lördag 15 augusti 2015

Spridningskorridorer för människor

Förra sommaren grävde vi upp ett nytt trädgårdsland på vår annars grästäckta äng. Av olika skäl kom landet inte att odlas i år. Där växte i stället blåeld, som vi dock inte planterat där. Men blåelden trivs på grus, åkrar som ligger i träda och på ytor som nyligen grävts upp. När förutsättningarna är de rätta behöver blåelden inte några spridningskorridorer för att spridas.
Blåeld
Jag kommer att tänka på detta med anledning av Viktor Barth-Krons krönika om Nationalstadsparken som jag refererade i mitt förra inlägg. Han skrev: ”Skalbaggars spridningsvägar kan inte alltid gå före människors spridningsvägar. Skalbaggarna har dessutom ofta bättre förutsättningar än människor att hitta sysselsättning och nöjen någon annanstans i Sverige.”
Skalbaggar har som regel vingar och kan därmed flyga oberoende av spridningskorridorer, men dock inte hur långt som helst. Almsjukan sprids till exempel av almsplintborren. Almarna i Kungsträdgården har till exempel klarat sig från almsjuka trots att sjukdomen finns på andra håll i Stockholm. Rådjur och mördarsniglar tycks ha en förmåga att sprida sig överallt oberoende av spridningskorridorer.
Pepparholmen
Ett exempel på att arter sprids trots bristen på spridningskorridorer är den konstgjorda ön Pepparholmen, vid Öresundsbrons fäste. Öresundsförbindelsen öppnades 2000. Pepparholmen skyddas av lagar, som innebär att förutom passerande järnvägs- och biltrafik endast biologer och Öresundsförbindelsens personal får besöka ön, som ses som ett biologiskt experiment. Redan efter tio år hade 490 växtarter konstaterats på ön.
De flesta frön har spridits till ön med vind, besökare och fåglar. Ön är även en populär häckningsplats för några sällsynta och skyddade fågelarter. Där finns också mer än 200 skalbaggar och 300 fjärilar och även däggdjur. Pepparholmen är ett påtagligt bevis på att arter etablerar sig där förutsättningarna är de rätta mer eller mindre oberoende av förekomsten av eventuella spridningskorridorer. Om vissa arter saknas i på vissa platser beror det snarare på att de naturliga betingelserna saknas på platsen, snarare än att det saknas spridningskorridorer. Stor biologisk mångfald förutsätter förekomsten av många olika naturtyper.
Stockholmsregionens struktur med gröna kilar.
Från biologisk synpunkt är det viktigare med stora sammanhängande områden utan några spridningskorridorer än många små områden som är sammanlänkade genom spridningskorridorer. Stockholmsregionens regionala grönområden består av ett antal gröna kilar som skiljs åt av bebyggelsestråk, men som har kontakt med naturen utanför. Där behövs inte spridningskorridorer, i varje fall inte för växter och djur. Att det finns naturkorridorer som binder samman olika grönområden har framförallt en funktion för människornas möjligheter att röra sig i naturen på längre sträckor och därmed trivas bättre i staden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar