Lyckat tårtkalas?

Bilderna har snabbt spridits i alla media. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skär på Moderna Museet, med ett glatt leende på läpparna upp en tårta föreställande en grovt rasistisk karikatyr av en svart kvinnokropp med stort halssmycke. Hon skär ur kvinnans sköte, som efter snittet ligger rött och blodigt mot den svarta huden. Konstnären Makode Lindes eget huvud, svartmålat och med groteska, illröda läppar, gällt skrikande vid varje snitt i tårtan, var en del av installationen. Kring kulturministern står en grupp vita medelklassmänniskor och är lika glada över den skändade svarta kvinnan. Som performancekonst, där de närvarande glatt samarbetar med konstnären, är det helt enkelt genialiskt. En tydligare framställning av rasism i dess grövsta form kan man knappast tänka sig.

Som politiker är det naturligtvis känsligt att agera rasist, men vad skulle hon ha gjort? Antingen hade hon anklagats för att som kulturminister sätta sig till doms över den fria konsten, eller för att ha gett uttryck för rasism. Enligt DN ångrar hon att hon log. Själv skulle jag ha vägrat att sätta kniven i en svart kvinnokropp, även om den var av marsipan och sylt.

Afrosvenskarnas riksförbund har med rätta kritiserat den avskyvärda föreställningen, krävt kulturministerns avgång, JO-anmält museet och därmed fullbordat hela aktionen.

Det har sedan uppstått en pseudodiskussion, där det har framhållits att konstnären, som själv är afrosvensk, inte har haft rasistiska avsikter med konstverket. Det är naturligtvis sant, men ändå helt irrelevant. Oavsett vilka avsikter en konstnär har är det i betraktarens öga konstverket uppstår. Och uppenbarligen har en stor grupp afrosvenskar, vana vid rasistisk förföljelse, med rätta känt sig kränkta av föreställningen. Ingen av dem var heller närvarande vid tårtkalaset - det hade ju helt förstört intrycket av de vita svenskarnas skändning av den svarta kvinnan.