Debatten om Förbifart Stockholm, som har tagit fart efter regeringsbeslut nyligen, är mer ideologisk än grundad på sakkunskap. I gårdagens inlägg visade jag att Förbifart Stockholm endast marginellt bidrar till ökade koldioxidutsläpp i Stockholmsregionen. Det är också de generella erfarenheterna av vägutbyggnader. Sedan 1990 har de årliga koldioxidutsläppen i Stockholmsregionen minskat med 561 000 ton (tio gånger så mycket som Förbifarten orsakar) samtidigt som vi har blivit 276 000 fler invånare i regionen. Under den perioden har vi byggt ut Norrortsleden och Södra länken och dessutom byggt fler körfält på E4 norrut och söderut utan att koldioxidutsläppen ökat.
Minskningen har framförallt skett inom uppvärmningssektorn, där andra bränslen och övergång till fjärrvärme betytt mest. Det finns fortfarande en mycket stor potential att fortsätta att minska utsläppen inom bebyggelsesektorn, framförallt genom att göra byggnaderna mer energisnåla. Passivhus är i många fall ett rimligt alternativ framöver, inte minst när miljonprogrammets stora bestånd av flerbostadshus ska renoveras. Passivhus behöver ingen tillförsel av energi för uppvärmning.
Det är trafiksektorn som är den stora utmaningen. Men att inte bygga nya vägar är inget realistiskt eller verkningsfullt alternativ. Det försämrar tillgängligheten och ökar trängseln när befolkningen ändå växer. Det är ett mycket trubbigt medel för att minska koldioxidutsläppen, om det över huvudtaget är verksamt. Enligt en rapport som Regionplanekontoret har tagit fram (Framtidens transportsystem, Rapport 13:2008) påverkar till exempel föreslagen vägutbyggnad inte kollektivtrafikandelen alls. Det är kostnaden för att inneha och köra bil som påverkar bilåkandet mest, till exempel genom höjda trängselavgifter. För att ytterligare minska utsläppen behöver också bränslen och motorer ersättas med miljövänligare alternativ. Dessutom behöver naturligtvis kollektivtrafiken byggas ut om vi vill öka dess andel av trafikanterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar