Elbussar på persontrafikmässan i Älvsjö

Just i dagarna har kollektivtrafikens olika företrädare samlats i Stockholmsmässan i Älvsjö. Där pågår nämligen Persontrafik 2014 med mer än 180 utställare och ett seminarieprogram med 90 punkter. Bakom mässan står svensk Kollektivtrafik, Sveriges Bussföretag, Svenska Taxiförbundet, Branschföreningen tågoperatörerna samt Sveriges kommuner och landsting, SKL. Ett av de stora dragplåstren är Colombias f d borgmästare i Bogotá, Enrique Peñalosa, som har gjort sig känd som en radikal förespråkare för moderna kollektivtrafiklösningar. Han talar på ett seminarium om bland annat BRT-lösningar (Bus Rapid Transit), vilket innebär busstrafik på egna körfält och hög framkomlighet. I Bogotá har man under hans ledning byggt för bussar och cyklar och han har tidigare talat i Sverige flera gånger i olika sammanhang.

BRT i Bogotá. Det tycks dock förekomma biltrafik där också.
BRT är i många sammanhang en billigare men kapacitetsstark kollektivtrafiklösning som passar där man inte av kapacitets- eller utrymmesskäl ändå behöver tunnelbana. Det finns också många andra seminarier som handlar om dagens och framtidens kollektivtrafik.
Själva utställningen domineras av tekniksidan, med nya och utvecklade fordonstyper och andra delar av tekniken, som används i olika delar av trafiksystemet. Vad sägs till exempel om att ge föraren en monitor där han kan se sitt eget fordon röra sig i fågelperspektiv, genom fyra kameror som tillsammans genererar en enda bild.
Själv är jag ju mest intresserad av planeringssidan och besöker därför Stockholms läns landstings monter, där man kan ta del av vad som kommer när det gäller nya tunnelbanor, pendeltåg, spårvägar, förortsbanor och båttrafik. Just nu planeras och genomförs större infrastrukturinvesteringar för kollektivtrafiken än på mycket länge, men mer kommer ändå att behövas. Det är av grundläggande betydelse att de investeringar som nu planeras också görs med tillräcklig framsynthet för att kunna fungera och utvecklas under många decennier framöver och för en ännu större befolkning. Till detta tänker jag återkomma längre fram.
En tendens som är tydlig på mässan är introduktionen av eldrivna bussar, som nu prövas på många olika håll. Det handlar om olika varianter av hybridbussar och helt elektriska bussar. Elbussar är ju ingenting nytt. Vi hade trådbussar i Stockholm fram till 1964. Man ville inte bygga om systemet vid högertrafikomläggningen avskaffades de bara. Inte särskilt framsynt. Sedan 2004 körs trådbussar på nytt i Sverige, nämligen i Landskrona. Moderna trådbussar har i regel dessutom batteri, vilket gör dem mer flexibla, och man kan också avstå från kontaktledningar på vissa avsnitt.

Modern trådbuss i Landskrona.
Men det är ändå inte trådbussar som dominerar på mässan. Där presenterades Volvos nya laddhybridbuss, som ska sättas in på linje 73 i Stockholm mellan Ropsten och Karolinska och snabbladdas på 6 minuter vid de två ändhållplatserna. Det räcker till sju av åtta kilometer. För resten av sträckan körs bussen på biodiesel. Som försök är det naturligtvis motiverat och bra, men frågan är om det inte vore bättre med helt eldrivna bussar. Linje 73 är representativ för innerstadslinjer men i ytterstaden är linjerna betydligt längre. Som genomsnittlig ytterstadslinje skulle laddhybridbussen behöva köras med biodiesel två tredjedelar av sträckan, och då undrar man vad meningen egentligen är. Linje 73 delfinansieras av EU och kanske är det en delförklaring.

Volvos elhybridbuss som ska trafikera SL:s linje 73.
Nyligen har bussentreprenören Keolis börjat introducera de första av 52 inköpta hybridbussar, som drivs av både en elmotor och en motor som drivs av biodiesel. Dessa bussar från MAN kommer dock bara att köra kortare sträckor på enbart el, men blir ändå bränslebesparande. Men det görs försök med olika former av elbussar runtom i Sverige, och internationellt finns det städer som har satt upp mål om helt eldriva bussar på sikt. Södertälje arbetar tillsammans med SL och Scania om ett projekt, där bussen laddas vid olika hållplatser genom induktion. Även Umeå och Göteborg prövar elbussar. Vad man skulle behöva se på sikt är inte bara en mångfald av tekniker och lösningar utan en standardisering, så att kostnaderna också kan hållas nere.  Naturligtvis visar även Scania upp en elbuss.

Elhybridbuss från Scania.
Kanske kunde man i framtiden också prova en ny trådbusslinje någonstans. Tekniken finns ju och är faktiskt rätt enkel och väl beprövad.

Jag har aldrig besökt Persontrafikmässan förut och återkommer till andra frågor. Senaste mässan var för två år sedan i Göteborg. Initiativet till mitt besök i år togs av Feffe Kaufmann vid Leka Innovation, med kommunikationsuppdrag åt Stockholms läns landsting, och vi beslöt att inleda ett samarbete. Det innebär att mina kontakter med SLL om den framtida kollektivtrafiken underlättas, men påverkar inte min ställning som fri bloggare. Jag kommer också att fortsätta att blogga om alla andra frågor som intresserar mig.

Ett stort steg för MP men ett litet steg för mänskligheten?

Den rödgröna majoriteten i Stockholm vill lägga ned Fortums kolkraftvärmeverk KVV6 i Värtan. Det kräver till att börja med att man kommer överens med finska staten som är delägare.
Just nu är ett nytt biobränsleeldat kraftvärmeverk under byggnad. En investering på 4,4 miljarder för att kunna fasa ut kolet på sikt. Kolkraftvärmeverket i Värtan byggdes på 1980-talet för att ersätta olja. Kolkraftverket anses av Fortum vara extremt effektivt. Ändå har Fortum tagit fram en avvecklingsplan på grund av ”kundtrycket”. Även om det nya biokraftvärmeverket tas i drift 2016, vill Fortum avveckla kolet först 2030. Och enligt miljöförvaltningen är en snabb nedläggning av KVV6 inget som bör prioriteras för den som vill göra klimatsmarta åtgärder på kort sikt. ”Vi tror inte att en snabb stängning av KVV6 är det smartaste att göra, säger Örjan Lönngren, klimat- och energiexpert på miljöförvaltningen. Inom Fortums verksamhet är det viktigaste på kort sikt att få bort de 20 mindre oljepannor som står utplacerade på olika platser i Stockholms och som ingår i värmeproduktionen som så kallade ”spetspannor” vid kallt väder. Dessa producerar bara värme, inte el, och är därför mindre effektiva”.

KVV6
Att sluta elda kol i Värtan påverkar inte heller de totala utsläppen av växthusgaser. ”Utsläppens storlek bestäms av hur många utsläppsrätter EU delar ut”, menar miljöexperten Magnus Nilsson, enligt DN idag. Stängs kolkraftvärmeverket i Värtan betyder det bara att Fortum kommer att använda de utsläppsrätter man fått för att öka utsläppen vid någon annan anläggning de äger eller till att sälja dem. Utsläppen blir varken högre eller lägre, förklarar Magnus Nilsson.
Det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter infördes 2005, och är en del av Kyotoprotokollet. Syftet är att sätta ett pris på koldioxid för att minska utsläpp, där företag som minskar sina utsläpp kan sälja utsläppsrätter. Men under 2013 uppskattas att det finns ett överskott på cirka två miljarder utsläppsrätter i Europa, och nivån förväntas vara densamma fram till 2020. Priset på energi är så lågt att det egentligen inte lönar sig att investera i nya energikällor.
”Det är en skandal att vi har det här kolkraftverket mitt i city som spyr ut över 500 000 ton koldioxid, den sjunde största koldioxidsutsläppskällan i landet”, sa Daniel Helldén (MP) om saken i våras. Andra har räknat ut att det "spyr ut lika mycket koldioxid" som bilarna gör i Stockholm. Det låter ju jättemycket, och det är det naturligtvis också. Relativt sett. Det är mycket för Sverige, men inte så mycket globalt sett. Kolkraftvärmeverket i Stockholm producerar omkring 2 TWh per år. Globalt produceras energi motsvarande ca 42 000 TWh per år från kol. Dessutom ökar kolanvändningen globalt, framförallt på grund av Kina och Indien. Ökningen har varit drygt 60 procent sedan 1990. Kolkraftvärmeverket i Värtan motsvarar omkring 0,1 promille av den globala ökningen sedan 1990. Dessutom ökar oljeanvändningen (ca 30 procent) och gasanvändningen (ca  65 procent). Ännu inte nära Peak Oil tycks det. Följande diagram visar den globala energianvändningen sedan 1990.

Energiproduktion i världen från olika källor 1990-2010.
”Övrigt” innefattande bl a sol- och vindkraft motsvarar mindre än 1 procent av den globala energianvändningen. Visserligen har denna andel ökat mer än någon annan energikälla, men är ändå försvinnande liten. Världen i övrigt tycks vara långt från den nivå som EU nyligen har kommit överens om, nämligen att minska klimatutsläppen inom EU med 40 procent till 2030 jämfört med 1990. Kol, olja och gas svarar 2012 för 86,7 procent av världens energiproduktion. Men Naturvårdsverkets siffror visar att våra utsläpp inom Sveriges gränser har gått ner med ungefär 20 procent sedan 1990, så Sverige är alltså på rätt väg. Men kritiker pekar på att detta inte inkluderar våra utsläpp utomlands, det vill säga till exempel flygresor och prylar som vi importerar. Och det är ju riktigt men är samtidigt svårt för oss att påverka. Och dessa utsläpp påverkas inte heller av att vi lägger ned kolkraftverket i Värtan, vilket ändå kan förefalla lättare för oss att genomföra. Även om effekten är liten.
Slutsatsen tycks bli att nedläggningen i Värtan inte är effektiv och inte heller minskar utsläppen av koldioxid. Men det är kanske en symbolisk åtgärd, som dessutom gör att vi kan prata mer om hur bra vi är ute i världen. Eller...

Lite språkpolis

Jag vet att språket förändras och att det som inte är korrekt svenska idag kommer att bli det så småningom, när alltfler glömmer bort hur det ska vara. Men för oss som är lite äldre och har lärt oss svenska i skolan innan raset började känns det ändå fel ibland. Det skorrar helt enkelt i öronen, eller ögonen för den del när man ser det i tryck. Ett exempel är användningen av de och dem som allt färre längre klarar av. Jag tycker ändå att dagstidningarna kunde vara lite språkligt konservativa, i alla fall på kultursidorna. Därför studsade vi hemma i morse när vi tog fram DN:s kulturdel. Se själva:

Budskapet är ju angeläget. "Kristina från Duvemåla" har snart premiär" och påminner om att Sverige var ett utvandringsland för inte så länge sedan. Vi borde visa mer empati för dem som emigrerar idag. Men det hade på alla sätt varit bättre om inte bildens huvudbudskap dränktes i irritation över den låga språkkunskapen på DN:s kulturredaktion, eller hur?

Uppdatering 23 oktober
Följande svar har inkommit från DN:

Hej!
Tack för ditt mejl.
Det går även att säga de här och då tänker man inte på objektsform utan:
Ta emot de (personer) som är i nöd!
Det vill säga en partikel med utelämnat substantiv (personer). Varför göra så? Det är lätt att överkorrigera dem i som-satser, vill man vara på den säkra sidan kan man göra som vi gjorde.
Vänligen
Marianne Stenberg
Språkövervakare

Nå, vad säger ni som läser bloggen. Själv tycker jag nog att man om man vill vara på säkra sidan borde skriva "de personer som", men om man utelämnar "personer" borde det stå "dem". Annars skorrar det falskt i mina öron och även hos andra som jag rådfrågat. Men kommentera gärna detta.

Uppdatering 24 oktober
Jag ligger sömnlös. Ska det verkligen vara de och inte dem, som DN:s språkövervakare hävdar? Jag går till Klartext, en språksajt som drivs av Jenny Forsberg, som är språkkonsult i svenska:

De eller dem?
Hur är det nu? Ska det stå de eller dem här? Du har säkert ställt dig den frågan någon gång. Men varför är det egentligen så svårt? Vi tvekar ju aldrig mellan jag och mig. Där talar språkkänslan klart och tydligt om för oss att det heter Jag sprang fortast och Spara en tårtbit åt mig.
Varför tvekar vi då? Varför blir det fel? Jo, de flesta av oss säger dom som en talspråklig motsvarighet till både de och dem. När vi sedan ska skriva ner alla dessa dom måste vi plötsligt lära oss en regel som vi faktiskt inte tillämpar alls när vi pratar. Inte konstigt att vi blir osäkra. Heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem?
Men det finns faktiskt ett knep för att lura språkkänslan här. Du kan nämligen utnyttja att din språkkänsla inte tar fel på till exempel jag och mig. Nästa gång du hamnar i en situation där du tvekar mellan de och dem provar du med jag eller mig istället. Ordet jag har nämligen samma form som de, liksom mig har samma form som dem.
Vi testar: heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem? Om vi byter ut orden så ser vi genast att det heter Spara en tårtbit åt mig. Och mig hade ju samma form som dem. Alltså ska det vara Spara en tårtbit åt dem. Använd det här knepet varje gång du är osäker!

Jag testar alltså att byta ut de mot jag  eller mig. Kan man säga: Ta emot jag som är i nöd? Nej det går ju inte. Det heter faktiskt: Ta emot mig som är i nöd, eller hur?
Men i så fall har jag ju rätt och Marianne Stenberg, DN:s språkövervakare fel.

Fållan - efter 41 år

Sjön Magelungen ligger söder om Farsta i Stockholms utkant. Vid den östra stranden ligger en udde, där det finns ett litet villaområde som kallas Fållan. Där ligger också en gård som kallas Fållans gård, byggd i början av 1900-talet.

Fållans gård med Nynäsvägen strax bakom och högre.
På 1700-talet låg här ett torp, som var ett sommarnöje för bättre bemedlade stockholmare. Namnet kommer av ”fålla”, som är en inhägnad för djur, men också påminner om 1700-talets franska ord för sommarnöjen ”folie” eller ordagrant dårskap. De flesta har kanske hört talas om Folies Bergère, en teater i Paris. På 1700-talet ägdes detta sommarnöje av en stadsaktuarie vid namn Magnus Zetterman. Carl Michael Bellman, som var släkt med Zettermans hustru, tillbringade sommaren 1773 här i torpet Fållan vid Magelungens stränder. Där vistades av allt att döma även en ung kvinna vid namn Wilhelmina Norman, som Bellman ska ha uppvaktat vid denna tid. Här skrev han därför Fredmans sång 31 ”Fiskafänget”, även kallad och mera känd som ”Opp Amaryllis”, en hyllning till denna kvinna.

Opp Amaryllis, vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval,
regnbågen prålar
med sina strålar,
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, lät mig, utan våda,
i Neptuni famn dig frid bebåda;
sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal.

Kom nu och fiska, noten är bunden,
kom nu på stunden,
följ mig åt;
kläd på dig tröjan,
kjorteln och slöjan;
gäddan och löjan
ställ försåt.
Vakna, Amaryllis lilla, vakna;
lät mig ej ditt glada sällskap sakna;
bland delfiner och sirener nakna
sku vi nu plaska med vår lilla båt.

Tag dina metspön, revar och dragen;
nu börjar dagen,
skynda dig.
Söta min lilla,
tänk icke illa,
skulle du villa
neka mig?
Lät oss fara till det lilla grundet,
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet,
varöver Tirsis så harmade sig.

Stig då i båten, sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
i vårt bröst.
Eol sig harmar,
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja,
i din stilla famn kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dig följa.
Sjungen, sirener, och härmen min röst!

Han skrev dessutom ytterligare 22 sånger här den sommaren. Torpet Fållan revs omkring 1840 efter att den stått obebott några år.

Husgrunden från 1700-talet.
Kvar från Bellmans tid är bara en husgrund och fyra vackra lindar vid Magelungens strand, som numera kallas Bellmans lindar. Dagens Fållans gård från början av 1900-talet ligger lite längre från stranden.

Utsikt över Magelungen med Bellmanlindarna till vänster.
För lite äldre stockholmare är annars denna plats kanske mest känd för det kraftfulla polisingripande som ägde rum tidigt på morgonen den 30 januari 1973, 200 år efter Bellmans sommar på platsen. Då gick 150 poliser med polishundar till våldsam attack mot 300 fredliga miljökämpar som bevakade de träd som nu skulle huggas ned för att bereda plats för en ny motorväg. Ungdomarna representerade aktionsgruppen ”Rädda Fållan”, som dessutom lyckats mobilisera sympatisörer från andra grupper. Boende i villaområdet Fållan, som sympatiserade med demonstranterna upplät hus som högkvarter för aktionsgruppen. Evert Taube var en av dem som protesterade mot vägbygget om än inte just där och då. Jag, som på den tiden var aktiv i Alternativ stad, hörde till dem som tidigt på morgonen kallades till platsen. Ärligt talat visste jag nog inte så mycket om saken mer än att en motorväg skulle byggas och att den vackra miljön därmed skulle skövlas. Eftersom jag ett och ett halvt år tidigare hade varit med om att rädda almarna i Kungsträdgården såg jag det som naturligt att ställa upp även här, när miljökämparna kallade. Det är enda gången jag faktiskt har gripits av polis för att sättas i arrest. Jag sattes där tillsammans med några andra aktivister för att hållas borta så länge att träden hann sågas ned. Jag vill minnas att jag hamnade på Handens polisstation. Andra aktivister hamnade på andra polisstationer.  Fållans gård räddades men träden fälldes och vägen byggdes alldeles intill gården.

Ur Aftonbladet den 30 januari 1973.
Nynäsvägen byggdes ut till Motorväg etappvis. Sträckan fram till Handen byggdes under perioden 1965–1975, och fortsättningen till Västerhaninge under 1990-talet. Sedan stod det still i många år.  Först 2009-2010 öppnades delen mellan Västerhaninge och Nynäshamn.
Konflikten i Fållan handlade alltså om den vackra och historiska miljön och träden, men marken var inte allmänt tillgänglig. Fållans gård ägdes på den tiden av fru Karin Engstrand och var alltså, liksom nu, privat mark. Nynäsvägen med tät trafik i 110 km per timme passerar idag högt upp i luften omkring 45 meter från husknuten.

Motorvägen strax bakom husknuten.
Jag återser nu platsen för första gången på 41 år. Jag tycker att det monotona trafikbullret är påträngande och har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att ha det runt omkring sig dygnet runt. Idag ägs gården av Oskar och Gerdh Sandkvist, som inte tycker att vägbullret är särskilt besvärande. Fönstren är välisolerade och om man sitter på andra sidan huset hörs det inte så mycket. Men utsikten mot Magelungen och Bellmanslindarna är vacker. Men förödelsen gäller ändå en privat tom. Varken Fållans gård, Bellmanslindarna eller husgrunden från 1700-talet är tillgängliga för allmänheten. Det är idag svårt att förstå att ingreppet 1973 väckte ett så starkt folkligt motstånd. Idag hade man naturligtvis inte byggt leden på detta brutala sätt. Jag tror också att man har tagit mycket större miljöhänsyn när de sista etapperna av Nynäsvägen byggdes ut.
Den ännu inte byggda Förbifart Stockholm har planerats att till största delen gå i tunnel utan att orsaka vare sig synliga ingrepp eller bullerstörningar men till oerhört höga kostnader, delvis framtvingade av miljöns talesmän. Den extrema miljöomsorg, som man numera ägnar utformningen av nya vägar beror naturligtvis till viss del på de protester, som vägbyggarna mött genom decennier, inklusive bygget av Nynäsvägen vid Fållan. På så sätt är naturligtvis nederlaget vid Fållan 1973 ändå en seger för miljön i det långa loppet.
Det är alltså första gången jag återkommer till Fållan till fots. Sedan 35 år tillbaka reser jag däremot ofta med bil på väg till Nynäshamn och Gotland och uppskattar motorvägen. På någon sekund har jag alltså passerat Fållan hundratals gånger högt upp i luften utan att tänka närmare på saken.
Första gången jag åkte till Nynäshamn var på cykel 1968. Då var Nynäsvägen smal och krokig, men starkt trafikerad och med bara två körfält men utan cykelbanor. Det var något av en plåga. Vägen har också varit mycket olycksdrabbad genom alla år. På så sätt är naturligtvis motorvägen ändå en lättnad. Felet var inte att bygga ut motorvägen men utformningen vid Fållan var hänsynslös och katastrofal. Men innerst inne ville vi ju stoppa vägen helt och hållet. På den tiden.

Göte Karlsson på Terseaus

Just nu pågår en fin utställning på Gallerie Teraeus vid hörnet av Horsngatspuckeln och Pustegränd på Södermalm i Stockholm. Det är Göte Karlsson, född 1942 i Jämtland, men numera boende i Stockholm. Men sommartid byter han ut storstan mot Hälsingland och ateljén i (gamla missionshuset) i Växbo utanför Bollnäs.

Göte Karlsson har haft separatutställningar i Stockholm och Östersund och deltagit i samlingsutställningar som t ex Liljevalchs vårsalong.

Han skildrar landskapet med alla olika former och skiftande ljusförhållande i ett slags subtilt och nästan abstrakt måleri. Jag blev nästan tagen av det finstämda måleriet. Färgen ligger skiktad i tunna mjuka lager med horisontell komposition och tunna penseldrag i svaga ljust blåa och gråa nyanser, där ljuset skiftningar spelar en avgörande roll. Här följer några bilder jag hittade på nätet.

Försök att hinna med utställningen innan den slutar; det är den värd. Den 5 november är sista dagen.

Slussen Plan Noll

Den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholm har redan stoppat Förbifart Stockholm (i varje fall i ett halvår), och vill också stänga Bromma flygplats för gott. Det är ju mycket bra. Framförallt skapar det nya jobb för oss samhällsplanerare, som får utreda en massa nya alternativ, som kanske inte heller ska genomföras, utan först utredas om de inte kan ersättas av ytterligare alternativ, som också ska utredas osv.
Den nya majoriteten har nu också beslutat att stoppa Nya Slussen tillfälligt i väntan på nya direktiv. Kostnaden har ökat med 1,3 miljarder vilket alliansen mörkat fram till valet. Enligt Maria Östberg Svanelind (S), vice ordförande i exploateringsnämnden har det varit ett ”extremt slutet projekt. Det normala är att man jobbar tillsammans över blockgränserna, det har man inte gjort i det här”, säger hon. Är det sant är det naturligtvis ett underbetyg för den hittillsvarande majoriteten. Projekt vars planering och genomförande sträcker sig över lång tid, i fallet Slussen över tiotals år, krävs naturligtvis att direktiven inte ändras vart fjärde år beroende på politisk majoritet, vilket kräver samarbete över blockgränserna. Detta borde rimligtvis även gälla till exempel Förbifart Stockholm och Bromma flygplats, samt kanske även Spårväg City. Bristande samarbete över blockgränserna har i decennier varit en nackdel för Stockholms planering och utveckling. Det är ju alldeles utmärkt att den nya majoriteten drar denna slutsats, vilket naturligtvis också innebär att de nu bjuder in alliansen för att diskutera en gemensam blocköverskridande lösning för de fyra projekten, eller hur?

Utsikt över Slussen 1914 enligt Einar Jolin. Finns på Waldemarsudde just nu.

Själv tycker jag att det är olyckligt att stoppa rivningen av den gamla Slussen, eftersom denna ändå måste genomföras oavsett vad som sedan ska byggas. Rivningen borde man i alla fall kunna vara överens om över blockgränserna från moderater och socialdemokrater till dem som förordar Plan B eller andra alternativ som ”Ny syn på Slussen”. Kanske det också finns dem som vill återställa Slussen som den såg ut 1914 (se bild ovan), om man nu vill hålla fast vid det gamla till varje pris.
Efter rivningen  kan man sedan låta Mälaren fritt rinna ut i Saltsjön, som läget var innan  Drottning Kristinas Sluss byggdes på 1600-talet, medan man funderar vidare på hur det eventuellt ska bli någon gång i framtiden, om det alls behövs någon sluss just här. Många alternativ måste rimligtvis utredas på nytt, vilket kan ta många decennier ytterligare av allt att döma. Det finns ju i alla fall alternativa slussar vid Skanstull och Södertälje. Kanske kan man få ett bra fiske när strömmarna släpps fria. Låt oss kalla detta Slussen utan sluss, alternativt Slussen Plan Noll. Det kan bli en ny turistattraktion för Stockholm. Dessutom förhindras all trafik mellan Söder och Gamla stan, vilket i alla fall Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste bejaka från miljö- och klimatsynpunkt.

Tunnelbana till Bromma

Frågan om bostadsbebyggelse på Bromma flygfält – om den blir av – aktualiserar omedelbart en mängd nya frågeställningar, utöver dem som handlar om vart flyget ska omlokaliseras som jag diskuterade i går. En självklar sådan fråga handlar ju om kollektivtrafiken. När Bromma flygplats diskutertades för bostäder i den regionala planeringen senast - det var i Regionplan 1991 - var tanken att bygga 10 000 bostäder med spårväg. Visserligen passerar Tvärbanan i närheten, men om man verkligen kommer att bygga 50 000 nya bostäder, för mer än 100 000 människor, tänker man ju snart på tunnelbana. Och det är ju inte bara jag som gör det. Miljöpartiet har själv tänkt sig en tunnelbana. I förslaget om Bromma parkstad redovisas tre tunnelbanestationer.

Bromma parkstad enligt Miljöpartiets förslag (obs norr är till höger).
En tänkbar möjlighet vore att grena av den gröna linjen från Alvik, men detta skulle inte ge tillräcklig kapacitet. De delar av Västerort som belastar den gröna linjen har redan en befolkning på uppemot 150 000 invånare. Bättre vore därför att grena av den blå linjen t ex vid Huvudsta, men tre grenar är inte heller idealiskt även om kapacitet finns.
Miljöpartiet har i stället lanserat en utbyggnad av den beslutade gula linjen mellan Odenplan och Arenastaden till Mörby Centrum, Täby och Arninge i nordost, till Bromma och Solvalla i nordväst och till Liljeholmen och Älvsjö i söder.  (Visserligen kallar Miljöpartiet den för orange linje, men i alla fall.)

Miljöpartiets förslag till utbyggnad av tunnelbanan.
Tanken bakom detta är god, eftersom det ger betydligt bättre kapacitet samtidigt som den tre stationer korta linjen mellan Odenplan och Arenastaden praktiskt taget skriker efter en förlängning. Den av Miljöpartiet föreslagna sträckningen har både fördelar och nackdelar och reser även vissa problem. En stor fördel är kopplingen mellan Fridhemsplan och Hornstull/Liljeholmen, som ger en ny förbindelse och ökad kapacitet över Saltsjö-Mälarsnittet och nya knutpunkter som sprider tillgängligheten utanför city.  Naturligtvis är också kopplingen till Täby en fördel. Täby skulle ha fått tunnelbana redan för 30 år sedan om de ursprungliga planerna hade fullföljts. Å andra sidan är det ju ingen fördel att dra linjen parallellt med den gröna linjen från Odenplan till Fridhemsplan. Det ger ingen ny tillgänglighet. Kanske skulle man i stället pröva en ny sträckning via Sabbatsbergsområdet, som nu ligger avigt till, och via Rådhuset. Dessutom blir tunnelbanan sannolikt ganska djup om den ska dras under Riddarfjärden.
Tunnelbanan till Bromma är enligt Miljöpartiet tänkt att grenas av från Fridhemsplan via Traneberg och Brommaplan till Bromma och går även här parallellt med en redan befintlig tunnelbana. Även detta är en ineffektiv sträckning. Jag är dessutom tveksam till underlaget för en ny linje från Liljeholmen till Västberga, Solberga och Älvsjö. Älvsjö har redan en snabbare pendeltågsförbindelse till city, så tunnelbanan kommer inte att locka många trafikanter. Då tror jag mer på tanken att lägga om t ex Fruängengrenen via den gula linjen, och därigenom skapa ökad kapacitet på Norsborgsgrenen.

Sträckningen Odenplan-Arenastaden som den är tänkt hittills kan knappast förlängas söderut.
Men det största problemet är nog förlängningen från Odenplan. Från början var tanken att tunnelbanan till Hagastaden skulle vara en avgrening på den befintliga gröna linjen, men den skulle minska kapaciteten på gröna linjen västerut. Vissa förberedelser för den nya tunnelbanan har redan gjorts i samband med bygget av Citybanan, som bygger på tanken om en avgrening, men skulle detta fullföljas omöjliggörs en förlängning söderut. Därför krävs tämligen omgående att en ingående undersökning görs av möjliga förlängningar från Odenplan söderut innan planerna för Odenplan-Arenastaden läggs fast, och detta aktualiseras ytterligare av de nya planerna för Bromma.

Läggs Bromma verkligen ned?

Den nya rödgröna majoriteten i Stockholms stad har enligt DN Sthlm kommit överens om att lägga ned Bromma flygplats senast 2022 för att bygga bostäder där. "Det är en örfil i ansiktet på hela Sverige. Bromma  är en flygplats för hela landet. Det är ingen angelägenhet för enbart Stockholm," säger Catharina Elmsäter-Svärd (M). Centerledaren Annie Lööf framhåller konsekvenserna för landsbygden om flygplatsen stängs. Björn Hasselgren, forskare på KTH med inriktning på infrastruktur, menar att flygtrafiken är avgörande för att Stockholm ska kunna fortsätta växa och konkurrera internationellt.
"Flygvolymerna har blivit så stora att det behövs två flygplatser i Stockholmsregionen," säger han enligt SvD.

Bromma ligger egentligen alldeles för central för att användas som flygplats. Tät stadsbebyggelse med många bostäder skulle vara en bättre användning av marken. 
Det är i och för sig bra att lägga ner Bromma flygplats och bygga bostäder där i stället. Det är dock inte första gången man beslutar detta, så sista ordet är dock inte sagt ännu. Trots att Bromma flygplats förutsattes nedlagd utan att ersättas någon annanstans i Regionplan 1991, har detta ännu inte skett. I stället har Bromma återkommit i de två senaste regionplanerna RUFS 2001 och RUFS 2010. I DN redovisas ingående de många turerna genom åren.
Svårigheterna är många. Till att börja med kommer ett nytt val att ske 2018. Om det då blir borgerlig majoritet i Stockholm, kommer inriktningen sannolikt åter att ändras. Och det är mera regel än undantag att Stockholm byter majoritet vid varje val. För det andra måste också regeringen vara med på noterna. Jag har inte hört vad Stefan Löfven har att säga i frågan. Ute i landet finns det starka önskemål om att behålla Bromma för inrikesflygets och jobbens skull. Det skulle kunna uppfattas som att de rödgröna skiter i resten av landet om Bromma läggs ned.
Ska man bygga bostäder på Bromma – det har talats om 40-50 000 lägenheter – så ska man rimligtvis bygga en tunnelbanegren dit. Det är inte Stockholm som ansvarar för kollektivtrafiken utan landstinget och det är staten som ansvarar för trängselskatten. I landstinget är det fortfarande borgerlig majoritet och på nationell nivå styr en rödgrön minoritetsregering.

Arlanda flygplats med flygvägar som berör bostäder i bland annat Sollentuna och Upplands Väsby.
Kan Stockholm klara sig med bara Arlanda? Skavsta ligger alldeles för långt bort för att vara ett attraktivt alternativ till Bromma för inrikesflyget. Miljövillkoren för Arlanda flygplats är under ny prövning i Mark och Miljööverdomstolen. Mark- och miljödomstolens överklagade beslut innebar begränsningar av hur mycket buller de kringboende ska tåla från 2018, vilket skulle få stora konsekvenser för tillgängligheten, för hela Sverige. Domen innebar att Arlandas kapacitet måste bantas med 40 procent. Skulle detta stå sig samtidigt som Bromma ska bort innebär det en kraftig begränsning av Stockholms flygkapacitet. Naturvårdsverket vill dessutom skärpa kraven ytterligare. När bana 3 byggdes trodde man att den tekniska utvecklingen skulle lösa problemen, vilket inte har skett. Att i det läget också lägga ned Bromma flygplats skulle öka problemen. Att de rödgrönas besked om Bromma lämnas innan Arlandas framtid är klarlagd ter sig märkligt, minst sagt, som om detta inte spelar någon roll.

Förslag till ny flygplats i Hall på gränsen Botkyrka-Södertälje enligt samrådsunderlag för RUFS 2001.
En strategi som skulle innebära att Bromma i stället ersätts av en annan flygplats i Stockholmsregionen skulle sannolikt kunna få stöd över blockgränserna. Bromma skulle i så fall kunna ersättas av en ny flygplats i Hall, på gränsen mellan Botkyrka och Södertälje. En flygplats i Hall planerades redan för 15 år sedan i den s k Flygkapacitetsutredningen, togs in i samrådsunderlaget för RUFS 2001 och fick stöd i såväl Botkyrka som Södertälje, men förslaget genomfördes inte. Det sänktes i praktiken av statsminister Göran Persson, som utan närmare motivering i stället förordade Skavsta. Kanske han kände särskilt för Sörmland?
I jämförelse med både Bromma och Skavsta har Hall en mängd fördelar. Avståndet till stora delar av Stockholmsregionen är relativt kort samtidigt som få människor skulle störas av buller. Dessutom finns möjligheten att på sikt ordna järnvägsförbindelse dit via Grödingebanan.
En flygplats i Hall borde, om den skulle aktualiseras på nytt, ingå i en större stadsbyggnads- och infrastruktursatsning för Södertörn, som även inkluderar vägar och kollektivtrafik, upprustning av miljonprogram och satsningar på utbildning, jobb och tillväxt.

Sista resan till Phnom Penh

Jag råkade se boken i en prylbod. Den väckte mitt intresse, kostade bara några tior. Sen fastnade jag. Den bet sig fast och jag kunde knappt lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst.
Sen blev jag alldeles tagen. Jag förmådde inte tänka på annat. I flera veckor hade jag den i bakhuvudet, men kunde ändå inte formulera mig om den i bloggen.

Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor, Ordfront 2006.
Journalisten Jesper Huor berättar i Sista resan till Phnom Penh sina föräldrars historia. Hans mamma är Marita Wikander, svensk aktivist i FNL-rörelsen och Clarté i slutet av 1960- och början på 1970-talet. Pappan heter Someth Huor och är student från Kambodja. De träffas i Paris, förälskar sig och gifter sig 1971. Pappan fortsätter sin utbildning i Nordkorea men återvänder till Europa.
Våren 1975 segrar de Röda khmererna i Kambodja. Redan efter några dagar drivs Phnom Penhs miljonbefolkning ut ur staden ut på landsbygden. Samma sak sker i andra städer. Vad som egentligen händer i Kambodja är höljt i dunkel. Pol Pot kallas den nya hemlighetsfulla ledaren. Han heter egentligen Saloth Sar, men tar sig namnet Politique Potente eller kort Pol Pot.
I Sverige bildas Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, som landet kallas med den nya regimen. Befrielsen av Kambodja hälsas med glädje av den svenska vänstern. Författaren P O Enquist skrev i Expressen den 15 maj 1975:
”Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas. Då utrymde man huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och med vänlighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.”
Horhuset utrymt, städning pågår!
Jag minns fortfarande den där majdagen då nyheterna kom om att Phnom Penh skulle utrymmas. Jag hade ett tillfälligt jobb på KTH Arkitekturskolan, institutionen för regional planering. Det handlade om ett forskningsprojekt om kommunal planering, om lokalisering av kärnkraftverk. Bredvid mig satt Lasse Torell, som jag samarbetade med. Mittemot mig satt mina projektledare, Bosse Mårtensson och Tord Maunsbach. Bosse var aktiv i MLK, Marxist-Leninistiska Kampförbundet, Tord i Förbundet Kommunist. Båda var avknoppningar av VUF, Vänsterns ungdomsförbund. MLK var maoistiskt, FK mer Kinakritiskt. De grälade ständigt om den rätta vägen. Men om utrymningen av Phnom Penh var båda överens. Detta var helt rätt. Civilisationen skulle börja om på nytt, från noll. Allt gammalt kapitalistiskt skräp skulle bort. Jag själv var då VPK-sympatisör men ännu ej medlem. Lasse och jag var tveksamma. Att utrymma en miljonstad var ändå väldigt långtgående. Vad kunde konsekvenserna bli?
Pol Pot vill införa en agrar utopisk kommunism utan städer, utan klasser, utan kontakt med omvärlden, utan pengar, skolor, sjukhus eller avancerad teknik. Etniska minoriteter förbjuds att tala sina egna språk. Alla stadsbor tvångsförflyttas till landsbygden. Börja om från år noll.
Ganska snart kommer rykten om mord och våldsamheter i Kambodja, men det bortförklaras som amerikansk propaganda. Birgitta Dahl (S) var då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam. När uppgifterna om morden i Kambodja spreds i världen vägrade hon att tro på dem:
"Alla vet ju att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn och spekulationer". "Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh... Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det måste krävas stora offer av befolkningen".
Offer, men hur stora? År 1984 kom filmen Dödens fält (The Killing Fields) om terrorn under de Röda khmerernas regim. Filmen fick tre Oscars och en massa andra priser.

Författaren Jesper Huor är journalist och har arbetat på SvD, DN och SVT.
Jesper Huors pappa blir diplomat för den nya regimen i Östberlin.  När Jesper Huor är två år återvänder fadern till Kambodja. Han hörs aldrig mera av. Ambassaden i Berlin läggs ner. Mamman och sonen återvänder till Sverige. Marita Wikander blir ordförande i den svenska vänskapsföreningen. Hon reser sommaren 1978 tillsammans med tre andra svenskar till Kambodja. Allt verkar frid och fröjd. Välstånd råder, ingen svälter, alla har det bra. Svenskarna äter ostron med Pol Pot. Men vad som har hänt hennes man, Jesper Huors pappa, får hon inte reda på. Eller vill inte förstå. När de kommer hem till Sverige berättar de i artiklar om den positiva utvecklingen i Kambodja. De röda khmerernas styre skulle med säkerhet leda till ett rättvist och klassfritt samhälle, så småningom.
Några månader senare invaderas Kambodja av Vietnam. Pol Pot och de röda Khmererna drivs bort från Phnom Penh, men forsätter gerillakriget i djungeln. Ganska snart står det klart för omvärlden att Pol Pot och de Röda khmererna har begått ett folkmord på den egna befolkningen. Uppskattningsvis 1,7 miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, har mördats eller svultit ihjäl. Kanske fler. Som andel av befolkningen är det fler än Hitlers folkmord på den egna befolkningen (judar, romer, kommunister etc). Men omvärlden stöder ändå Pol Pot. Vietnams invasion var ett brott mot folkrätten. Pol Pots blodiga regim får fortsätta att representera Kambodja i FN i åratal. Ett ställningstagande som borde vara en veritabel skam för omvärlden. Först 2003 inrättas en krigsförbrytartribunal för Kambodja. Då var redan Pol Pot död sedan flera år.
Så småningom måste också Marita Wikander förstå. Hon lämnar vänskapsförbundet och drar sig undan politiken, blir informationschef för Skansen.
Sonen Jesper växer upp och blir journalist. Han reser till Kambodja för att söka efter sin far och hittar några få släktingar i livet. Så småningom står det klart att fadern har torterats ihjäl i tortyrlägret Tuol Sleng, även känt som S-21, troligen kort efter återkomsten till Kambodja. I detta läger avrättades 14 000 män, som efter revolutionen pekades ut som förrädare. Endast tio överlevde. Av hela pappans släkt, föräldrar och 13 syskon, dödades nästan alla under revolutionen. Alla utom en syster som hela tiden funnits kvar i Kambodja och en bror som lyckades fly till Paris.
Alla som vistats utomlands betraktades som fiender, infekterade med utländskt tänkande, till och med om de hade arbetat för regimen. Alla som gift sig med utlänningar likaså, även om hustrun hade lett en vänskapsförening. Marita följer med sonen till Kambodja, men vad hon tycker och känner får man inte veta.
Sista resan till Phnom Penh kom ut hösten 2006. Tidigare samma år kom en annan bok ut som också handlade om Kambodja på de Röda khmerernas tid, Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den väckte stort uppseende på sin tid, och jag läste den. Jesper Huors bok gick mig däremot förbi. Pol Pots leende har de fyra svenskarnas resa till de röda khmerernas Kambodja i augusti 1978 i fokus. I den boken väljer Marita Wikander att vara anonym och inte uttala sig, antagligen för att sonens egen bok redan var under produktion. Inte heller den andra kvinnan i gruppen, Hedda Ekerwald uttalar sig. Men man kan följa resan dag för dag i den resedagbok som hon skriver. Bara glada och välmående människor överallt. Men de två männen uttalar sig för Fröberg Idling. Hur kunde de fyra svenskarna under två veckor undgå att se minsta tecken på att något var fel?

Jan Myrdal, Marita Wikander, Gunnar Bergström och Hedda Ekerwald framför Angkor Vat 1978.
Idag är Gunnar Bergström djupt ångerfull och har beskrivit hur han lät sig duperas av regimen. ”Vi lurades av Pol Pot och Röda khmererna. Vi stödde kriminella”, sade han för några år sedan till AP. År 2008 återvände Gunnar Bergström för första gången sedan 1978 till Kambodja. Den här gången för att be om ursäkt till offren för regimen han en gång stödde. ”Till dem som fortfarande föraktar mitt stöd till Röda khmererna på den tiden och särskilt till dem som led personligen under regimen, kan jag bara säga förlåt och be om er förlåtelse”. Sedan han insåg att han hade haft fel har han skrivit flera artiklar och jobbat hårt för att sprida kunskapen vidare.

Middag med Pol Pot, målning och utställning av Forum för levande historia.
Även Hedda Ekerwald, som senare blev professor i sociologi vid Uppsala universitet, har senare tagit avstånd, liksom också Marita Wikander har gjort. Jan Myrdal, som också var med på resan, har däremot inte ändrat uppfattning. Han håller envist fast vid sitt stöd till den blodiga regimen. Detta var essensen i ”Pol Pots leende”.
Birgitta Dahl ångrar sitt uttalande på 1970-talet. I sin självbiografi Ett annat liv har P O Enqvist kommenterat sitt tidigare uttalande, med att hävda att det som var förnuftigt då kan bli helt fel senare. Dessutom visste han inte vem Pol Pot var.
Men hur kunde de undgå att se? Det är inte så svårt. Regimen visar bara det de vill visa. Och vill man inte se, vill man inte veta, så ser man inte, förstår inte.
Jag reste själv i Kina under fyra veckor 1972. Detta var i slutfasen av ”den stora proletära kulturrevolutionen”. Jag såg ingen misär och träffade bara glada och lyckliga människor, som talade om hur dåligt allt var förut medan allt var bra nu. Jag var inte maoist, men trodde ändå regimen om gott. Det borde jag inte ha gjort. Det borde inte heller Birgitta Dahl och P O Enqvist ha gjort om Kambodja. Men det tycks vara en mänsklig egenskap; man ser det man vill se och förstår det man vill förstå.
Numera talar man om kulturrevolutionen i Kina 1966-1976 som "de tio förlorade åren" eller "tio år av kaos". Miljontals människor dog. Forum för Levande Historia sorterar in kulturrevolutionen under ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Men av detta såg vi ingenting 1974. Och förstod ingenting. Vi ville inte heller.
Vi har nyligen i DN Kultur följt debatten om när vi i Sverige förstod att förintelsen hade skett. Enligt Jan Guillou var det inte förrän i maj 1945 som svenskarna fick reda på och förstod att förintelsen hade ägt rum. Historiker har tagit fram tidningsartiklar från 1941, 1942, 1943 och ”bevisat” att det skedde långt tidigare. Kanske var det så för en del. De som var tyskvänliga ville nog varken veta eller förstå. Precis som maoisterna i Sverige inte ville veta sanningen om Pol Pot eller om Mao. Eller som svenska VPK i det längsta hemlighöll hur länge dåvarande SKP-VPK hade vänskapliga förbindelser med regimerna i Moskva och Östtyskland. Inte förrän Stasis arkiv öppnats 1989 blev sanningen uppenbar för alla.
Jesper Huor beskriver hur han möter sina kambodjanska släktingar och får höra deras berättelser. Han besöker massgravar och tortyrcentret S-21 där fadern dog. Styrkan i boken är den personliga kopplingen, hur fadern försvann och varför. Hur tänkte föräldrarna egentligen när fadern reste. Hade hela familjen rest hade alla varit döda. Förstod eller anade fadern vad som kunde ske?
Har man upplevt 1960- och 1970-talets vänstervåg kan man känna igen sig, men det är ändå för länge sedan detta hände. När USA bombade Nordvietnam julen 1972 fördömdes detta av Olof Palme: ”Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Man kan nu lägga till Phnom Penh 1975-1978. Det var USA som drog in Kambodja i kriget. Men även om man fördömer USA:s bombningar behöver man inte hylla Pol Pot.
Jesper Huor säger: ”Jag tror pappa for hem till Phnom Penh för att förklara revolutionen för sin släkt, övertygad om att alla var stolta över honom. Vad han tänkte sina sista timmar före avrättningen kan jag inte ens föreställa mig, det blir för absurt.”
Jesper Huor har skrivit en mycket stark bok som jag kan rekommendera alla att läsa. Särskilt revolutionsromantiker på vänsterkanten, om det nu finns några längre.

Materialåtervinning contra energiåtervinning – tro eller vetande?

I radions P1 diskuterades i morse den ökande avfallsförbränningen som sker i Sverige. Bakgrunden är att Mälarenergi öppnat ett nytt stort kraftvärmeverk, där man eldar med avfall. Avfallsförbränningen har ökat så mycket att det svenska avfallet inte räcker till. Därför importeras nu avfall från England och Irland för att eldas i Västerås. I stället för att betala för bränsle får man nu betalt för att ta hand om avfallet. I kraftvärmeverket förvandlas avfallet till värme i fjärrvärmenätet och till elektricitet till det svenska elnätet.

Mälarenergi i Västerås.
Frågan som diskuterades i P1 var om detta är bra eller dåligt från miljösynpunkt. Det är förkastligt anser Svante Axelsson från Svenska Naturskyddsföreningen. I stället borde man återvinna avfallet på plats där det uppstår. Det som inte kan återvinnas kan man elda på plats. I Västerås borde man i stället elda med biobränsle. Även Göran Finnveden, professor i Hållbar miljövetenskap på KTH, är tveksam till den svenska avfallsförbränningen.
Johan Sundberg, forskare från det svenska konsultföretaget Profu säger tvärtom att det är bra att ta hand om det utländska avfallet i anläggningen i Västerås. Alternativet är inte att återvinna eller elda det på plats i Europa. I stället läggs det på deponi. Allt annat är bättre än att lägga det på deponi. Kanske Sverige kommer att importera 1-2 miljoner ton avfall av de 140 miljoner ton som årligen läggs på deponi i Europa. Mängden avfall ökar dessutom stadigt, trots ökad återvinning.
Vem har rätt och vem har fel? Jag tror att Svante Axelsson har fel. Avfallsförbränning med energiåtervinning är i grunden bra och skulle användas ännu mer. Enligt EU:s ramdirektiv för avfall är avfallsförbränning med effektiv energiutvinning att betrakta som återvinning. Svante Axelsson tror att materialåtervinning alltid är bäst, oavsett vad faktaanalyser faktiskt säger, som om detta skulle vara någon form av religion. Återvinnings- och biobränslereligionen.
Svante Axelsson vill inte elda avfall utan i stället biobränsle. Biobränslen är i teorin förnybara bränslen utan nettotillskott av koldioxid till atmosfären, eftersom den mängd koldioxid som bildas vid förbränningen är en del av kolcykeln. Men avfallet är till största delen biobränsle som redan är hopsamlat. Transport med båt till Sverige är en låg kostnad med små miljöeffekter. Alternativet med materialåtervinning innebär också transporter och energiförluster. Alternativet med biobränsle innebär också transporter, oftast högre och med lastbil.

Avfallsförbränning av 350 000 ton avfall per år i Västerås.
Det är en felsyn att tro att biobränsle i alla sammanhang är koldioxidneutralt och bra från miljösynpunkt. Det beror på vad biobränslet består av. Skogsavfall är ett bra biobränsle, men kräver transporter till kraftvärmeverken, vilket ger koldioxidutsläpp som kan överstiga dem som genereras av avfallet. Eldar man biomassa, som odlats på åkermark, där man annars kan odla mat, leder det till ökande matpriser. Eldar man t ex stubbar kan det ta 100 år innan det blir koldioxidneutralt. Om man eftersträvar åtgärder, som ska få effekt de närmast decennierna är detta inte effektivt, kanske till och med sämre än naturgas. Torv är ännu sämre. Biobränsle får också effekter på naturmiljö och biologisk mångfald.

Andel fjärrvärme i olika europeiska länder.
Avfallet kan inte energiåtervinnas på ett effektivt sätt var som helst. Det krävs inte bara en dyrbar förbränningsanläggning med kvalificerad rökgasrening utan också utbyggda fjärrvärmenät. Detta finns i stor utsträckning i Sverige, Finland, Danmark och i de baltiska länderna samt Polen och Tjeckien, men i bara liten grad i Storbritannien och Tyskland och i Sydeuropa inte alls. I Sverige har vi byggt ut fjärrvärmen sedan 1950- och 1960-talen. Det finns alltså inte förutsättningar för en effektiv energiåtervinning i stora delar av Europa och särskilt inte på kort och medellång sikt.

Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen.
Jag förstår inte heller varför Svante Axelsson anser att nationsgränserna är betydelsefulla. I klimatsammanhang brukar man tänka internationellt eller globalt. Sverige har ett visst elöverskott. Om vi genom avfallsförbränning med energiåtervinning kan öka detta kan denna el ersätta till exempel kärnkraft, om äldre kärnkraftverk läggs ned, eller kolkraft i Tyskland genom export av el. Att mot denna bakgrund motsätta sig avfallsförbränning med energiåtervinning i Sverige sker mot bättre vetande.

Ny ansvarig för bostadspolitiken

Politik är uppenbarligen inte lätt. Jag drar den slutsatsen efter att ha tagit del av den nya regeringens sammansättning. I Sverige brukar sakkunskap och erfarenhet värderas högt vid tillsättningar, naturligtvis vid sidan om allmän personlig lämplighet för uppgiften. Så är det dock inte överallt och tydligen inte heller inom politiken.

Den nya regeringen med bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) som nummer tre från vänster.
Jag arbetade i drygt två år i Libyen. Diktatorn Muammar Khadaffi, numera avsatt och mördad, gjorde sig känd för att inte låta någon högre chef sitta så länge på sin post att han lärde sig sakfrågorna. Sakkunskap innebär nämligen makt och inflytande och indirekt ett hot. De verkschefer vi kom i kontakt med bytte jobb så ofta att ingen riktigt hade tid att sätta sig in i sakfrågorna. Jag kom osökt att tänka på detta när jag tog del av den nya regeringens sammansättning. Men så kan man ju inte resonera i Sverige, eller hur?
Efter en intensiv valrörelse, ett överraskande valresultat som innebär en besvärlig parlamentarisk situation, har vi nu fått en ny regering, med många svåra frågor att ta sig an, vilket naturligtvis blir en stor utmaning. Ett av de viktigaste politikområdena för en ny rödgrön regering borde handla om att öka bostadsbyggandet. Den sedan tjugo år ständigt växande bostadsbristen, som i grunden beror på ett alltför lågt bostadsbyggande, är ett växande hot mot välfärden och tillväxten.

Påbörjade bostäder årligen 2004-2015 (inkl prognos från Boverket).
Under åtta år har bostadsminister Stefan Attefall tagit många initiativ och satt igång ett rekordstort antal utredningar, men resultatet är (ännu) blygsamt. Bostadsbyggandet har visserligen ökat något, men ligger fortfarande långt från de nivåer som behövs för att minska underskottet. Inte heller den tidigare socialdemokratiska regeringen lyckades med detta.

Färdigställda lägenheter 1975-2013.
Under de senaste åtta åren har Sveriges befolkning ökat med ca 75 000 invånare årligen och främst i storstadsregionerna. För att bibehålla bostadsstandarden behöver det byggas närmare 40 000 lägenheter per år, men det har bara byggts omkring 25 000 lägenheter per år. Varje år har alltså underskottet ökat med ca 15 000 lägenheter. Detta gäller framförallt i storstadsregionerna och främst i Stockholmsregionen. Det leder till högre bostadspriser och allt längre kötider.

Jag ser därför med stort intresse fram emot vad den nya regeringen ska kunna åstadkomma. Jag kan inte sticka under stol med att jag hade hoppats att den nya bostadsministern skulle heta Veronica Palm (S). Hon har sedan 2011 varit ordförande i Civilutskottet, som bland annat ansvarar för bostadspolitiken. Hon har gett intryck av att vara hyfsat insatt i problematiken.

Veronica Palm (S), ej bostadsminister.
Den nya bostadsministern heter emellertid Mehmet Kaplan och representerar Miljöpartiet de Gröna. Under mandatperioden 2006-10 satt han som ledamot i Justitieutskottet och som suppleant i EU-nämnden och Utrikesutskottet. Sedan 2010 har han varit gruppledare för miljöpartiets riksdagsgrupp, men inte suttit i Civilutskottet. Valet av Kaplan i stället för Palm bygger antagligen på andra skäl än på kompetens inom sakområdet.
Jag känner ju inte till Kaplans kapacitet närmare. Hade han avslutat studierna vid KTH, lantmäteriprogrammet hade han nog skaffat sig viss insikt i det sakområde han nu är satt att sköta.
Var en politiker bor sägs ibland spela stor roll. Kaplan bor själv i radhus i Akalla, efter att tidigare ha bott i hyreslägenhet i Husby. Han är också starkt engagerad i upprustningen av miljonprogrammets förortsområden. Som Miljöpartiets integrationspolitiska talesperson, har han under en ”miljonprogramsturné” besökt ett 90-tal miljonprogramsområden. En av punkterna i miljöpartiets valmanifest, innebär att partiet vill ”rusta upp och klimatanpassa miljonprogrammets förorter och bostadsområden”. Det är ju angeläget men bidrar inte i sig till fler bostäder. Finansieringen ska enligt valmanifestet bland annat bygga på ett utvidgat ROT-avdrag, vilket i så fall rimligen handlar om en rejäl utvidgning. Miljöpartiet vill också kraftigt öka byggtakten av hyreslägenheter och få mer ekonomisk rättvisa mellan hyreslägenheter och bostadsrätter/villor, till exempel genom sänkt fastighetsskatt för hyresrätter. Miljöpartiet vill även sänka skatten på studentbostäder. Man vill även ge mindre byggföretag möjlighet att konkurrera och genomföra en särskild satsning för 30 000 fler små, klimatsmarta hyresrätter i städerna. Vad man vill göra med flyttskatter och fastighetsskatter som betyder mycket för rörligheten på bostadsmarknaden är mera oklart.
Man vill också minska antalet parkeringsplatser som ”innebär en stor merkostnad och tar upp stor yta när nya bostäder byggs.” I stället vill man satsa på kollektivtrafik, cykeltrafik och bilpooler. Detta är viktiga kommunala och regionala frågor men inte nationell bostadspolitik. Något helhetsgrepp för ökat bostadsbyggande är det knappast.
Att som Miljöpartiet vill ”storsatsa på kollektivtrafik så att fler områden blir attraktiva att bygga, bo och arbeta i”, är dessutom något som tar mycket lång tid att planera och genomföra och inget som ökar bostadsbyggandet på kort sikt.
Nu är det ju inte staten som bygger vare sig hyresrätter eller andra bostäder.  Mycket av miljöpartiets bostadspolitik är alltså vagt och oklart. Det är ju fullt möjligt att den rödgröna regeringen lyckas bättre än tidigare allians, men förutsättningarna för detta hade sannolikt varit bättre om man hade valt en person som var erfaren och kompetent inom sakområdet.
Det är dock inte det enda område där kunskap om sakfrågorna verkar ha vägt lätt vid val av ansvarig minister. En som bland annat har drivit bostadsfrågorna är Gabriel Wikström (S), 29 år, som nu i stället får ansvar för sjukvårdsfrågorna, ett område han helt saknar erfarenhet ifrån. En minister som däremot har tung erfarenhet av sjukvårdsfrågor från fyra år som landstingsråd i Stockholms läns landsting är Helene Hellmark Knutsson (S).

Helene Hellmark Knutsson (S), ej sjukvårdsminister.
För att inte tidigare kunskap och erfarenhet ska störa sätts hon i stället med ansvar för högre utbildning och forskning. Även om hon är komvuxutbildad och har oavslutade universitetsstudier, kanske hennes politiska erfarenheter bättre skulle komma till sin rätt på sjukvårdsområdet. En annan socialdemokrat med viss erfarenhet av bostadsfrågor är Anders Ygeman, som 2002-2006 var vice ordförande i trafikutskottet. Han har sedan dess varit ordförande i miljö- och jordbruksutskottet samt i trafikutskottet.

Anders Ygeman (S), ej infrastrukturminister.
Men han var uppenbarligen inte lämplig bostadsminister och inte heller som infrastrukturminister utan blir i stället inrikesminister på justitiedepartementet. Infrastrukturminister blir i stället Anna Johansson (S) med tidigare kommunal erfarenhet från Göteborg med ansvar för förskola, skola, barn och unga samt fritidsfrågor, men inget om infrastruktur. Räcker det verkligen att hon är dotter till Göran Johansson och född in i socialdemokratin? Utanför Göteborg alltså.
Sen förstår jag inte hur man samtidigt kan argumentera för att det behövs en jämställdhetsminister men inte en integrationsminister. Ska integrationsfrågorna integreras i alla sakområden, men inte jämställdhetsfrågor?
Kort sagt – hela havet stormar. Naturligtvis finns det också ministrar som verkar ha erfarenhet av och kunskap om de frågor man nu ska sköta, konstigt vore det väl annars. Det gäller kanske i synnerhet miljöminister Åsa Romson, som har disputerat i miljörätt. Utrikesminister Margot Wallström har bred internationell erfarenhet och Isabella Lövin kan bli en bra biståndsminister. Magdalena Andersson är civilekonom med erfarenhet från finansdepartementet. Det finns flera exempel. Men varför ska detta bara gälla vissa frågor.
Det kanske är naturligt för en statsminister utan tidigare riksdagserfarenhet att resonera så här. Det kunde kännas tungt att omges av idel sakkunniga personer. Eller också är det bara jag som inte förstår politik.