Förra sommaren pågick kampen om Ojnareskogen i Bunge på norra Gotland för fullt, med en massa aktivister från när och fjärran, som försökte förhindra Nordkalks arbete med förberedelser för ett nytt kalkbrott i Bunge. Sedan kom en antiklimax genom HD:s märkliga beslut den 18 juni i år att den rättsliga processen om villkor för kalkbrytningen måste börja om från början.
Därefter har det varit tyst – fram till den senaste veckan. Då gick två företrädare för Nordkalk ut i media i ett besynnerligt vredesutbrott riktat mot både myndigheterna och sina meningsmotståndare bland miljövännerna. Enligt Nordkalks kommunikationschef och projektledaren för Bunge har varken myndigheter, miljöorganisationer eller sakägare har varit intresserade av att diskutera kompensationsåtgärder. Aktivisterna har ägnat sig åt grundlösa anklagelser, polisanmälningar, trakasserier, mytbildning, skrämselpropaganda och häcklerier mot alla som offentligt visade stöd för kalkbrytningen.
Cementas kalkbrott i Slite
Men det så kallade debattinlägget var knappast ägnat att skapa debatt om sakfrågorna. Intrycket var snarare att det hade tillkommit efter en sen kväll på krogen under Almedalsveckan. Som de flesta alster som skrivs i vredesmod borde det kanske ha rivits sönder när upphovspersonerna nykter läst igenom det i lugn och ro. Att sprida fördomar om arbetslösa demonstranter gagnar knappast en seriös diskussion om sakfrågorna. Däremot har det kommit en storm av upprörda motinlägg. Någon annan effekt än att bidra till ett ökat stöd för Ojnareskogens vänner tycks det knappast ha fått.
Nedlagt kalkbrott i Limhamn
Det är egentligen tråkigt eftersom det trots all debatt ändå finns mer seriösa argument att lyfta fram. Miljööverdomstolen hade redan den 9 oktober 2009 beslutat att kalkbrytningen var tillåtlig, en dom som har vunnit laga kraft. Den fortsatta hanteringen har sedan gällt villkoren för brytningen, en process som nu efter HD:s dom kan pågå ytterligare 2-3 år. Men hur länge kan en tillståndsprocess drivas?
På mig var HD:s dom svårbegriplig. Å ena sidan är kalkbrytningen bedömd tillåtlig enligt en lagakraftvunnen dom som HD inte rivit upp. Å andra sidan innefattade inte tillåtlighetsdomen någon fullständig prövning av den sökta verksamhetens påverkan på miljön i Natura 2000-områdena, varför en samlad bedömning ska ske vid tillståndsprövningen. Men man kan undra om det verkligen måste kräva en tioårig rättslig process för att klara ut ett tillstånd. Det område där Nordkalk vill bryta kalk är inte skyddat. Det frågan gäller är alltså om och hur kalkbrytningen påverkar de två angränsande Natura 2000-områdena Bästeträsk och Bräntings hajd, som båda är skyddade som naturreservat.
Jag kan ärligt talat tillstå att jag aldrig hade hört talas om Ojnareskogens naturkvaliteter innan konflikten med det eventuella kalkbrottet uppmärksammades i media. Detta trots att jag tillbringat 35 somrar på Gotland och har ett par meter Gotlandica i bokhyllan. I skriften ”Gotlands natur” utgiven 1987 av länsstyrelsen på Gotland presenteras till exempel 100 sevärda naturplatser. Urvalet baserades på ett stort antal inventeringar under 1970-talet. Där finns Bästeträsk med men inte Bräntings hajd. I ”Gotlands Flora” från 2007 presenteras 116 växtmiljöer finns Bräntings hajd med liksom Tvärlingsmyr inom Bästeträsks naturreservat. Kanske tillhörde området inte de 100 mest sevärda platserna med däremot de 116 intressantaste. Själva Bunge Ducker-området, platsen för kalkbrottet finns inte med i någon av dessa.
Kalkbrottet i Storugns
Den andra sidan av saken borde vara frågan om vi verkligen behöver denna kalksten (snarare än om vi behöver jobben). Den obetydliga industrisektorn på Gotland består till betydande del av just Cementa i Slite och Nordkalk i Storugns på norra Gotland, som båda utnyttjar kalksten som råvara med stora kalkbrott som följd. Cementfabriken i Slite är landets utan jämförelse största.
Den nedlagda kalkindustrin i Furillen är numera en attraktiv plats för turister som rymmer både natur- och kulturvärden.
Men vem behöver egentligen kalksten? Det behöver vi faktiskt allihop. Det behövs betong till nästan alla nya byggnader och dessutom till vägar och broar och till betong använder man cement som görs av kalksten. Hamnen i Visby innehåller massor av betong och en eventuell bro till Fårö kommer också att innehålla betong. Grövre avloppsrör görs av betong, liksom trädgårdssten och takpannor. För att tillverka stål behövs också kalksten, och det är svårt att tänka sig ett samhälle utan stål, ännu mindre utan vare sig betong eller stål. Kalksten behövs också i en mängd andra sammanhang. Det behövs kalk till mur- och putsbruk för att bygga nytt och för att reparera alla murade och putsade byggnader från medeltiden fram till nu. Också inom papperstillverkningen behövs kalk. Kalk används även till rökgasrening i kolkraftverk, som vi inte har så många av i Sverige men desto fler i Danmark och Tyskland. Vi borde allstå kunna enas om att vi behöver bryta kalksten någonstans om vi ska kunna fortsätta att leva ungefär som vi gör idag.
Blå lagunen, ett nedlagt kalkbrott på norra Gotland
Om kalkbrottet i Bunge skulle få sitt tillstånd och startas kommer det ju ändå inte att vara för evigt. Hur ska man då använda den jättelika gropen. Att bryta kalksten är inte alltid vackert, även om gamla kalkbrott kan ha sin charm. Tänk på Dalhalla och Blå lagunen.
Dalhalla
I Limhamns nedlagda kalkbrott i Malmö tänker man bygga bostäder, och så här beskriver HSB miljön där: ”Kalkbrottet, med sin specifika landskapsbild och sitt läge, erbjuder både storstad, enastående natur och kvaliteter där vi lägger vårt fokus när vi utvecklar området med honnörsorden trygghet, bekvämlighet och hållbarhet”.
Nordkalks jakt- och fiskeförening har planterat ut regnbågslax i Bläse gamla kalkbrott.
Medan pågående kalkbrytning inte alltid är så vacker tycks nedlagda kalkbrott och gamla kalkindustrier ofta vara attraktiva platser för närboende och turister. Det kan faktiskt vara möjligt att ett nedlagt kalkbrott i Bunge i framtiden förvandlas till en vacker insjö, som dessutom kan fungera som reservvattentäkt för norra Gotland, med mer vatten av högre kvalitet än dagens grunda insjö Bästeträsk. Det borde väl vara detta debatten om kalkbrottet egentligen behandla, vilket Nordkalk effektivt förhindrade genom sitt oöverlagda inlägg i Gotlandstidningarna.
Därefter har det varit tyst – fram till den senaste veckan. Då gick två företrädare för Nordkalk ut i media i ett besynnerligt vredesutbrott riktat mot både myndigheterna och sina meningsmotståndare bland miljövännerna. Enligt Nordkalks kommunikationschef och projektledaren för Bunge har varken myndigheter, miljöorganisationer eller sakägare har varit intresserade av att diskutera kompensationsåtgärder. Aktivisterna har ägnat sig åt grundlösa anklagelser, polisanmälningar, trakasserier, mytbildning, skrämselpropaganda och häcklerier mot alla som offentligt visade stöd för kalkbrytningen.
Men det så kallade debattinlägget var knappast ägnat att skapa debatt om sakfrågorna. Intrycket var snarare att det hade tillkommit efter en sen kväll på krogen under Almedalsveckan. Som de flesta alster som skrivs i vredesmod borde det kanske ha rivits sönder när upphovspersonerna nykter läst igenom det i lugn och ro. Att sprida fördomar om arbetslösa demonstranter gagnar knappast en seriös diskussion om sakfrågorna. Däremot har det kommit en storm av upprörda motinlägg. Någon annan effekt än att bidra till ett ökat stöd för Ojnareskogens vänner tycks det knappast ha fått.
Det är egentligen tråkigt eftersom det trots all debatt ändå finns mer seriösa argument att lyfta fram. Miljööverdomstolen hade redan den 9 oktober 2009 beslutat att kalkbrytningen var tillåtlig, en dom som har vunnit laga kraft. Den fortsatta hanteringen har sedan gällt villkoren för brytningen, en process som nu efter HD:s dom kan pågå ytterligare 2-3 år. Men hur länge kan en tillståndsprocess drivas?
På mig var HD:s dom svårbegriplig. Å ena sidan är kalkbrytningen bedömd tillåtlig enligt en lagakraftvunnen dom som HD inte rivit upp. Å andra sidan innefattade inte tillåtlighetsdomen någon fullständig prövning av den sökta verksamhetens påverkan på miljön i Natura 2000-områdena, varför en samlad bedömning ska ske vid tillståndsprövningen. Men man kan undra om det verkligen måste kräva en tioårig rättslig process för att klara ut ett tillstånd. Det område där Nordkalk vill bryta kalk är inte skyddat. Det frågan gäller är alltså om och hur kalkbrytningen påverkar de två angränsande Natura 2000-områdena Bästeträsk och Bräntings hajd, som båda är skyddade som naturreservat.
Jag kan ärligt talat tillstå att jag aldrig hade hört talas om Ojnareskogens naturkvaliteter innan konflikten med det eventuella kalkbrottet uppmärksammades i media. Detta trots att jag tillbringat 35 somrar på Gotland och har ett par meter Gotlandica i bokhyllan. I skriften ”Gotlands natur” utgiven 1987 av länsstyrelsen på Gotland presenteras till exempel 100 sevärda naturplatser. Urvalet baserades på ett stort antal inventeringar under 1970-talet. Där finns Bästeträsk med men inte Bräntings hajd. I ”Gotlands Flora” från 2007 presenteras 116 växtmiljöer finns Bräntings hajd med liksom Tvärlingsmyr inom Bästeträsks naturreservat. Kanske tillhörde området inte de 100 mest sevärda platserna med däremot de 116 intressantaste. Själva Bunge Ducker-området, platsen för kalkbrottet finns inte med i någon av dessa.
Den andra sidan av saken borde vara frågan om vi verkligen behöver denna kalksten (snarare än om vi behöver jobben). Den obetydliga industrisektorn på Gotland består till betydande del av just Cementa i Slite och Nordkalk i Storugns på norra Gotland, som båda utnyttjar kalksten som råvara med stora kalkbrott som följd. Cementfabriken i Slite är landets utan jämförelse största.
Men vem behöver egentligen kalksten? Det behöver vi faktiskt allihop. Det behövs betong till nästan alla nya byggnader och dessutom till vägar och broar och till betong använder man cement som görs av kalksten. Hamnen i Visby innehåller massor av betong och en eventuell bro till Fårö kommer också att innehålla betong. Grövre avloppsrör görs av betong, liksom trädgårdssten och takpannor. För att tillverka stål behövs också kalksten, och det är svårt att tänka sig ett samhälle utan stål, ännu mindre utan vare sig betong eller stål. Kalksten behövs också i en mängd andra sammanhang. Det behövs kalk till mur- och putsbruk för att bygga nytt och för att reparera alla murade och putsade byggnader från medeltiden fram till nu. Också inom papperstillverkningen behövs kalk. Kalk används även till rökgasrening i kolkraftverk, som vi inte har så många av i Sverige men desto fler i Danmark och Tyskland. Vi borde allstå kunna enas om att vi behöver bryta kalksten någonstans om vi ska kunna fortsätta att leva ungefär som vi gör idag.
Om kalkbrottet i Bunge skulle få sitt tillstånd och startas kommer det ju ändå inte att vara för evigt. Hur ska man då använda den jättelika gropen. Att bryta kalksten är inte alltid vackert, även om gamla kalkbrott kan ha sin charm. Tänk på Dalhalla och Blå lagunen.
I Limhamns nedlagda kalkbrott i Malmö tänker man bygga bostäder, och så här beskriver HSB miljön där: ”Kalkbrottet, med sin specifika landskapsbild och sitt läge, erbjuder både storstad, enastående natur och kvaliteter där vi lägger vårt fokus när vi utvecklar området med honnörsorden trygghet, bekvämlighet och hållbarhet”.
Medan pågående kalkbrytning inte alltid är så vacker tycks nedlagda kalkbrott och gamla kalkindustrier ofta vara attraktiva platser för närboende och turister. Det kan faktiskt vara möjligt att ett nedlagt kalkbrott i Bunge i framtiden förvandlas till en vacker insjö, som dessutom kan fungera som reservvattentäkt för norra Gotland, med mer vatten av högre kvalitet än dagens grunda insjö Bästeträsk. Det borde väl vara detta debatten om kalkbrottet egentligen behandla, vilket Nordkalk effektivt förhindrade genom sitt oöverlagda inlägg i Gotlandstidningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar