Smälter polarisarna?

En av dem som fortlöpande följer rapporteringen om klimatet heter Per Welander och finns på KTH. På hans blogg ”Moderna Myter” kan man ta till sig de senaste rapporterna om den globala uppvärmningen och om isläget i Arktis (se översta diagrammet) och Antarktis (undre diagrammet). Han kan nu rapportera att isen i Arktis har växt rejält under de senaste två åren, tvärtemot vad media förespeglade oss 2007, när isens utbredning var som minst. Det ser nu ut som om isläget är ganska normalt för de senaste åtta åren. Isen har dock fortfarande minskat sedan slutet av 1970-talet. I Antarktis har isen däremot ökat och det finns nu betydligt mer is jämfört med medeltalet sedan 1979. Det stämmer kanske inte med den bild vi vanligen får i media.
Att det pågår en global uppvärmning av jorden är väl alla överens om. Under de senaste hundra åren har temperaturen i medeltal ökat med omkring 0,7 grader. Den officiella bilden är att den helt dominerande förklaringen är mänsklighetens utsläpp av växthusgaser, framförallt koldioxid genom användningen av fossila bränslen.
Det skulle också kunna finnas andra orsaker som till mindre eller större del förklarar den globala uppvärmningen. Till att börja med finns det andra växthusgaser till exempel ozon, metan och dikväveoxid (lustgas). Den främsta växthusgasen är trots allt vattenånga som tillsammans med moln svarar för omkring 95 procent av den totala växthuseffekten. Koldioxid är alltså inte fullt så dominerande som vi vanligen föreställer oss.
Granskar vi den globala uppvärmningen närmare kan man konstatera att den inte skett i jämn takt, sedan koldioxidutsläppen började öka i slutet av 1800-talet. Från 1880 till 1915 sjönk tvärtom temperaturen. Mellan 1915 och 1940 steg den snabbt för att återigen börja sjunka. Från 1970 och fram till 1998 steg temperaturen återigen för att sedan åter sjunka. Sedan 1998 har vi alltså inte haft någon global uppvärmning, även om det sällan lyfts fram i den allmänna debatten. Halten av koldioxid har däremot ökat i jämn takt sedan slutet av 1800-talet.
Det finns uppenbarligen också andra faktorer som påverkar den globala temperaturen och orsakar så kallade naturliga variationer. Förklaringar till dessa naturliga variationer skulle kunna vara variationer i solinstrålningen som i sin tur sammanhänger med variationer i solaktiviteten. Andra möjligheter är variationer i jordaxelns lutning. Ytterligare förklaringar kan sökas i havets cirkulation, i förekomsten av vulkanism och så vidare.
Jordens medeltemperatur har som vi vet varierat ganska mycket i ett geologiskt tidsperspektiv. Vi har till exempel haft minst 20 istider på omkring 90 000 år vardera med mellanliggande isfria perioder på omkring 10 000 år. Sedan den senaste istiden har vi haft varmare perioder under medeltiden, då vikingar koloniserade Grönland men också kallare perioder, till exempel ”lilla istiden från 1500-talet och fram till 1800-talet. Karl X Gustav marscherade 1658 över Lilla och Stora Bält och besegrade Danmark eftersom det var så kallt att isen låg.
Det finns dem som anser att koldioxiden bara förklarar en mindre del av den globala uppvärmningen, medan de naturliga variationerna står för huvuddelen. Hur det än förhåller sig med den saken tror jag att det finns skäl att inta en viss ödmjukhet inför de komplicerade frågorna. Det enda jag känner mig säker på är att vetenskapen kommer att lägga fram nya forskningsrön framöver och att vi får anledning att rucka på vad vi tidigare har trott vara sant. Det är nämligen så vetenskapen fungerar. Vi får nöja oss med provisoriska sanningar, men hela tiden vara beredda att ta till oss ny kunskap.