Sista resan till Phnom Penh

Jag råkade se boken i en prylbod. Den väckte mitt intresse, kostade bara några tior. Sen fastnade jag. Den bet sig fast och jag kunde knappt lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst.
Sen blev jag alldeles tagen. Jag förmådde inte tänka på annat. I flera veckor hade jag den i bakhuvudet, men kunde ändå inte formulera mig om den i bloggen.

Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor, Ordfront 2006.
Journalisten Jesper Huor berättar i Sista resan till Phnom Penh sina föräldrars historia. Hans mamma är Marita Wikander, svensk aktivist i FNL-rörelsen och Clarté i slutet av 1960- och början på 1970-talet. Pappan heter Someth Huor och är student från Kambodja. De träffas i Paris, förälskar sig och gifter sig 1971. Pappan fortsätter sin utbildning i Nordkorea men återvänder till Europa.
Våren 1975 segrar de Röda khmererna i Kambodja. Redan efter några dagar drivs Phnom Penhs miljonbefolkning ut ur staden ut på landsbygden. Samma sak sker i andra städer. Vad som egentligen händer i Kambodja är höljt i dunkel. Pol Pot kallas den nya hemlighetsfulla ledaren. Han heter egentligen Saloth Sar, men tar sig namnet Politique Potente eller kort Pol Pot.
I Sverige bildas Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, som landet kallas med den nya regimen. Befrielsen av Kambodja hälsas med glädje av den svenska vänstern. Författaren P O Enquist skrev i Expressen den 15 maj 1975:
”Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas. Då utrymde man huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och med vänlighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.”
Horhuset utrymt, städning pågår!
Jag minns fortfarande den där majdagen då nyheterna kom om att Phnom Penh skulle utrymmas. Jag hade ett tillfälligt jobb på KTH Arkitekturskolan, institutionen för regional planering. Det handlade om ett forskningsprojekt om kommunal planering, om lokalisering av kärnkraftverk. Bredvid mig satt Lasse Torell, som jag samarbetade med. Mittemot mig satt mina projektledare, Bosse Mårtensson och Tord Maunsbach. Bosse var aktiv i MLK, Marxist-Leninistiska Kampförbundet, Tord i Förbundet Kommunist. Båda var avknoppningar av VUF, Vänsterns ungdomsförbund. MLK var maoistiskt, FK mer Kinakritiskt. De grälade ständigt om den rätta vägen. Men om utrymningen av Phnom Penh var båda överens. Detta var helt rätt. Civilisationen skulle börja om på nytt, från noll. Allt gammalt kapitalistiskt skräp skulle bort. Jag själv var då VPK-sympatisör men ännu ej medlem. Lasse och jag var tveksamma. Att utrymma en miljonstad var ändå väldigt långtgående. Vad kunde konsekvenserna bli?
Pol Pot vill införa en agrar utopisk kommunism utan städer, utan klasser, utan kontakt med omvärlden, utan pengar, skolor, sjukhus eller avancerad teknik. Etniska minoriteter förbjuds att tala sina egna språk. Alla stadsbor tvångsförflyttas till landsbygden. Börja om från år noll.
Ganska snart kommer rykten om mord och våldsamheter i Kambodja, men det bortförklaras som amerikansk propaganda. Birgitta Dahl (S) var då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam. När uppgifterna om morden i Kambodja spreds i världen vägrade hon att tro på dem:
"Alla vet ju att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn och spekulationer". "Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh... Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det måste krävas stora offer av befolkningen".
Offer, men hur stora? År 1984 kom filmen Dödens fält (The Killing Fields) om terrorn under de Röda khmerernas regim. Filmen fick tre Oscars och en massa andra priser.

Författaren Jesper Huor är journalist och har arbetat på SvD, DN och SVT.
Jesper Huors pappa blir diplomat för den nya regimen i Östberlin.  När Jesper Huor är två år återvänder fadern till Kambodja. Han hörs aldrig mera av. Ambassaden i Berlin läggs ner. Mamman och sonen återvänder till Sverige. Marita Wikander blir ordförande i den svenska vänskapsföreningen. Hon reser sommaren 1978 tillsammans med tre andra svenskar till Kambodja. Allt verkar frid och fröjd. Välstånd råder, ingen svälter, alla har det bra. Svenskarna äter ostron med Pol Pot. Men vad som har hänt hennes man, Jesper Huors pappa, får hon inte reda på. Eller vill inte förstå. När de kommer hem till Sverige berättar de i artiklar om den positiva utvecklingen i Kambodja. De röda khmerernas styre skulle med säkerhet leda till ett rättvist och klassfritt samhälle, så småningom.
Några månader senare invaderas Kambodja av Vietnam. Pol Pot och de röda Khmererna drivs bort från Phnom Penh, men forsätter gerillakriget i djungeln. Ganska snart står det klart för omvärlden att Pol Pot och de Röda khmererna har begått ett folkmord på den egna befolkningen. Uppskattningsvis 1,7 miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, har mördats eller svultit ihjäl. Kanske fler. Som andel av befolkningen är det fler än Hitlers folkmord på den egna befolkningen (judar, romer, kommunister etc). Men omvärlden stöder ändå Pol Pot. Vietnams invasion var ett brott mot folkrätten. Pol Pots blodiga regim får fortsätta att representera Kambodja i FN i åratal. Ett ställningstagande som borde vara en veritabel skam för omvärlden. Först 2003 inrättas en krigsförbrytartribunal för Kambodja. Då var redan Pol Pot död sedan flera år.
Så småningom måste också Marita Wikander förstå. Hon lämnar vänskapsförbundet och drar sig undan politiken, blir informationschef för Skansen.
Sonen Jesper växer upp och blir journalist. Han reser till Kambodja för att söka efter sin far och hittar några få släktingar i livet. Så småningom står det klart att fadern har torterats ihjäl i tortyrlägret Tuol Sleng, även känt som S-21, troligen kort efter återkomsten till Kambodja. I detta läger avrättades 14 000 män, som efter revolutionen pekades ut som förrädare. Endast tio överlevde. Av hela pappans släkt, föräldrar och 13 syskon, dödades nästan alla under revolutionen. Alla utom en syster som hela tiden funnits kvar i Kambodja och en bror som lyckades fly till Paris.
Alla som vistats utomlands betraktades som fiender, infekterade med utländskt tänkande, till och med om de hade arbetat för regimen. Alla som gift sig med utlänningar likaså, även om hustrun hade lett en vänskapsförening. Marita följer med sonen till Kambodja, men vad hon tycker och känner får man inte veta.
Sista resan till Phnom Penh kom ut hösten 2006. Tidigare samma år kom en annan bok ut som också handlade om Kambodja på de Röda khmerernas tid, Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den väckte stort uppseende på sin tid, och jag läste den. Jesper Huors bok gick mig däremot förbi. Pol Pots leende har de fyra svenskarnas resa till de röda khmerernas Kambodja i augusti 1978 i fokus. I den boken väljer Marita Wikander att vara anonym och inte uttala sig, antagligen för att sonens egen bok redan var under produktion. Inte heller den andra kvinnan i gruppen, Hedda Ekerwald uttalar sig. Men man kan följa resan dag för dag i den resedagbok som hon skriver. Bara glada och välmående människor överallt. Men de två männen uttalar sig för Fröberg Idling. Hur kunde de fyra svenskarna under två veckor undgå att se minsta tecken på att något var fel?

Jan Myrdal, Marita Wikander, Gunnar Bergström och Hedda Ekerwald framför Angkor Vat 1978.
Idag är Gunnar Bergström djupt ångerfull och har beskrivit hur han lät sig duperas av regimen. ”Vi lurades av Pol Pot och Röda khmererna. Vi stödde kriminella”, sade han för några år sedan till AP. År 2008 återvände Gunnar Bergström för första gången sedan 1978 till Kambodja. Den här gången för att be om ursäkt till offren för regimen han en gång stödde. ”Till dem som fortfarande föraktar mitt stöd till Röda khmererna på den tiden och särskilt till dem som led personligen under regimen, kan jag bara säga förlåt och be om er förlåtelse”. Sedan han insåg att han hade haft fel har han skrivit flera artiklar och jobbat hårt för att sprida kunskapen vidare.

Middag med Pol Pot, målning och utställning av Forum för levande historia.
Även Hedda Ekerwald, som senare blev professor i sociologi vid Uppsala universitet, har senare tagit avstånd, liksom också Marita Wikander har gjort. Jan Myrdal, som också var med på resan, har däremot inte ändrat uppfattning. Han håller envist fast vid sitt stöd till den blodiga regimen. Detta var essensen i ”Pol Pots leende”.
Birgitta Dahl ångrar sitt uttalande på 1970-talet. I sin självbiografi Ett annat liv har P O Enqvist kommenterat sitt tidigare uttalande, med att hävda att det som var förnuftigt då kan bli helt fel senare. Dessutom visste han inte vem Pol Pot var.
Men hur kunde de undgå att se? Det är inte så svårt. Regimen visar bara det de vill visa. Och vill man inte se, vill man inte veta, så ser man inte, förstår inte.
Jag reste själv i Kina under fyra veckor 1972. Detta var i slutfasen av ”den stora proletära kulturrevolutionen”. Jag såg ingen misär och träffade bara glada och lyckliga människor, som talade om hur dåligt allt var förut medan allt var bra nu. Jag var inte maoist, men trodde ändå regimen om gott. Det borde jag inte ha gjort. Det borde inte heller Birgitta Dahl och P O Enqvist ha gjort om Kambodja. Men det tycks vara en mänsklig egenskap; man ser det man vill se och förstår det man vill förstå.
Numera talar man om kulturrevolutionen i Kina 1966-1976 som "de tio förlorade åren" eller "tio år av kaos". Miljontals människor dog. Forum för Levande Historia sorterar in kulturrevolutionen under ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Men av detta såg vi ingenting 1974. Och förstod ingenting. Vi ville inte heller.
Vi har nyligen i DN Kultur följt debatten om när vi i Sverige förstod att förintelsen hade skett. Enligt Jan Guillou var det inte förrän i maj 1945 som svenskarna fick reda på och förstod att förintelsen hade ägt rum. Historiker har tagit fram tidningsartiklar från 1941, 1942, 1943 och ”bevisat” att det skedde långt tidigare. Kanske var det så för en del. De som var tyskvänliga ville nog varken veta eller förstå. Precis som maoisterna i Sverige inte ville veta sanningen om Pol Pot eller om Mao. Eller som svenska VPK i det längsta hemlighöll hur länge dåvarande SKP-VPK hade vänskapliga förbindelser med regimerna i Moskva och Östtyskland. Inte förrän Stasis arkiv öppnats 1989 blev sanningen uppenbar för alla.
Jesper Huor beskriver hur han möter sina kambodjanska släktingar och får höra deras berättelser. Han besöker massgravar och tortyrcentret S-21 där fadern dog. Styrkan i boken är den personliga kopplingen, hur fadern försvann och varför. Hur tänkte föräldrarna egentligen när fadern reste. Hade hela familjen rest hade alla varit döda. Förstod eller anade fadern vad som kunde ske?
Har man upplevt 1960- och 1970-talets vänstervåg kan man känna igen sig, men det är ändå för länge sedan detta hände. När USA bombade Nordvietnam julen 1972 fördömdes detta av Olof Palme: ”Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Man kan nu lägga till Phnom Penh 1975-1978. Det var USA som drog in Kambodja i kriget. Men även om man fördömer USA:s bombningar behöver man inte hylla Pol Pot.
Jesper Huor säger: ”Jag tror pappa for hem till Phnom Penh för att förklara revolutionen för sin släkt, övertygad om att alla var stolta över honom. Vad han tänkte sina sista timmar före avrättningen kan jag inte ens föreställa mig, det blir för absurt.”
Jesper Huor har skrivit en mycket stark bok som jag kan rekommendera alla att läsa. Särskilt revolutionsromantiker på vänsterkanten, om det nu finns några längre.