Lite språkpolis

Jag vet att språket förändras och att det som inte är korrekt svenska idag kommer att bli det så småningom, när alltfler glömmer bort hur det ska vara. Men för oss som är lite äldre och har lärt oss svenska i skolan innan raset började känns det ändå fel ibland. Det skorrar helt enkelt i öronen, eller ögonen för den del när man ser det i tryck. Ett exempel är användningen av de och dem som allt färre längre klarar av. Jag tycker ändå att dagstidningarna kunde vara lite språkligt konservativa, i alla fall på kultursidorna. Därför studsade vi hemma i morse när vi tog fram DN:s kulturdel. Se själva:

Budskapet är ju angeläget. "Kristina från Duvemåla" har snart premiär" och påminner om att Sverige var ett utvandringsland för inte så länge sedan. Vi borde visa mer empati för dem som emigrerar idag. Men det hade på alla sätt varit bättre om inte bildens huvudbudskap dränktes i irritation över den låga språkkunskapen på DN:s kulturredaktion, eller hur?

Uppdatering 23 oktober
Följande svar har inkommit från DN:

Hej!
Tack för ditt mejl.
Det går även att säga de här och då tänker man inte på objektsform utan:
Ta emot de (personer) som är i nöd!
Det vill säga en partikel med utelämnat substantiv (personer). Varför göra så? Det är lätt att överkorrigera dem i som-satser, vill man vara på den säkra sidan kan man göra som vi gjorde.
Vänligen
Marianne Stenberg
Språkövervakare

Nå, vad säger ni som läser bloggen. Själv tycker jag nog att man om man vill vara på säkra sidan borde skriva "de personer som", men om man utelämnar "personer" borde det stå "dem". Annars skorrar det falskt i mina öron och även hos andra som jag rådfrågat. Men kommentera gärna detta.

Uppdatering 24 oktober
Jag ligger sömnlös. Ska det verkligen vara de och inte dem, som DN:s språkövervakare hävdar? Jag går till Klartext, en språksajt som drivs av Jenny Forsberg, som är språkkonsult i svenska:

De eller dem?
Hur är det nu? Ska det stå de eller dem här? Du har säkert ställt dig den frågan någon gång. Men varför är det egentligen så svårt? Vi tvekar ju aldrig mellan jag och mig. Där talar språkkänslan klart och tydligt om för oss att det heter Jag sprang fortast och Spara en tårtbit åt mig.
Varför tvekar vi då? Varför blir det fel? Jo, de flesta av oss säger dom som en talspråklig motsvarighet till både de och dem. När vi sedan ska skriva ner alla dessa dom måste vi plötsligt lära oss en regel som vi faktiskt inte tillämpar alls när vi pratar. Inte konstigt att vi blir osäkra. Heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem?
Men det finns faktiskt ett knep för att lura språkkänslan här. Du kan nämligen utnyttja att din språkkänsla inte tar fel på till exempel jag och mig. Nästa gång du hamnar i en situation där du tvekar mellan de och dem provar du med jag eller mig istället. Ordet jag har nämligen samma form som de, liksom mig har samma form som dem.
Vi testar: heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem? Om vi byter ut orden så ser vi genast att det heter Spara en tårtbit åt mig. Och mig hade ju samma form som dem. Alltså ska det vara Spara en tårtbit åt dem. Använd det här knepet varje gång du är osäker!

Jag testar alltså att byta ut de mot jag  eller mig. Kan man säga: Ta emot jag som är i nöd? Nej det går ju inte. Det heter faktiskt: Ta emot mig som är i nöd, eller hur?
Men i så fall har jag ju rätt och Marianne Stenberg, DN:s språkövervakare fel.