Idag skriver Christina Ramberg, professor i civilrätt och Ilmar Reepalu, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö, ett inlägg på DN Debatt där man vill riva upp LOU, lagen om offentlig upphandling. Lagen som ska garantera effektivt och rättvist användande av offentliga medel är tandlös, dyr och klumpig. Låt Sverige bli ett försöksundantag från EU-kravet på offentlig upphandling, skriver man.
Vid upphandlingen av Nya Karolinska enligt LOU inkom bara ett anbud. Är det konkurrens?
Nuvarande LOU infördes i Sverige 2007 och baserades på ett EU-direktiv från 2004 och ersatte den tidigare LOU från 1992. Jag har omkring 20 års erfarenhet av upphandling av konsulttjänster inom samhällsplaneringsområdet, såväl inom offentlig verksamhet som inom privat konsultverksamhet på små och stora företag och kan därför se båda sidor. Jag kan helt och fullt instämma i Rambergs och Reepalus slutsatser. LOU har blivit ett gigantiskt och meningslöst misslyckande, som inte bara fördyrar upphandlingen utan dessutom direkt motverkar sitt syfte. Nuvarande LOU hör hemma på sophögen.
Även om jag är medveten om svårigheterna att bara avskaffa den, med tanke på vårt EU-medlemskap vill jag bara uppmana ansvariga politiker att snarast göra en genomgripande översyn av lagen.
Vad som ska genomsyra all upphandling är affärsmässighet, såväl inom privat som offentlig verksamhet, men inom privat verksamhet förutsätts detta ske utan byråkratiska regelverk. Varför skulle inte offentliga verksamheter kunna uppträda affärsmässigt? Det är inte rimligt att regelverken för inköp ser så olika ut i privat och offentlig sektor. Att regelverken ändå inte har lyckats förhindra korruption framgår att ett antal skandaler i t ex Solna och Göteborg. Skärp i stället korruptionslagstiftningen.
Det är dyrt och tidsödande att genomföra en större konkurrensupphandling. För att slippa ifrån detta genomför offentliga myndigheter i stället upphandlingar av så kallade avropsavtal, som gäller under flera år, och ofta kan förlängas. Under avtalstiden kan man göra direktupphandlingar utan konkurrens hos de företag med vilka man skrivit avropsavtal, men kruxet är att det då nästan bara är stora företag som kan komma ifråga. Små konsultföretag eller nystartade företag stängs ute från uppdrag. Inte heller bryr sig forskare vid universitet och högskolor om att lägga anbud om avropsavtal. Även om timlöner är bestämda i avropsavtalet har i praktiken all prispress försvunnit för de avtalsslutande konsultföretagen under den tid som avropsavtalet gäller.
Tvärtemot lagens syfte leder därför LOU till konkurrensbegränsning och oligopol för ett fåtal stora konsultföretag i branschen. Dessa nackdelar har naturligtvis också de upphandlande myndigheterna insett. Att köpa konsulttjänster är inte samma sak som att köpa tvål eller potatis. Metoder och arbetssätt kan varieras i det oändliga och hela tiden dyker det upp ny kunskap från forskningsfronten som behöver integreras i planeringen, men upphandlarna är på grund av LOU förhindrade att göra detta, eftersom gamla avtal måste följas. Men de upphandlande myndigheterna har också kreativa tjänstemän. Vill man att just konsult A ska utföra jobbet med sin unika kunskap eller sin unika arbetsmetod finns det ändå vägar att gå, trots att man saknar avropsavtal med A. Man kan antingen välja att samarbeta med det stora konsultföretaget som redan har avropsavtal, som anlitar konsult A som underkonsult och är den som i praktiken gör hela jobbet. Plötsligt är upphandlingen helt i sin ordning enligt LOU. Ett annat sätt är att göra upphandlingen i samarbete med kommun B, som faktiskt har avropsavtal med konsult A. I båda fallen har LOU haft den enda effekten att upphandlingen har blivit mer omfattande och därmed drivit upp kostnaderna för skattebetalarna.
Så jag kan bara instämma i vad Ramberg och Reepalu säger; Vore det inte bättre om inköparna hade fokus på att göra rätt, det vill säga bra affärer för skattebetalarna?
Nuvarande LOU infördes i Sverige 2007 och baserades på ett EU-direktiv från 2004 och ersatte den tidigare LOU från 1992. Jag har omkring 20 års erfarenhet av upphandling av konsulttjänster inom samhällsplaneringsområdet, såväl inom offentlig verksamhet som inom privat konsultverksamhet på små och stora företag och kan därför se båda sidor. Jag kan helt och fullt instämma i Rambergs och Reepalus slutsatser. LOU har blivit ett gigantiskt och meningslöst misslyckande, som inte bara fördyrar upphandlingen utan dessutom direkt motverkar sitt syfte. Nuvarande LOU hör hemma på sophögen.
Även om jag är medveten om svårigheterna att bara avskaffa den, med tanke på vårt EU-medlemskap vill jag bara uppmana ansvariga politiker att snarast göra en genomgripande översyn av lagen.
Vad som ska genomsyra all upphandling är affärsmässighet, såväl inom privat som offentlig verksamhet, men inom privat verksamhet förutsätts detta ske utan byråkratiska regelverk. Varför skulle inte offentliga verksamheter kunna uppträda affärsmässigt? Det är inte rimligt att regelverken för inköp ser så olika ut i privat och offentlig sektor. Att regelverken ändå inte har lyckats förhindra korruption framgår att ett antal skandaler i t ex Solna och Göteborg. Skärp i stället korruptionslagstiftningen.
Det är dyrt och tidsödande att genomföra en större konkurrensupphandling. För att slippa ifrån detta genomför offentliga myndigheter i stället upphandlingar av så kallade avropsavtal, som gäller under flera år, och ofta kan förlängas. Under avtalstiden kan man göra direktupphandlingar utan konkurrens hos de företag med vilka man skrivit avropsavtal, men kruxet är att det då nästan bara är stora företag som kan komma ifråga. Små konsultföretag eller nystartade företag stängs ute från uppdrag. Inte heller bryr sig forskare vid universitet och högskolor om att lägga anbud om avropsavtal. Även om timlöner är bestämda i avropsavtalet har i praktiken all prispress försvunnit för de avtalsslutande konsultföretagen under den tid som avropsavtalet gäller.
Tvärtemot lagens syfte leder därför LOU till konkurrensbegränsning och oligopol för ett fåtal stora konsultföretag i branschen. Dessa nackdelar har naturligtvis också de upphandlande myndigheterna insett. Att köpa konsulttjänster är inte samma sak som att köpa tvål eller potatis. Metoder och arbetssätt kan varieras i det oändliga och hela tiden dyker det upp ny kunskap från forskningsfronten som behöver integreras i planeringen, men upphandlarna är på grund av LOU förhindrade att göra detta, eftersom gamla avtal måste följas. Men de upphandlande myndigheterna har också kreativa tjänstemän. Vill man att just konsult A ska utföra jobbet med sin unika kunskap eller sin unika arbetsmetod finns det ändå vägar att gå, trots att man saknar avropsavtal med A. Man kan antingen välja att samarbeta med det stora konsultföretaget som redan har avropsavtal, som anlitar konsult A som underkonsult och är den som i praktiken gör hela jobbet. Plötsligt är upphandlingen helt i sin ordning enligt LOU. Ett annat sätt är att göra upphandlingen i samarbete med kommun B, som faktiskt har avropsavtal med konsult A. I båda fallen har LOU haft den enda effekten att upphandlingen har blivit mer omfattande och därmed drivit upp kostnaderna för skattebetalarna.
Så jag kan bara instämma i vad Ramberg och Reepalu säger; Vore det inte bättre om inköparna hade fokus på att göra rätt, det vill säga bra affärer för skattebetalarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar