Denna fråga återkommer gång på gång till mig när jag under några veckor promenerar omkring i några av Sydamerikas största städer, Buenos Aires, Santiago de Chile och Rio de Janeiro. Vi vet ju att det krävs en viss täthet i staden för att nå tillräckligt underlag för det utbud av butiker, kaféer och restauranger, som karaktäriserar ett myllrande stadsliv.
Höga hus i centrala Buenos Aires
Nej, jag tänker inte på det som vi ofta kallar höga hus, hus på 20, 30 våningar eller mer, och som brukar finnas i stort antal i världens storstäder, särskilt i citykärnorna, men som vi bara har ett fåtal av i Stockholm. Det är en fråga för sig. Jag tänker på den mer genomsnittliga hushöjden i vanliga bostadsstadsdelar, särskilt i kvartersstaden, som vi nästan bara har i innerstaden.
Bostadshus i Recoleta om 10-12 våningar.
Buenos Aires, där jag nyligen har varit, är till exempel en vacker stad med breda trädplanterade boulevarder och stora parker. Där hamnade vi på ett hotell i en stadsdel som heter Recoleta, en fashionabel stadsdel i norra delen av Buenos Aires med många butiker, samt välbesökta restauranger och kaféer. Det är en attraktiv och promenadvänlig stadsdel med många trädplanterade gator. Recoleta ligger omkring tre kilometer nordväst om stadens centrum vid Plaza de Mayo och CBD. Det är ganska centralt i en så stor stad som Buenos Aires.
Stadsmiljön i gatunivån i Recoleta är ofta attraktiv med vackra skuggande träd och gatuplanteringar.
I Stockholm karaktäriseras innerstaden av att husen från början av 1900-talet till stor del är omkring 20 m höga med fem våningar. Nyare hus med modern våningshöjd har kanske 7 våningar på samma hushöjd.
Typisk Stockholmsgata med 5-våningshus.
Det jag noterar, både i Recoleta och i andra liknande stadsdelar är att både äldre och nyare hus i liknande kvarterstyper ofta är 10 eller 12 våningar höga utan att det känns trångt eller mörkt. Naturligtvis behöver man tänka på att solen står högre på himlen på dessa breddgrader, vilket gör att man ofta efterfrågar skugga snarare än sol på gatunivån (Buenos Aires ligger på ungefär samma breddgrad som Kreta). De översta våningsplanen är ibland något indragna. Men intrycket är ändå att något högre hus än normalt borde vara tänkbara även i Stockholm i tät kvartersmiljö.
Typisk gata i Recoleta i Buenos Aires med hushöjd på 10-12 våningar.
Tar man fram siffror visar det sig också att Buenos Aires är en mycket tätare stad än Stockholm. Stadsdelen Recoleta är obetydligt mindre till ytan än Södermalm i Stockholm, men befolkningen är nästan den dubbla. Tätheten i Recoleta är 35 000 invånare/kvkm jämfört med 17 700 inv/kvkm på Söder. Stockholms stad är något mindre till ytan än Buenos Aires, men befolkningen i Buenos Aires är 2,9 miljoner jämfört med 0,9 miljoner i Stockholm; B A är alltså tre gånger så tät.
Fördelarna med något högre hushöjd än normalt är flera. Markkostnaderna kan slås ut på en större våningsyta. Bygger man högre bostadshus kan fler bostadssökande få bostad. Underlaget för butiker, restauranger och kaféer som genererar stadsliv och stadskvalitet ökar. Med högre hus på den mark som bebyggs ökar möjligheterna att skapa bra parker på den mark som inte bebyggs.
Äldre bostadshus i Buenos Aires med vacker arkitektur och mer än 10 våningar.
Vår måttliga hushöjd i Stockholm grundar sig på 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm, som reglerade gatubredder och hushöjder. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. I äldre stadsdelar kunde 40 fot räcka, eller 12 m. Huvudgatorna blev bredare, till exempel Sveavägen med 48 m. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m. Ett skäl bakom reglerna, som tillkom före elektricitetens införande, var att det skulle bli någorlunda ljust i bostäderna. Ett annat att det saknades hiss. Enligt 1931 års byggnadsstadga fick hushöjden inte vara större än avståndet mellan huset, en marginell justering. Dessa regler har gett förutsättningar för vilken täthet som har tillåtits, och därmed påverkat en stor del av stadsbilden i Stockholms innerstad och på andra ställen.
Bostadshus i Buenos Aires med varierande ålder, arkitektur och hushöjd.
I praktiken har man ofta tänjt på reglerna. Men borde vi inte kunna förhålla oss friare till 1800-talets regler om hushöjd och gatubredd idag, i varje fall när man bygger nya kvarter i innerstaden eller dess närhet? Eller i regionala stadskärnor? Det är mer rationellt att bygga tio våningar jämfört med fem eller sju. Man kan beräkna att det även med något bredare gator är rationellt att byggare tätare än vad som oftast sker idag. Ökar man gatubredden från 18 till 24 m blir ljusnedsläppet detsamma vid 10-våningshus som vid 7-våningshus, men tätheten blir ändå 30 procent högre.
Ett hus som är högre än tio våningar kräver minst en räddningshiss. Ju högre man bygger desto dyrare blir kraven på hissar och trapphus. Det är alltså inte särskilt ekonomiskt att bygga högre än tio våningar eller däromkring. Men vi borde alltså kunna tillåta oss att bygga något högre än vad vi gjorde på 1870-talet utan att för den skull bygga riktigt höga hus.
Nej, jag tänker inte på det som vi ofta kallar höga hus, hus på 20, 30 våningar eller mer, och som brukar finnas i stort antal i världens storstäder, särskilt i citykärnorna, men som vi bara har ett fåtal av i Stockholm. Det är en fråga för sig. Jag tänker på den mer genomsnittliga hushöjden i vanliga bostadsstadsdelar, särskilt i kvartersstaden, som vi nästan bara har i innerstaden.
Buenos Aires, där jag nyligen har varit, är till exempel en vacker stad med breda trädplanterade boulevarder och stora parker. Där hamnade vi på ett hotell i en stadsdel som heter Recoleta, en fashionabel stadsdel i norra delen av Buenos Aires med många butiker, samt välbesökta restauranger och kaféer. Det är en attraktiv och promenadvänlig stadsdel med många trädplanterade gator. Recoleta ligger omkring tre kilometer nordväst om stadens centrum vid Plaza de Mayo och CBD. Det är ganska centralt i en så stor stad som Buenos Aires.
I Stockholm karaktäriseras innerstaden av att husen från början av 1900-talet till stor del är omkring 20 m höga med fem våningar. Nyare hus med modern våningshöjd har kanske 7 våningar på samma hushöjd.
Det jag noterar, både i Recoleta och i andra liknande stadsdelar är att både äldre och nyare hus i liknande kvarterstyper ofta är 10 eller 12 våningar höga utan att det känns trångt eller mörkt. Naturligtvis behöver man tänka på att solen står högre på himlen på dessa breddgrader, vilket gör att man ofta efterfrågar skugga snarare än sol på gatunivån (Buenos Aires ligger på ungefär samma breddgrad som Kreta). De översta våningsplanen är ibland något indragna. Men intrycket är ändå att något högre hus än normalt borde vara tänkbara även i Stockholm i tät kvartersmiljö.
Tar man fram siffror visar det sig också att Buenos Aires är en mycket tätare stad än Stockholm. Stadsdelen Recoleta är obetydligt mindre till ytan än Södermalm i Stockholm, men befolkningen är nästan den dubbla. Tätheten i Recoleta är 35 000 invånare/kvkm jämfört med 17 700 inv/kvkm på Söder. Stockholms stad är något mindre till ytan än Buenos Aires, men befolkningen i Buenos Aires är 2,9 miljoner jämfört med 0,9 miljoner i Stockholm; B A är alltså tre gånger så tät.
Fördelarna med något högre hushöjd än normalt är flera. Markkostnaderna kan slås ut på en större våningsyta. Bygger man högre bostadshus kan fler bostadssökande få bostad. Underlaget för butiker, restauranger och kaféer som genererar stadsliv och stadskvalitet ökar. Med högre hus på den mark som bebyggs ökar möjligheterna att skapa bra parker på den mark som inte bebyggs.
Vår måttliga hushöjd i Stockholm grundar sig på 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm, som reglerade gatubredder och hushöjder. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. I äldre stadsdelar kunde 40 fot räcka, eller 12 m. Huvudgatorna blev bredare, till exempel Sveavägen med 48 m. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m. Ett skäl bakom reglerna, som tillkom före elektricitetens införande, var att det skulle bli någorlunda ljust i bostäderna. Ett annat att det saknades hiss. Enligt 1931 års byggnadsstadga fick hushöjden inte vara större än avståndet mellan huset, en marginell justering. Dessa regler har gett förutsättningar för vilken täthet som har tillåtits, och därmed påverkat en stor del av stadsbilden i Stockholms innerstad och på andra ställen.
I praktiken har man ofta tänjt på reglerna. Men borde vi inte kunna förhålla oss friare till 1800-talets regler om hushöjd och gatubredd idag, i varje fall när man bygger nya kvarter i innerstaden eller dess närhet? Eller i regionala stadskärnor? Det är mer rationellt att bygga tio våningar jämfört med fem eller sju. Man kan beräkna att det även med något bredare gator är rationellt att byggare tätare än vad som oftast sker idag. Ökar man gatubredden från 18 till 24 m blir ljusnedsläppet detsamma vid 10-våningshus som vid 7-våningshus, men tätheten blir ändå 30 procent högre.
Ett hus som är högre än tio våningar kräver minst en räddningshiss. Ju högre man bygger desto dyrare blir kraven på hissar och trapphus. Det är alltså inte särskilt ekonomiskt att bygga högre än tio våningar eller däromkring. Men vi borde alltså kunna tillåta oss att bygga något högre än vad vi gjorde på 1870-talet utan att för den skull bygga riktigt höga hus.
Det är ju helt befängt att tro att det går att bygga så högt i Sverige. Den eviga skuggan kommer att göra att temperaturen på gatan inom bara några månader kommer att understiga absoluta nollpunkten, och universum kommer att implodera.
SvaraRaderaSign // Inte seriös
Det riktigt knäppa är ju att man inte ens har utnyttjat 1874 års stadga vid t.ex. Ringvägen eller Sveavägen - eller vid vatten - där det inte finns några skuggproblem att ta hänsyn till.
SvaraRadera