De flesta anser nog numera att Thomas Quick är felaktigt dömd för de mord som han erkänt och där domarna senare har rivits upp efter resningsansökningar, sedan han tagit tillbaka sina tidigare erkännanden. Domarna byggde till stor del på hans egna erkännanden men utan stöd av vittnen eller teknisk bevisning. Han dömdes för sammanlagt åtta mord av det trettiotal som han erkänt. Dessförinnan hade advokat Pelle Svensson begärt att samtliga åtta domar skulle granskas av JK, viket Göran Lambertz dock avvisat efter en kortare utredning. Domarna hade kritiserats redan tidigare, bland annat av Leif G.W. Persson eftersom såväl vittnen som teknisk bevisning saknades. Överåklagare Björn Ericson har redovisat sina synpunkter, och konstaterat att fallet Thomas Quick främst är resultatet av den ”tidsanda” som rådde. Quickdomarna måste utan tvekan betraktas som en rättsskandal, men är ingalunda den enda. Kejne- och Hajbyaffärerna på 1950-talet var mycket uppmärksammade på 1950-talet. På 1970-talet skyddades justitieminister Geijer av Olof Palmes lögner i den så kallade bordellaffären.
Fritiof Enbom
I sommarvärmen har jag nu läst en bok om den så kallade Enbomsaffären, en bok som legat på sänghyllan sedan i vintras. Med den boken och annan dokumentation kan ytterligare ett fall av rättsröta läggas till listan. Boken ”Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget” av journalisten Tomas Bresky (ordfront 2009) är en synnerligen spännande och ingående genomgång av spionhistorien, mer spännande än de flesta svenska deckare.
Fritiof Enbom och Hugo Gjersvold dömdes 1952 till livstids straffarbete och ett antal av Enboms bekanta till kortare fängelsestraff för inblandning i en påstådd spionhärva, där försvarshemligheter i norr skulle ha utlämnats till Sovjetunionen. Läsaren blir så småningom helt övertygad om att Fritiof Enbom precis som Thomas Quick var mytoman. Om han hade haft kontakt med ryssarna och gett dem information var det i alla fall inga försvarshemligheter utan sådant som fanns beskrivet i tidskrifter eller som en lingonplockare kunde se. I vilket fall som helst ingenting som borde rendera något längre fängelsestraff. Tomas Bresky kom i kontakt med fallet redan 1983 då han intervjuade en av de dömda, Fingal Larsson, som då hade begärt resning för fjärde gången, förgäves skulle det visa sig. Därefter kunde han aldrig riktigt släppa fallet. Enbom själv var då död sedan länge men flera andra fanns kvar i livet. Bresky går igenom rättegångarna, granskar sakskälen och konstaterar att de var mycket svaga, att advokaterna i flera fall misskötte sig gravt. Han intervjuar alla inblandade som fortfarande är i livet, han möter de mänskliga tragedier som domarna innebar och han reser till Ryssland för att fråga ut KGB.
Hugo Gjersvold
År 1999 sändes radiodokumentären om Enbomaffären i Dokument inifrån. I programmet ifrågasattes domarna. Bresky hjälpte sedan Gjersvold att göra en ytterligare resningsansökan 2001. Efter fyra år beslutade Högsta domstolen att avslå ansökan. Gjersvold var vid det laget död sedan tre år tillbaka. Riksåklagaren ansåg i sitt yttrande att ”det är självfallet närmast omöjligt att femtio år senare sätta sig in i förhållandena – när det kalla kriget mellan dåtidens stormakter präglade världsbilden – och göra en bedömning av hur sådana omständigheter skulle ha påverkat ’Enbomaffären’ och hovrättsdomen.” Vad Riksåklagaren faktiskt säger är ju att tidsandan på något sätt hade påverkat domen. Kort före Enbomaffären hade Hilding Andersson avslöjats som sovjetisk spion. Den svenska DC-3:an sköts ned över Östersjön. Svenska kommunister hyllade Stalin. Under det kalla kriget behövde förrädare pekas ut och vad kunde vara lämpligare än några kommunister, där Enbom dessutom var journalist på Ny dag och Norrskensflamman. Pressen skötte sig inte, granskade knappast materialet utan piskade snarare upp stämningen.
Tomas Bresky
Men varför beviljades inte resning? HD tog fyra år på sig att med tre olika handläggare avsluta ärendet. Tydligen hade man ingen brådska. Det kanske var enklast att vänta ut den 82-årige och cancersjuke Gjersvolds död.
I sommarvärmen har jag nu läst en bok om den så kallade Enbomsaffären, en bok som legat på sänghyllan sedan i vintras. Med den boken och annan dokumentation kan ytterligare ett fall av rättsröta läggas till listan. Boken ”Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget” av journalisten Tomas Bresky (ordfront 2009) är en synnerligen spännande och ingående genomgång av spionhistorien, mer spännande än de flesta svenska deckare.
År 1999 sändes radiodokumentären om Enbomaffären i Dokument inifrån. I programmet ifrågasattes domarna. Bresky hjälpte sedan Gjersvold att göra en ytterligare resningsansökan 2001. Efter fyra år beslutade Högsta domstolen att avslå ansökan. Gjersvold var vid det laget död sedan tre år tillbaka. Riksåklagaren ansåg i sitt yttrande att ”det är självfallet närmast omöjligt att femtio år senare sätta sig in i förhållandena – när det kalla kriget mellan dåtidens stormakter präglade världsbilden – och göra en bedömning av hur sådana omständigheter skulle ha påverkat ’Enbomaffären’ och hovrättsdomen.” Vad Riksåklagaren faktiskt säger är ju att tidsandan på något sätt hade påverkat domen. Kort före Enbomaffären hade Hilding Andersson avslöjats som sovjetisk spion. Den svenska DC-3:an sköts ned över Östersjön. Svenska kommunister hyllade Stalin. Under det kalla kriget behövde förrädare pekas ut och vad kunde vara lämpligare än några kommunister, där Enbom dessutom var journalist på Ny dag och Norrskensflamman. Pressen skötte sig inte, granskade knappast materialet utan piskade snarare upp stämningen.
Men varför beviljades inte resning? HD tog fyra år på sig att med tre olika handläggare avsluta ärendet. Tydligen hade man ingen brådska. Det kanske var enklast att vänta ut den 82-årige och cancersjuke Gjersvolds död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar