Jag läser i DN om några entusiaster som startat en insamling av skräp för återvinning. ”Mycket av det vi slänger och sopsorterar förbränns, fast det skulle kunna återvinnas och bli nya produkter.” Så börjar artikeln, som om det vore ett axiom att det är bättre att tillverka nya produkter av avfall jämfört med att bränna upp det.
Kraftvärmeverket i Högdalen
Detta är högst tveksamt. Ja, i de flesta fall är det faktiskt tvärtom. Åtminstone i Stockholm och de flesta andra större städer i Sverige. I Stockholm bränns nämligen avfall i Högdalen, med energiåtervinning. Man gör alltså värme och elektricitet av det brännbara avfallet, med mycket hög verkningsgrad, över 90 %. Papper, kartong, matrester utgör alltså ett förnybart biobränsle som redan finns på plats i Stockholm. Att ersätta detta med till exempel skogsavfall skulle innebära högre transportkostnader och därmed sämre energiutfall. Plastavfall är visserligen inte förnybart, utan tillverkat av olja, och därmed fossilt. Men förbränningen ger i alla fall en energimässig nytta som borde vägas mot alternativet vid återvinning. I artikeln beskrivs hur avfallet samlas in och skickas med post till ett lager i Göteborg. Återvinning av kaffekapslat skickas till Frankrike för att bli till nya produkter. Hur mycket energi förbrukas vid dessa transporter och vid återvinningen jämfört med alternativet med energiåtervinning? Denna grundläggande fråga lyfts över huvud taget inte i artikeln. Men för att kunna avgöra om det är vettigt med materialåtervinning måste det ju jämföras med alternativet som är energiåtervinning. Gör man inte det lurar man ju läsarna.
Läser man rapporten "Avfall och Energi" från Stoseb, med Björn Dahlroth som utredare, finner man tvärtom att det i de flesta fall inte lönar sig med materialåtervinning, jämfört med energiåtervinning.
I DN-artikeln struntar man i detta och utgår från att materialåtervinning alltid är att föredra. Som om det vore ett budord, det elfte budet. Men då blir återvinning en religion.
Detta är högst tveksamt. Ja, i de flesta fall är det faktiskt tvärtom. Åtminstone i Stockholm och de flesta andra större städer i Sverige. I Stockholm bränns nämligen avfall i Högdalen, med energiåtervinning. Man gör alltså värme och elektricitet av det brännbara avfallet, med mycket hög verkningsgrad, över 90 %. Papper, kartong, matrester utgör alltså ett förnybart biobränsle som redan finns på plats i Stockholm. Att ersätta detta med till exempel skogsavfall skulle innebära högre transportkostnader och därmed sämre energiutfall. Plastavfall är visserligen inte förnybart, utan tillverkat av olja, och därmed fossilt. Men förbränningen ger i alla fall en energimässig nytta som borde vägas mot alternativet vid återvinning. I artikeln beskrivs hur avfallet samlas in och skickas med post till ett lager i Göteborg. Återvinning av kaffekapslat skickas till Frankrike för att bli till nya produkter. Hur mycket energi förbrukas vid dessa transporter och vid återvinningen jämfört med alternativet med energiåtervinning? Denna grundläggande fråga lyfts över huvud taget inte i artikeln. Men för att kunna avgöra om det är vettigt med materialåtervinning måste det ju jämföras med alternativet som är energiåtervinning. Gör man inte det lurar man ju läsarna.
Läser man rapporten "Avfall och Energi" från Stoseb, med Björn Dahlroth som utredare, finner man tvärtom att det i de flesta fall inte lönar sig med materialåtervinning, jämfört med energiåtervinning.
I DN-artikeln struntar man i detta och utgår från att materialåtervinning alltid är att föredra. Som om det vore ett budord, det elfte budet. Men då blir återvinning en religion.
För att citera James Dellingpole:
SvaraRadera“Återvinning har inget att göra med att vi måste rädda planeten. Den handlar om asketism, kontrollbehov och underkastelse till den gröna religionen.”