Jag har bevistat några seminarier i Almedalen de senaste dagarna. Om man har tillbringat ett par semesterveckor i ödemarkerna på östra Gotland känns det lite surrealistiskt att ströva omkring i Almedalen, på Strandgatan och vid Visby hamn och trängas med ministrar och andra makthavare, journalister, lobbyister och naturligtvis också en och annan vanlig medborgare. Bland de mer än 2000 seminarier som hålls i olika ämnen valde jag några som fokuserade kring trafik, bostadsbyggande och hur vi bygger våra städer. Och till min överraskning var det knökfullt på i alla fall dessa seminarier och stolarna räckte inte alls till.
Bostadsminister Stefan Attefall i Almedalen
Alla tycks numera vara överens om att vi bygger för lite bostäder, särskilt i storstadsregionerna och universitetsstäderna. Kanske allra mest akut är situationen i Stockholmsregionen. Att det byggs för lite bostäder leder naturligtvis till stigande bostadspriser och att vi får trängas ihop allt mer i dem som redan finns. Särskilt besvärligt blir det för nya hushåll, till exempel för dem som vill flytta till Stockholm och för ungdomarna som växer upp där. Men det innebär inte bara sociala problem utan också ekonomiska. WSP har på uppdrag av Riksbyggen och HSB räknat ut de samhällekonomiska konsekvenserna av att det byggs för lite. Sett över hela perioden 2010-2030 beräknas det samlade produktionsbortfallet i Stockholms län till mellan 330 och 660 miljarder kronor. Skillnaderna beror på olika antaganden om hur boendetätheten utvecklas framöver. Oavsett alternativ visar det på hur viktigt det är att ”de ansvariga” löser problemen och ser till att bostadsbyggandet ökar. Stockholmsregionens andel av BNP ökar hela tiden, som en följd av den nya ekonomiska geografin. Den ökar också om än något saktare i Skåneregionen, medan Västra Götaland ligger still och övriga län minskar sin andel. Stockholmsregionens roll i Sveriges ekonomi har ökat successivt vilket innebär att bostadsbristen kan bli en hämsko för hela Sveriges utveckling.
Många tycks vara intresserade av "den tyska modellen" som innebär korta planeringstider och fri hyressättning vid inflyttningen, men därefter indexreglerad höjning. Men så länge bostadbristen är så stor blir det svårt att gå över till en sådan modell utan exceptionellt stora hyreshöjningar nästan överallt, vilket knappast väljarna skulle uppskatta. Först måste alltså bristen bort vilket nog är lättare sagt än gjort. Framförallt kommer det att ta tid.
Det är inte längre så att de flesta tycker att bostäderna ska byggas ”någon annanstans”. Det är inte bara Yimby som bejakar mer byggande, utan många kommuner har insett betydelsen av att bygga bostäder även i den egna kommunen och är inte längre bromsklossar, som tidigare. Här på seminarierna jag besökte uttryckte bland annat Sundbyberg, Huddinge, Uppsala och Stockholm sådana ambitioner. Bara för några år sedan var Huddinge betydligt mera tveksamma. I många år hade Täby ett mål om oförändrad befolkning, vilket de lyckligtvis nu har släppt och vill bygga mycket och tätt kring Täby centrum i den regionala stadskärnan. Andra kommuner som bejakar högt bostadsbyggande är till exempel Solna och Nacka.
Flera uttryckte också på seminarierna uppfattningen att en grundläggande förutsättning för att öka bostadsbyggandet är att det finns en politisk vilja till detta, och det är naturligtvis sant. Men vad är egentligen ett högt bostadsbyggande? Enligt den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 behövs ett tillskott om 13 000 lägenheter per år i regionen (vid högre scenariot och egentligen behövs det ännu lite till på grund av tidigare eftersatt byggande och den nu ännu snabbare befolkningstillväxten). Det motsvarar ungefär 6 lägenheter per år och 1000 invånare. Hur många kommuner klarar detta, kanske någon undrar? Jo sammanlagt sex kommuner i länet har byggt så mycket under de senaste 20 åren, nämligen Vaxholm, Värmdö, Solna, Vallentuna, Österåker och Ekerö. Resten har byggt mindre. Bortsett från Solna är detta glesa ytterkommuner, där en del av byggandet har inneburit villor i tidigare fritidshusområden, vilket har skapat ännu mer av glesare bebyggelsestrukturer, som vi egentligen inte alls skulle behöva få mer av. Stockholm, som naturligtvis har byggt mest i absoluta tal, har till exempel bara byggt 3,6 lägenheter per 1000 invånare och skulle alltså nästintill behöva fördubbla sitt byggande för att nå upp till behovsnivån. En kommun som ofta pekas ut som motsträvig är Lidingö, som ändå har byggt 3,5 lägenheter per 1000 invånare, dvs nästan lika mycket som Stockholm. Och kanske kommer Lidingö att bygga mer om man får igenom tankarna på ett tätare Torsvik och Lidingö centrum. Så här ser tabellen ut för bostadsbyggande per 1000 invånare och år 1991-2010 (för Nykvarn 1996-2010):
Sundbyberg, som nu pratar positivt om fler bostäder hör till de sämsta i klassen. Ekonomiprofessorn Hans Lind tycker att vi borde flytta ansvaret för bostadsbyggandet från kommunerna till regionerna. Men det är oklart vad han menar med detta, men till en del tror jag han menar att små kommuner har svårt att stå emot lokala opinioner, och så är det kanske ibland, men tabellen visar inte att små kommuner systematiskt ligger sämst till. Kommunernas ansvar ligger kanske främst i att ta fram detaljplaner för byggandet. Jag tror knappast att Lind menar att detta ansvar ska flyttas till regionen? Ett regionalt ansvar skulle förutsätta någon "morot" som regionen förfogar över.
Nu tittar man i olika utredningar på hur vi kan förenkla byggprocessen för att öka takten i bostadsbyggandet, och det är bra men det behöver göras mer. Det är också orimligt att vi har normer för buller vid bostadsbyggande som utgår från att vi befinner oss i en liten ort långt bort från stadens täthet och larm, där i storts sett inga bostäder byggs. Normerna behöver naturligtvis utgå från de förhållanden som gäller i de täta storstadsområden där det mesta bostadsbyggandet sker, och de ska stödja och inte motverka byggandet av en attraktiv stad, som situationen är idag.
Men det är inte bara mängdensom är viktig utan också hur det byggs. Förra gången vi skulle bygga bort bostadsbristen genom politiska program genomfördes miljonprogrammet. Det var framgångsrikt kvantitativt, men skapade också många av de stora problem vi har idag med många isolerade förortsöar som är dåligt integrerade i staden. Forskningen har visat på vilka stadskvaliteter som efterfrågas av många människor, men fortfarande byggs det alldeles för många nya områden som karaktäriseras av samma fel som tidigare.
Ett exempel som Alexander Ståhle visade var Rinkebyterassen, en överdäckning av 18, som nästan helt saknar de stadskvaliteter som forskningen har visat efterfrågas idag.
Det är alltså minst lika viktigt att fokusera på hur vi bygger som hur många bostäder vi bygger, så att vi inte gör om samma fel som tidigare.
Alla tycks numera vara överens om att vi bygger för lite bostäder, särskilt i storstadsregionerna och universitetsstäderna. Kanske allra mest akut är situationen i Stockholmsregionen. Att det byggs för lite bostäder leder naturligtvis till stigande bostadspriser och att vi får trängas ihop allt mer i dem som redan finns. Särskilt besvärligt blir det för nya hushåll, till exempel för dem som vill flytta till Stockholm och för ungdomarna som växer upp där. Men det innebär inte bara sociala problem utan också ekonomiska. WSP har på uppdrag av Riksbyggen och HSB räknat ut de samhällekonomiska konsekvenserna av att det byggs för lite. Sett över hela perioden 2010-2030 beräknas det samlade produktionsbortfallet i Stockholms län till mellan 330 och 660 miljarder kronor. Skillnaderna beror på olika antaganden om hur boendetätheten utvecklas framöver. Oavsett alternativ visar det på hur viktigt det är att ”de ansvariga” löser problemen och ser till att bostadsbyggandet ökar. Stockholmsregionens andel av BNP ökar hela tiden, som en följd av den nya ekonomiska geografin. Den ökar också om än något saktare i Skåneregionen, medan Västra Götaland ligger still och övriga län minskar sin andel. Stockholmsregionens roll i Sveriges ekonomi har ökat successivt vilket innebär att bostadsbristen kan bli en hämsko för hela Sveriges utveckling.
Många tycks vara intresserade av "den tyska modellen" som innebär korta planeringstider och fri hyressättning vid inflyttningen, men därefter indexreglerad höjning. Men så länge bostadbristen är så stor blir det svårt att gå över till en sådan modell utan exceptionellt stora hyreshöjningar nästan överallt, vilket knappast väljarna skulle uppskatta. Först måste alltså bristen bort vilket nog är lättare sagt än gjort. Framförallt kommer det att ta tid.
Det är inte längre så att de flesta tycker att bostäderna ska byggas ”någon annanstans”. Det är inte bara Yimby som bejakar mer byggande, utan många kommuner har insett betydelsen av att bygga bostäder även i den egna kommunen och är inte längre bromsklossar, som tidigare. Här på seminarierna jag besökte uttryckte bland annat Sundbyberg, Huddinge, Uppsala och Stockholm sådana ambitioner. Bara för några år sedan var Huddinge betydligt mera tveksamma. I många år hade Täby ett mål om oförändrad befolkning, vilket de lyckligtvis nu har släppt och vill bygga mycket och tätt kring Täby centrum i den regionala stadskärnan. Andra kommuner som bejakar högt bostadsbyggande är till exempel Solna och Nacka.
Flera uttryckte också på seminarierna uppfattningen att en grundläggande förutsättning för att öka bostadsbyggandet är att det finns en politisk vilja till detta, och det är naturligtvis sant. Men vad är egentligen ett högt bostadsbyggande? Enligt den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 behövs ett tillskott om 13 000 lägenheter per år i regionen (vid högre scenariot och egentligen behövs det ännu lite till på grund av tidigare eftersatt byggande och den nu ännu snabbare befolkningstillväxten). Det motsvarar ungefär 6 lägenheter per år och 1000 invånare. Hur många kommuner klarar detta, kanske någon undrar? Jo sammanlagt sex kommuner i länet har byggt så mycket under de senaste 20 åren, nämligen Vaxholm, Värmdö, Solna, Vallentuna, Österåker och Ekerö. Resten har byggt mindre. Bortsett från Solna är detta glesa ytterkommuner, där en del av byggandet har inneburit villor i tidigare fritidshusområden, vilket har skapat ännu mer av glesare bebyggelsestrukturer, som vi egentligen inte alls skulle behöva få mer av. Stockholm, som naturligtvis har byggt mest i absoluta tal, har till exempel bara byggt 3,6 lägenheter per 1000 invånare och skulle alltså nästintill behöva fördubbla sitt byggande för att nå upp till behovsnivån. En kommun som ofta pekas ut som motsträvig är Lidingö, som ändå har byggt 3,5 lägenheter per 1000 invånare, dvs nästan lika mycket som Stockholm. Och kanske kommer Lidingö att bygga mer om man får igenom tankarna på ett tätare Torsvik och Lidingö centrum. Så här ser tabellen ut för bostadsbyggande per 1000 invånare och år 1991-2010 (för Nykvarn 1996-2010):
Kommun
|
Lgh per 1000 inv/år
|
Vaxholm
|
10,3
|
Värmdö
|
8,1
|
Solna
|
6,8
|
Vallentuna
|
6,7
|
Österåker
|
6,1
|
Ekerö
|
6,0
|
Nacka
|
5,8
|
Salem
|
5,3
|
Sigtuna
|
4,7
|
Sollentuna
|
4,6
|
Nykvarn
|
4,6
|
Huddinge
|
4,4
|
Tyresö
|
4,2
|
Järfälla
|
4,0
|
Upplands-Bro
|
3,8
|
Haninge
|
3,6
|
Stockholm
|
3,6
|
Lidingö
|
3,5
|
Nynäshamn
|
3,2
|
Täby
|
3,2
|
Norrtälje
|
3,1
|
Upplands Väsby
|
3,1
|
Botkyrka
|
2,9
|
Sundbyberg
|
2,8
|
Södertälje
|
2,3
|
Danderyd
|
2,1
|
Sundbyberg, som nu pratar positivt om fler bostäder hör till de sämsta i klassen. Ekonomiprofessorn Hans Lind tycker att vi borde flytta ansvaret för bostadsbyggandet från kommunerna till regionerna. Men det är oklart vad han menar med detta, men till en del tror jag han menar att små kommuner har svårt att stå emot lokala opinioner, och så är det kanske ibland, men tabellen visar inte att små kommuner systematiskt ligger sämst till. Kommunernas ansvar ligger kanske främst i att ta fram detaljplaner för byggandet. Jag tror knappast att Lind menar att detta ansvar ska flyttas till regionen? Ett regionalt ansvar skulle förutsätta någon "morot" som regionen förfogar över.
Nu tittar man i olika utredningar på hur vi kan förenkla byggprocessen för att öka takten i bostadsbyggandet, och det är bra men det behöver göras mer. Det är också orimligt att vi har normer för buller vid bostadsbyggande som utgår från att vi befinner oss i en liten ort långt bort från stadens täthet och larm, där i storts sett inga bostäder byggs. Normerna behöver naturligtvis utgå från de förhållanden som gäller i de täta storstadsområden där det mesta bostadsbyggandet sker, och de ska stödja och inte motverka byggandet av en attraktiv stad, som situationen är idag.
Men det är inte bara mängdensom är viktig utan också hur det byggs. Förra gången vi skulle bygga bort bostadsbristen genom politiska program genomfördes miljonprogrammet. Det var framgångsrikt kvantitativt, men skapade också många av de stora problem vi har idag med många isolerade förortsöar som är dåligt integrerade i staden. Forskningen har visat på vilka stadskvaliteter som efterfrågas av många människor, men fortfarande byggs det alldeles för många nya områden som karaktäriseras av samma fel som tidigare.
Det är alltså minst lika viktigt att fokusera på hur vi bygger som hur många bostäder vi bygger, så att vi inte gör om samma fel som tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar