Berlin 20 år efter återföreningen

Jag besökte Berlin första gången 1970, och sedan flera gånger under 1970- och 1980-talen, både väst och öst. Kontrasten mellan de båda delarna var slående, det glättiga neonglittrande väst, mot det grå och torftigare öst. Gränspoliserna var alltid lika hotfulla och skrämmande vid passagerna vid S-bahn Friedrichstrasse eller Checkpoint Charlie.

Muren delade Berlin under drygt 28 år mellan 13 augusti 1961 till 9 november 1989.  En märklig "hjälte" vid återföreningen var Egon Krenz. Han var Östtysklands sista kommunistledare efter den avsatte Erich Honecker från oktober 1989. Det var alltså han som hade makten i öst den 9 november 1989, när Berlinmuren öppnades som ett resultat av missförstånd mellan olika östtyska ledare.  Det var alltså Egon Krenz som ytterst hade makten att kommendera ut polis och militär för att stoppa folkmassorna som strömmade genom den öppnade muren, men som inte gjorde detta. 

Egon Krenz, Östtysklands sista ledare

Under några timmar stod Europa på randen till krig och massaker, men återföreningen blev trots allt fredlig och oblodig. Jag tycker att Krenz borde ha fått erkännande och medalj för detta, men han fick ingetdera. I stället dömdes han senare till sex och ett halvt års fängelse som högsta ansvarig för dödskjutningarna vid Berlinmuren under 1980-talet, tillsammans med övriga tidigare höga partirepresentanter från det östtyska kommunistpartiet. Men Krenz är ingen fredsduva, och försvarar än idag det forna Östtyskland.

En plats med särskild laddning var Potsdamer Platz.  Under mellankrigstiden fanns där många restauranger och hotell, ett centrum för Berlins nattliv.

Potsdamer Platz 1930.

Under andra världskriget förstördes hela området av artilleri och bombningar.  Vid ockupationen kom Potsdamer Platz att bli gräns mellan de sovjetiska, amerikanska och brittiska ockupationszonerna, och Berlinmuren byggdes sedan tvärs över den en gång betydelsefulla men sedan övergivna platsen.

Efter återföreningen 1989 blev Potsdamer Platz under en tid Europas största byggarbetsplats.  Ett av de största projekten var Sonys europeiska huvudkontor, Sony Center, ritat av Helmut Jahn, med en gigantisk kupol av glas och stål som täcker ett torg, omgivet av byggnader i glas och stål. 

Man kan sitta ner över ett glas öl under tak vid Sony Center även när det är småregnigt, som under de senaste dagarna.

En del tycker om den nya moderna arkitekturen kring Potsdamer Platz, men jag tycker snarast att den alltför mycket påminner om den ganska anonyma kontorsarkitektur som numera karaktäriserar de flesta storstäder. Potsdamer Platz har inte återfått sin speciella karaktär från före kriget, men det är naturligtvis på nytt ett sjudande centrum i en av Europas storstäder.

Skyskrapor i glas och stål karaktäriserar numera Potsdamer Platz. 

Fortfarande finns det påminnelser om var muren en gång gick på många ställen i staden. Markeringar i gatan eller små bevarade rester av muren här och där. En mer än en kilometer lång mur, nära Ostbahnhof, är ett särskilt konstprojekt utfört av internationella konstnärer 1990.

 Konst på en bevarad del av muren nära Ostbahnhof.

Det på fredlig väg återförenade Berlin och Tyskland är trots allt ett av de stora framstegen i vår tid.

”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.

"I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it". Detta är ett citat från “The Friends of Voltaire”, Evelyn Beatrice Hall, pseud. S.G. Tallentyre, 1906), alltså inte av Voltaire själv, men för att sammanfatta Voltaires uppfattning.

Voltaire (1694- 1778) fransk författare och upplysningsfilosof.

Detta enkla budskap är också grundprincipen för vår yttrandefrihet. Yttrandefrihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. FN:s deklaration formulerar rätten på följande sätt: "Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser". En liknande text finns också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
För några dagar sedan hotade en liten församling i Florida att bränna koranen på bål på årsdagen för attentatet mot WTC i New York den 11 september 2001. Lyckligtvis fick den omfattande kritiken dem att avstå. Men tyvärr var det många av kritikerna som glömde bort grunderna för vår demokrati och yttrandefrihet.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon var "allvarligt oroad" av en amerikansk frikyrkas planer på att bränna Koranen den 11 september, sade en FN-talesman enligt nyhetsbyrån AFP. FN-chefen, han som är den som ytterst skall försvara FN:s deklaration om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, han ansåg att "sådana handlingar inte kan tolereras inom någon religion". Hur kan det vara så lätt att glömma de grundläggande fundamenten för vår demokrati och frihet? Jo, de kan tolereras och rätten att bränna böcker ska försvaras hur mycket vi än ogillar det, må det vara biblar, koranen, eller Jan Guillous samlade verk, det kan kvitta. liksom att uttrycka sin missaktning över religion, ateism, socialism eller vilken filosofi som helst i tal, skrift, musik, konst eller genom varje slags uttrycksmedel.

Nazistiskt bokbål i Berlin 10 maj 1933.
En förnuftig röst var däremot Helena Benauoda, ordförande i Sveriges muslimska råd. ”De är galenpannor — det är bättre att strunta i sådana här personer”, säger hon till TT. Klokt, förnuftigt, genomtänkt sagt. Skulle alla resonera så skulle det symboliska bokbålet i Florida, iscensatt av en liten församling med ett drygt 50-tal medlemmar i Florida, passera obemärkt och inte förarga någon, mer än möjligen några få närboende. I stället startade hotet om bokbål med massmedias hjälp en världsomfattande våg av fördömanden och avståndstaganden. Och det är inte något fel att kritisera, felet är att börja ropa på förbud. Lika svårt tycktes många ha att försvara rätten att publicera Muhammedkarikatyrerna, eller konstnären Lars Vilks rondellhund.
Muslimer och andra religiösa grupper förtrycker kvinnor, homosexuella och andra religiösa grupper, och inskränker själva yttrandefriheten, så snart de får möjligheten. Företrädare för islam kräver starkare än andra grupper att slippa utsättas för kritik. Och eftersom de mest fundamentala företrädarna återkommande sätter sina hotelser i verket, retirerar de som borde stå upp och värna om yttrandefriheten. Därigenom medverkar de själva till att yttrandefriheten inskränks. Varför ska de religiösas krav på att slippa utsättas för kritik alltid väga tyngre?
Koranbrännandet är inte bara en skymf mot koranen, utan en skymf mot islam och muslimer över hela världen, sade Muhammad Ismail, en talesman för islamiska Hizb ut-Tahrir. Visst, men det måste man kunna tåla utan att hota med våld. USA:s militäre ledare i Afghanistan, general David Petraeus varnade för att bokbålet utgjorde ett direkt hot mot amerikanska trupper. Visst, men ändå inget skäl att ropa på förbud.
Här i Sverige går valrörelsen in i sitt slutskede. Ett av de mest avskyvärda partierna är de främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Men detta är verkligen inte något skäl att, som nu förekommer, störa deras möten för att hindra dem att framföra sitt budskap. Demokrati och yttrandefrihet måste försvaras även när det handlar om Sverigedemokraterna.

Uppdatering lördag den 18 september
Enligt dagens DN fanns två riksdagskandidater från Vänsterpartiet, Dror Feiler och Fransisco Contreras, med bland dem som störde Sverigedemokraternas möte i torsdags genom att blåsa i vuvuzela och tala i megafon på Sergels Torg. Dror Feiler tror enligt DN att "det är viktigare att försvara demokratin än att Jimmie Åkesson ska åtnjuta full frihet på ett okommenterat sätt".

Dror Feiler har ju själv hotats efter installationen ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet, för några år sedan. Den gången passade det bra att hävda samma yttrandefrihet som han inte vill tillerkänna andra. Dror Feiler har inte förstått demokratins grundläggande principer, som jag har refererat ovan.  Lars Ohly är kritisk och ska ta sina partivänner i örat. Det gör han rätt i, men det märkliga är ju att det alls ska behövas.

Utsikten som försvann

Förr kunde man se Gamla stan när man vandrade ner för Götgatsbacken norrut.

Den utsikten är numera ett minne blott. I stället finns här en uteservering till hotell Hilton.

Redan tidigare har den ganska trista Restaurang Strömmen blockerat utsikten från Hornsgatan mot Strömmens vatten. Samtidigt som alla pratar om hur värdefulla de här utblickarna är så ger staden tillstånd till sådana här försämringar av stadsbilden. Det är beklagligt.

Socialistisk detaljhandel – åt var och en efter behov…

Venezuelas president Hugo Chavez har godkänt en utbetalning på 690 miljoner dollar till den franska handelsjätten Casino och de andra ägarna av en stormarknadskedja. Därmed har staten tagit över 80 procent av aktierna och är nu majoritetsägare i kedjan.

Chavez har tidigare beordrat att Casinos dagligvarubutiker ska förstatligas sedan han anklagat dem för att hålla konstgjort höga priser efter den venezuelanska devalveringen i januari. ”I och med förvärvet av en majoritetsandel...kommer övergången till en socialistisk ekonomisk modell att förstärkas”, löd ett uttalande från informationsdepartementet. ”Nu kan folket köpa och äta mer”. Nåja, den som lever får se.

När jag läste denna nyhet i DN kom jag att tänka på de stora f d statliga varuhus som stod som ruiner i Tripoli när jag bodde där för några år sedan. De var monument över ett misslyckat förstatligande i ett annat oljeland, Libyen. Enligt Muammar Khaddafis Gröna bok, som utkom 1978, innebar privat detaljhandel en form av utsugning av människor som skulle avskaffas i den nya mönsterstat som Libyen skulle omskapas till. All privathandel förbjöds därför i början på 1980-talet. Istället skulle varor fördelas efter behov till låg kostnad från statliga varuhus. Ganska snabbt uppstod dock varubrist och dessa statliga varuhus stod tomma. Om det någon gång fanns någon vara inne såldes den genast slut till folk som egentligen inte behövde just detta, men behövde något att byta med.

Efter flera års umbäranden insåg regimen att den s k reformen blivit ett stort misslyckande. Varuhusen stängdes och privat detaljhandel tilläts igen. När jag bodde i Tripoli blomstrade småhandeln åter och nya privata stormarknader var åter på väg att etableras.
Jag minns också ett besök i Tallinn under Sovjetunionens sista skälvande år före upplösningen. Varubristen var skriande. Så även om priserna var låga, så fanns det nästan ingenting att köpa. I stora livsmedelshallar stod kyl- och frysdiskarna tomma eller så gott som tomma. I ett hörn av köttdisken låg några oaptitliga inälvor. Några få konservburkar var det enda som fanns på hyllorna. Men en stor trave mörkt bröd visade att människor trots allt kunde överleva. När jag återvände ett par år efter Estlands självständighet fanns det åter gott om varor i butikerna.

Miljöfarlig Ganeshafestival

Snart är det Ganeshafestival i Indien - Ganesha Chaturthi på hindi. Hinduerna firar då Ganesha, den gud som har fått sitt huvud ersatt av ett elefanthuvud, son till gudarna Shiva och Parvati. Guden Ganesha är den gud som står för visdom, välstånd och lycka, enligt hinduisk tradition. Det är också en gud som hyllas för att han undanröjer olika typer av hinder, men är på samma gång den som sätter ut hindren, hur nu detta ska gå ihop.Det finns olika myter om hur han fick sitt elefanthuvud. Den vanligaste handlar om att Ganesha föddes med ett mänskligt huvud, men att Shiva av misstag högg av honom huvudet när han kom emellan Shiva och Parvati. Shiva ersatte då Ganeshas ursprungliga huvud med ett elefanthuvud.

Festivalen infaller efter den hinduiska kalendern, oftast i slutet av augusti och början på september. I år börjar Ganeshafestivalen den 10 september och varar i 10 dagar. Under festivalen säljs gipsfigurer i olika storlekar som avbildar Ganesha. Man sätter också upp stora statyer av Ganesha i alla bostadsområden. Festivalen avslutas med att statyerna bärs genom gatorna i processioner med dans, sång och fanfarer och statyerna sänks eller kastas sedan i vattnet - i havet, någon flod eller sjö - en ritual som kallas Ganesh Visarjan. Detta offentliga firande av Ganeshafestivalen är populärt, med olika kulturella inslag som sång och musik, uppträdanden, teater mm.

Ursprungligen tillverkades Ganeshafigurerna av lera som togs från jorden nära hemmen. Seden att sänka ner figurerna i vattnet efter Ganeshafirandet representerade cykeln av skapande och upplösning i naturen.

På senare tid har man emellertid insett att det omfattande dumpandet av de gipsfigurer man numera använder i sjöar och vattendrag har allvarliga miljöeffekter. När gipsfigurerna långsamt löses upp i vattnet avger de giftiga tungmetaller som kvicksilver och kadmium och vattnets surhetsgrad kan öka. Dagen efter dumpningen kan man se stim av döda fiskar flyta på vattnet. Därför har man numera börjat experimentera med ekologiskt godtagbara alternativmaterial att tillverka Ganeshafigurerna av.

Bröderna Edstrands stållager och kontorshus

Lars Epstein skriver på sin DN-blogg  om att det vid Skansbron, nära rondellen ner till Hammarby sjöstad, står ett gammalt kontorshus med en plåtfasad. En gång lär det ha stått ”BRÖDERNA EDSTRAND” på fasaden, men stålgrossisten har sedan länge flyttat. Nu ska huset rivas och lämna plats för bostäder, kontor och en bussdepå. Därmed kan man också bygga bostäder vid slutet av Bondegatan på Södermalm, där nuvarande bussdepå finns. Att huset försvinner är ingen större förlust.

Men i SvD skriver arkitekten Johan Johansson om denna byggnad. Den byggdes 1960 i fyra våningar med fasader av mönsterstansade kassetter i rostfritt stål och en indragen takvåning, placerade på en sockel i gult tegel. Det är Kaleb Sjödén som anges som arkitekt, men ett envist rykte gör dock gällande att upphovsmannen till fasaderna i själva verket var den mer kände arkitekten Sigurd Lewerentz, han som ritat den berömda kyrkan i Björkhagen ni vet, liksom begravningskapell vid Skogskyrkogården. Sigurd Lewerentz var en så känd arkitekt att byggnaden i så fall borde betraktas som värdefull och ges högsta möjliga skyddsklassning och bevaras för eftervärden med alla de komplikationer detta kan tänkas ha. Jag ska inte gå in på hur Johansson resonerar här, men det kanske är sant. Ryktet går hursomhelst varken att bekräfta eller dementera. Men det är ju lite märkligt att en byggnad som ingen bryr sig särskilt mycket om, eller skulle sakna om den revs, plötsligt skulle bli mer värdefull bara för att Lewerentz ritat någon del av den.
Risken finns ju då att Stockholms fulaste hus på Folkungagatan som jag tidigare har skrivit om plötsligt skulle betraktas som värdefullt, bara för att Bengt Lindroos har ritat det, även om han själv erkänner att det är det djävligaste han gjort.

Kv Fredriksdal i framtiden invid Skansbron och Skanstullsbron.
Det är kanske bra att vi inte alltid vet allting säkert. Hursomhelst kommer få stockholmare att sakna denna ganska trista byggnad när den går i graven. Ganska många gamla eller nya stockholmare kommer tvärtom att kunna glädjas åt de nya bostäder som kommer att byggas här och på Södermalmssidan, tack vare att byggnaden rivs, må så vara att Lewerentz kan ha haft ett finger med när fasaden ritades. Dessutom kommer Hammarby Sjöstad lite närmare Södermalm på det sättet. Och vi får lite mer av den täta stad som så många vill ha.

Om medeltemperatur och moln

I Sverige brukar vi räkna juni, juli och augusti till sommarmånaderna, och då är det också varmast. Men så är det inte i den del av Indien där jag uppehåller mig. Perioden juni till september är monsunperioden, och det är årets kallaste månader - om man nu kan anse det kallt när det är 25-30 grader på dagarna. Men annars är det varmare. Under monsunen är det kallare eftersom det regnar och molnen skärmar av solinstrålningen så att den inte när de lägre luftlagren.

Medeltemperaturen i Pune, en stad med fem miljoner invånare i Maharashtra, ganska nära Mumbai, har, trots den globala uppvärmningen, faktiskt sjunkit under de senaste hundra åren, vilket framgår av nedanstående diagram. Globalt anser man att medeltemperaturen har ökat med 0,7 grader. I Indien är motsvarande temperaturhöjning 0,4 grader, drygt hälften av den globala höjningen, men i Pune alltså några tiondelar lägre än för hundra år sedan.

Medeltemperaturen är alltså omkring 25 grader i Pune, men vad står denna siffra egentligen för, och vad innebär det att medeltemperaturen ökar eller minskar med några tiondels grader på hundra år? Det som mäts är alltså lufttemperaturen någon meter över markytan. Årets medeltemperatur är medelvärdet av dygnets medeltemperatur under årets tolv månader. Skillnaden mellan varmaste och kallaste månaden är omkring 10 grader, lite olika beroende på om man mäter skillnaden mellan dygnets min-, max- eller medeltemperatur. Skillnaden mellan den varmaste månaden maj och den kallaste månaden december är 9,05 grader om man mäter dygnsmedeltemperaturen. Tar man dygnets maxtemperatur blir skillnaden mellan varmaste månaden april och den kallaste månaden augusti 10,6 grader. Utgår man från dygnets mintemperatur blir skillnaden mellan den varmaste månaden juni och den kallaste januari 10,8 grader. Det är egentligen inte så stora variationer under året vi talar om, tio grader upp eller ner.
Däremot är det som framgår av nedanstående diagram ganska stora skillnader mellan dygnets min- och maxtemperatur, alltså mellan dag och natt. I februari är skillnaden mellan dag och natt hela 20,1 grader, i augusti bara 6,1 grader. I medeltal är skillnaden mellan dag och natt i Pune 13,9 grader. Så när vi talar om att jordens medeltemperatur har ökat med 0,7 grader under de senaste 100 åren, eller i fallet Indien 0,4 grader, borde vi också tänka på att temperaturen ökar och minskar med mer än det tiodubbla, mellan 6 och 20 grader, varje dygn, 365 dygn om året i hundra år, eller 36 500 gånger under denna period.

Luften värms alltså inte upp långsamt med 0,7 grader på hundra år, den värms vissa årstider upp med 20 grader på några timmar och kyls sedan ner lika mycket igen, allt inom loppet av 24 timmar. Luften saknar förmåga att lagra värmen någon längre period. Temperaturen är ett resultat av ständigt pågående växelspel mellan olika krafter, instrålning och utstrålning. Den globala medeltemperaturen är alltså ett statistiskt fenomen, inte ett fysikaliskt. Uttrycket "Den globala uppvärmningen" är i den meningen en myt, ett uttryck som fungerar som en dimridå, för att dölja de verkliga förhållandena.
Under dygnets ljusa timmar värms luften alltså upp 20 grader som en effekt av solinstrålningen, medan den kyls ned lika mycket några timmar senare genom värmeutstrålning när solen har gått ned, eftersom luften har så liten värmelagringskapacitet. Den allra största värmelagringskapaciteten har vattnet i världshaven, och där varierar temperaturen obetydligt mellan dag och natt och mellan vinter och sommar. Oceanerna som utgör jordens stora värmemagasin värms upp och kyls ned i ett cykliskt förlopp.
Men hur är det då med molnen? Här i Indien är det i princip molnigt under monsunperioden mellan juni och september. Det innebär att i snitt 80 procent av markytan är täckt av moln. Då är det alltså kallare än under övriga delar av året trots att solen står högre och solinstrålningen är större. Molnen har en avsevärd effekt på temperaturen, genom att de skärmar av solinstrålningen på dagen och lägger ett lock för värmeutstrålningen på natten. Därför sjunker skillnaden mellan dag och natt från 20 grader till bara 6 grader, en molneffekt på 14 grader, vilket framgår av följande diagram, som också visar hur molnigheten varierar under året.

Molnens betydelse framgår tydligt av följande karta, som jag har jag hämtat från professor Peter Stilbs klargörande inlägg på klimatbloggen The Climate Scam nyligen. Den visar den stora betydelsen för lufttemperaturen som molnen har.

Bilden visar en karta över utgående värmestrålning från Jorden från ett område där man ser Australien och Nya Zeeland längst ner och Kina och Japan högst upp. Värmeutstrålningen varierar inom detta område från under 100 Watt/m2 till över 300 Watt/m2, beroende på om det finns moln eller inte. I genomsnitt är 59 procent av jordytan täckt av moln. Det är alltså enligt Peter Stilbs så att molnbildningen har större effekt på strålningsbalansen mot rymden än växthusgaserna. Att de har en helt avgörande betydelse för medeltemperaturerna i Pune, Maharashtra, Indien inser man lätt när vi ser klimatkurvorna och jämför monsunperioden med resten av året.

Relaterat inlägg
Finns det en global temperatur?
Den urbana uppvärmningen och Climategate

Fredman på Kvarnberget fyller ett år

Idag är det på dagen ett år sedan jag startade denna blogg, utan att egentligen veta vad jag gav mig in på, eller vad jag skulle skriva om. Den första dagen, den 4 september 2009, blev det tre inlägg. Ett handlade om Bellmans figur Fredman som hade en verklighetsbakgrund i en försupen urmakare i Stockholm, men också gett namn åt Bellmans visskatt. Ett handlade om Kvarnberget på Södermalm i Stockholm, där jag bor och som är en av världens bästa stadsdelar, enligt min mening.

Det tredje inlägget handlade om Eric från Ghana, som vi lärde känna när han städade vårt kontor i Libyens huvudstad Tripoli för ett par år sedan. Han var alltid vänlig och hälsade glatt på oss. Så småningom berättade han om den riskfyllda färden han gjort tvärs över Sahara för att komma till ett land, där han kunde få jobb och inkomst, men som så när också kostat honom livet. Om Erics resa gjorde vi sedan ett reportage i Dagens Nyheter.

Café Vetebullen på Hornsgatan på Söder med uteservering trots luften
Dagen därpå skrev jag om Hornsgatan, med Stockholms sämsta luft, men en gata som jag verkligen gillar, men kanske inte på grund av just luften. Och det har blivit ett och annat inlägg om Söder under året som gått, 22 närmare bestämt, men kanske inte så många som jag hade trott. I stället har klimat, politik, stadsbyggande och Indien blivit de mest frekventa ämnena. Redan den 9 september skrev jag det första inlägget om klimat, där jag ifrågasatte om polarisarna verkligen smälter. I media hade man 2007 förutspått att Nordpolen skulle kunna vara isfri inom bara några år, vilket naturligtvis inte alls var sant. Jag skrev då att ”det finns de som anser att koldioxiden bara förklarar en mindre del av den globala uppvärmningen, medan de naturliga variationerna står för huvuddelen. Hur det än förhåller sig med den saken tror jag att det finns skäl att inta en viss ödmjukhet inför de komplicerade frågorna. Det enda jag känner mig säker på är att vetenskapen kommer att lägga fram nya forskningsrön framöver och att vi får anledning att rucka på vad vi tidigare har trott vara sant. Det är nämligen så vetenskapen fungerar. Vi får nöja oss med provisoriska sanningar, men hela tiden vara beredda att ta till oss ny kunskap.” Den inställningen har jag fortfarande.

Ett annat inlägg den 29 september handlade om att isbjörnarna egentligen inte alls är särskilt utrotningshotade, som ofta påstås i debatten, utav tvärtom ökat i antal, och skulle öka ännu snabbare om man inte tillät jakt på dem i Kanada, vilket många inte känner till. Många har också långt senare googlat sig in på min blogg just på det inlägget. Annars är faktiskt ordet ” Eyjafjällajökull” det mest frekventa sökord, som har lett surfare till min blogg. Jag råkade nämligen skriva om vulkanutbrottet på Island och risken för ett kommande utbrott i Katla i våras, vid en tidpunkt då många sökte sig ut på nätet för att få information. Hela 77 länder har funnits representerade bland mina bloggläsare under året som gått. De allra flesta kommer naturligtvis från Sverige, men det finns ju också många svenskar ute i förskingringen.
Jag har ju också en engelskspråkig blogg, som väl främst riktar sig till mina utländska vänner, men där har jag inte gjort så många inlägg. Många av mina ämnen kanske inte är så intressanta internationellt. Den har ändå följts av nätsurfare i 47 länder, framförallt i USA och i Indien.
Det har blivit totalt 186 svenska inlägg under det gångna året, i genomsnitt ett varannan dag, och några få på engelska. Det har varit en trivsam sysselsättning som jag kommer att fortsätta med så länge jag har lust. Jag kan också konstatera att antalet som läser bloggen ökar. Jag välkomnar alla som följer bloggen att ta del av mina kommande inlägg, vad de nu kan komma att handla om, och gärna kommentera dem.

Monsun - men små klimatförändringar i Indien

Just nu är det monsunsäsong i Indien. I ytterligare en månad kan man räkna med att det regnar nästan hela tiden. Det är blött ute för det mesta, gatorna är leriga och man får kryssa mellan vattenpölarna. Men det går ändå att ta sig fram även om bilarna då och då får forcera vattendjup på flera decimeter. Men det är ändå uthärdligt. Mina kollegor säger att monsunen har varit normal i år här i Indien, till skillnad mot i grannlandet Pakistan, som har drabbats av stora översvämningar. Här i Pune har det till och med regnat lite mindre än normalt, än så länge. Dammarna är fyllda till 70 procent, men än finns det hopp om att de ska fyllas. I våras fanns det risk för vattenbrist, så det är viktigt att dammarna fylls medan det regnar.

Monsunsäsongen i Pune pågår från juni till en bit in i oktober.
De pågående översvämningarna i grannlandet Pakistan har av många klimatalarmister tillskrivits den globala uppvärmningen. Jag hade anledning häromdagen att läsa Indiens nationella handlingsplan mot klimatförändringar från 2008, utarbetad av premiärminister Singhs kansli för klimatfrågor. Där beskrivs de konstaterade klimatförändringarna i Pakistans grannland Indien som ganska begränsade och dessutom peka i olika riktningar. Ingen tydlig koppling mellan de observerade förändringarna i klimatet och väderleksförhållanden i Indien och uppvärmningen till följd av antropogena klimatförändringar har ännu fastställts, konstaterar man, till skillnad mot IPCC. På nationell nivå har observerats en ökning av yttemperaturen på ca. 0,4 grader under det senaste århundradet, vilket är mindre än den globala förändringen, som brukar anges till 0,7 grader. En uppvärmningstrend har observerats längs den indiska västkusten, i centrala Indien, det inre av halvön och i nordöstra Indien. Men trender mot kallare klimat har observerats i nordvästra Indien, alltså nära Pakistan, och i delar av södra Indien. Medeltemperaturen i Pune, där jag tidvis vistas, sjunker faktiskt enligt tillgängliga mätningar, detta trots att man kunde vänta sig en ökning på grund av den urbana uppvärmningen.
En trend med ökande monsunregn har observerats längs den indiska västkusten och i några andra områden, medan en trend av minskande monsunregn samtidigt konstaterats i andra områden i söder, öster och nordost. Data från de senaste 130 åren tyder inte på någon markant trend i frekvensen av svår torka och stora översvämningar. Höjningen av havsnivån beräknas uppgå till 1,06-1,75 mm per år, motsvarande 10-20 cm på 100 år. Tillgängliga uppgifter om glaciärerna i Himalaya visar recession i vissa glaciärer men tendensen är inte konsekvent i hela fjällkedjan. Detta konstaterar man alltså om vad som redan har skett. Ingen ökning av extremväder alltså, och mindre klimatförändringar i regionen i en global jämförelse.
Men hur beskrivs då framtiden? En projektion av årliga medelyttemperaturen från Indian Institute of Tropical meteorologi, IITM, i Pune, visar en ökning på 2,5-5 grader i slutet av århundradet, beroende på olika scenarier. Modellsimulering av indiska monsunregn har antytt en möjlig ökning med 10 procent i slutet av århundradet. Trots en så kraftig temperaturökning, som vi ännu inte sett skymten av i verkligheten, beräknas regnmängderna bara öka med 10 procent, knappast någon orsak till extrema översvämningar alltså.
Detta styrker vad jag tidigare har skrivit om de påstådda sambanden mellan klimatförändringarna och extremväder, som översvämningarna i Pakistan och torkan i Ryssland. Jag bemötte då den ledare som Aftonbladets Eva Franchell publicerade för några veckor sedan sedan. ”Extremt väder är lika med klimatförändringar”, hävdade då Aftonbladet tvärsäkert helt utan några egentliga belägg. Något sådant samband finns helt enkelt inte.

Relaterat inlägg
Extremväder och global uppvärmning
Naturvårdsverket hävdar att Hmalayas glaciärer kan vara borta om 25 år.

Vem städar hemma, varför och till vilket pris?

Den borgerliga regeringen införde för tre år sedan det s k RUT-avdraget, möjligheten att göra avdrag i deklarationen för hushållsnära tjänster. Begreppet RUT betyder rengöring, underhåll och tvätt, och associerar till ROT, dvs reparation, ombyggnad och tillbyggnad. Att vi i Sverige kallar städning, diskning och barnpassning för ”hushållsnära tjänster” är ju en eufemism, en politiskt korrekt omskrivning för att undvika att nämna mindre angenäma saker saker vid dess rätta namn. Kanske vore det klarare att kalla det städerskeavdrag, eller pigavdrag. En piga är enligt SAOB kvinnlig tjänare, anställd för att utföra de vanliga, enklare kvinnosysslorna i ett hushåll. Det förefaller vara en i huvudsak adekvat benämning på dem som utför tjänster i hemmet. Även om benämningen kvinnosysslor känns lite förlegad, tycks det vara huvudsakligen kvinnor som utför dem med RUT-avdrag.

En piga höser såppa utur en kiettel - i en skål, oljemålning av Pehr Hilleström 1733-1816.
Pigdebatten inleddes 1993 när nationalekonomen Anne-Marie Pålsson föreslog skatteavdrag för så kallade hushållsnära tjänster. En piga var i början på förra seklet en benämning på kvinnor som utförde husligt arbete i privathem, oftast i överklass och övre medelklass. Senare ersattes piga med barnflicka eller hembiträde, men jobbet var detsamma. Framför allt borgerliga politiker är positiva till avdrag för hushållsnära tjänster och menar att det minskar svartarbetet och skapar jobb. Det rödgröna blocket har lovat att avskaffa pigavdraget eftersom det ökar klasskillnaderna.
Motivet att skaffa billig städhjälp, subventionerad genom skatteavdrag, och samtidigt skapa fler jobb, kan tyckas goda för många hushåll i medel- och överklass, eftersom det är svårt att få tiden att räcka till när båda föräldrarna förvärvsarbetar. Mer tid för barnen tycks vara ett (svep-)skäl för en del.
Och visst skapar det jobb men för vem? SVT:s Uppdrag Granskning visade i går att det skapar jobb för tusentals städerskor ifrån Estland, Lettland, Litauen, Polen och andra länder i Östeuropa som har ont om jobb och låga löner. Dessa städerskor lämnar sina egna barn för att jobba i Sverige och i andra västländer i åratal och missar därmed de egna barnens uppväxt. Euro-orphans har man kommit att kalla de hundra­tusentals barn som föräldrar från företrädesvis det gamla Östeuropa tvingats lämna i sina hemländer för att arbeta i väst, och i stort sett har de inget val. På ett dagcenter i Riga hade så mycket som var tredje barn i verksamheten sin mamma eller pappa, eller ofta båda, jobbandes som städerskor, snickare och vid löpande band i rikare länder i Västeuropa. Föräldrarnas enda chans att försörja barnen var att lämna dem, ofta i åratal, till någon släkting, äldre synskon, eller i värsta fall någon granne eller bekant. De här barnen mår ofta mycket dåligt, känner sig övergivna och svikna och får ofta sociala problem, hoppar av skolan och börjar missbruka alkohol och droger.

Reportrarna Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin gjorde reportaget i Uppdrag Granskning.
Men i Sverige talar ingen om detta. Här handlar det bara om för och emot RUT-avdraget, om att svarta jobb blivit vita, eller om hur skönt det är för svenska familjer som nu får mer tid för varandra, mer tid för sitt arbete, sin fritid, och framför allt mer tid med sina egna barn. Cyniskt eller…
Göran Gustafsson, vd för ett pigbolag och styrelseledamot i IFHT, Intresseföreningen för hushållsnära tjänster, tycker i ett inlägg på Newsmill att det är osmakligt att i reportaget koppla samman Euro Orphans med rutavdraget utan att reflektera över vad situationen hade varit utan rutavdraget – en fortsatt stor svart marknad där svenska såväl som utländska arbetare får leva i en dold värld med osäkra villkor.
DN:s Johan Croneman anser däremot att gårdagens Uppdrag granskning var ”det viktigaste, mest upplysande och politiskt ­klargörande jag sett på evigheter i tv”. Att föräldrarna till dessa Euro-orphans lämnar sina egna barn för att svenska höginkomstagare skall kunna umgås mer med sina egna är enligt Croneman en politisk paradox som varenda borgerlig alliansledare i valutfrågningens tid borde ställas inför. Hur ställer vi oss till global orättvisa som för en gångs skull kliver rakt in bland oss? Croneman önskar att detta tas på största allvar av de politiska reportrarna, här är en reform, här är reformens effekter. Vad säger du Maud? Mår RUT bra?
Osmakligt eller cyniskt, det är bara att välja…