Bostadsbyggande och hyressättning

För någon vecka sedan skrev tre nationalekonomer med Stefan Fölster i spetsen ett inlägg på DN Debatt där de pläderade för att hyresregleringen skulle avskaffas. Man konstaterar att bostadspriserna hade varit lägre om man fortsatt att bygga bostäder i Sverige i samma takt som i Finland de senaste 15 åren. Därmed har också de som äger en bostad fått stora förmögenhetsvinster på bekostnad av dem som inte gör det. Det är ju en effekt som är påtaglig, och artikelförfattarna ägnar stort utrymme att styrka den. Men att botemedlet skulle ligga i hyresregleringens avskaffande ägnas inget utrymme alls, utan tas mer eller mindre som en självklarhet. Det är kanske så självklart för ekonomer att de inte bryr sig om att tänka efter.
Denna slutsats kan nämligen på goda grunder ifrågasättas. Hyressättningen sker genom förhandlingar mellan parterna på bostadsmarknaden. Hyresnivåerna i nybyggda hyresbostäder i attraktiva lägen är numera så höga att månadskostnaderna i praktiken ligger på samma nivå som för bostadsrätter, det vill säga i nivå med marknadsprissättning. Ändå byggs det för få hyresrätter och de flesta är i allmännyttans regi. Det mesta som byggs är bostadsrätter och prissättningen på dessa är inte reglerad. Ändå byggs det också för få bostadsrätter. Man kan därför inte dra del slutsats som Fölster m fl gör.
Ser man tillbaka på utvecklingen i Stockholmsregionen kan man enkelt konstatera att det byggdes tillräckligt med bostäder ända fram till den ekonomiska krisen 1990. Då avvecklades i stort sett hela den gamla statliga bostadspolitiken med statliga lån och subventionerad ränta där staten tog hela risken. Sedan mitten på 1990-talet  har bostadsbyggandet legat på ungefär halva nivån i förhållande till behovet jämfört med tidigare och det mesta som har byggts har varit bostadsrätter. Anledningen är förstås att det är intressantare för byggarna att bygga måttligt med höga vinster och låga risker än att bygga mycket med lägre vinster och höga risker. Det borde till och med nationalekonomer förstå.

Olika utredningar har pekat på planprocessen och byråkratiska regler som hinder för ökat bostadsbyggande, men sådant har mest marginell effekt. Vill man öka bostadsbyggandet på allvar kan man krasst konstatera att det också behövs ekonomiska incitament. När tillfälliga stimulanser har funnits har de gett omedelbart resultat. Den nuvarande regeringen har inte tvekat att använda ekonomiska styrmedel på andra områden. Jobbskatteavdragen, sänkt restaurangmoms samt ROT- och RUT-avdrag har kostat miljarder och åter miljarder med tveksamt resultat. Arbetslösheten är fortfarande lika hög (eller t o m högre) trots jobbskatteavdragen. Varför ska man använda skattemedel för att subventionera lyxiga men onödiga köks- och badrumsombyggnader eller hemhjälp hos de mest välbeställda i samhället? Hade man i stället använt motsvarande skatteutrymme för att ekonomiskt stimulera byggandet av hyreslägenheter är jag övertygad om att bostadsbyggandet idag hade varit av en helt annan omfattning. Det hade gynnat mindre bemedlade hushåll i stället för de rikaste i samhället och det hade skapat en mängd arbetstillfällen. Men det hade förstås krävt en annan regering också.