Idag sågas Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckare jäms med fotknölarna i en understreckare i SvD av Magnus Eriksson, litteratur- och musikkritiker samt lärare i kritik och kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet. Det är i och för sig ingen nyhet att Eriksson är starkt kritisk mot deckare. Det har han varit många gånger tidigare. Nyheten är att han ger sig på den hyllade duon Sjöwall-Wahlöö. Det har ingen annan vågat de senaste decennierna.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö
I samma tidning recenseras dessutom Lars Keplers senaste deckare, Sandmannen, av en annan recensent, Sam Sundberg, med rubriken "En snaskig förolämpning". Omdömet är inte särskilt hedrande för författarparet. ”Det är berättelsen om en fullständigt osannolik superskurk, fullständigt osannolika superpoliser, och en fullständigt osannolikt korkad polisoperation som, med eminent följdriktighet, går fullständigt åt helvete.” Det sammanfattande omdömet är att författarna förolämpar läsarens intelligens. Jag tänkte inte läsa paret Ahndorils deckare. Jag har läst en och det räcker för mig. Varför jag inte tänkt läsa fler kan du läsa här.
Paret Ahndoril alias Lars Kepler
Förr läste jag ganska många deckare, men det har blivit allt färre med åren. Anledningen är naturligtvis den bristande kvaliteten. Jag har läst några Camilla Läckberg, Liza Marklund, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Viveca Sten och andra. De har enligt min mening inte hållit måttet, och ibland legat nära bottennivån. Det har antagligen inget att göra med att det är kvinnliga författare. Jag minns att jag uppskattat t ex Inger Frimansson. Det finns dock flera manliga deckarförfattare jag uppskattar, t ex Stieg Larsson, Mons Kallentoft och paret Roslund & Hellström. Däremot har Magnus Eriksson beskyllts för att hata kvinnliga deckarförfattare, vilket han förnekar: ”Nej, jag lustmördar inte kvinnliga deckarförfattare. Möjligen seriemördar jag dem, men det är då inte kvinnliga deckarförfattare i egenskap av kvinnor. Det är bara så att det helt plötsligt har kommit så in i helvete många dåliga kvinnliga kriminalromaner. Men det kommer dåliga manliga också.”
”Eftersom jag stämplats som deckarhatare”, säger Magnus Eriksson enligt en artikel i DAST, ”så vill jag understryka att jag fortsätter att läsa svenska deckare av intresse för genren. Vad som chockerat mig på senare år är att genren har degenererat så fruktansvärt. Det är löpande band-produktion. Vem som helst kan ta ut ett deckarmanus med en nersupen polis eller journalist med äktenskapsproblem. Det har blivit så fruktansvärt schablonmässigt. Man kan sitta med en lista och pricka av inslagen: incest, korruption i samhällstoppen, narkotikabrott, pedofilring, attentat mot flyktingförläggningar." Eriksson reagerar särskilt mot de senaste årens utgivning av kriminalromaner för att samhällskritiken blivit alltmer schablonartad och intrigerna alltmer konspiratoriska.
Den här gången gällde det alltså Sjöwall-Wahlöö. Jag läste alla tio böckerna som kom ut 1965-1975 när de var nya och tyckte då att de var mycket bra. Det är alltså 35-45 år sedan. De skrevs i en helt annan tid, i ett helt annat Sverige. Jag själv var också en annan person när jag läste dem, färgad av min omgivning i dåtidens Sverige, och framförallt betydligt yngre.
Jag vet att det jag tyckte var bra böcker på 1960-talet inte alltid håller måttet idag, inte heller för mig själv. Ett exempel på detta är min omläsning och omvärdering av Göran Palm, som jag har redovisat här.
Roseanna inledde Sjöwall-Wahlöös deckarserie om Martin Beck
Jag kan alltså förstå att Eriksson mycket väl kan ha rätt om Sjöwall-Wahlöö. De exempel han ger ter sig i alla fall för mig som övertygande. Mer än någonting annat bedömer han böckernas samhällsanalys konspiratorisk och infantil. Den politiska analysen i romanerna är undermålig. I bakgrunden finns hela tiden en illa dold kritik av socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen. Där finns exempel på rasistisk stereotypisering, som knappast skulle accepteras idag.
I höst har Piratförlaget återutgivit de tio böckerna. Det är väl i och för sig OK att ge ut dem på nytt så att de blir tillgängliga för fler. Men böckerna har nu i stort sett okritiska förord av sådana som Henning Mankell, Liza Marklund, Jan Arnald och Håkan Nesser.
Sjöwall och Wahlöö gav bilden av ett Sverige i fritt fall med avseende på politik, ekonomi och polis. Det är i så fall ingenting mot vad som har skett sedan dess, när vård, skola och omsorg är basen för riskkapitalbolag som placerar miljarder av undanfifflade skattepengar i skatteparadis på Jersey, och när polisens ineffektivitet och fiffel med statistik har ökat i takt med de växande kostnaderna. Det är enligt Eriksson obegripligt att Sjöwall-Wahlöö hyllas både som tänkvärd samhällskritik och kvalificerad litteratur. Det är varken det ena eller andra. Men borde inte Piratförlaget ha läst om böckerna innan de gav ut dem på nytt?
I samma tidning recenseras dessutom Lars Keplers senaste deckare, Sandmannen, av en annan recensent, Sam Sundberg, med rubriken "En snaskig förolämpning". Omdömet är inte särskilt hedrande för författarparet. ”Det är berättelsen om en fullständigt osannolik superskurk, fullständigt osannolika superpoliser, och en fullständigt osannolikt korkad polisoperation som, med eminent följdriktighet, går fullständigt åt helvete.” Det sammanfattande omdömet är att författarna förolämpar läsarens intelligens. Jag tänkte inte läsa paret Ahndorils deckare. Jag har läst en och det räcker för mig. Varför jag inte tänkt läsa fler kan du läsa här.
Förr läste jag ganska många deckare, men det har blivit allt färre med åren. Anledningen är naturligtvis den bristande kvaliteten. Jag har läst några Camilla Läckberg, Liza Marklund, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Viveca Sten och andra. De har enligt min mening inte hållit måttet, och ibland legat nära bottennivån. Det har antagligen inget att göra med att det är kvinnliga författare. Jag minns att jag uppskattat t ex Inger Frimansson. Det finns dock flera manliga deckarförfattare jag uppskattar, t ex Stieg Larsson, Mons Kallentoft och paret Roslund & Hellström. Däremot har Magnus Eriksson beskyllts för att hata kvinnliga deckarförfattare, vilket han förnekar: ”Nej, jag lustmördar inte kvinnliga deckarförfattare. Möjligen seriemördar jag dem, men det är då inte kvinnliga deckarförfattare i egenskap av kvinnor. Det är bara så att det helt plötsligt har kommit så in i helvete många dåliga kvinnliga kriminalromaner. Men det kommer dåliga manliga också.”
”Eftersom jag stämplats som deckarhatare”, säger Magnus Eriksson enligt en artikel i DAST, ”så vill jag understryka att jag fortsätter att läsa svenska deckare av intresse för genren. Vad som chockerat mig på senare år är att genren har degenererat så fruktansvärt. Det är löpande band-produktion. Vem som helst kan ta ut ett deckarmanus med en nersupen polis eller journalist med äktenskapsproblem. Det har blivit så fruktansvärt schablonmässigt. Man kan sitta med en lista och pricka av inslagen: incest, korruption i samhällstoppen, narkotikabrott, pedofilring, attentat mot flyktingförläggningar." Eriksson reagerar särskilt mot de senaste årens utgivning av kriminalromaner för att samhällskritiken blivit alltmer schablonartad och intrigerna alltmer konspiratoriska.
Den här gången gällde det alltså Sjöwall-Wahlöö. Jag läste alla tio böckerna som kom ut 1965-1975 när de var nya och tyckte då att de var mycket bra. Det är alltså 35-45 år sedan. De skrevs i en helt annan tid, i ett helt annat Sverige. Jag själv var också en annan person när jag läste dem, färgad av min omgivning i dåtidens Sverige, och framförallt betydligt yngre.
Jag vet att det jag tyckte var bra böcker på 1960-talet inte alltid håller måttet idag, inte heller för mig själv. Ett exempel på detta är min omläsning och omvärdering av Göran Palm, som jag har redovisat här.
Jag kan alltså förstå att Eriksson mycket väl kan ha rätt om Sjöwall-Wahlöö. De exempel han ger ter sig i alla fall för mig som övertygande. Mer än någonting annat bedömer han böckernas samhällsanalys konspiratorisk och infantil. Den politiska analysen i romanerna är undermålig. I bakgrunden finns hela tiden en illa dold kritik av socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen. Där finns exempel på rasistisk stereotypisering, som knappast skulle accepteras idag.
I höst har Piratförlaget återutgivit de tio böckerna. Det är väl i och för sig OK att ge ut dem på nytt så att de blir tillgängliga för fler. Men böckerna har nu i stort sett okritiska förord av sådana som Henning Mankell, Liza Marklund, Jan Arnald och Håkan Nesser.
Sjöwall och Wahlöö gav bilden av ett Sverige i fritt fall med avseende på politik, ekonomi och polis. Det är i så fall ingenting mot vad som har skett sedan dess, när vård, skola och omsorg är basen för riskkapitalbolag som placerar miljarder av undanfifflade skattepengar i skatteparadis på Jersey, och när polisens ineffektivitet och fiffel med statistik har ökat i takt med de växande kostnaderna. Det är enligt Eriksson obegripligt att Sjöwall-Wahlöö hyllas både som tänkvärd samhällskritik och kvalificerad litteratur. Det är varken det ena eller andra. Men borde inte Piratförlaget ha läst om böckerna innan de gav ut dem på nytt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar