästintill behöva fördubbla sitt byggande för att nå upp till behovsnivån.  En kommun som ofta pekas ut som motsträvig är Lidingö, som ändå har byggt 3,5 lägenheter per 1000 invånare, dvs nästan lika mycket som Stockholm. Och kanske kommer Lidingö att bygga mer om man får igenom tankarna på ett tätare Torsvik och Lidingö centrum. Så här ser tabellen ut för bostadsbyggande per 1000 invånare och år 1991-2010 (för Nykvarn 1996-2010):

Kommun	Lgh per 1000 inv/år
Vaxholm	10,3
Värmdö	8,1
Solna	6,8
Vallentuna	6,7
Österåker	6,1
Ekerö	6,0
Nacka	5,8
Salem	5,3
Sigtuna	4,7
Sollentuna	4,6
Nykvarn	4,6
Huddinge	4,4
Tyresö	4,2
Järfälla	4,0
Upplands-Bro	3,8
Haninge	3,6
Stockholm	3,6
Lidingö	3,5
Nynäshamn	3,2
Täby	3,2
Norrtälje	3,1
Upplands Väsby	3,1
Botkyrka	2,9
Sundbyberg	2,8
Södertälje	2,3
Danderyd	2,1

Sundbyberg, som nu pratar positivt om fler bostäder hör till de sämsta i klassen. Ekonomiprofessorn Hans Lind tycker att vi borde flytta ansvaret för bostadsbyggandet från kommunerna till regionerna. Men det är oklart vad han menar med detta, men till en del tror jag han menar att små kommuner har svårt att stå emot lokala opinioner, och så är det kanske ibland, men tabellen visar inte att små kommuner systematiskt ligger sämst till. Kommunernas ansvar ligger kanske främst i att ta fram detaljplaner för byggandet. Jag tror knappast att Lind menar att detta ansvar ska flyttas till regionen? Ett regionalt ansvar skulle förutsätta någon "morot" som regionen förfogar över.
Nu tittar man i olika utredningar på hur vi kan förenkla byggprocessen för att öka takten i bostadsbyggandet, och det är bra men det behöver göras mer. Det är också orimligt att vi har normer för buller vid bostadsbyggande som utgår från att vi befinner oss i en liten ort långt bort från stadens täthet och larm, där i storts sett inga bostäder byggs. Normerna behöver naturligtvis utgå från de förhållanden som gäller i de täta storstadsområden där det mesta bostadsbyggandet sker, och de ska stödja och inte motverka byggandet av en attraktiv stad, som situationen är idag.
Men det är inte bara mängdensom är viktig utan också hur det byggs. Förra gången vi skulle bygga bort bostadsbristen genom politiska program genomfördes miljonprogrammet. Det var framgångsrikt kvantitativt, men skapade också många av de stora problem vi har idag med många isolerade förortsöar som är dåligt integrerade i staden. Forskningen har visat på vilka stadskvaliteter som efterfrågas av många människor, men fortfarande byggs det alldeles för många nya områden som karaktäriseras av samma fel som tidigare.

Ett exempel som Alexander Ståhle visade var Rinkebyterassen, en överdäckning av 18, som nästan helt saknar de stadskvaliteter som forskningen har visat efterfrågas idag. 
Det är alltså minst lika viktigt att fokusera på hur vi bygger som hur många bostäder vi bygger, så att vi inte gör om samma fel som tidigare.