För mycket gnäll i stadsbyggnadsdebatten?

Arkitekten Jerker Söderlind, verksam på KTH, skrev ett inlägg med den rubriken i torsdagens SvD (har bara hittat det på nätet dock). Han sammanfattade den senaste tidens stadsbyggnadsdebatt i Stockholm i tre meningar: Det är fel att bygga hus. Det är fel att bygga vägar. Det är fel att tjäna pengar. Samtidigt är Stockholms mest efterfrågade stadsmiljö den täta, blandade promenadstad som byggdes på 1600-1800-talet, men denna sorts stad menar han är omöjlig att bygga i dagens stadsfientliga debattklimat. Kritiken gäller också Förbifart Stockholm som ska avlasta Sveriges hårdast belastade vägsträcka, Essingleden och koppla ihop norra och södra Stockholm.

Nätverket Årstafältet överlämnade nyligen 2000 namnunderskrifter i protest mot ett förslag på 4 000 nya bostäder på en del av Årstafältet till stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal. Om dagens stadsfientliga opinion fått råda på 1800-talet hade Stockholms innerstad idag slutat vid Stureplan. Om Nätverket Årstafältet funnits på 1950-talet hade det, med samma argument, även kunnat stoppa de bostäder som många av nätverkets medlemmar själva bor i. Hade det varit bra? Borde Östermalm göras om till ett grönområde?
I ett debattinlägg på SvD Brännpunkt kallas de nya hus som föreslås vid Slussen för spekulationsobjekt: ”Den höga exploateringen på Slussen kan inte ha något annat syfte än att täcka kostnaderna för projektet.” Men med samma argument skulle man kunna kritisera 1600-talsbebyggelsen på Skeppsbron eftersom den av ekonomiska skäl byggdes av privata intressen och utgör också en ”mycket stor byggnadsmassa” som skymmer husen längs Österlånggatan och Järntorget.
Söderlinds poäng är att stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra. Gatans och brons idé är att möjliggöra rörelse och skapa byggbar mark för nya hus. Städer har alltid vuxit genom att skogar och öppna fält omvandlats till stad. Dagens projekt kan snarare kritiseras för att de inte är tillräckligt lönsamma och skapar för lite riktig stad.
Jerker Söderlind avslutar med att det är dags för stadsbyggnadsdebattörerna att sluta gnälla. I stället borde de stötta de politiker som vill skapa en tät, blandad, kollektivtrafikvänlig och vacker stad. Men är det att begära för mycket? Att vara konstruktiv ger sällan lika stora rubriker som upprörda protester.
Jerker Söderlind har onekligen många poänger. Dagens stadsbyggnadsdebatt är i grunden stadsfientlig. Det är ofta en egoistisk opinion från grupper som redan bor i attraktiva delar av staden men vill neka andra samma sak. Det är trist att även arkitekter som Ola Andersson, Alexis Pontvik och Johan Mårtelius och andra oreflekterat för fram liknande populistiska budskap. NIMBY är ett begrepp som ofta används för denna grupp (Not in my backyard) men det finns faktiskt också en annan opinion. En grupp som kallar sig YIMBY (yes in my back yard) är en grupp av oftast yngre progressiva människor som faktiskt bejakar staden, och som därför vill se mer av riktig tät stad i Stockholm. Jag tycker att de har rätt.