Det tycks vara svårt att hitta starka motiv för höga hus i Stockholm. Då tänker jag på riktigt höga hus, åtminstone 20-30 våningar eller mer. Att bygga höga hus är inte nödvändigt eftersom det går att nå en hög täthet också med måttligt höga hus. Att bygga höga hus ställer också högre krav på säkerhet och hissarna tar en allt större del av byggnadsvolymen. Detta leder till att kostnaderna ökar.
Om detta tycks flertalet medverkande i gårdagens seminarium på KTH om höga hus vara överens. Seminariet ordnades av Föreningen för samhällsplanering och KTH stadsbyggnadsakademin i samarbete. Närmare hundratalet intresserade hade lockats och även lyckats ta sig dit, trots att trafiken var kaosartad efter snöfallet i Stockholm. Tyvärr hade ett par av talarna förhindrats att komma till seminariet på grund av snöhindren, men övriga medverkande, Alexander Ståhle från Spacescape, Dick-Urban Vestbro och Bo-Göran Hellers, båda KTH, bidrog tillsammans med politikerna Tomas Rudin (S) och Per Ankersjö (C) och moderatorn Göran Cars, KTH, till en fullödig diskussion.
Kv Orgelpipan, planerat stationshus för Citybanan
Men om det inte är nödvändigt för tätheten och dessutom dyrare än att bygga lägre hus, varför återkommer ständigt nya förslag om höga hus i debatten? Det tycks ofta vara symbolvärdet som är avgörande, antingen genom att ”sätta en plats på kartan” som det brukar heta, eller kanske lyfta fram ett företags namn, då byggnaden blir en symbol för företaget.
Motivet att bygga världens högsta hus i Dubai, Burj Khalifa (under byggnadstiden känt som Burj Dubai) med 828 meter och 164 våningar var naturligtvis inte att nå en viss täthet utan helt enkelt att göra reklam, inte bara för Dubai utan också för presidenten i Förenade arabemiraten, Khalifa bin Zayed Al-Nahyan, och då spelade kostnaden per kvadratmeter användbar våningsyta en underordnad roll. För en anmärkningsvärt stor del av byggnaden går inte att utnyttja på grund av tekniska installationer och att huset är så smalt i den övre delen.
Guggenheimmuséet i Bilbao
Men man behöver inte bygga höga hus för symbolvärdet heller. Sydneyoperan och Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao är exempel på världsberömda byggnader som gjort sina städer berömda utan att vara särskilt höga. Det är alltså arkitekturen mer än höjden som är avgörande, i alla fall om man inte tävlar i den allra högsta klassen i världen.
Även måttligt höga byggnader är egentligen opraktiska för större företag, som då sprids på ett stort antal våningsplan, vilket försvårar internkommunikationerna. Det vet jag av egen erfarenhet från den tiden då Regionplanekontoret var utspritt på ett stort antal våningsplan i femte höghuset vid Sergels torg. Höga byggnader är därför lämpligast för småföretag, t ex advokatkontor och liknande, men detta behov är naturligtvis begränsat. Det visade sig ju inte heller möjligt att hitta ekonomiska intressenter för det planerade Tors torn i Hagastaden.
Turning torso i Malmö
Men det finns också ett intresse för höga bostadshus hos en begränsad men välsituerad del av befolkningen. Det har ju visat sig, till exempel i Turning Torso, som är fullt uthyrt, trots mycket höga hyror. Men inte heller Turning Torso blev någon god affär, rent fastighetsekonomiskt.
Dick-Urban Vestbro redovisade sociala argument mot höga hus, dels att barnen får sämre möjligheter till utevistelse, vilket tycks vara belagt i studier, dels på grund av den sociala segregeringen. Höga hus med torftig utemiljö får ofta överrepresentation av lågresurshushåll och utsätts för kriminalitet och vandalisering vilket förstärker den negativa trenden, som skett i många miljonprogramsförorter. I påkostade höga bostadshus i attraktiva lägen sker i stället en överrepresentation av välbärgade hushåll, men likafullt bidrar de till segregeringen. Nu tycker jag kanske inte att segregering på husnivå är ett stort problem om det sker inom i övrigt blandade områden. Alla barnfamiljer behöver ju inte heller bo högt upp i de höga husen, så det är knappast heller ett stort problem, så länge inte alla hus i ett område är höga.
Alexander Ståhle
Alexander Ståhle lyfte fram betydelsen av hur den närmaste omgivningen utformas kring höga hus. Påfallande ofta är den närmaste omgivningen ogästvänlig och torftig. Det kan vara blåsigt och det råder ofta brist på publika lokaler, vilket bidrar till en utarmning av stadslivet, trots tätheten och hushöjden. Wennergren Center och Folksamhuset är exempel på höga hus i Stockholm som inte kännetecknas av något spännande stadsliv i omgivningen. Då är omgivningarna kring Skrapan vid Götgatan betydligt mer spännande med ett intensivt stadsliv som stärks av alla affärer, restauranger och caféer inom komplexet och i närheten.
Flera av deltagarna kom in på kv Orgelpipan i Stockholm, den blivande citybanans stationshus vid Vasagatan. Praktiskt taget inget intresse har ägnats åt byggnadens omgivning men desto större intresse åt just husets höjd. Efter debatten har projektet resulterat i ett nedskalat anonymt hus, som många har anledning att vara missnöjda med. Vad som har utgått är just de publika utrymmena i byggnaden, vilket minskar möjligheterna till ett intressant stadsliv.
Per Ankersjö
De båda politikerna var inte särskilt oeniga utan gav var för sig ganska nyanserade bilder av var och hur man kan tänka sig höga hus i Stockholm i fortsättningen. Tomas Rudin skulle till exempel gärna se ett högt hus centralt i Farsta, där han själv bor, men insåg samtidigt att det från fastighetsekonomiskt perspektiv inte är särskilt sannolikt att något sådant kommer att byggas där. Annars tyckte han att man gärna kan markera stadens topografi genom att tillåta höga byggnader längs Brunkebergsåsen, där sådana ligger redan idag, från Wennergen center och de fem Hötorgshusen till Skrapan och Folksamhuset i söder. Just detta resonemang känner jag igen från många medarbetare på Stadsbyggnadskontoret. Det är ett sympatiskt resonemang, men tyvärr ser man då ensidigt på stadsbildsfrågorna och stadens silhuett, vilket naturligtvis är viktigt, men knappast allena avgörande. Stadshuset ligger ju inte heller vid Brunkebergsåsen. Lika stor vikt borde läggas vid just hur de höga husen kan bidra till täthet och stadsliv och på så sätt göra Stockholm attraktivare. Då behöver man också tänka på faktorer som kollektivtrafik och läget i den nära omgivningen.
Tomas Rudin
Om detta tycks flertalet medverkande i gårdagens seminarium på KTH om höga hus vara överens. Seminariet ordnades av Föreningen för samhällsplanering och KTH stadsbyggnadsakademin i samarbete. Närmare hundratalet intresserade hade lockats och även lyckats ta sig dit, trots att trafiken var kaosartad efter snöfallet i Stockholm. Tyvärr hade ett par av talarna förhindrats att komma till seminariet på grund av snöhindren, men övriga medverkande, Alexander Ståhle från Spacescape, Dick-Urban Vestbro och Bo-Göran Hellers, båda KTH, bidrog tillsammans med politikerna Tomas Rudin (S) och Per Ankersjö (C) och moderatorn Göran Cars, KTH, till en fullödig diskussion.
Men om det inte är nödvändigt för tätheten och dessutom dyrare än att bygga lägre hus, varför återkommer ständigt nya förslag om höga hus i debatten? Det tycks ofta vara symbolvärdet som är avgörande, antingen genom att ”sätta en plats på kartan” som det brukar heta, eller kanske lyfta fram ett företags namn, då byggnaden blir en symbol för företaget.
Motivet att bygga världens högsta hus i Dubai, Burj Khalifa (under byggnadstiden känt som Burj Dubai) med 828 meter och 164 våningar var naturligtvis inte att nå en viss täthet utan helt enkelt att göra reklam, inte bara för Dubai utan också för presidenten i Förenade arabemiraten, Khalifa bin Zayed Al-Nahyan, och då spelade kostnaden per kvadratmeter användbar våningsyta en underordnad roll. För en anmärkningsvärt stor del av byggnaden går inte att utnyttja på grund av tekniska installationer och att huset är så smalt i den övre delen.
Men man behöver inte bygga höga hus för symbolvärdet heller. Sydneyoperan och Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao är exempel på världsberömda byggnader som gjort sina städer berömda utan att vara särskilt höga. Det är alltså arkitekturen mer än höjden som är avgörande, i alla fall om man inte tävlar i den allra högsta klassen i världen.
Även måttligt höga byggnader är egentligen opraktiska för större företag, som då sprids på ett stort antal våningsplan, vilket försvårar internkommunikationerna. Det vet jag av egen erfarenhet från den tiden då Regionplanekontoret var utspritt på ett stort antal våningsplan i femte höghuset vid Sergels torg. Höga byggnader är därför lämpligast för småföretag, t ex advokatkontor och liknande, men detta behov är naturligtvis begränsat. Det visade sig ju inte heller möjligt att hitta ekonomiska intressenter för det planerade Tors torn i Hagastaden.
Men det finns också ett intresse för höga bostadshus hos en begränsad men välsituerad del av befolkningen. Det har ju visat sig, till exempel i Turning Torso, som är fullt uthyrt, trots mycket höga hyror. Men inte heller Turning Torso blev någon god affär, rent fastighetsekonomiskt.
Dick-Urban Vestbro redovisade sociala argument mot höga hus, dels att barnen får sämre möjligheter till utevistelse, vilket tycks vara belagt i studier, dels på grund av den sociala segregeringen. Höga hus med torftig utemiljö får ofta överrepresentation av lågresurshushåll och utsätts för kriminalitet och vandalisering vilket förstärker den negativa trenden, som skett i många miljonprogramsförorter. I påkostade höga bostadshus i attraktiva lägen sker i stället en överrepresentation av välbärgade hushåll, men likafullt bidrar de till segregeringen. Nu tycker jag kanske inte att segregering på husnivå är ett stort problem om det sker inom i övrigt blandade områden. Alla barnfamiljer behöver ju inte heller bo högt upp i de höga husen, så det är knappast heller ett stort problem, så länge inte alla hus i ett område är höga.
Alexander Ståhle lyfte fram betydelsen av hur den närmaste omgivningen utformas kring höga hus. Påfallande ofta är den närmaste omgivningen ogästvänlig och torftig. Det kan vara blåsigt och det råder ofta brist på publika lokaler, vilket bidrar till en utarmning av stadslivet, trots tätheten och hushöjden. Wennergren Center och Folksamhuset är exempel på höga hus i Stockholm som inte kännetecknas av något spännande stadsliv i omgivningen. Då är omgivningarna kring Skrapan vid Götgatan betydligt mer spännande med ett intensivt stadsliv som stärks av alla affärer, restauranger och caféer inom komplexet och i närheten.
Flera av deltagarna kom in på kv Orgelpipan i Stockholm, den blivande citybanans stationshus vid Vasagatan. Praktiskt taget inget intresse har ägnats åt byggnadens omgivning men desto större intresse åt just husets höjd. Efter debatten har projektet resulterat i ett nedskalat anonymt hus, som många har anledning att vara missnöjda med. Vad som har utgått är just de publika utrymmena i byggnaden, vilket minskar möjligheterna till ett intressant stadsliv.
De båda politikerna var inte särskilt oeniga utan gav var för sig ganska nyanserade bilder av var och hur man kan tänka sig höga hus i Stockholm i fortsättningen. Tomas Rudin skulle till exempel gärna se ett högt hus centralt i Farsta, där han själv bor, men insåg samtidigt att det från fastighetsekonomiskt perspektiv inte är särskilt sannolikt att något sådant kommer att byggas där. Annars tyckte han att man gärna kan markera stadens topografi genom att tillåta höga byggnader längs Brunkebergsåsen, där sådana ligger redan idag, från Wennergen center och de fem Hötorgshusen till Skrapan och Folksamhuset i söder. Just detta resonemang känner jag igen från många medarbetare på Stadsbyggnadskontoret. Det är ett sympatiskt resonemang, men tyvärr ser man då ensidigt på stadsbildsfrågorna och stadens silhuett, vilket naturligtvis är viktigt, men knappast allena avgörande. Stadshuset ligger ju inte heller vid Brunkebergsåsen. Lika stor vikt borde läggas vid just hur de höga husen kan bidra till täthet och stadsliv och på så sätt göra Stockholm attraktivare. Då behöver man också tänka på faktorer som kollektivtrafik och läget i den nära omgivningen.
Rudin var också tveksam till den gröna ring runt innerstaden som tycks förankras mer och mer genom att Nationalstadsparken, Nackareservatet, Årstaskogen och andra områden läggs fast som naturreservat och liknande. Där i innerstadens närhet borde man i stället bygga tätt. Det resonemanget tycker jag är ganska tunt. Alexander Ståhle pekade på att innerstaden är omkring fyra gånger så tät som ytterstadens förorter. Det innebär att man kan fördubbla tätheten i redan befintliga bostadsområden i ytterstaden utan att de blir mer än hälften så täta som innerstaden. Ändå skulle detta innebära omkring 250 000 nya lägenheter för ytterligare drygt en halv miljon människor, utan att man behöver bebygga Årstaskogen eller andra parker.
Den stadsmiljö jag tycker mest om att vistas i är tät, omväxlande och relativt småskalig, med en byggnadshöjd på 3-6 våningar. Gärna nytt och gammalt sida vid sida så att det blir dynamik i stadsbilden.
SvaraRaderaSkyskrapor kan vara häftiga om de får genomföras fullt ut och inte blir som det rumphuggna Söder Torn. Men de ska i så fall vara enstaka solitärer i stil med Wennergren-Center, vilket också är det enda som är aktuellt i Stockholm som är alldeles för litet för flashiga finanskvarter.
Den sämsta innerstadsmiljön enligt min uppfattning består av stora, slätstrukna kvarter där modernistisk bebyggelse och bilanpassning dominerar. Klarakvarteren är väl det värsta exemplet i Stockholm, men även andra delar av City som utsattes för Norrmalmsregleringen är hopplöst trista.
När det gäller kvarteret Orgelpipan tror jag inte det är någon risk att det publika livet uteblir bara för att man minskat höjden på byggnaden. Läget är ju ändå så centralt man kan komma i Sverige. Jag tycker nog man borde ha hållit igen på megalomanin och satsat på ett mindre hus från början (givetvis med häftig arkitektur dock). Det finns tillräckligt med överdimensionerade hus på Vasagatan.