Sjön Magelungen ligger söder om Farsta i Stockholms utkant. Vid den östra stranden ligger en udde, där det finns ett litet villaområde som kallas Fållan. Där ligger också en gård som kallas Fållans gård, byggd i början av 1900-talet.
Fållans gård med Nynäsvägen strax bakom och högre.
På 1700-talet låg här ett torp, som var ett sommarnöje för bättre bemedlade stockholmare. Namnet kommer av ”fålla”, som är en inhägnad för djur, men också påminner om 1700-talets franska ord för sommarnöjen ”folie” eller ordagrant dårskap. De flesta har kanske hört talas om Folies Bergère, en teater i Paris. På 1700-talet ägdes detta sommarnöje av en stadsaktuarie vid namn Magnus Zetterman. Carl Michael Bellman, som var släkt med Zettermans hustru, tillbringade sommaren 1773 här i torpet Fållan vid Magelungens stränder. Där vistades av allt att döma även en ung kvinna vid namn Wilhelmina Norman, som Bellman ska ha uppvaktat vid denna tid. Här skrev han därför Fredmans sång 31 ”Fiskafänget”, även kallad och mera känd som ”Opp Amaryllis”, en hyllning till denna kvinna.
Opp Amaryllis, vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval,
regnbågen prålar
med sina strålar,
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, lät mig, utan våda,
i Neptuni famn dig frid bebåda;
sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal.
Kom nu och fiska, noten är bunden,
kom nu på stunden,
följ mig åt;
kläd på dig tröjan,
kjorteln och slöjan;
gäddan och löjan
ställ försåt.
Vakna, Amaryllis lilla, vakna;
lät mig ej ditt glada sällskap sakna;
bland delfiner och sirener nakna
sku vi nu plaska med vår lilla båt.
Tag dina metspön, revar och dragen;
nu börjar dagen,
skynda dig.
Söta min lilla,
tänk icke illa,
skulle du villa
neka mig?
Lät oss fara till det lilla grundet,
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet,
varöver Tirsis så harmade sig.
Stig då i båten, sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
i vårt bröst.
Eol sig harmar,
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja,
i din stilla famn kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dig följa.
Sjungen, sirener, och härmen min röst!
Han skrev dessutom ytterligare 22 sånger här den sommaren. Torpet Fållan revs omkring 1840 efter att den stått obebott några år.
Husgrunden från 1700-talet.
Kvar från Bellmans tid är bara en husgrund och fyra vackra lindar vid Magelungens strand, som numera kallas Bellmans lindar. Dagens Fållans gård från början av 1900-talet ligger lite längre från stranden.
Utsikt över Magelungen med Bellmanlindarna till vänster.
För lite äldre stockholmare är annars denna plats kanske mest känd för det kraftfulla polisingripande som ägde rum tidigt på morgonen den 30 januari 1973, 200 år efter Bellmans sommar på platsen. Då gick 150 poliser med polishundar till våldsam attack mot 300 fredliga miljökämpar som bevakade de träd som nu skulle huggas ned för att bereda plats för en ny motorväg. Ungdomarna representerade aktionsgruppen ”Rädda Fållan”, som dessutom lyckats mobilisera sympatisörer från andra grupper. Boende i villaområdet Fållan, som sympatiserade med demonstranterna upplät hus som högkvarter för aktionsgruppen. Evert Taube var en av dem som protesterade mot vägbygget om än inte just där och då. Jag, som på den tiden var aktiv i Alternativ stad, hörde till dem som tidigt på morgonen kallades till platsen. Ärligt talat visste jag nog inte så mycket om saken mer än att en motorväg skulle byggas och att den vackra miljön därmed skulle skövlas. Eftersom jag ett och ett halvt år tidigare hade varit med om att rädda almarna i Kungsträdgården såg jag det som naturligt att ställa upp även här, när miljökämparna kallade. Det är enda gången jag faktiskt har gripits av polis för att sättas i arrest. Jag sattes där tillsammans med några andra aktivister för att hållas borta så länge att träden hann sågas ned. Jag vill minnas att jag hamnade på Handens polisstation. Andra aktivister hamnade på andra polisstationer. Fållans gård räddades men träden fälldes och vägen byggdes alldeles intill gården.
Ur Aftonbladet den 30 januari 1973.
Nynäsvägen byggdes ut till Motorväg etappvis. Sträckan fram till Handen byggdes under perioden 1965–1975, och fortsättningen till Västerhaninge under 1990-talet. Sedan stod det still i många år. Först 2009-2010 öppnades delen mellan Västerhaninge och Nynäshamn.
Konflikten i Fållan handlade alltså om den vackra och historiska miljön och träden, men marken var inte allmänt tillgänglig. Fållans gård ägdes på den tiden av fru Karin Engstrand och var alltså, liksom nu, privat mark. Nynäsvägen med tät trafik i 110 km per timme passerar idag högt upp i luften omkring 45 meter från husknuten.
Motorvägen strax bakom husknuten.
Jag återser nu platsen för första gången på 41 år. Jag tycker att det monotona trafikbullret är påträngande och har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att ha det runt omkring sig dygnet runt. Idag ägs gården av Oskar och Gerdh Sandkvist, som inte tycker att vägbullret är särskilt besvärande. Fönstren är välisolerade och om man sitter på andra sidan huset hörs det inte så mycket. Men utsikten mot Magelungen och Bellmanslindarna är vacker. Men förödelsen gäller ändå en privat tom. Varken Fållans gård, Bellmanslindarna eller husgrunden från 1700-talet är tillgängliga för allmänheten. Det är idag svårt att förstå att ingreppet 1973 väckte ett så starkt folkligt motstånd. Idag hade man naturligtvis inte byggt leden på detta brutala sätt. Jag tror också att man har tagit mycket större miljöhänsyn när de sista etapperna av Nynäsvägen byggdes ut.
Den ännu inte byggda Förbifart Stockholm har planerats att till största delen gå i tunnel utan att orsaka vare sig synliga ingrepp eller bullerstörningar men till oerhört höga kostnader, delvis framtvingade av miljöns talesmän. Den extrema miljöomsorg, som man numera ägnar utformningen av nya vägar beror naturligtvis till viss del på de protester, som vägbyggarna mött genom decennier, inklusive bygget av Nynäsvägen vid Fållan. På så sätt är naturligtvis nederlaget vid Fållan 1973 ändå en seger för miljön i det långa loppet.
Det är alltså första gången jag återkommer till Fållan till fots. Sedan 35 år tillbaka reser jag däremot ofta med bil på väg till Nynäshamn och Gotland och uppskattar motorvägen. På någon sekund har jag alltså passerat Fållan hundratals gånger högt upp i luften utan att tänka närmare på saken.
Första gången jag åkte till Nynäshamn var på cykel 1968. Då var Nynäsvägen smal och krokig, men starkt trafikerad och med bara två körfält men utan cykelbanor. Det var något av en plåga. Vägen har också varit mycket olycksdrabbad genom alla år. På så sätt är naturligtvis motorvägen ändå en lättnad. Felet var inte att bygga ut motorvägen men utformningen vid Fållan var hänsynslös och katastrofal. Men innerst inne ville vi ju stoppa vägen helt och hållet. På den tiden.
På 1700-talet låg här ett torp, som var ett sommarnöje för bättre bemedlade stockholmare. Namnet kommer av ”fålla”, som är en inhägnad för djur, men också påminner om 1700-talets franska ord för sommarnöjen ”folie” eller ordagrant dårskap. De flesta har kanske hört talas om Folies Bergère, en teater i Paris. På 1700-talet ägdes detta sommarnöje av en stadsaktuarie vid namn Magnus Zetterman. Carl Michael Bellman, som var släkt med Zettermans hustru, tillbringade sommaren 1773 här i torpet Fållan vid Magelungens stränder. Där vistades av allt att döma även en ung kvinna vid namn Wilhelmina Norman, som Bellman ska ha uppvaktat vid denna tid. Här skrev han därför Fredmans sång 31 ”Fiskafänget”, även kallad och mera känd som ”Opp Amaryllis”, en hyllning till denna kvinna.
Opp Amaryllis, vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval,
regnbågen prålar
med sina strålar,
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, lät mig, utan våda,
i Neptuni famn dig frid bebåda;
sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal.
Kom nu och fiska, noten är bunden,
kom nu på stunden,
följ mig åt;
kläd på dig tröjan,
kjorteln och slöjan;
gäddan och löjan
ställ försåt.
Vakna, Amaryllis lilla, vakna;
lät mig ej ditt glada sällskap sakna;
bland delfiner och sirener nakna
sku vi nu plaska med vår lilla båt.
Tag dina metspön, revar och dragen;
nu börjar dagen,
skynda dig.
Söta min lilla,
tänk icke illa,
skulle du villa
neka mig?
Lät oss fara till det lilla grundet,
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet,
varöver Tirsis så harmade sig.
Stig då i båten, sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
i vårt bröst.
Eol sig harmar,
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja,
i din stilla famn kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dig följa.
Sjungen, sirener, och härmen min röst!
Han skrev dessutom ytterligare 22 sånger här den sommaren. Torpet Fållan revs omkring 1840 efter att den stått obebott några år.
Kvar från Bellmans tid är bara en husgrund och fyra vackra lindar vid Magelungens strand, som numera kallas Bellmans lindar. Dagens Fållans gård från början av 1900-talet ligger lite längre från stranden.
För lite äldre stockholmare är annars denna plats kanske mest känd för det kraftfulla polisingripande som ägde rum tidigt på morgonen den 30 januari 1973, 200 år efter Bellmans sommar på platsen. Då gick 150 poliser med polishundar till våldsam attack mot 300 fredliga miljökämpar som bevakade de träd som nu skulle huggas ned för att bereda plats för en ny motorväg. Ungdomarna representerade aktionsgruppen ”Rädda Fållan”, som dessutom lyckats mobilisera sympatisörer från andra grupper. Boende i villaområdet Fållan, som sympatiserade med demonstranterna upplät hus som högkvarter för aktionsgruppen. Evert Taube var en av dem som protesterade mot vägbygget om än inte just där och då. Jag, som på den tiden var aktiv i Alternativ stad, hörde till dem som tidigt på morgonen kallades till platsen. Ärligt talat visste jag nog inte så mycket om saken mer än att en motorväg skulle byggas och att den vackra miljön därmed skulle skövlas. Eftersom jag ett och ett halvt år tidigare hade varit med om att rädda almarna i Kungsträdgården såg jag det som naturligt att ställa upp även här, när miljökämparna kallade. Det är enda gången jag faktiskt har gripits av polis för att sättas i arrest. Jag sattes där tillsammans med några andra aktivister för att hållas borta så länge att träden hann sågas ned. Jag vill minnas att jag hamnade på Handens polisstation. Andra aktivister hamnade på andra polisstationer. Fållans gård räddades men träden fälldes och vägen byggdes alldeles intill gården.
Nynäsvägen byggdes ut till Motorväg etappvis. Sträckan fram till Handen byggdes under perioden 1965–1975, och fortsättningen till Västerhaninge under 1990-talet. Sedan stod det still i många år. Först 2009-2010 öppnades delen mellan Västerhaninge och Nynäshamn.
Konflikten i Fållan handlade alltså om den vackra och historiska miljön och träden, men marken var inte allmänt tillgänglig. Fållans gård ägdes på den tiden av fru Karin Engstrand och var alltså, liksom nu, privat mark. Nynäsvägen med tät trafik i 110 km per timme passerar idag högt upp i luften omkring 45 meter från husknuten.
Jag återser nu platsen för första gången på 41 år. Jag tycker att det monotona trafikbullret är påträngande och har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att ha det runt omkring sig dygnet runt. Idag ägs gården av Oskar och Gerdh Sandkvist, som inte tycker att vägbullret är särskilt besvärande. Fönstren är välisolerade och om man sitter på andra sidan huset hörs det inte så mycket. Men utsikten mot Magelungen och Bellmanslindarna är vacker. Men förödelsen gäller ändå en privat tom. Varken Fållans gård, Bellmanslindarna eller husgrunden från 1700-talet är tillgängliga för allmänheten. Det är idag svårt att förstå att ingreppet 1973 väckte ett så starkt folkligt motstånd. Idag hade man naturligtvis inte byggt leden på detta brutala sätt. Jag tror också att man har tagit mycket större miljöhänsyn när de sista etapperna av Nynäsvägen byggdes ut.
Den ännu inte byggda Förbifart Stockholm har planerats att till största delen gå i tunnel utan att orsaka vare sig synliga ingrepp eller bullerstörningar men till oerhört höga kostnader, delvis framtvingade av miljöns talesmän. Den extrema miljöomsorg, som man numera ägnar utformningen av nya vägar beror naturligtvis till viss del på de protester, som vägbyggarna mött genom decennier, inklusive bygget av Nynäsvägen vid Fållan. På så sätt är naturligtvis nederlaget vid Fållan 1973 ändå en seger för miljön i det långa loppet.
Det är alltså första gången jag återkommer till Fållan till fots. Sedan 35 år tillbaka reser jag däremot ofta med bil på väg till Nynäshamn och Gotland och uppskattar motorvägen. På någon sekund har jag alltså passerat Fållan hundratals gånger högt upp i luften utan att tänka närmare på saken.
Första gången jag åkte till Nynäshamn var på cykel 1968. Då var Nynäsvägen smal och krokig, men starkt trafikerad och med bara två körfält men utan cykelbanor. Det var något av en plåga. Vägen har också varit mycket olycksdrabbad genom alla år. På så sätt är naturligtvis motorvägen ändå en lättnad. Felet var inte att bygga ut motorvägen men utformningen vid Fållan var hänsynslös och katastrofal. Men innerst inne ville vi ju stoppa vägen helt och hållet. På den tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar