Konst på Antikmässan

Årets antikmässa i Älvsjö har som tema ”En upptäcksresa i tid och rum”. Det framgår i alla fall av mässtidningen. I övrigt är sig mässan ganska lik. Antiviteter, glas, möbler, böcker i långa banor. Utan specialintressen går man lätt vilse. Om min livskamrat inte hade varit hemma, däckad av vinterkräksjukan, hade jag antagligen uppehållit mig längre vid Märta Måås-Fjettersröms fina mattor.  Nu fastnade jag som ofta för konsten. En konkretist, som jag sett förr är Torsten Esbjörnsson, född 1925, som vanligt med starka färger och geometriska former.

Honom såg jag också förra året, vilket kan läsas här.

En annan som inspirerats av Art Concret var Otto G. Carlsund, här med en konstruktivistisk komposition från omkring 1930.

Bengt Lindström, 1925-2008, är en välkänd konstnär från Jämtland, länge bosatt i Paris, här med ett par verk.

Ett nytt namn för mig är Yrjö Edelmann, född 1941 i Helsingfors. Hans målningar  är trompe-l'oeil-bilder med skrynklat papper, paket, omslagspapper och snören, eller är det i själva verket moln på en klarblå himmel eller vågformat hemlighetsfulla paket? Vem kan säkert säga?

Han tycks också ha gjort dessa hundar.

Några verk fanns att beskåda av den franska konstnären James Coignard, 1925-2008.

Esaias Thorén, 1901-1981, medlem av Halmstadsgruppen, målade mot slutet av 1920-talet  postkubistiskt  men orienterade sig alltmer mot Art Conret och purismen och 1930 deltog han i Otto G. Carlsunds utställning Art Concret i Stockholm. Här fanns "Horn och flöjt" från 1954.

K G Nilsson fanns också till beskådande.

Befolkningsökning och bostadsbyggande

Under tidigare decennier var bostadsmarknaden ett politikområde med betydande samhällsinflytande. Det var ett samhälleligt mål att se till att det fanns tillräckligt många bostäder av god kvalitet som skulle ställas till hushållens förfogande till rimliga priser. Samhället ansågs också behöva gripa in med omfattande styrmedel för att se till att de samhälleliga målen uppfylldes. Den omfattande samhällsinblandningen ledde till att konsumtionen av bostäder successivt både ökade totalt sett och också blev jämnare fördelad mellan olika inkomstgrupper jämfört med tidigare, och även jämfört med förhållandena i andra länder. Man ska inte dölja att det också fanns oönskade bieffekter. Efter en lång tidsperiod med bostadsbrist under efterkrigstiden fram till slutet av 1960-talet byggdes under 1970-talet byggdes till exempel alltför många monotona och storskaliga bostadsområden, liksom många ensidiga och lika segregerade småhusområden.
Bostadsmarknaden förändrades för omkring 20 år sedan genom att samhällets inflytande på bostadsmarknaden trappades ned kraftigt. Vid slutet av 1980-talet uppgick statens kostnader för subventioner till bostadssektorn till mellan 25 och 35 miljarder årligen. Som en följd av den ekonomiska krisen under början av 1990-talet avskaffades de generella bostadssubventionerna. Risker och ansvar flyttades över till bostadskonsumenter, byggherrar och långivare. Omläggningen medförde en kraftig kostnadsökning av boendet i jämförelse med annan konsumtion, vilket framtvingade en anpassning av hushållens bostadskonsumtion till de nya villkoren. Bostadsbyggandet sjönk kraftigt till en början men ökade så småningom igen, men nådde aldrig de tidigare nivåerna.  Se bara på följande diagram (klicka för större bild).

Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholms län 1961-2010.

Med facit i hand kan man lätt konstatera hur dramatiskt systemskiftet kring 1990 blev för bostadsmarknaden.  Under 30-årsperioden 1961-1990 ökade befolkningen med 371 000 personer, vilket motsvarar drygt 12 000 nya invånare per år. Under 20-årsperioden därefter mellan 1991-2010 ökade befolkningen med hela 413 000 personer, motsvarande nära 21 000 invånare per år. Befolkningsökningen har alltså varit betydligt snabbare under den senaste 20-årsperioden.

Under perioden 1961-1990 byggdes nästan 400 000 lägenheter, motsvarande drygt 13 000 nya lägenheter per år, alltså mer än en lägenhet per ny invånare. Detta alltså under tre decennier. Under perioden 1991-2010 byggdes däremot bara 130 000 nya lägenheter, motsvarande mindre än en lägenhet per tre nya invånare! I förhållande till befolkningstillväxten har bostadsbyggande sjunkit till en tredjedel, jämfört med före 1990.

Ett genomsnittligt hushåll i regionen består idag av något över två personer. Det innebär att det under perioden 1961-1990 gavs möjlighet till en enorm ökning av utrymmesstandarden. Unga hushåll och nyinflyttade hushåll fick möjlighet att skaffa sig en egen bostad i regionen. Under perioden 1991-2010 har däremot hushållen fått tränga ihop sig alltmer. Bostadsbyggandet borde öka med omkring 50 procent för att inte situationen ska förvärras ytterligare. Ännu mer om något av något av bristen som byggts upp successivt ska lindras.

Det har blivit allt svårare för nya hushåll att skaffa sig en egen bostad i regionen. Om detta läser vi praktiskt taget dagligen i pressen och bostadsminister Stefan Attefall talar ständigt om behovet av ett ökat bostadsbyggande och förkortade planprocesser. Men det är inga nya tongångar. Vi har hört samma sak upprepas i ungefär samma termer sedan slutet av förra seklet. För tio år sedan fick Ulf Adelsohn och Mats Hellström uppdrag av regeringen att öka bostadsbyggandet, särskilt av hyresbostäder, men det lyckades bara tillfälligt. Trots en översyn av Plan- och bygglagen verkar också planprocesserna vara svåra att korta ner. Erfarenheterna talar för att det krävs mer radikala insatser för att förändra situationen på allvar.

Kanske det är dags att se sanningen i vitögat. Utan att på allvar se över de ekonomiska villkoren för nya bostäder och då särskilt hyresbostäder tyder det mesta på att vi får inrikta oss på en fortsatt knapphet på bostäder även framöver. Det är i alla fall den slutsats man kan dra av statistiken för hur bostadsmarknaden fungerade före och efter 1990.

Tät stad lockar till promenader

En artikel i SvD i går lyfter fram det intressanta perspektivet att det är den förtätade innerstan och inte gröna villaområden som mest uppmuntrar fysisk rörlighet i vardagen. Artikeln bygger på en ny avhandling av Ulf Eriksson som är doktorand på Centrum för primärvårdsforskning vid Lunds universitet/Region Skåne. I avhandlingen har 32 bostadsområden i Stockholm jämförts med hänsyn till hur promenadvänliga de är. Forskarna vägde då in befolkningstäthet och tillgång till ett varierat serviceutbud inom gångavstånd vad gäller skolor, arbetsplatser, butiker, nöjen, träning samt hälso- och sjukvård.
De mest promenadvänliga områdena visade sig ligga mitt i centrala Stockholm, på bland annat Kungsholmen och Södermalm. Men även andra delar av staden som exempelvis Farsta placerade sig högt. I villaområden som Bromma och Älvsjö var deltagarna däremot mindre fysiskt aktiva. Avhandlingen har ett folkhälsoperspektiv, men stöder andra liknade resultat som har kommit fram inom stadsbyggnadsforskningen och regionplaneringen.
Slutsatsen att det är bättre med en förtätad stad, med tillgång till grönområden, än en mer gles och utspridd stad, står sig väl. Regionplanen, RUFS 2010 och Stockholms översiktsplan, som för övrigt kallas just ”Promenadstaden”, bygger liksom flera andra översiktsplaner på detta.
Enligt studier som har gjorts av Regionplane- och trafikkontoret vid Stockholms läns landsting är familjers bilinnehav tydligt kopplat till tätt eller glest boende. I den glesa villabebyggelsen äger nästan 70 procent av alla familjer bil, medan samma siffra för den täta staden är knappt 30 procent.

Bilinnehav efter bebyggelstäthet, med de glesaste områdena till vänster. Diagrammet blir större om man klickar på det.

Samma mönster för bilinnehav framträder redovisat för olika bebyggelsetyper. Cirka 25 procent av hushållen som bor i hög sluten bebyggelse har bil. Samma siffra i mycket glesa småhusområden är 68 procent.

Bilinnehav i olika bebyggelsetyper.

Färdmedelsvalet varierar avsevärt för boende i olika bebyggelsetyper och för alla typer av resor. Bilen dominerar stort som färdmedel i de glesaste områdena, där nära 80 procent av alla resor görs med bil. För alla typer av småhusområden är bilen det vanligaste färdmedlet. I den täta staden är andelen bilresor däremot mindre än 25 procent. 

Färdmedelsfördelning i olika bebyggelsetyper

Kollektivtrafiken används för omkring 35-40 procent av resorna som görs från områden med flerbostadshus, medan andelen är 15-20 procent från småhusområden. 

Nära 40 procent av resorna i hög sluten bebyggelse sker till fots, vilket är en betydligt högre andel än för alla andra bebyggelsetyper. I de mycket glesa småhusområdena är andelen resor till fots mycket låg. Andelen cykelresor varierar mindre än de andra färdmedlen. 

Detta generella mönster gäller i huvudsak även för arbetsresor och inköpsresor. Kollektivtrafikandelen är dock högre vid arbetsresor och lägre vid inköpsresor. För inköpsresor är skillnaderna mellan bebyggelsetyperna mycket stor. I den tätaste bebyggelsen är andelen inköpsresor med bil endast omkring 15 procent medan motsvarande siffra i de glesaste områdena är cirka 85 procent. Andelen inköpsresor till fots i den tätaste stadsbebyggelsen är nästan 70 procent.

Dessa data bygger på den resvaneundersökning (RVU) som gjordes i samband med trängselskatteförsöket i Stockholm mellan 2004 och 2006.

Möbelmässan 2013

Mycket att se, mycket att upptäcka på Stockholmsmässans stora internationella event: Stockholm Furniture & Light Fair, som pågår 5-9 februari. Folk inom design och hantverk sliter med finsnickeri, läckra mönster, återvinning och nya former. Sen dukar de upp både gammalt och nytt och man har inte tråkigt när man dyker in i mässhallarna i Älvsjö undan det ruggiga Stockholmsvädret.
Är man till exempel intresserad av miljö och återvinning kan man få sitt lystmäte i mattor och väggbonader tillverkade av resterna från begagnade jeans eller gamla cykeldäck.

Märkeslappar från gamla jeans skapar ett kul mönster för cowboyromantiker.

 Gamla utslitna cykeldäck kan bli till tåliga mattor för uteplatsen eller hallen. De finns hos Adesso.
Även förbrukade t-tröjor kan återanvändas, till exempel till trasmatteliknande fåtöljer och soffor för offentliga miljöer. De tillverkas av Yalla Trappan i Malmö som skapar jobb åt invandrarkvinnor.

Snart står de på Östersunds flygplats, till gagn för resenärer som behöver vila benen.
Organiska mönster och former verkar vara en trend. Några fina exempel:

Klinkergolvet ”Marrakech” med mjuka mönsterformer.

 Soffan ”Chaise” av dansken Hans Harti. 

Bord av Linda Hagberg och Thomas Impiglia i serien ”Driftwood”, översätts med ”Drivved”, prototyp i Greenhouse där nykläckta designers och elever vid designskolor visar upp sina alster.

Eller ska det vara en sittmöbel som påminner om ett mellanting av njure och hjärna?
Men priset på det temat tog ändå väggen i mässans långa korridor, klädd med gröna växter.

Kan det bli mer organiskt?
Nya kul mönster finns alltid på möbelmässor:

Vackert klinkergolv i blågrått. Spindelväv?

Här brukas det på mässan av fyra designers i typisk svart stass.

Tyget ”Memory” av Matilda Olsson, fragment av gamla slitna murar bakom geometriska mönster. Märkligt nog finns det stadskänsla i mönstret.

Samma sak här, men det är inte så konstigt, eftersom konstnären Ove Carlson låtit sig inspireras av Manhattans rutmönster sett från Empire State Building. Han gör mest småbord med sina mönster. 

Två finstämda geometriska mönster skapade av Marcus Åhrén och Lina Zedig, som vävs i Jodhpur, nordvästra Indien, av ekologiskt och växtfärgat bomullsgarn. 
10-gruppen jobbar på med nya mönster. Tillsammans med möbeldesigner Peter Andersson har de skapat låga skåp som hade vernissage på möbelmässan.

Överst ”Dublin” av Tom Hedqvist, i mitten ”Treviso” av Birgitta Hahn och nederst ”Frö” av Ingela Håkansson. I Josef Franks anda…

Josef Franks ande svävar även över denna förtjusande byrå, formgiven och tillverkad i lönn- och päronträ av Peter Petersson frö Muro. Inspirationen är tegelstenar.
Det fanns fler fina skåp på mässan. Patrik Magnusson vid Linnéuniversitetet har valt återvinning för sitt skåp ”Wooden Patchwork” av spillmaterial från träindustrin. Charlotte Rydberg har gjort ett skåp helt i furu inspirerat av skärgården med klinkbyggda marinblå dörrar.

”Wooden Patchwork” har skjutdörrar och varje skåp är ett unikt pusselarbete.

”Eka Cabinet” har hämtat inspiration från en klinkbyggd eka.
Kul hyllor fanns också, förstås, som denna från Kroatien. Design: Mario Dobrecevic. Det består av flera element som kan sammanfogas på valfritt sätt.

Lite vimmelkantig blir man av hyllan ”Varius”, men också glad. 
Rentav gåtfull var hyllan ”Piniwini” av Linus Svärm med böcker som balanserade på enkla pinnar i svart eller vitt som stack rakt ut ur väggen.

Det finns en hemlig klämma över första boken som gör att böckerna ligger kvar…

Gästskribent: Eva Hernbäck

Foto: Göran Johnson

Borde JO pröva beslutet om vargjakt?

Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden har som bekant överklagat Naturvårdsverkets beslut om vargjakt. Om detta går att läsa här. Organisationerna begärde även inhibition, det vill säga att jakten skulle stoppas i avvaktan på att överklagandet behandlades. Detta avslogs av förvaltningsrätten, men även detta beslut har nu överklagats av organisationerna till kammarrätten. Det innebär att vargjakten inte avvaktar den rättsliga prövningen, vilket är anmärkningsvärt. Det innebär ju att vargarna sannolikt kommer att skjutas även om de tre organisationerna skulle få rätt. Inhibition borde vara naturlig, eftersom det ju inte handlar om någon skyddsjakt.

Naturvårdsverkets chef Maria Ågren
Hela tillvägagångssättet, att Naturvårdsverket beslutar om vargjakten bara en dag innan jakten får inledas, innebär ju att hela den rättsliga processen ställs åt sidan. Naturvårdsverket har inte redovisat några sakskäl till att detta varit motiverat. Uppenbarligen är enda tanken med tillvägagångssättet att eventuella överklaganden ska ställas inför fullbordat faktum. Naturvårdsverkets agerande innebär ju att det i praktiken blir omöjligt för de klagande organisationerna att få rätt. Om det nu finns lagar och regler som ger medborgare vissa rättigheter borde inte myndigheter tillåtas kringgå dessa regler på det sätt som Naturvårdsverket här har gjort.
Justitieombudsmannaämbetet har till funktion att skydda den enskilde mot myndighetsövergrepp och förhindra maktmissbruk. Alldeles bortsett från sakfrågan om vargjakt eller ej, innebär Naturvårdsverkets agerande ett rättsligt och demokratiskt övergrepp, som borde prövas av JO.

Uppdatering 7 februari
Idag meddelas att kammarrätten har beslutat om inhibition av vargjakten i avvaktan på att det överklagade beslutet om vargjakt prövas rättsligt. Det var naturligtvis det enda rimliga, och det stärker samtidigt uppfattningen att Naturvårdsverkets tillvägagångssätt från början var mycket tveksamt.

Uppdatering 12 februari
Naturvårdsverket överklagade kammarrättens beslut om inhibitation, det vill säga att jakten för närvarande inte får genomföras. Naturvårdsverket anser att beslutet om jakt är välgrundat och tiden riskerar att rinna iväg. Idag beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att inte bevilja prövningstillstånd för Naturvårdsverket. Prövningstillstånd kan ges av två skäl: Antingen för att ett avgörande i målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen, eller att det finns synnerliga skäl för en prövning. Domstolen ansåg inte att det hade kommit fram några sådana skäl för att meddela prövningstillstånd. Det innebär att licensjakten inte får genomföras så länge Förvaltningsrätten prövar ärendet. Eftersom vargjakten enligt Naturvårdsverkets ursprungliga beslut skulle avslutas den 17 januari hinner någon vargjakt med all sannolikhet inte genomföras i år. Snart inleds parningstiden och då ska vargjakt inte bedrivas. 

Nyansering om klimatet

DN-journalisten Anders Bolling har intervjuat två klimatexperter, Lennart Bengtsson och Markku Rummukainen. De ger tillsammans en mer nyanserad bild av den globala uppvärmningen än man har varit van att läsa i pressen. Tyvärr tycks DN inte ha tryckt dem i papperstidningen men de går att hitta på nätet här och här. Bengtsson är professor i meteorologi i Reading och gästprofessor i Uppsala. Han har tidigare bakgrund som chef för European Centre for Medium-Range Weather Forecasts (ECMWF) i Reading och chef för Max-Planck-Institut für Meteorologie i Hamburg. Han är ledamot av svenska Vetenskapsakademien.

Illustration från DN
Bengtsson konstaterar att temperaturtrenden just nu ligger långt under klimatpanelens fyragradersscenario. Fler värmeböljor och färre kalla perioder är att räkna med och kan redan observeras men att andra former av extremväder t ex stormar skulle ha ökat finns det enligt Bengtsson inga belägg för. Havsytans nivå har stigit ganska jämnt i hundra år med 2–3 millimeter per år och stigningen har inte accelererat.
Bengtsson konstaterar att människan påverkar klimatet, men inget tyder på att uppvärmningen är så allvarlig att vi behöver drabbas av panik. ”Vi skapar en väldig ängslan utan att det är befogat, och det leder inte till någon handlingskraft. Det viktiga är att komma fram till förnuftiga lösningar”, säger han till DN. ”Jag har blivit tilltagande frustrerad över bristen på vetenskaplig substans i mycket av det som sägs i medierna. Det går ut över vetenskapen på sikt.” ”Den uppvärmning jorden upplevt de senaste hundra åren är så liten att den inte hade noterats om inte meteorologer och klimatologer informerat om den. Det indikerar att klimatkänsligheten förmodligen är lägre än klimatmodellerna åtminstone till en början antog”, menar Bengtsson. Lennart Bengtsson reagerade på den rapport från ett institut i Potsdam som publicerades av Världsbanken i höjd med klimatmötet i Doha i höstas. Han är kritisk mot att man använde sig av ett extremt alternativ i scenarierna med mycket låg sannolikhet.
Nya studier antyder en något lägre global uppvärmning än i tidigare scenarier. För drygt ett år sedan kom ett par amerikanska forskningsrapporter som pekade på en temperaturökning som är omkring en grad mindre än i det snittscenario FN hittills talat om. Nyligen landade en norsk studie där de senaste årens lägre uppvärmningstakt vägts in i en liknande slutsats. Det är goda nyheter om det stämmer, menar Markku Rummukainen, professor i Lund och Helsingfors och rådgivare vid SMHI, som också sitter med i FN:s klimatpanel (IPCC). Han är dock inte beredd att utesluta en så stor uppvärmning som fyra grader. ”Det finns en viss risk att det bli fyra grader varmare, men det är också fullt möjligt att undvika att uppvärmningen blir så stor”, säger han. Inte heller Rummukainen kan se en tydlig tendens för annat än fler värmeböljor och färre kalla dagar när det gäller extremväder.
Tidigare har man sällan fått läsa nyanserade bedömningar av klimatförändringarna i tidningarna. Därför är Bollings intervjuer intressanta. Det finns också andra kända klimatexperter som på senare tid uttryckt sig mera nyanserat än tidigare, t ex James Hansen.

Minnesvärd urmakare med holmar

Stockholmstidningens gamla klocka från 1903 är det enda som finns kvar av de gamla tidningskvarteren i Klara.

Uret med nuvarande placering
Stockholmstidningens och Aftonbladets byggnad i hörnet av Vattugatan och Klara södra kyrkogata revs 1990 men skulpturen med klockan sattes upp på det nya kontorshuset som byggdes på samma plats. Det var Gottfrid Larsson som hade skulpterat den muskulöse man som bär klockan på sin rygg och G W Linderoths urfabrik som tillverkade klockan.

Uret på Stockholmstidningen/Aftonbladets hus 1964.
Urfabriken som startade redan 1844 låg på Drottninggatan 28 men tillverkningen lades ned 1963 och huset revs 1968 i samband med ”regelringen av nedre Norrmalm”. I slutet av 1800-talet sattes ett s k kalenderur upp på husfasaden ovanför urfabriken på Drottninggatan.

Kalenderuret 1967
När byggnaden revs 1968 i samband med ”regelringen av nedre Norrmalm” räddades dock uret. Det sattes efter renovering upp på nytt 1977 i något modifierat skick med rektangulär urtavla och utan stjärnhimmel, på f d Kreditbakens byggnad vid Norrmalmstorg.

Kalenderuret på Norrmalmstorg idag.

Maria kyrkas tornur
Ett annat ur som tillverkades av Linderoths urfabrik var tornuret i Maria Magdalena kyrka som vi betraktar från vårt köksfönster här på Kvarnberget. Linderoths urfabrik är numera nedlagd (efter nästan 150 års verksamhet) men många berömda klockor är fortfarande i drift.

Linderoths urfabrik på Drottninggatan 1895.
Det var Gustaf Wilhelm Linderoth, 1816-1871 som startade urfabriken 1844. Efter makens fortsatte hustrun Betty Linderoth, även hon en skicklig urmakare, att driva företaget. Sonen John Linderoth 1848-1924 övertog sedan urfabriken efter sin mor. Urfabriken var i slutet av 1800-talet var ledande i landet och levererade urverk till många klockor på offentliga byggnader. Efter Johns död övertogs fabriken av adoptivsonen Lars. Efter Lars Linderoths död fortsatte hustrun Viran Linderoth att driva firman vidare tills det upphörde 1963.

År 1880 köpte John Linderoth tre små holmar utanför Vinterviken vid Gröndal. Dessa holmar gav han nya namn, Lindholmen, Rotholmen och Eholmen, alla uppkallade efter honom själv. Så här års, när isen ligger kan man enkelt promenera över till holmarna till exempel från närliggande bostadsområdet Ekensberg. En vacker februarisöndag då solen skiner är holmarna uppenbarligen populära besöksmål för närboende Stockholmare.

Eholmen närmast och Lindholmen längre bort till höger.
Numera ägs alla holmarna av Stockholms stad. På Lindholmen byggde Linderoth på 1880-talet fem enkla sommarhus som fortfarande finns kvar. Den holmen förvaltas av Klubbensborg och stugorna går att hyra. De övriga holmarna är obebyggda.

Två sammanbyggda stugor utgör tillsammans den så kallade Urmakarvillan.

Strandvillan ligger vid södra sidan.

Östra villan. 

Kastellet är ett rödmålat hus på norra sidan med en originell klockgavelliknande takavslutning på båda husgavlarna. 

Ett badhus. 

Utsiktspaviljongen på öns västra udde.

Rotholmen