Det är inte oproblematiskt att göra fiktion baserad på verkliga personer, särskilt om de dessutom tillhör våra mest kända och uppskattade offentliga personer, detta oavsett om de råkar vara artister eller politiker. Filmen Call girl fick klippas om sedan man pekat ut en sexköpande statsminister, som i alla avseenden i övrigt uppfattades som Olof Palme, och familjen hotade med rättsliga åtgärder. Det blev i praktiken ett helt misslyckat försök som gjorde inte filmen ett dugg bättre. Tvärtom tycker jag att den filmen hade blivit mycket bättre om man hade avstått från den provokationen. I övrigt var den filmen en trovärdig beskrivning av Geijeraffären och bordellhärvan, men debatten kom i stället helt att handla om Palmes eventuella inblandning.
Filmen Monica Z ”fritt baserad på Monica Zetterlunds liv” har omedelbart väckt en liknande debatt. Problemet med en biopic, baserad på en mycket väl känd person, som dels gör anspråk att spegla artistens liv och samtidigt hittar på en massa saker ”för att göra filmen bättre” är ju att biobesökarna i stället för att uppleva den fantastiska personen grubblar över vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat trams. Det finns ju åtskilligt skrivet om Monica och många personer som kände henne i livet. Filmarna borde ju förstå att filmen granskas av många ögon, inte bara av cineaster.
Monica Z i verkligheten
Om jag hade sett filmen på premiären hade jag varit oförbredd och antagligen upplevt en helt annan film än den jag faktiskt såg efter en veckas mediadebatt om filmens sakliga brister. Eftersom jag var på min vakt såg jag i stället mest filmens alla brister. Dokumentärfilmaren Tom Alandh, som själv både har gjort en dokumentär om Monica Zetterlund och skrivit två böcker om och med artisten, invände i ett inlägg i DN mot skildringen av Bengt Nilsson, Monicas pappa.
Filmen om Monica Zetterlund skildrar hennes pappa som en sur skitstövel. I verkligheten var han motsatsen. Tom Alandh undrar ”hur långt man får gå i den poetiska friheten. Har man då rätt att vända ut och in på kostymen och ta ifrån en människa hans egenskaper och klä honom i andra, för dramaturgins skull? Som gör storyn bättre? Mer dramatisk nerv om Monica Z:s far är en grinig, sur, trist, tvär ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel. Utan fantasi, utan tokerier. Fullständigt utan humor.” Tom Alandhs beskrivning får stöd av Monicas kusin Greta Olsson. Han var precis tvärtom: ”Glad bokem och konstnär, rolig, mjuk person”.
Så det är klart att man intresserar sig för pappan när man ser filmen. Och det är faktiskt en fullständigt osannolik karikatyr av grinig pappa man ser. Och det är kanske inte så konstigt. För enligt fimens producent Lena Rehnberg representerar Kjell Bergqvists rolltolkning ”inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen”. Och det är klart, då kan man kanske inte undvika att det blir en ren schablon man presenterar. Men vad har då denna schablon med Monica Z att skaffa.
Filmen har blivit hyllad i många rescensioner, men när man ser den med kritiska ögon, tycket jag att den ena karikatyren after den andra dyker upp i filmen. Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Vilgot Sjöman och andra personer ur hennes liv dyker upp mest som statister utklädda för maskerad. Skildringen av den triste orkesterledaren Arne Domnerus blir knappast heller trovärdig, speciellt som man numera vet att också scenen där det är Monica som föreslår basintrot på Sakta vi går genom stan är påhittad. Introt ingick redan i Georg Riedels arrangemang. Dessutom var det ju Georg Riedel själv som spelade och inte Sture Åkerberg. Georg Riedel är enligt DN ”inte särskilt upprörd över detta även om han tycker att det är lite trist”.
Samarbetet med Bill Evans gick inte heller till så som det beskrivs i filmen. Bill Evans komposition "Waltz for Debby" hade Beppe Wolgers skrivit en svensk text till och döpt till Monicas vals, som Monica spelat in i oktober 1963 med Georg Riedels orkester. Monicas inspelning nådde även Bill Evans i USA, som blev så förtjust i skivan att han kom till Sverige och spelade de in LP:n "Waltz for Debby" i augusti 1964. Konserten med Bill Evans i New York, som direktsändes i svensk radio har ju aldrig ägt rum. Jag vet inte om någon konsert direktsändes på det sättet i början på 1960-talet. Det var ett mycket begränsat utbud av lättare musik i radio på den tiden. Det är ju en legendariskt skensk jazzskiva, så varför ska man beskriva tillkomsten på ett annat sätt i filmen? Uppenbarligen för att kunna överdriva Monica triumf och pappans kapitulation på slutet, men gör det verkligen filmen bättre?
Uppenbarligen har filmskaparna inte så stort intresse av det dokumentära. Men det dokumentära behöver inte vara tråkigt. Tänk bara på "Searching for Sugar Man", eller på några av Tom Alandhs egna fantastiska dokumentärer. Även fiktion baserat på verkligheten borde kunna göras med större finess.
En fråga som infinner sig är förstås vad Monica Z själv skulle ha tänkt. En ledtråd till svaret kanske ges av hennes kärleksrelation till Vilgot Sjöman i början av 60-talet, som SvD skrev om härom dagen. När han skrev en pjäs om romansen blev de ovänner för livet.
Det jag uppskattar mest med filmen är Monicas sång, men inte ens Edda Magnasson hyfsade insats tycker jag hjälper upp filmens brister i övrigt. Det är faktiskt så att jag tycker filmen blir allra bäst när bilden slocknar och eftertexterna rullar till Monicas egen version av "Sakta vi gå genom stan". Det räcker gott.
Filmen Monica Z ”fritt baserad på Monica Zetterlunds liv” har omedelbart väckt en liknande debatt. Problemet med en biopic, baserad på en mycket väl känd person, som dels gör anspråk att spegla artistens liv och samtidigt hittar på en massa saker ”för att göra filmen bättre” är ju att biobesökarna i stället för att uppleva den fantastiska personen grubblar över vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat trams. Det finns ju åtskilligt skrivet om Monica och många personer som kände henne i livet. Filmarna borde ju förstå att filmen granskas av många ögon, inte bara av cineaster.
Om jag hade sett filmen på premiären hade jag varit oförbredd och antagligen upplevt en helt annan film än den jag faktiskt såg efter en veckas mediadebatt om filmens sakliga brister. Eftersom jag var på min vakt såg jag i stället mest filmens alla brister. Dokumentärfilmaren Tom Alandh, som själv både har gjort en dokumentär om Monica Zetterlund och skrivit två böcker om och med artisten, invände i ett inlägg i DN mot skildringen av Bengt Nilsson, Monicas pappa.
Filmen om Monica Zetterlund skildrar hennes pappa som en sur skitstövel. I verkligheten var han motsatsen. Tom Alandh undrar ”hur långt man får gå i den poetiska friheten. Har man då rätt att vända ut och in på kostymen och ta ifrån en människa hans egenskaper och klä honom i andra, för dramaturgins skull? Som gör storyn bättre? Mer dramatisk nerv om Monica Z:s far är en grinig, sur, trist, tvär ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel. Utan fantasi, utan tokerier. Fullständigt utan humor.” Tom Alandhs beskrivning får stöd av Monicas kusin Greta Olsson. Han var precis tvärtom: ”Glad bokem och konstnär, rolig, mjuk person”.
Så det är klart att man intresserar sig för pappan när man ser filmen. Och det är faktiskt en fullständigt osannolik karikatyr av grinig pappa man ser. Och det är kanske inte så konstigt. För enligt fimens producent Lena Rehnberg representerar Kjell Bergqvists rolltolkning ”inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen”. Och det är klart, då kan man kanske inte undvika att det blir en ren schablon man presenterar. Men vad har då denna schablon med Monica Z att skaffa.
Filmen har blivit hyllad i många rescensioner, men när man ser den med kritiska ögon, tycket jag att den ena karikatyren after den andra dyker upp i filmen. Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Vilgot Sjöman och andra personer ur hennes liv dyker upp mest som statister utklädda för maskerad. Skildringen av den triste orkesterledaren Arne Domnerus blir knappast heller trovärdig, speciellt som man numera vet att också scenen där det är Monica som föreslår basintrot på Sakta vi går genom stan är påhittad. Introt ingick redan i Georg Riedels arrangemang. Dessutom var det ju Georg Riedel själv som spelade och inte Sture Åkerberg. Georg Riedel är enligt DN ”inte särskilt upprörd över detta även om han tycker att det är lite trist”.
Samarbetet med Bill Evans gick inte heller till så som det beskrivs i filmen. Bill Evans komposition "Waltz for Debby" hade Beppe Wolgers skrivit en svensk text till och döpt till Monicas vals, som Monica spelat in i oktober 1963 med Georg Riedels orkester. Monicas inspelning nådde även Bill Evans i USA, som blev så förtjust i skivan att han kom till Sverige och spelade de in LP:n "Waltz for Debby" i augusti 1964. Konserten med Bill Evans i New York, som direktsändes i svensk radio har ju aldrig ägt rum. Jag vet inte om någon konsert direktsändes på det sättet i början på 1960-talet. Det var ett mycket begränsat utbud av lättare musik i radio på den tiden. Det är ju en legendariskt skensk jazzskiva, så varför ska man beskriva tillkomsten på ett annat sätt i filmen? Uppenbarligen för att kunna överdriva Monica triumf och pappans kapitulation på slutet, men gör det verkligen filmen bättre?
Uppenbarligen har filmskaparna inte så stort intresse av det dokumentära. Men det dokumentära behöver inte vara tråkigt. Tänk bara på "Searching for Sugar Man", eller på några av Tom Alandhs egna fantastiska dokumentärer. Även fiktion baserat på verkligheten borde kunna göras med större finess.
En fråga som infinner sig är förstås vad Monica Z själv skulle ha tänkt. En ledtråd till svaret kanske ges av hennes kärleksrelation till Vilgot Sjöman i början av 60-talet, som SvD skrev om härom dagen. När han skrev en pjäs om romansen blev de ovänner för livet.
Det jag uppskattar mest med filmen är Monicas sång, men inte ens Edda Magnasson hyfsade insats tycker jag hjälper upp filmens brister i övrigt. Det är faktiskt så att jag tycker filmen blir allra bäst när bilden slocknar och eftertexterna rullar till Monicas egen version av "Sakta vi gå genom stan". Det räcker gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar