Befolkningsökning och bostadsbyggande

Under tidigare decennier var bostadsmarknaden ett politikområde med betydande samhällsinflytande. Det var ett samhälleligt mål att se till att det fanns tillräckligt många bostäder av god kvalitet som skulle ställas till hushållens förfogande till rimliga priser. Samhället ansågs också behöva gripa in med omfattande styrmedel för att se till att de samhälleliga målen uppfylldes. Den omfattande samhällsinblandningen ledde till att konsumtionen av bostäder successivt både ökade totalt sett och också blev jämnare fördelad mellan olika inkomstgrupper jämfört med tidigare, och även jämfört med förhållandena i andra länder. Man ska inte dölja att det också fanns oönskade bieffekter. Efter en lång tidsperiod med bostadsbrist under efterkrigstiden fram till slutet av 1960-talet byggdes under 1970-talet byggdes till exempel alltför många monotona och storskaliga bostadsområden, liksom många ensidiga och lika segregerade småhusområden.
Bostadsmarknaden förändrades för omkring 20 år sedan genom att samhällets inflytande på bostadsmarknaden trappades ned kraftigt. Vid slutet av 1980-talet uppgick statens kostnader för subventioner till bostadssektorn till mellan 25 och 35 miljarder årligen. Som en följd av den ekonomiska krisen under början av 1990-talet avskaffades de generella bostadssubventionerna. Risker och ansvar flyttades över till bostadskonsumenter, byggherrar och långivare. Omläggningen medförde en kraftig kostnadsökning av boendet i jämförelse med annan konsumtion, vilket framtvingade en anpassning av hushållens bostadskonsumtion till de nya villkoren. Bostadsbyggandet sjönk kraftigt till en början men ökade så småningom igen, men nådde aldrig de tidigare nivåerna.  Se bara på följande diagram (klicka för större bild).

Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholms län 1961-2010.

Med facit i hand kan man lätt konstatera hur dramatiskt systemskiftet kring 1990 blev för bostadsmarknaden.  Under 30-årsperioden 1961-1990 ökade befolkningen med 371 000 personer, vilket motsvarar drygt 12 000 nya invånare per år. Under 20-årsperioden därefter mellan 1991-2010 ökade befolkningen med hela 413 000 personer, motsvarande nära 21 000 invånare per år. Befolkningsökningen har alltså varit betydligt snabbare under den senaste 20-årsperioden.

Under perioden 1961-1990 byggdes nästan 400 000 lägenheter, motsvarande drygt 13 000 nya lägenheter per år, alltså mer än en lägenhet per ny invånare. Detta alltså under tre decennier. Under perioden 1991-2010 byggdes däremot bara 130 000 nya lägenheter, motsvarande mindre än en lägenhet per tre nya invånare! I förhållande till befolkningstillväxten har bostadsbyggande sjunkit till en tredjedel, jämfört med före 1990.

Ett genomsnittligt hushåll i regionen består idag av något över två personer. Det innebär att det under perioden 1961-1990 gavs möjlighet till en enorm ökning av utrymmesstandarden. Unga hushåll och nyinflyttade hushåll fick möjlighet att skaffa sig en egen bostad i regionen. Under perioden 1991-2010 har däremot hushållen fått tränga ihop sig alltmer. Bostadsbyggandet borde öka med omkring 50 procent för att inte situationen ska förvärras ytterligare. Ännu mer om något av något av bristen som byggts upp successivt ska lindras.

Det har blivit allt svårare för nya hushåll att skaffa sig en egen bostad i regionen. Om detta läser vi praktiskt taget dagligen i pressen och bostadsminister Stefan Attefall talar ständigt om behovet av ett ökat bostadsbyggande och förkortade planprocesser. Men det är inga nya tongångar. Vi har hört samma sak upprepas i ungefär samma termer sedan slutet av förra seklet. För tio år sedan fick Ulf Adelsohn och Mats Hellström uppdrag av regeringen att öka bostadsbyggandet, särskilt av hyresbostäder, men det lyckades bara tillfälligt. Trots en översyn av Plan- och bygglagen verkar också planprocesserna vara svåra att korta ner. Erfarenheterna talar för att det krävs mer radikala insatser för att förändra situationen på allvar.

Kanske det är dags att se sanningen i vitögat. Utan att på allvar se över de ekonomiska villkoren för nya bostäder och då särskilt hyresbostäder tyder det mesta på att vi får inrikta oss på en fortsatt knapphet på bostäder även framöver. Det är i alla fall den slutsats man kan dra av statistiken för hur bostadsmarknaden fungerade före och efter 1990.